Nej, det här är det amerikanska slangordet hood, en kortform av neighborhood, som ju betyder ’omgivning, grannskap’. Man kan nuförtiden träffa folk i vanliga, svenska hoods, och det finns också de som är på vift ute i hoodsen.

När formen kortas blir betydelsen, på engelska, mer urban, så att den gärna syftar på ett kvarter eller område i en stad. I en sorts hiphop-betydelse är det ghettot, eller en person från ghettot, som åsyftas (se exempelvis Urban Dictionary, som också listar fler betydelser). Inom både film och hiphop har ghetto- och gangstavärlden skildras under en titel av typen Boyz n da Hood.

Som lånord används hood gärna i en mycket svensk form, hoodsen. Alltså först en engelsk s-plural, hoods, och sen bestämd form, –en.

Jag har inventerat användningen. Huvudbetydelserna liknar de engelska. En huvudbetydelse är ganska allmän, ’omgivning’ eller ’kvarter’. En annan huvudbetydelse är ghetto-inspirerad och används för förorter av det slitna eller sunkiga slaget.

Det här är mina hoods
Den som säger så är Filippa Reinfeldt i Dagens Nyheter nu i höstas, och yttrandet hamnar i artikelrubriken. Av det kan man dra slutsatsen att hood är ett ganska etablerat ord i svenskan. Dvs. det är tillräckligt spritt för att både Reinfeldt och tidningen ska tycka att det är coolt att dra till med det. Nu använder Reinfeldt det som ett citatord och hänvisar till sina barn (min fetstil):

 Stockholm är min stad. Jag har bott här i trettio år av mitt liv. Jag kanske inte kan varje gatsten, men det här är mina hoods, som mina tonåringar skulle säga.

Betydelsen är alltså ganska vid och inkluderar Stockholm i stort. I en snävare betydelse inkluderas ett visst Stockholms-område, som det område som den här bloggaren hör hemma i:

Det lyser så fint från alla hus och jag gillar mina hoods skarpt ! Nära till parken grönområden… Nära city för lite puls, träningshall precis nedan för vår lägenhetsområde…Mysig innergård , Ja kan man begära mer?

Även i det här fallet får hood en positiv laddning, så att det tar fasta på en levande närmiljö. Det behöver inte vara en direkt stadsmiljö, vilket framgår av att det aktuella området ligger nära city.

Hoods finns lite varstans i landet, vilket detta blogginlägg, som skildrar Västerås, visar:

I förmiddags tog Malin och jag en promenix med våra småkottar i barnvagnarna. (Hennes lilla tös är typ två månader gammal.) Såg lite kyligt ut, men fan vad skönt det var där ute. Vi strosade och surrade runt i våra hoods och till slut hade vi varit ute och gått i två timmar. Trevligt!

Hoods finns även i finländska Vasa. Ordet används på samma sätt där, alltså av en mamma för att beteckna att den miljö man promenerar i är hemtam:

Vi tog en solskenspromenad i hoodsen direkt efter 10. Jag är inte särdeles hurtig om morgnarna, så det hela kändes mycket bra. Man borde nog promenera mera direkt man vaknar. Hela dagen blir så mycket bättre.

I nästa exempel blir en särskild stadsdel i Karlstad, Haga, till hood:

Gamla hoodsen

När vi inte riktigt vet vad vi ska hitta på så åker vi ut med bilen. Idag hamnade vi i Haga. Mitt gamla hem. Trivdes fantastiskt bra där.

Tillbaka till Stockholm, nu till Södermalm, och detta blogginlägg:

MAN MÖRDAD I HOODSEN

I morse hittade polisen en ihjälslagen medelålders man här på Södermalm. Varför slår man ihjäl en annan människa? Var exakt i tankebanorna slår det slint? Klimatet börjar att hårdna.

Hoodsen avser alltså en bestämd Stockholms-stadsdel. Det går att tolka in en betydelse av tuff stadsmiljö, att ordet är valt just för att väcka sådana associationer.

Gemensamt för alla exemplen är att skribenten använder hood för att beteckna sin egen närmiljö.

Äntligen är tiden i hoodsen över!
I en annan användning gör hood en skillnad på vi och dom. Och dom är folk i förorten eller slummen. Här ett exempel:

tunnelbanan ska sluta gå 24.00 istället för som nu 01.00, nu stängs stan för vanligt folk, de kan hålla sig ute i hoodsen, sova sina timmar så de orkar jobba…

En annan bloggare är mycket nöjd över att flytta från en Stocksholmsförort och in till stan:

Äntligen är tiden i hoodsen över!

