Återigen svordomar, och nu på flera språk, eller i grafiska former som lekfullt etiketteras som galliska och gotiska.

Serien Asterix utspelar sig i ett fiktivt Gallien. Där finns en by som gör motstånd mot romarna. Även andra folk finns med, som goter.

I de aktuella serierutorna har Miraculix, druiden i Asterix galliska by, blivit tillfångatagen av goter. När han i den andra rutan visas upp i tullen är han förbannad. I pratbubblan finns de för serier så typiska svordomssymbolerna. En dödskalle, en rutten tand, nån sorts trombliknande cirkel.

De kan inte översättas till en specifik svordom, men associationerna till död, hämnd, smärta, starka känslor är tydliga. I textrutan nederst görs en metakommentar; detta är galliska svordomar, som vi vägrar att översätta.

I den sista rutan får goten som tillfångatagit Miraculix veta att han inte enkelt kan passera tullen. Det upprör honom, och återigen fylls pratbubblan av grafiska symboler. Nu ser de lite annorlunda ut, och textbubblan nederst ger besked: Gotiska svordomar, som i gallisk översättning ser ut så här – varpå Miraculix svordomar följer igen. En kul lek med serietidningens svordomskonventioner!

Nu finns det mer att säga. Skriften är gammalmodig när goterna talar. Vi möter det som typografiskt kallas just gotisk stil med en samlingsbeteckning, där den omtalade frakturstilen är en grupp. För ett nutida öga är den stundtals svårläst, även om den förenklats i serien. Bokstäverna <k> och <t> är ganska lika. Skillnaden är att <k> har en liten ögla högst upp. I en riktig frakturstil hade dessutom <s> skrivits nästan som <f> inne i ord, och dubbel-s som ett tecken.

När goten svär efterhärmas den germanska frakturstilen bland annat genom att symbolerna görs kantigare och förses med små snirklar. Den trombliknande cirkeln på galiiska blir fyrkant på gotiska. Och den vågiga form som inleder Miraculix svoromar blir hos goten – ett hakkors.

Det finns en koppling här. Historien om Hitler och frakturstilen, eller den gotiska skriften, är värd att berätta.

Gutenbergs 42-radiga bibel från 1450 trycktes med gotisk skrift (s.k. textura). Gotisk skrift och frakturstil kom att vara dominerande på tyskt område. Fram till 1925 trycktes alla tyska dagstidningar med fraktur.

Allmänt kunde stilen – och så även i Sverige, där den trängdes bort under 1800-talet – knytas till kyrkan, historien och folket.

Religiösa böcker och tryck var i fraktur, medan sekulariserad litteratur, som romaner och vetenskapliga verk, använde antikva, alltså den bokstavsform vi tar för självklar i dag.

Bilden ovan visar den den svenska psalmboken från 1697 i frakturstil.

När Hitler kom till makten motarbetade han den spridning som antikvan fått även i Tyskland. Frakturen, den gotiska skriften, var den nationella typformen. En berömd typograf, Jan Tschichold, var tungen att gå i landsflykt för att han propagerade för antikvan. Frakturen kom snabbt att dominera nästan helt i tryckta texter, vetenskapen undantagen.

Problemet med att använda fraktur var var att få i de av tyskarna ockuperade länderna kunde läsa den. Antikvan hade sedan länge varit dominerande. Propagandan blev med andra ord verkningslös.

Men hur skulle det vara möjligt att överge den bokstavsform som kännetecknade den germanska rasen? Svaret blev, än en gång, judarna. I själva verket är den gotiska skriften deras påfund, varför den måste avskaffas. I en hemlig skrivelse från Hitlers stab den 3 januari 1941 slås antikvan fast som normalform. Jag citerar den i sin helhet:

På uppdrag av der Führer meddelas härmed:
      Den s.k. gotiska skriftens beteckning som tysk bokstavsform är felaktig. I verkligheten utgår denna skriftform från judiska schwabachbokstäver. Liksom judarna senare lagt beslag på tidningarna tog de vid boktryckarkonstens införande tryckerierna i besittning och en följd härav blev de judiska schwabachbokstävernas stora utbredning.
      Der Führer har i samråd med herr Riksledare Amman och herr boktryckeriägare Adolf Müller bestämt, att antikvarn från och med nu skall användas som noarmaltypsnitt. Därför skall alla tryckeriutrustning snarast ändras till användning av antikva. Så snart detta med hänsyn till skolböckerna är möjligt skall också undervisningen i skolorna ske uteslutande med antikva.
      Myndigheternas användning av de judiska schwabachbokstäverna kommer framdeles att upphöra; utnämningshandlingar, gatuskyltar och liknande kommer från och med nu att endast utföras med antikva.
      På uppdrag av der Führer skall herr Riksledare Amman tillse, att varje tidning eller tidskrift som har någon spridning i utlandet eller är avsedd att få en sådan spridning, snarast övergår till antikva.

