Bloggandes om presens particip

Tycker du att det där lät konstigt, alltså med s-participen bloggandes? Skulle du vilja slopa s-ändelsen och skriva bloggande?

Du är i så fall inte ensam. S-participer lever en lite undanskymd tillvaro i språket, och många språkbrukare använder dem inte. Det här är en punkt där språkbrukare har olika inre grammatik, som det brukar heta. Det som är naturligt för en person är felaktigt eller åtminstone helt onödigt för en annan.

En anmärkning i en recension
Jag kom att tänka på det här när jag ögnade en recension i Expressen 1 augusti (här nätversionen). Nina Lekander, som jag gärna läser, skrev uppskattande om en bok av Jessika Berglund, Simtag.

Inte minst språket får beröm. Förutom på en punkt:

Länge sen jag läste något så vackert, som inte samtidigt är finsjukt, inställsamt och humorlöst. (Det enda som stör är de presens participer med onödiga s-ändelser som kommer hoppande för ofta.)

Nina Lekander har sedan länge språket som sitt arbetsredskap, och i hennes värld är alltså s-participer störande och onödiga. Man kan gissa att Lekanders fras kommer hoppande anspelar på att det kan stå kommer hoppandes i boken. Där är s-partiper ett naturligt inslag. Hur förklara denna krock?

Kort s-bakgrund
När s-participer nämns i grammatikböcker står det att de i modern svenska har en regional spridning och förekommer i tal och i ledigt skriftspråk.

Det betyder att vissa språkbrukare använder dem spontant, medan andra inte använder dem alls. Det betyder också att det finns en genrespridning, så att de är ovanliga i det som brukar kallas vårdat skriftspråk.

Så har det inte alltid varit. På 1700-talet var s-participer något som hörde till finare framställningar, till en högre stil. Sen nån gång på 1800-talet är så inte fallet, och idag riskerar man som framgått kritik om man använder dem litterärt.

S-participens semantik: några iakttagelser
Det finns en kort, relativt nyskriven artikel om s-participer av Robert Eklund & Mats Wirén (här laddar du ner den som pdf). Ett trevligt grepp i artikeln är att Eklund & Wirén googlar för att få en övergripande bild av s-participen.

De tar fram ordpar, som byggande-byggandes, och studerar om användningen av formerna skiljer sig åt. Åtminstone delvis gör den det, så att vi inte har att göra med s.k. fri variation, dvs. att s-participen uppträder slumpmässigt utan att någon betydelseskillnad uppstår.

Min tolkning av resultaten är s-particip har en viktigt funktion att fylla i vad jag vill kalla kropp och själ-processer. Det betyder i praktiken att s-participer för det första dyker upp när vi har att göra med rent konkreta verbhandlingar: hoppandes (jfr Lekanders recension), springandes, skuttandes etc.

För det andra möter formerna när olika slags kognitiva fenomen ska gestaltas, inte minst sådant som har med det sinnliga att göra (jfr Lekanders beröm av det sinnliga i boken). Exempel kan vara njutandes, sippandes, skrattandes.

Eklund & Wirén kan visa att springandes och njutandes är lika vanliga som de s-lösa participerna i jämförbara språkliga kontexter. Det är ett intressant resultat, som sätter i fråga om s-participerna inte borde tas på mer allvar än de gör.

Springandes och njutandes: försök till förklaring
Jag har roat mig med att söka på användningar av dessa två presens participer. Här exempel med springandes (min fetstil):

  • F.E.M, Fjällräven Extrem Marathon, är nämligen en tävling där man aldrig stannar upp. I alla fall inte i 50 och 70 km klasserna, om man besitter nån form av grundläggande tävlingsinstinkt. Du äter springandes, läser kartan springandes, dricker springandes, blandar sportdryck springandes. (härifrån)
  • Klassisk inlärning, eller associativ inlärning, är samma teknik som Ivan Pavlov använde i sina studier med hundar. Vid denna typ av inlärning lär sig hunden att saker och ting hör ihop. En viss händelse följs alltså av en annan. Ett exempel på detta är när man öppnar burken eller säcken med hundfoder och hunden kommer springandes till matskålen. (härifrån)
  • Du tycker dom ska vara beredda att släppa allt och komma springandes till hallen och öppna den så fort det regnar!!??? Försök tänka in dig i situationen och se om du själv hade kunnat sköta en så deal…. (härifrån)