[…] Så strax före 10 va jag ute i hoodsen och lastade på det sista samt städade ur lägenheten, när jag sen stängde igen ytterdörren för att åka kände jag en fantastisk känsla! Jag kommer aldrig mer behöva gå in i den där vidriga lägenheten. Alla kvällar när jag inte kunnat sova för att krypit spindlar i hela sovrummet är över, alla kvällar jag inte kunnat se på tv för det har varit spindlar stora som hundar i vardgasrummet är ÄNTLIGEN ÖVER! och livet i en jävla förort med världens sämsta bussförbindelser är SLUT! HALLELULJAH!

I nästa exempel kommenteras en intervju av John Guidetti, en känd svensk fotbollsspelare. Guidetti sägs snacka förortsspråk, dvs. han låter som om han kommer från hoodsen:

John Guidetti, ung svensk fotbollsspelare som gjort karriär i engelska Manchester City och holländska Feyenoord pratar med svenska TV-sporten, försöker göra sitt bästa för att låta som han kommer från hoodsen

Nu kan också de som bor i förorten använda ordet. Här är det en medarbetare på Vecko-Revyn som gör just det.

Så går det när man bor i hoodsen…

Ibland undrar jag hur företag väljer vem, på en tidningsredaktion, de ska skicka pressutskick och nya produkter till. Jag fick precis ett överfallslarm skickat till mig. Super Gaia heter det, och lanseras i slutet av september. Det både tjuter, förblindar och färgar. Kanske var jag rätt person ändå. Jag är ju trots allt den enda som bor ute i hoodsen.

Givetvis finns det skämtsamma anvädningar av ordet. Det här inlägget leker med de båda betydelserna av hood, som får stå både för den trygga närmiljön och den kriminella slummen:

Mitt hood är ganska läskigt ändå

Sen några veckor tillbaka har de börjat stöldmärka chokladkakorna på Ica. Tänk er vilka gangsters som huserar här. Knappt att man vågar sig ut när det blivit mörkt.

Här används alltså substantivet hood i singular. De tidigare exemplen har haft plural, antingen i obestämd, hoods, eller bestämd form, hoodsen. I plural blir betydelserna ofta av typen ’omgivningarna’ eller ‘förorten i allmänhet’. Tar man en långpromenad gör man det i hoodsen. I singular syftar ordet hellre på en specifik stadsdel, ett särskilt bostadsområde eller kvarter. Man går till internetcafét eller restaurangen i sitt hood.

Singularformen tenderar att förekomma i resebloggar och vara world wide. Den är stilistiskt motiverad på så sätt att ett utländskt ord används för en främmande miljö. Särskilt motiverad vore den om den användes om stadsdelar i amerikanska storstäder. Men den dyker upp lite varstans i världen. Ett exempel från en tjej som vistas i Kina:

Mitt HOOD

[...] Stadsdelen heter Wudaokuo. Om man är ung och trendig säger man bara ”the Wu”. Eftersom att jag är ingetdera så har jag tvingats lära mig hela ordet.

Slutord
Att urskilja huvudbetydelsena hos lånordet hood är inte så svårt. Lite lurigare är att bedöma ordet socialt, alltså på vilket sätt det är gångbart. Visst, det underlättar om det finns lite stadsmiljö, särskilt förortsbetydelsen gynnas av det. Det kan, särskilt i singular, fungera som en markör för att man är i ett främmande land. Det hör till en lite yngre generation, men kan inte beskrivas som renodlat ungdomsord. Det kan stundtals tyckas lite tillkämpat och bli till gangsta-parodi, i alla fall för mig.

Det är fascinerande att vi så snabbt och direkt tar över amerikansk slang. Hood är på det sättet kompis med fuck och shit, och det kan inte uteslutas att ordet har en framtid i svenskan.

UPPDATERING: Avsnittet om singularformen före rubriken Slutord lades till några timmar efter det att inlägget pubilcerats.

Det höga tonläget kring hen får jag stundtals lätt huvudvärk av. Polariseringen är stor. På den ena sidan finns utopiska och feministiska röster. Med hen kommer vi få ett jämlikt samhälle, fritt från könsförtryck. Pronomenet tillåter oss att tänka på och förhålla oss till varandra utan att hela tiden behöva göra könsdistinktioner.

På den andra sidan finns dystopiska och anti-feministiska röster. Med hen går vårt samhälle under. Barn kommer inte att erövra en könsidentitet, och det är stor risk för att de kommer att växa upp med åsiktsförtryck, eftersom genusvetare och andra helt säkert kommer att påbjuda ett politiskt korrekt och helt könsneutralt språkbruk. 