Visst är det fascinerande? (Schwabachbokstäver som nämns i skrivelsen är ytterligare en variant av den gotiska skriften, och denna görs alltså judarna ansvariga för, vilket omöjliggör all gotisk skrift. Jag har ovan nämnt textura som en ännu gotisk variant. Fraktur kom att bli den dominerande gotiska bokstavsformen från 1500-talet och framåt.)

Frakturstil möter ju även idag i olika sammahang. Inom olika former av hårdrock används gärna i (imitationer av) gotisk skrift för att associera till en dunkel forntid eller till undergång. Och kopplingen till nazism är levande för vissa, precis som Asterix-serien visar.

(Jag har använt Valter Falks bok Bokstavformer och typsnitt genom tiderna som källa. Tack till Jonas Bergenfalk, som mejlade mig Asterix-serien.)

Fast riktigt sant är inte det. Känslor och starka markeringar letar sig in också i skrift. Det finns tillfällen då man vill både uttrycka och tala om svordomar och könsord.

Det har slagit mig att det finns speciella sätt att använda invektiv och tabuord i skrift. Man kan skriva dem utan att skriva dem. Jag ska förklara vad jag menar.

Grafiska tecken och symboler i serier
I serier återges svordomar med olika tecken och symboler. I detta avsnitt av amerikanska Zits finns en analys av serie-svordomar:

Huvudpersonen Jeremy svär i den första rutan. Det sker i alfabetiskt beskrivna symboler, som eclamation point och fishbones och swirl. Det gör att den skriftliga traditionen lever kvar, och mycket riktigt menar kompisen Hector att Jeremy svär som hans mormor. Jeremy förklarar att hans mamma skulle döda honom om han sa – ja, sist står de riktiga svordomstecknen.

Som läsare har vi att byta kod och inte längre låta utropstecknet eller fisken eller alfakrullet vara just det, utan se dem som tabubelagda tecken. Att det inte är bokstäver utan andra symboler gör att de inte kan uttalas direkt och att relationen till en faktisk svordom är öppen. Idén är att överge alfabetet. Genom att göra det signalerar man att man beträder tabuområden utanför (det vanliga) språket.

Mer sällsynt är att använda tydligt ikoniska, alltså avbildande, tecken och låta läsaren språkliggöra det avbildade. En teckning av en djävul gör det ju enkelt att säga ut svordomen. Svenska Dagbladet hade förra året en artikelserie om svordomar (se här), illustrerad av teckningen till vänster. Där finns som synes ikoniska tecken.

Genom att överge alfabetet kan den som vill skrift-svära på serietidningsmanér via siitt tangentbord. Det kan vara #@&! skönt ibland.

Ett alternativ är att göra som på den här bloggen, där detta med att det är läsaren som ska fylla i svordomen dras till sin spets:

Plats för svordomar: ______________

Jag har letat men inte funnit nåt svordomstypsnitt på nätet, där lämpliga grafiska krumelurer samlas. Borde inte ett sånt uppfinnas?

Uteslutningstecken i ord
Ett annat sätt att återge fast inte fullt ut säga en svordom är att utesluta tecken. Det räcker med att byta ut en bokstav. Vi tar jävla, som, såvitt jag kunnat utröna, förekommer i dessa former:

j*vla
j-vla
jvla
j-a

Huvudprincipen är att ta bort vokalen. Det är logiskt med tanke på att konsonanter mycket lättare tillåter ordigenkänning. Som uteslutningstecken används asterisk eller bindestreck, och det funkar ocså att helt enkelt stryka vokalen, jvla. Ord kan för det mesta kännas igen om första och sista bokstaven behålls, så j-a är ytterligare en variant.

Går vi från en klassisk svordom till ett könsord som knulla gäller samma principer. Kn*lla, kn-lla, knlla och (mindre ofta) k-a förekommer.

Jag har nätkollat fan för att få tag i ytterligare variation. Här ett antal exempel (min fetstil):

• FY F*N vad jag blir arg o lessen..
• Tur massagen är billig för fn vad jag hade ont i ryggen.
• Fn vad jag hatar frågan ÄR DET DAGS FÖR NÄSTA NU???
• F**n vad jag är bra!
• Det va mindre skoj igår fy fn vad jag mådde dåligt
• F-n vad jag saknar att åka ner o snacka lite skit
• F-n vad jag ska njuta!
• Fy f*****n vad jag har ont i min mun…
• Fy F!?#*N vad jag är BRA!