Några exempel på njutandes:

  • Det var en lugn födelsedag som firades på okänd ort, i ett fågeltorn, njutandes av naturen omkring. Det var precis så jag ville ha det. (härifrån)
  • Jag blir tokig av att vänta… även om det ska vara det bästa på hela resan, MEN INTE I DETTA FALLET…. ARGH!!!, vet inte vad jag ska tänka på mer än oss i Thailand, gosandes under en palm. Sovandes i varandras armar och njutandes…. av mat och varandra *skratt* (härifrån)
  • ”Vad mäktig den köpmannen måste vara!” tänkte stenhuggaren. Han blev väldigt avundsjuk och önskade att han kunde vara som köpmannen. Till sin stora förvåning så blev han plötsligt köpmannen, njutandes av mer lyx och makt än vad han någonsin drömt om, men avundad och avskydd av de som hade mindre än honom. (härifrån)

Jag har medvetet valt exempel från olika slags texter från såväl privata som officiella webbsidor. Att s-participen är högst levande är uppenbart.

Många har iakttagit att s-participen används för att sätta fokus på verbhandlingen och göra den levande. Så även i dessa exempel. Och det som görs levande är alltså konkreta, fysiska handlingar och sinnes- eller känsloförnimmelser. De här s-participen har överhuvudtaget något känslomässigt över sig, de visar på ett engagemang.

Prova själv att stryka s-ändelserna i exemplen och se om du håller med mig!

Tillbaka till recensionen
Man kan, av Nina Lekanders recension att döma, gissa att s-participer dyker upp i sammanhang där sinnesförnimmelser och konkreta fysiska handlingar gestaltas. (Obs att detta är en gissning! Boken har jag inte läst, även om jag var på biblan för att få tag i den och kolla min hypotes.)

I så fall ansluter författaren, Jessika Berglund, till ett etablerat bruk av s-participer, där de används för att på ett känslomässigt sätt lyfta fram verbhandlingar som har att göra med fysisk aktivitet och sinnesförnimmelser.

Detta inte sagt i polemik mot Nina Lekander. Som sagt: hos vissa språkbrukare ingår sådana presens participer inte i den språkliga repertoaren, utan är bara onödiga.

Jag kan tillägga att inte heller jag har s-participer i mitt spontana språkande. Det är just därför som jag fick för mig att blogga om dem, för att förstå mig på dem lite bättre.

För att återknyta till rubriken: Nej, jag skulle spontant aldrig skriva bloggandes. Det låter inte bra för mig.

Men givetvis förekommer formen, och det är som framgått inget fel med den. Så det är lika bra att vänja sig vid såna här exempel: Efter lite drygt tre dagar är jag tillbaka – sittandes i min datastol, knapprandes på tangentbordet, bloggandes.

This entry was posted in Ordböjning, Particip and tagged , , , , , . Bookmark the permalink.

5 Responses to Bloggandes om presens particip

  1. Inga-Lill Grahn says:

    Lätt loj efter höstens första arbetsdag läste jag din text om s-participerna. Konstaterade att alla exemplen låter heltosiga i mina öron. I ett av dem är det t.ex. fågeltornet som njuter, eller möjligen födelsedagen… Kanske får man vänja sig.
    Men, jag studsade till på något annat i det sista exemplet! Nämligen en, om jag inte är alldeles ute och cyklar, nattkandidat: ”knappra”. Detta verb har jag aldrig tidigare sett, varför jag googlade ut och kollade om det var en tillfällig användning, men inte. Det finns fullt av ”knappra” just i betydelsen ”skriva på tangentbordet”. Dessutom hittar man ”knappra” i betydelsen ”knapra”, vilket kan bero på att det nog ofta uttalas med kort a: knappra i sig tabletter, t.ex. Ytterligare en för mig obekant konstruktion är ”knappra in”, vilket jag skulle kalla ”knappa in”.