Min hållning är att det står var och en fritt att använda hen, att detta är bra och att hen i sig inte gör samhället mer jämställt. Med den ger jag mig in i den stormiga diskussionen.

Debatten startar på allvar i januari med denna artikel, som utgår från barnboken Kivi och Monsterhund, skriven av Jesper Lundqvist och illustrerad av Bettina Johansson.

Huvudpersonen Kivi, som genomgående pronominaliseras med hen, längtar efter en hund och träffar på Monsterhund. Sagan är rimmad på knittel (en fyrtaktig vers som känns igen exempelvis från hejaramsor) och språkleker friskt för att bryta könsrollsmönster:

HUND!” tjuter Kivi. ”GE MIG EN HUND!
Annars sover jag inte en blund!
Mappor och pammor och morbroster Jin,
en bryssling, en marfor, en halvkvartskusin,
små parvelpysor och storebröstrar;
alla står de runt sängen och tröstar
och visslar och tisslar och säger jovisst,
någon gång möjligen, nästan helt visst,
ska hen få en hund, kan de halvt säkert lova
– men bara om Kivi nu själv lovar sova.

Hen (på näst sista raden) kombineras med mappar och pammor, morbroster och marfor, och namnen, Kivi och Jin, går inte heller de att könsbestämma. (Hur det hela fortsätter på nästa uppslag ser du på bilden nedan.) Det är skickligt gjort, och jag gillar den här typen av experiment, där man lekfullt går utanför invanda (könsrolls)mönster.

Debattartikeln är skriven av min kollega Karin Milles tillsammans med två personer från Olika förlag (som gett ut boken), Karin Salmson och Marie Tomicic. Rubriken är: Det behövs ett nytt ord i svenska språket.

Eftersom boken använder hen finns rent faktiskt ordet i språket. Vad rubriken efterlyser är nåt slags allmänt införande av hen. Jag citerar en passage ur artikeln, där pronomenval kopplas till kvinnlig underordning:

Han blir norm och den som ska vara hon får utmärka sig med feminina attribut. Ett barn som kallar en person felaktigt för han rättas snabbt, och lär sig kvickt att det är viktigt att skilja på hon och han.

Vi menar att det borde vara underordnat andra principer, och att det maniska och aktiva särskiljandet av kön ger negativa konsekvenser för båda individ och samhälle och att en friare inställning utan lika stark könsindoktrinering skulle ge en bättre framtid. Att föra in ordet hen i språket är en del av det arbetet.

Detta är en uppenbart feministisk ståndpunkt, vilket också författarnas bemötande av motargument visar:

Ett motargument är just att ordet hen kan leda till att skillnaderna mellan könsrollerna suddas ut. Exakt vilka skillnader är viktiga att behålla? Löneskillnader, användande av våld, omsorgsgivande eller empatiska förmågor?

Hen blir alltså ett del av en kamp för att montera ner eller sudda ut existerande könsroller. Hen måste införas i svenskan. Författarna vill uppenbarligen att ordet får så stor spridning som möjligt. Gissningsvis vill de också att exempelvis Språkrådet ska påbjuda hen, skolor ska lära ut ordet och att ordböcker och grammatikor ska förteckna det.

Att det här är sprängstoff framgår av att artikeln fick bortåt 1000 kommentarer innan kommentatorsfältet ständges ner. Debatten kom som sagt att polariseras, så att den feministiska kamp som artikeln ger uttryck för möttes av nedsättande och kritiska inlägg

Jag citerar några av kommentarerna till artikeln – och märk väl att de i sammanhanget ska ses som milda. De värsta angreppen och invektiven har raderats av Svenska Dagbladet:

• Det hen egentligen vill ha bort, är att pojkar blir män. Detta är penisavund i sin prydno. Inget annat. Vuxna kvinnor som inte vuxit ur detta freudianska stadium, blottlägger här att de stannat i den genitala fasen. Jag lovar, hjälp för detta finns att få, men inte på SVD:s debattsida på Internet. Hos Landstingets många och flera inrättningar går dock hjälp att söka.

 • Fullkomligt sinnessjukt. Kanske slår igenom bland någon extremt politiskt korrekt promille i storstäderna, men inte i övrigt. Om ett antal år kommer man se tillbaka på detta som ytterligare en dåraktighet som fanns i vår tid 2012.
Man kan inte förneka verkligheten. Men tydligen kan man försöka och bli publicerad i SvD

• Tragiskt att man ska behöva yttra sej om detta pinsamma och meningslösa navelskåderi.
Det kompakta motståndet mot genus-”vetenskapen” borde ha tvingat den till historiens skräphög vid detta lag, men från nån odefinierbar maktkälla strömmar uppenbarligen resurser till fortsatt konstgjord andning.