En första iakttalgelse är att saker som är laddade tenderar att dra på sig många former och varianter. Det finns inte bara variation i hur man utesluter vokalen /a/. En allmän grafisk frigjordhet leder till versaler, smileys och extra interpunktion (som tre frågetecken och flera slutpunkter, vilket är ytterligare ett uteslutningstecken). Grafiken kodar alltså känslor.

De två sista exemplen är intressanta. Skrift-svordoms-konventionen är att låta asterisk eller tankstreck markera uteslutning av en vokal. I f*****n i det näst sista exemplet används fem asterisker vilket visar på extra starka känslor. Asteriskerna tolkas enklast som ett tecken för ett utdraget /a/ (alternativt och mer långsökt kodas en upprödhet som lett till att tangenten tryckts ned upprepade gånger).

I det sista exemplet är vi tillbaka till serietidnings-konventionen med en räcka grafiska tecken: F!?#*N. Att alfabetet överges till förmån för grafiskt klotter betyder att vi lämnar kontroll och konventioner därhän. Tolkningarna blir friare, det går att läsa in fanihelvetesjävlar, eller ett /a/ som far upp och ner i intonation.

Några avslutande tankar
Det finns mer att säga om detta, så kommentera gärna.

Jag har exempelvis grunnat på The F-word, som är fuck, eller f*ck, ska jag väl skriva. Oxford University Press har gett ut The F-Word, som beskriver ordets användning och histora. Författare är en framstående lexikograf och etymolog, Jesse Sheidlower. 

Men nu är även detta en sanning med modifikation. Alltså vad detta F står för. Det är något som förvirrat mig, och inte blev det bättre när jag försökte kolla upp det hela. Att F-ordet är fuck även på svenska är klart. Fuck är ju även en svensk svordom, precis som shit (och en svordom, tror jag, som gärna sägs i Sverige men inte lika gärna på engelskspråkig mark, eftersom den kulturella laddningen är annorlunda).

Förutom fuck är fitta och feminism vanliga svenska betydelser. Men det stannar inte där. F kan också utläsas så här: Men – sen några år får man nu inte längre säga F-ordet! (”förståndshandikappad”).

Eller som fräscht i en matblogg, under rubriken The F Word:

Det finns ett ord i matkretsar som har blivit både föraktat och förbjudet. The F Word. Ett ord som sägs frekvent i hela vårt land. Och som sedan snabbt förnekas att det yttrats, möjligen med lite rodnande kinder.

Ordet är fräscht.

Det får bli sista f-ordet, även om det finns #!@&! mycket mer att säga om allt detta…..

Videon fungerar som en trejler för boken Babel No More: The Search for the World’s Most Extraordinary Language Learners, skriven av Michael Erard. Boken handlar alltså om mänskor som liksom Mezzofanti behärskar många språk. Är du sugen på den kan du delta i tävlingen och mejla in rätt svar (jag kan avslöja att svenska är ett av språken):

(Boken och tävlingen kom till min kännedom genom Language Log.)

Du märkte skillnaden: ett /n/ har letat sig in, så vi har inte att göra med ett det vanliga konstatera.

Så varför uppstår en sån form? Jag gav mig ut på ett detektivarbete, som resulterade i två förklaringar. Märk väl att jag förutsätter att vi inte har att göra med nåt oförklarligt fel. Det var den övertygelsen som gjorde att den fastnade i mitt huvud från början. Den är motiverad för de som använder den.

Några exempel
En snabbgoogling säger att konstantera är ovanligt, relativt sett. Jämfört med konstatera utgör den inte ens en promille av förekomsterna. I absoluta tal finns det ändå mer än 10 000 belägg på infinitiven konstantera (till vilket man kan lägga de tidsböjda formerna).

Här en företagssajt (min fetstil):

Hur farligt är det att exponeras för trikloraminer?

Att bundet klor ger en mängd biprodukter är forskarna överens om, det är hur mycket dessa biprodukter påverkar oss, som åsikterna går isär.

Som en central aktör inom badvattenreningsbranschen kommer vi dagligen i kontakt med en mängd människor som söker rådgivning och behöver hjälp. Med över 30 år i branschen kan vi tyvärr konstantera att kunskapen om bundet klor, trikloraminer och effekterna av dessa, många gånger är skrämmande liten.