    Här några exempel från nätet:
    – Rolf knapprade frenetiskt på tangentbordet
    – Eller har ni bättre alternativ än p-stav om jag inte vill knappra piller eller använda kondom
    – Genom att knappra in ”Unlock all songs” eller ”unlock everything”-koderna.

    Det nattliga i detta tänker jag mig är att ”knappra” skuggas av ”knattra”, vilket är det ord jag själv skulle använda för att beskriva det jag just nu gör på mitt tangentbord. Egentligen syftar ju ”knattra” på ljudet, men betydelsen ”skriva på maskin” finns med i NEO som utvidgad betydelse.
    Bildandet av ”knappra” verkar ju rätt logisk: det knattrar ju faktiskt inte på samma sätt med ett tangentbord som med en skrivmaskin, så för datoranvändare är kanske ”knattra” alldeles ogenomskinligt. Eftersom tangentbordet är utrustat med knappar blir det däremot meningsfullt att kalla skrivandet ”att knappra”. Och de både verben låter ju onekligen lika.
    Bildandet av ”knappra in” istället för ”knappa in” verkar däremot inte lika meningsfullt, men om det nu är tangentbordet och dess knappar som är verktyget även i den här betydelsen, är det ju inte alldeles långsökt att ”knappra” vunnit mark både med och utan partikel.

    Plötsligt känner jag mig gammal, när jag inser att jag är en person som upplevt skrivmaskinsknatter…

  2. Pelle says:

    Stort tack för den utförliga kommentaren! ”Knappra” missade jag helt, lägger det genast till nattsamlingen (som börjar bli så stor att jag inte tror att jag får till nåt sammanhållet inlägg om den).

    Och visst, det är som det där på julafton, ett Disneyprogram få bryr sig om nuförtiden, nåt med majskolvar i en husvagn, Kalle och Musse, de käkar, det låter som – ja, den där gamla grejen som du nämner, ”skrivmaskin”, när det plingar och knattrar.

  3. Pelle says:

    Måste bara lägga till att det obegripliga ”induktionshäll” (det har nåt med magneter att göra, har jag för mig?) nu finns i en ny tappning, som ”introduktionshäll”. Spisintroduktioner är mer genomskinliga än spisinduktioner, får man anta!

    Exempel:

    ”Jag har inte en aning om skillnaden på spishällar med keramisk häll, keramikhäll och introduktionshäll (någon som kan förklara?) men den vi såg ut (minns inte vilken variant det blev) verkade bra.”

  4. Johannes says:

    För att återknyta till artikelns ämne: jag använder spontant mycket ofta formerna med -s, och tycker att de utan -s känns ”nakna”. Läsandes en mening som ”Ätande blåbär glömde han bort kantarellerna.”, kan jag mycket väl tänka mig att det skulle dröja tills jag kom fram till ”han” innan jag skulle inse att det faktiskt inte är blåbären som äter, trots det semantiskt orimliga. Jämför också skillnaden mellan ”Han talade arabiska flytande.” och ”Han talade arabiska flytandes.” Det förra kunde han göra var som helst, men det senare främst i Döda havet.

  5. Pelle says:

    Bra, höll jag på att säga, för hittills har bara de som inte har spontana s-former yttrat sig.

    Det jag tyckte var kul när jag kollade var att särskilt konkreta, sinnliga upplevelser gärna tar s-formerna. ”Ätandes, sippandes, njutandes” osv. Jag ser ditt ätandes blåbär-exempel som en fin illustration av detta.

    Tror att även ditt roliga ”flytandes”-exempel kan förklaras med att s-formen markerar något kroppsligt och sinnligt snarare än nåt generellt!

    Att det finns honomyma ord, dvs. sådana som låter lika men betyder olika, är sant – fast det gäller ju inte bara s-participer utan för språkliga former i allmänhet.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>