Så här långt har debatten ganska lite med språkvetenskap att göra. Det står ju var och en fritt att använda vilket ord de vill, att driva feministisk opinion, att skriva lekfulla barnböcker eller att tycka att genusvetenskapen är en katastrof.

Det man kan säga utifrån en språkvetenskaplig utgångspunkt är att det inte finns någon anledning att tro att hen i sig gör samhället jämställt. Grammatiskt är hen ett könsneutralt pronomen i tredje person. Svenskan saknar traditionellt ett sådant pronomen. Vid pronominalisering av animata referenter (levande varelser) tvingar grammatiken oss att använda hon eller han (eller göra en omskrivning om man vill undvika det). En badvakt, hund, målare, statsminister eller häst omtalas i maskulinum eller femininum, som han eller hon, när hen (!) pronominaliseras.

Många språk har inte, som svenskan och de flesta indoeuropeiska språk, könsmarkerade pronomen. Finskan, och det könsneutrala pronomenet hän, är det oftast anförda exemplet. Men faktiskt saknar de flesta av världens språk en distinktion mellan manligt och kvinnligt i pronomensystemet, Detta diskuteras utförligt av Östen Dahl på Lingvistbloggen, och Mikael Pakrvall påpekar samma sak i Svenska Dagbladet i en artikel som på många sätt är klargörande och som driver en ungefär samma linje som jag gör här.

Man kan också ta upp ett språk som franska och japanska, som grammatiskt sett tvingar språkbrukarna att göra fler genusdistinktioner än i svenskan. På franska måste exempelvis distinktionen il/elle, han/hon, göras för alla substantiv, som sten (pierre), jord (sol) och kärlek (amour). Och för den som undrar: alla de orden är maskulina stenen är feminin och jorden och kärleken maskulina.

Det går inte att säga att alla länder eller talare som använder svenska eller ett annat indoeuropeiskt han-hon-språk är mindre jämställda än den majoritet som använder språk utan könsmarkerade pronomen.

Det går inte heller att säga att Finland är mest jämställt, Sverige mindre jämställt och Frankrike minst jämställt utifrån de pronomendistinktioner jag exemplifierat. På samma sätt är det orimligt att hävda att en talare av turkiska är extra jämställd, eller lever i en väldigt jämställd kultur, bara för att det språket har ett könsneutralt pronomen.

Kivi-boken är medveten om att språket är rikt, att kön kommer till uttryck på många sätt, och låter det bidra till lekfullheten. I citatet ovan hade ju författaren nyskapat släkskapsord (pammor, mappor), liksom namn, för att gestalta en okönad barnvärld.

Jag tror alltså inte ett dugg på hen i sig leder till att lönseskillnader försvinner, att mäns empatiska förmåga ökar eller att våld mot kvinnor minskar. Jag tror inte heller ett dugg på att ett användande av hen kan medföra att könen i princip avskaffas, så att hela samhället degenererar. (Språkteoretiskt innebär detta att jag inte tror särskilt mycket på Sapir-Whorf-hypotesen. Det går ut på att ett språks grammatik, exempelvis pronomensystemet, styr talarnas tänkande på ett starkt och tydligt sätt.)

Det kanske ska tilläggas att väldigt få driver linjen att han och hon borde förbjudas i svenskan, så att det könsneutrala hen blir allenarådande. Kivi-författaren Jesper Lundqvist gör det inte. Han säger i intervjuer (här och här) att hen skulle kunna existera tillsammans med han och hon. Hen ska ses som en möjlighet, inte en begränsning.

Jag tycker som sagt det är bra att hen finns, för finns gör det. Pronomenet tillåter oss att låta bli att välja kön utan att behöva omformulera när vi vill undvika han eller hon. Det kan brukas på olika sätt i olika sammanhang; vi har redan sett en barnboksanvändning. Olika användningar av hen kommer jag tillbaka till i nästa inlägg.

Till sist några utvikningar. Det är ofta lärorikt och nästan alltid kul att gå till internationella medier för att få perspektiv på nationella angelägenheter. En lingivstisk vinkling på hen-debatten ges i den företrädesvis amerikanska Language Log. En längre artikel om hen finns i nätpublikationen Slate Magazine, som ges ut i USA och är en nyhets- och kulturtidning. Bland annat den artikeln tas upp i en språkkrönika i den stora affärstidningen The Economist, där man också kan lära en del om den engelska situationen (där singulart they ger möjlighet till könsneutralitet).