Vi tar en spelrecension från Megazine:

Ett par veckor med Star Wars: The Old Republic har nu passerat och det är bara att konstantera att jag är fast i MMO-träsket igen. Det är inte med en negativ ton jag säger det, utan det är ett vackert träsk det här. Jag tycker om de sociala aspekterna som ett MMO har, för jag tycker spelupplevelsen berikas av att man får dela den med likasinnade.

Och en nyhet från medieföretaget Dagens Opinion:

Sveriges infrastrukturminister Catharina Elmsäter-Svärd (m) kritiserade igår flygbolaget NextJet för att inte ha informerat om ett inställt flyg. Bolaget menar dock att hennes kritik inte stämmer – passagerarna informerades visst.

Catharina Elmsäter-Svärd (m) skrev igår till sina drygt 1 500 följare på Twitter: “Skulle checka in till Östersund med NextJet. Flighten inställd- ngn info till resenär? NO! Not good….”.

Infrastrukturministern kritiserade alltså flygbolaget NextJet för att inte ha informerat om att flyget ställts in. Men på NextJet säger man att det inte är sant [...] Enligt Brian Liddle har bolaget undersökt det inträffade – genom att prata med bland annat bolagets call center och titta igenom loggar – och kan konstantera att resenärerna i själva verket fått information.

De här exemplen visar att konstantera inte låter sig avfärdas som helt irrationellt, som ett oförklarligt fel. Det går inte att skylla på usel skriftbehärskning; det är inte så att mer eller mindre allt är felstavat och vårt ord råkar ha blivit det också. Inte heller på ett feltryck på tangentbordet; n-tangenten ligger långt ifrån a- och t-tangenten.

Så hur förklara det hela?

En semantisk förklaring
En förklaring är semantisk. Ordet tolkas då som att det består av substantivet konstant och verbsuffixet -era. Det är en logisk tolkning som placerar ordet i ett ett etablerat mönster: av plan och sanktion får vi på samma sätt verb genom att lägga till -era.

Det vore lätt att säga att detta är fel. Verbet är konstatera och ingenting annat. Men nybildningen illustrerar i denna tolkning det jag kallar nattuttryck. Den är meningsfull; konstant stämmer utmärkt med verbets betydelse ’slå fast’, medan konstat bara är underligt. (Om man inte är en latinkunnig etymolog, för då känner man igen en latinsk form.)

Nybildningen är ljudmässigt nästan identisk med ursprungsordet; det är svårt att höra ett snabbt, nasalt /n/ i en obetonad stavelse mitt i ordet. Den är rimligen också spontan. Den är inget som man lär sig i skolan och knappast heller från nån annan. Den uppstår hos enskilda individer.

Med andra ord finns det varstans i vårt land och språk människor som går omkring och konstanterar och är nöjda med det.

En poäng är att formen har en historia. Det framgår av Helge Gundersens avhandling Linjedansere og pantomine på cirkhus, puclicerad i Oslo 1995. En stor del av boken är en lista på folketymologier. (En diskussion av termen nattuttryck, eller eggcorn på engelska, och folketymologi finns i detta inlägg.) Så här beskrivs norskans konstantere (på sidan 153):

[…] svært utbredt variant som eksiterer ved sida av utgangsordet; den fortkommer i alle samfunnslag, noe vel også Rehling (1965:78) og Tetlie (1967) antyder; en bruker av ordet mente bestemt at han associerte till betydningen ’konstant’ – det ligger noe konstant i det å konstatere, fastslå […]

Konstantera har alltså sedan länge varit socialt utbrett. Det är inget dialekt- eller gruppord utan förekommer hos skilda språkbrukare. Den betydelsemässiga kopplingen till konstant finns åtminstone hos vissa. Sedd som ett nattuttryck finns formen för att ger mer mening än ursprungsordet. Det är semantiken som ligger till grund för dess existens.

En fonologisk förklaring
Semantiska förklaringar riskerar att bli övertolkningar. Det är inte självklart att alla som säger och skriver konstantera upplever det som ett målande ord, även om några gör det.

Det finns ännu en förklaring till formen, och den är fonologisk. Det inskjutna /n/ kan förklaras utifrån ljudmässiga mönster. Stavelser som börjar med /t/ (eller /d/) föregås ofta av en vokal plus ett /n/, noterar Gundersen. Vi kan alltså konstantera att det finns ett paradigm där verbet hör ihop med ord som plantera, dekantera och centrera. 

Vill man skriva fram detta som en regel som vissa språkbukare följer får man: ”mellan en vokal och en stavelseinledande alveolar konsonant finns det alltid ett /n/” (alveolar betyder att konsonanten uttalas mot tandvallen – prova att ljuda ett /t/).