När det gäller hens historia brukar en språkspalt i Svenska Dagbladet (återigen!) från 1994, där Hans Karlgren föreslog hen, ses som ordets första riktiga intåg i offentligheten, men det nämndes redan 1966 i Upsala Nya Tidning . I Nationalencyklopedin förtecknades ordet 2009. På Språkrådet kommenteras detta och annat i en hen-översikt. Själv stötte jag på studenter som skrev hen kring millenieskiftet.

Det här är en retorik som känns igen från olika byråkratier. Något har inträffat, och någon har reagerat. Ansvariga tar tag i frågan och behandlar det hela som ett principfall.

Det vi har att göra med är enligt lappen att platspåsar orsakar en kontaminerad kylskåpsmiljö. Rent principiellt skulle vem som helst skulle kunna kontaminera kylskåpet. Varje anställd och varje påse kan ses som en risk. Det blir logiskt att förutsätta att människor på det hela taget är idioter. Det behövs åtgärder och påbud, i vårt fall en lapp på det aktuella kylskåpet.

Jag ska gå igenom lappens retoriska uppbyggnad och försöka beskriva dess språkhandlingar.

Texten får sin yttre form av att aktörerna i kommunikationen skrivs in. Rubriken slår fast mottagarna, som är alla kylskåpsbrukare. Kylskåpsbrukare är en ovanlig sammansättning. Den kan ge konnotationer till offentlig omsorg, där brukare är ett vanligt ord. Längst ner står avsändaren, som är Arbetsmiljöansvarig, dvs. inte en individ utan en organisatorisk roll.

Brödtexten återberättar vad som har hänt och visar med sitt tempusval, perfekt, att det inträffade är direkt kopplat till nuet: Det har hänt att matinnehåll omslutet av vanliga plastpåsar ställts in i kylskåp. Denna händelse, att en anställd ställer in en påse med mat i kylen, är i sig inte så konstig. Den uttrycks dock lite konstigt eller i alla fall officiellt och omständligt. Det heter matinnehåll, och denna sammansättning förses med ett långt attributivt particip, omslutet av vanliga platspåsar.

Kruxet kommer i meningen efter. Påsarna kan ha varit utomhus i olämpliga och orena miljöer. Här garderar det modala kan, som utrycker möjlighet, utsagan. Orden olämpliga och orena kan stimulera fantasin, särskilt som konsekvensen sägs vara att kylskåpsmiljön blir olämplig/kontamineras.

Ordparet med snedstreck uppfattar jag som en del av en byråkratprosa, där det finns en tendens att skriva helgarderat. Kontamineras ger också ett fackmannamässigt intryck, som hade vi att göra med ett laboratorieresultat.

Det måste ha varit en otroligt sunkig påse som hamnade i kylen. Man kan bara gissa om det var lera, sand, hundbajs eller något annat på den. Man kan också fundera på varför språket är så tungt. Kanske har vi att göra med en traditionell katten runt het gröt-retorik. Det på en gång abstrakta och kompakta uttryckssättet gör att obehagligheter och pinsamheter inte framträder.

Två uppmaningar ramar in brödtexten. Den inleds med en inre uppmaning: Tänk på att att kylskåp är en livsmedelsmiljö (återigen en långt, sammansatt substantiv). Den avslutas med en yttre uppmaning, låt plastpåsen stanna utanför.

Denna avslutande uppmaning är huvudbudskapet, vilket markeras med grön överstrykningspenna. Den föregås av ett du-tilltal, som, tillsammans med adverbet gärna och avslutningsfrasen Tack på förhand, mjukar upp det hela, så att det inte får karaktär av en direkt order, vilket den i övrigt omständliga och formella prosan kan ge intryck av.

Om det inte är en order, vad är det då för språkhandling utförs med denna lapp? Jag ska diskutera det med hjälp av ett par klassiska språkfilosofer.

John Searle har gjort en berömd språkhandlingstypologi i vilken lappen skulle tillhöra klassen direktiver (se exempelvis Wikipedia). Sådana språkhandlingar går ut på att få lyssnaren/läsaren att göra (eller inte göra) något och kan komma till uttryck som order, råd, tips, förslag, anvisningar och varningar.

Vår text ger sig i rubriken ut för att vara en påminnelse, alltså en mycket mild språkhandling som vill hjälpa läsaren att komma ihåg något som hon skulle kunna glömma. Detta stämmer ganska bra med inledningsmeningen, som uppmanar läsaren att tänka på att kylskåp är en livsmedelsmiljö (yttrandet förutsätter läsare som har glömt detta)..

Nu är rubrik-språkhandlingen lite missvisande, eftersom textens överstrukna huvudbudskap ju anger en yttre handling. Man ska låta sin påse stanna utanför kylskåpet om man inte kan gå i god för den.

Den språkhandlingen är alltså villkorad och försedd med ett lite uppmjukande tilltal. Det är inte en stark och tvingande direktiv, som en order, befallning eller ett krav. Knappast heller en direkt tillsägelse.

Jag skulle vilja beskriva språkhandlingen som en anmodan, alltså en mjukare typ av formell direktiv som bygger på att ett misstag begåtts och på att man i framtiden ska försöka undvika att handla så att misstaget upprepas.

Möjligen finns det ytterligare en språkhandling, som en annan berömd språkfilosof, John L. Austin, har uppmärksammat, nämligen en performativ (se Wikipedia). Performativer är språkhandlingar som inte förhåller sig till en aktuell verklighet utan i sig skapar en ny verklighet. Dop, bröllop och kontraktsskrivning vid husköp är exempel. Görs det på ett korrekt sätt har någon fått ett namn i en kristen ritual, blivit gift respektive sålt sitt hus.

I vårt fall kan man tänka sig att lappen tvingas fram av ett regelverk som ålägger en arbetsgivare att genom den arbetsmiljöansvariga agera när någon gör en anmälan om att arbetsmiljön är olämplig. Något måste helt enkelt göras.

I den tolkningen är det hela löst i och med att lappen skrivs och sätts upp. En ny verklighet, utan kylskåpskontaminationer, har skapats. Arbetsmiljöproblemet är åtgärdat. Den performativa språkhandlingen blir just denna, åtgärande av arbetsmiljöproblem.

Om det verkligen är så vet jag inte; för att belägga den tolkningen behövs en mer ingående kunskap om situationen.

Hursom fascinerar lappen. Den är ganska knäpp, tycker jag, men samtidigt djupt mänsklig. Jag kan inte låta bli att le när jag ser den.

Det är många som genom åren har tagit för givet att det heter coollugn, stopp på belägg och handburgare, och inte kolugn, stopp och belägg och hamburgare. Och som blivt förvånade, ibland chockade, när det uppdagats att alla andra inte använder deras så logiska och meningsfulla form.

Jag ska gå igenom orden i rubriken.

Magdröm
När man vaknar ångestsvettig och kippar efter andan är en bra förklaring att man haft en magdröm, inte en mardröm (min fetstil):

• Usch, jag har vart jagad hela natten, Magdröm efter magdröm och vaknade flera ggr med hjärtat i halsen. Försökte tänka på annat men kom in i drömmen igen på ett konstigt sätt. (härifrån)
• haha hade en magdröm och det handlade om att jag skulle diska och nu blev dt verklighet (härifrån)
• Vid frukosten i morse avhandlades flera ”magstarka” ämnen. Först talade Livia om att hon drömt en läskig magdröm under natten. Sen pratade vi om dagens förestående kalas för barnens kusin som fyller år idag. (härifrån)

Ursprungsordet är lite konstigt. Det är inte självklart att förknippa förleden mar- med substantivet mara som betyder ’ångest’. (Börjar man tänka så inser man snart att det är samma ordled som finns i engelskans nightmare och att den i svenskan är levande i adjektivet marig.) Det är alltid kul att leta i SAOB, som beskriver betydelsen så här:

ångestdröm (förbunden med en tryckande känsla över bröstet) som enl. folktron förmenas bero på att maran ”rider” den sovande; äv. (o. vanl.) allmännare: fasansfull dröm; äv. bildl., särsk. om föreställningar o. tankar l. händelser o. d. som gm sin hemskhet likna mardrömmar

Om förleden är underlig ger det förstås mer mening att spontant ta fasta på det som i SAOB beskriver som en tryckande känsla över bröstet och tala om en magdröm.

Och det gör människor. Särskilt yngre, vilket det sista exemplet ovan visar. Det är lätt att hitta magdrömmande barn:

Jag satt i skolan, gymnasiet…Med Rebecca….Haha..och så får jag ett samtal från någon, som säger ”mm Hej, skulle jag kunna få tillbaka min pistol som du lånade när du såldre sprit till min kompis?” Sen vaknade jag och var livrädd…Men sen insåg jag att det var en sjukt TRÅKIG och löjlig mardröm!!! (Som jag förresten kallade för Magdröm när jag var liten) (härifrån):

Eller som i den här historien:

4-åringen frågade mig imorse:
”Mamma, får jag titta på gnuerna, nu?”
Det rörde en sekvens i Lejonkungen, som jag har försökt skydda honom mot, men inte riktigt lyckats, då de tittar på den där filmen i tid och otid.
”Blir du inte rädd då?” försäkrade jag mig.
”Nej. Och jag får ju inte magdrömmar när det är så här tidigt!”
Så han fick titta. Bara han inte får magdrömmar!