Hängde du med? Vi tar orden diametralt och gelatin där en vokal (/e/ respektive /a/) följs av ett stavelseinledande /t/. Vår regel säger att i såna ord skjuts ett /n/ in. En googling visar att Gundersens påpekande är korrekt: diamentralt och gelantin är vanliga (fel)stavningar.

Slutord
Jag har visat att konstantera är en motiverad nybildning och att det finns två förklaringar till formen.

En är semantisk och fångas av det jag kallar nattuttryck. Konstantera ger, på samma sätt som handburgare eller coollugn, mer mening än ursprungsordet. Konstantera ansluter också till ett ordbildningsmönster där ett substantiv (konstant eller plan eller sanktion) förses med verbsuffixet -era.

En alternativ förklaring är fonologisk. Vissa språkbrukare följer en regel som säger att ett /n/ skjuts in i den här typen av ord, och då följer konstantera samma mönster som plantera eller centrera.

Båda förklaringarna är logiska i sig och kan samverka. Och ger näring åt konstantera, som helt säkert kommer att fortsätta sitt liv i språkets utkanter!

– Eleverna behöver lära sig att läsa långa texter och böcker. Det är ett problem att yngre generationer läser mindre och kortare texter. De lär sig ett slags sms-språk och det kommer att tunna ut det svenska språket.

Detta har renderat i en del kommentarer i bloggosfären, t.ex. av Mikael Parkvall på Lingvistbloggen.

Naturligtvis har Björklund fel. 1986 gav Bengt af Klinteberg ut boken Råttan i pizzan, som handlar om moderna folksägner. Ofta rör det sig om ångestfantasier, som att det på pizzerian finns ett hemligt rum ur vilket slaktade råttor tas fram, skärs upp och serveras i pizzan. Resultatet blir att att det fastnar något (en råttand) i munnen på matgästen, som får uppsöka sjukhus.

Den här typen av moderna myter häftar också vid modern teknik. Sms-språket är en farsot som på nåt sätt letar sig in i ”språket” och obönhörligt sprider sig. Det leder till uttunning, förflackning, förfall.

Lite eftertanke borde räcka för att inse att det inte kan finnas ett så enkelt samband. Lite forskning kan man också ta till. Jag var för nåt år sen opponent på Theres Bellanders avhandling Ungdomars dagliga interaktion. Den visar att detta med ett tunt och ytligt sms- eller chattspråk hos den unga generationen är en myt.

Internationellt finns David Crystals* bok The Gr8 Db8 (kolla t.ex. här). Som titelns förkortningar visar handlar den om sms-språk. Crystal konstaterar att vi idag tagit ännu ett kommunikationsmedium i bruk. Och att det inte är nåt konstigt med de språkliga strategier som utvecklas, de kan till och med vara uppfinningsrika. Det kan vara praktiskt att skriva iaf och inte i alla fall i ett mess. Det är högst osannolikt att språket dör för det.

Björklund-citatet ovan kommer sig av att läsplattor börjat användas i den tidiga läs- och skrivundervisningen i Sollentuna. Återigen den nya och farliga tekniken alltså, som här förutsätts skada bokläsandet allvarligt. Och i förlängningen, får man förmoda, hela vår kultur.

I ett tidigare inlägg tog jag upp hur farlig mejl var. Den glöms lätt bort i dessa mess-tider. Men e-posten kan mycket väl vara undergången för både språket och för människan såsom vi känner henne idag. Åtminstone enligt denna moderna myt från The Guardian:

Emails pose threat to IQ

The distractions of constant emails, text and phone messages are a greater threat to IQ and concentration than taking cannabis, according to a survey of befuddled volunteers.
     Doziness, lethargy and an increasing inability to focus reached ”startling” levels in the trials by 1,100 people, who also demonstrated that emails in particular have an addictive, drug-like grip.

Den som vill läsa en intervju med David Crystal klickar här.

* Stavningen ändrad till det korrekta Crystal 7/2 2012 (tidigare stod det Chrystal)

Datumet kommer sig av att den italienska boktryckaren Aldus Manutius dog denna dag senrenässans-året 1515 (se Wikipedia). Manutius tryckte 1494 det första semikolonet, och hans barnbarn kom att ge ut den första handboken för interpunktion. Semikolonet användes, precis som idag, för att åtskilja påstånden som var beroende av varandra och för att separera ord i listor.

Manutius är förresten också berömd för att ha uppfunnit den kursiva stilen och pocketboken. (Rent tekniskt innebär detta att han använde det s.k. oktav-formatet och en kompakt kursiv stil för att skapa böcker som var enkla att ta med.)

Semikolon är spännande. De har förknippats med sex, klass, sånger, frimärken och skurkar.

Bra så. Att instifta temadagar har länge varit en trend, och det lätt att argumentera för att grammatik borde uppmärksammas lika mycket som kanelbullar.

På hemsidan framställs det som att omvärlden inte förstått hur viktigt grammatik är. Även om det är sant, tror jag att man också behöver fundera på den grammatiksyn som är förhärskande i undervisning och i samhället i stort.

Det är ofta en encyklopedisk och enspråkig gramamtiksyn. Grammatik består av en massa ordklasser, satsdelar, bisatser m.m. Man lär sig alla termer för detta och tar ut subjekt, predikat, temporala bisatser, adjektiv etc. i svenska exempelmeningar. Problemen i undervisningen kommer sig av det encyklopediska: ska alla ordklasser, satsdelar osv. gås i genom blir det ofelbart så att en särskild ordklass eller satsdel inte riktigt får plats. Kunskaperna kan bland annat tillämpas i språkriktighetssammanhang, där det finns ett antal återkommande käpphästar.

Ungefär så framställs det hela på hemsidan. Lathunden GrammaTiken svarar på frågor som: Vad är det för skillnad på adjektiv och adverb? Heter det imperfekt eller preteritum? Före eller innan? Var eller vart? (Det två sista frågorna har jag skrivit inlägg om här och här.)

Inget ont i det. Men det finns en risk med den grammatiksynen, och det är att grammatik fortsätter att vara ett evigt termtragglande med kopplingar till språkriktighet.

Ett alternativ är att utgå från ett bestämt fenomen och tänka att grammatik bidrar till en typ av förståelse. Barns (språk)utveckling och socialisation är ett sådant fenomen. Det är i min värld ganska poänglöst att ge en encyklopedisk grammatikkurs för lågstadielärare, men att använda valda delar av grammatiken för att belysa hur barn tar sig in i språk- och samhällsvärldar är spännande.

Ett annat fenomen rör andraspråk. Det är många i Sverige som inte har svenska som modersmål eller förstaspråk. De har att ta sig in i både samhället och språket, inte minst i skolsammanhang, och detta handlar bland annat om grammatik. Mitt förslag är att Grammatikdagen nästa år fokuserar på svenska som andraspråk (eller flerspråkighet, som i mitt tycke är ett bättre ord för detta).

Går vi utomlands kan vi hälsa på Grammarman. Han finns till i ESL-kretsar (alltså English as a second language, han behövs alltså för andraspråkstalare) och är en ganska kul figur. Hemsidan innehåller serier och filmer och mycket annat. 

Grammarman bor i Verbo City och kämpar mot bad english. Han har medhjälpare, roboten Alpha-Bot och rymdvarelsen Syntax, som hjälpar honom i kampen mot skurkar, som den jobbiga Interrupter och Uncle Uncountable.

En skurk som jag vill framhålla, med tanke på vad jag skrivit om semikolon, är Sammy Colon, the interpunction vilain. Här är det äventyret:

Sammy Colon har en manick som gör att interpunktionen försvinner och att talet blir ohörbart, eller svårt att urskilja utan ordmellanrum, det syns i pratbubblorna (den som är språkforskare inser det orimliga – det finns inte interpunktion i tal, det hör skriften till). Som tur är griper Alpha Bot in och fixar det hela genom att dra för gardinerna.

Varje äventyr har en fråga från Grammarman på slutet och ett svar med uppochnedvänd skrift nere till vänster. Här är den hur Alpha Bot kunde fatta detta med gardinerna. Svaret får man om man tyder pratbubblorna utan ordmellanrum, vilket alltså är den pedagogiska poängen. Sammy Colon säger nämligen att hans interpunctuation-stealing machine är solar powered, och fördragna gardiner tar ju bort den energikällan.

Jag visste inte att Posten givit ut semikolon-frimärken. Men så är det. Fyra stycken för 44 kronor (här). Två med semikolon och två med komma i utgåvan Europa 2008 – Brev.

Snygga, tycker jag. Konstfack i Stockholm ligger bakom, och designern heter Pontus Björlin.

Han förklarar: Mitt slutliga val blev kommatecknet och semikolonet; ett tecken som kan användas då en punkt uppfattas som för stark och ett kommatecken för svagt. Det är viktigt att motivet fungerar i frimärkets lilla skala och det gjorde de tecken jag valde. Och här vände jag på steken. Vanligtvis förminskas bilderna för att passa till frimärksformatet. Jag gjorde tecknen mycket större än normalt, säger Pontus Björlin.