Magdröm tillhör en grupp nattutryck som barn spontant skapar när de ger mening åt världen: mumsbit, brösttårta, taggtuss, spexhuggare m.fl.

Snörpligt
Adjektivet snörpligt stötte jag på i en intervju av Hammarbys nya tränare Gregg Berhalter på fotbollssajten Svenska fans. Berhalter uppmanas berätta en höjdpunkt som spelare:

Jag tror trots allt att om jag ska välja något så får det bli slutspelet i VM 2002 där vi först besegrade Mexico med 2-0 i åttondelsfinalen för att sen spela en riktigt bra match mot Tyskland, som ju därefter kom tvåa i turneringen, i en match där vi faktiskt var bättre men förlorade snörpligt med 1-0.

Annars är det varianter av frasen snörpligt slut som förekommer mest. Som på artisten Linda Bengtzings blogg:

Slutade snörpligt

Vi köpte hem chips, vatten och varsin hatt från shoppingrundan i Antalaya C. När vi kom till hotellet stoppades vi av vakten som beslagtog vattnet och resten vi köpt!

Ett par exempel till:

Snörpligt slut på Trettondagscupen
Trots att vi lirat så bra, riktigt bra stundtals i gruppspelet så ville det sig inte riktigt mot Glommen. Vi startar matchen mot Glommen med att rada upp chanser och vi har ett stort bollinnehav vilket gör att chanserna fortsätter att komma matchen genom. När 20 sekunder återstår av matchen lyckas Glommen komma till ett anfall och där skapas en retur som slås in. (härifrån)

Snörpligt och oväntat besked
Häst: Hexana
Fick ett väldigt snörpligt och oväntat besked idag när vi var och besiktiga Hexana; hon gick INTE igenom ((((((( (härifrån)

I ursprungsordet finns det fornsvenska verbet snöpa, vars grundbetydelse är ’kastrera’, vilket i nyordet bytts ut mot ett annat inhemskt verb, snörpa, med betydelser som ’dra samman, hålla tillbaka’. Den härledningen slår igenom i adjektivet, som oasvett om formen är snöplig eller snörpligt har betydelsen ’dåligt, ofullkomligt’.

Fördödande
Den sista nattliga nybildningen är adjektivet fördödande, som låter nästan likadant som förödande. Skillnaden är återigen vilket verb som avses. I urpsrungsordet hittar vi det ålderdomliga öda, som förklaras så här i Svensk ordbok:

ö`da verb ödde ött, pres. öder
ORDLED: öd-er
SUBST.: ödande
• (ofta med partikel) (onödigtvis) låta gå förlorad med avs. på konkreta el. vanl. abstrakta tillgångar {SYN. förslösa, leva upp 2} {→slösa} ⟨ngt litt.⟩: ~ bort sitt liv; ~ sina krafter på en hopplös sak; ~ ut sin förmögenhet
KONSTR.: ~ (bort el. ut) ngt
HIST.: sedan äldre fornsvensk tid; fornsv. öþa; gemens. germ. ord; till ²öde; jfr föröda; ödsla

Det är alltså ett uråldrigt germanskt ord, som tar fasta på att något går förlorat eller blir tillintetgjord. Formen ödande finns, och den har moderniserats och dramatiserats genom att omvandlas till dödande. Liksom för snörpligt har vi att göra med en folketymologi i en snäv mening. Själva härledningen av ordet blir annorlunda, men inte betydelsen, som fortfarande går ut på att något går förlorat och försvinner.

Exemplen kommer ofta från det officiella skriftspråket. Detta är från Svenska Dagbladet:

I går svepte tyfonen Nalgae in över Luzon, Filippinernas nordö. Två dagar tidigare hade tyfonen Nesat härjat landet med fördödande följder. De två tyfonerna har lämnat minst 50 döda bakom sig och tiotusentals hemlösa.

Sveriges Radio rapporterar så här:

Henrik Fröberg, festivalgeneral för Kristianstadsdagarna, anser att det vore fördödande om polisen började ta betalt för att bevaka Kristianstadsdagarna.