Det är bara att klicka på en knapp så får man en smaskig mening av Pootwattle, som vår akademikervän heter. Jag gjorde det, och det tycks som om Pootwattle är insatt i den svenska genusdiskussionen om hen som ett jämställt pronomen, för han tar direkt upp patriarkal grammatik:

The discourse of the master-slave dialectic functions as the conceptual frame for the fundamental principle of patriarchal grammar.

Inte nog med det. Sajten är som en seminariediskussion. Varje utsaga kommenteras av Smedley, the Virtual Critic(TM). Smedley menar att Kinbotes arbete om patriarkal grammatik nog fått för stort utrymme hos Pootwattle:

Pootwattle’s paradoxical yet not contradictory work on the relationship between the discourse of the master-slave dialectic and the fundamental principle of patriarchal grammar perhaps overstates the influence of Kinbote.

En härlig parodi på akademisk diskurs! Och det går att skriva egna meningar. Givetvis tar vår virtuella kritiker Smedley sig an dem direkt.

(Sajten drivs av University of Chicago och är kopplad till deras skrivutbildning. Jag fick reda på den genom den ofta läsvärda bloggen Language Hat.)

Och den debatten är bra. Men ett minst lika viktigt pronomen är talets dom, som skriften skyr. I stället tvingas vi som skribenter välja mellan de och dem, och det valet är svårt. Det blir fel, ofta och systematiskt och särskilt för det uppväxande släktet.

I det läget kan vi välja att rätta och förmana. Eller kan vi välja att anpassa skriftspråket efter talspråket, ungefär som vi gjorde när pluralböjningen av verb försvann. Jag förespråkar alltså det senare: Skriv dom!

Ett par undersökningar
Formerna de–dem–dom studeras i en del undersökningar. Jag tar upp två, Gisela Håkanssons & Catrin Norrbys Vad kostar dem?, publicerad i Språkvård 3/2003 (finns här) samt ett examensarbete från lärarpgrogrammet (finns här, är från Göteborgs universitet 2008 och skrivet av Sofia Selin). Både undersökningarna bygger på lucktester, av universitetsstudenter i det förra fallet och gymnasieelever i det senare, där dom ska fylla i det pronomen dom föredrar.

Undersökningarna kan sammanfattas i (den av mig konstruerade) meningen: För det mesta gör dem/de/dom ett gott intryck. Subjektsformen de är det rätta svaret, och den anges ofta.

Men inte alltid. Den här typen av meningar drar på sig felaktiga dem-svar av två skäl. För det första spelar position roll, vilket Håkansson och Norrby visar. Står pronomenet efter verbet blir det fler dem. Det är naturligt på så vis att objektsformen dem ofta står där. Dock inte alltid och inte i exempelmeningen, där subjektsformen har den positionen.

Det andra skälet är att dem generellt överanvänds, så att talspåkets dom översätts till skriftens dem, vilket Selin tar upp. Det gäller även när subjektet står först. En testmening är ___ var nordbor som levde för ungefär 1000 år sedan, och den tillhör dom som har flest felmarkeringar av undersökningens gymnasister.

Närmare bestämt gav 22 % svaret dem. Det hör till saken att eleverna bara fick välja mellan skriftens pronomen, dvs. dom kunde inte ange dom. I de andra testmeningarna ligger andelen felsvar kring 10 % när pronomenet föregår verbet.

Låt oss se på några siffror. Jag hämtar dom från Håkansson & Norrby och deras meningar Vad/Hur mycket kostar X? De 90 svaren från universitetsstudenterna – det är alltså överlag personer med studieframgång och språkintresse som svarar! – fördelar sig så här (s. 13):

de              67 st
dem           11 st
dom             8 st
korrigerat    4 st

Det betyder att tre av fyra korrekt anger de. Bland felsvaren är dem vanligast, drygt en av tio skriver det. Det är förvånande att dem är något vanligare än dom, som används av mindre än en av tio. Håkansson & Norrby drar slutsatsen att dom har förlorat mark i skriftspråket.

Är det inte bara att följa reglerna?
Ett sätt att komma till rätta med felen är att utgå från att ungdomar och andra är obildade och ge dom lite mer upplysning, eftersom det bara är att följa reglerna. Nu är inte det så bara. Reglerna är krångliga. I denna språkspalt sammanfattar Olle Jospehson dom koncist:

Man skriver de som bestämd artikel och subjekt: De nya stolarna köpte de i Malmö.

Dem används som objekt och efter preposition: Dem älskar jag; jag tänker bara på dem.

Bestämd artikel blir alltid de, också när den är en del av objektet: Jag älskar de nya stolarna.

Men valet mellan de och dem är fritt i de-som-konstruktioner som är objekt eller står efter preposition, särskilt när som är subjekt i efterföljande bisats: Jag älskar de/dem som lagar stolar; jag tänker på de/dem som samlar stolar.

Det krävs en ordentlig exercis för att detta ska fastna…

Hur ser nätanvändningen ut?
Eftersom båda undersökningarna bygger på lucktester av elever är det frestande att googla det spontana nätbruket av dessa pronomen. Det har jag gjort utifrån två konstruktioner (och märk väl att siffrorna måste bedömas försiktigt, som grova uppskattningar av tendenser).

Den första med pronomen efter verbet: ”Igår spelade de/dem/dom”. Den andra med pronomenet före verbet: ”De/dem/dom träffade”. I både fallen är skriftens subjektsform, de, formellt korrekt.

Procentandelarna för ”Igår spelade X” är dessa:

de     69 % (17300 träffar)
dem    8 % (1950 träffar)
dom  23 % (5,910 träffar)

I nästan en fjärdedel av träffarna används dom. Detta motsäger Håkansson och Norrby; dom verkar inte alls vara på väg bort från eller lågfrekvent i skriftspråket. En gissning är att deras studenter var i en skolsituation där dom de lärt sig att dom tillhör sånt som ofta inte är godkänt eller bra.

Vi ser också att det formellt korrekta skriftspråkspronomenet, de, används i sju fall av tio. Skulle vi räkna även dom som korrekt har de allra flesta skrivit rätt.

Vi tar meningen ”X träffade”:

de     80 % (147000 träffar)
dem    7 % (13500 träffar)
dom  13 % (23400 träffar)

Åtta av tio användningar är alltså formellt korrekta här. Fler tar till de när pronomenet föregår verbet som subjekt. Och återigen: det är dom och inte dem som är det vanligaste alternativpronomenet. Ser vi även dom som korrekt skriftspråk blir utfallet som i förra exemplet: mer än nio av tio skriver rätt.

Slutord
Skriftens distinktion mellan de och dem saknar stöd i talet där det heter dom. Det har lett till att särskilt skriftens de blivit problematiskt. En del tar till dem, vilket den redovisade forskningen, som utförts i skolsituationer, visar, medan dom inte förekommer så ofta där. Går vi till nätskriftspråket blir dom däremot ett etablerat prononomen och en smidig lösning på de-dem-problematiken.

Det tycker jag är bra. Jag förespråkar som sagt dom i skrift. Fast det finns ett starkt motargument, och det är skriftspråkstraditionen. En dom-reform skulle göra alla de-dem-texter föråldrade. Den skulle också, helt begripligt, väcka känslor, inte minst av vrede, hos alla som erövrat distinktionen. Dom sitter idag på ett kulturellt kapital, dom gör en disinktion som visar bildning eller i alla fall korrekt språk. Med dom som enhetspronomen devalveras detta kapital.

När jag undervisar blivande svenskalärare brukar jag ta upp det här och driva dom-linjen. Jag tänker att det borde finnas lärare som gillar dom, eftersom det finns en klassaspekt. Det blir enklare för större grupper att erövra skriftspråket om man tar bort avancerade distinktioner som saknar grund i talspråket. Det är ytterst en demokratifråga.

Hittills har jag inte fått nåt mer högljutt bifall. Jag vill ju tro att det beror på att dom som motsätter sig dom hörs mest i lektionssalen och att frågan som sagt har en tydlig laddning av kulturellt kapital. Det är inte alldeles lätt som blivande lärare propagera för att en språklig bildningsmarkör som man själv besitter och tänkt lära ut ska avskaffas…

Sammanfattningsvis så står talspråksanpassning mot skriftspråkstradition i den här debatten. I den språkspalt av Olle Josephson jag refererade ovan föreslår Olle att vägen ur detta dilemma är att införa de som den enda skriftspråksformen.

Jag tycker inte det, eftersom det i alla fall blir konstruerat, så att skriftspråkstraditionen inte bevaras. Mina iakttagelser tyder på att dom är spritt och att dem börjat användas som en skriftspråksform av dom.

Så skriv dom!

I en annan språkspalt i Svenska Dagbladet konstaterar Ylva Byrman att det inte finns nån namnkunnig språkvårdare som uppmanar till ett enhets-dom i skrift. Givet att jag uppfyller kriteriet namnkunnig språkvårdare har nu det dödläget brutits!

Jag tror att dom har tiden för sig och erinrar mig avslutningsrepliken i filmen Casablanca: Maybe not today, and maybe not tomorrow – but soon, and for the rest of your life!