Till sist går vi till Carl Bildts blogg:

Några av oss har dessutom ett behov att diskutera den alarmerande situationen i östra Kongo – striderna här har lett till ca 4 miljoner döda under de senaste åren. Skulle situationen försämras kommer de humanitära konsekvenserna att bli fördödande.

Att formen uppstår behöver inte bero på att en språkbrukare har lagt sig till med fördödande i sitt inre lexikon, att hon tror att det heter så. Det kan bero på kontexten. Handlar det man skriver om död slinker lätt det ordet med i vårt adjektiv.

Det nytillkomna /d/ får också hjälp av det /d/ som redan finns i ordet och som tungan eller fingret, beroende på om det är tal eller skrift, är redo för. (Formen andledning, av anledning, kan förklaras på samma sätt; det /d/ som finns i ordet underlättar för ännu ett /d/).

Men visst ger fördödande, liksom snörpligt, mening. Och vi kan vara säkra på att även framtida barn kommer att drömma magdrömmar.

(Tack till Ulla Moberg, som tipsade om mardröm, och till Claes Ohlsson, som uppmärksammade fördödande.)

Det är en otäckt fascinerande video, särskilt slutet, där Breivik, som tempelriddare, står beväpnad på ett foto. Här kan du se den i kommenterad form. Det är (den norska tidningen) VG som anlitar historikern Øystein Sørensen, som får redogöra för innehållet.

Breivik är naturligtvis en galen massmördare på vardagsspråk, om än inte sjuk i rättspsykiatrisk mening. Mediebilden är till stor del psykologiserande och bekäftar detta. Hans olika manifest blir ur det perspektivet vansinniga, ett fruktansvärt och meningslöst pladder.

Anlägger man en retorisk synvinkel ansluter han till en högerradikal hatpropaganda. Det är en konspirationsretorik som finns varstans runt om i Europa. Retoriken utmanar på flera sätt vår liberala demokrati och väcker besvärliga frågor, inte minst om yttrandefrihetens gränser.

Detta står det mindre om, åtminstone i svenska tidningar. Därav detta inlägg på denna språkblogg.

Breiviks videomanifest har fyra avdelningar, vars rubriker ger några nyckelord:

1. The Rise of Cultural Marxism in Western Europe
2. Islamic Colonization
3. Hope
4. New Beginning

Mycket kort och förenklat är den norska och europeiska situationen sådan att kulturmarxister (den politiska/kulturella eliten) sprider en hatideologi. De håller på att utplåna Europa, eller Europas urbefolkningar (normännen i detta fall). Hatideologins grund är accepterande av multikulturalitet. Vi är utsatta för en islamsk kolonialisering, som ständigt skördar nya (döds)offer.

Islam är alltså det yttre hotet, medan inte minst Arbeiderpartiet är den inre fienden, vilket de fasansfulla morden visar. Arbeiderpartiet och andra kulturmarxister dekonstruerar den sanna norska kulturen. (Det går förstås att jämföra med Hitler och Mein Kampf, där judarna är hotet och socialister och kommunister fienden. Behring själv är dock inte nazist.) Man slås också av det apokalyptiska: världen såsom vi känner den håller på att gå under, varför vi måste bygga en ny kultur.

I går fick Breivik läsa upp ytterligare ett manifest i rätten med den här typen av innehåll. Jag citerar (härifrån) slutdelen nedan, där konklusionen är att han är oskyldig: Jeg handlet med nødrett på vegne av mitt folk, min religion, min etnisitet, min by og mitt land.

Multikulturalismen er en antinorsk og antieuropeisk hatideologi. Multikulturalismen er en ondskapsfull ideologi som presses fram.

Vi, Norges urfolk, er nå i en situasjon der vi er i ferd med å miste vår hovedstad og byer. Vi er om 5-10 år en minoritet i egen hovedstad .

De politiske elitene i båre land er faktisk så frekke at de forventer at vi skal applaudere dekonstruksjonen. Og de som ikke applauderer, blir brennmerket som ondskapsfulle rasister og nazister.

Det er dette som er den virkelige galskapen – de som bør bli gjenstand fore en psykiatrisk evaluering og stemples som syke, er ikke jeg.

Men Arbeiderpartiets stortingsgruppe og alle andre sosialdemokrater i Europa. Og hvorfor er dette den virkelig galskapen?

Dette er den virkelige galskapen fordi det er ikke rasjonalt å jobbe for å dekonstruere sin egen gruppe, sin egen kultur, sin egen religion.

Det er ikke rasjonelt å oversvømme landet sitt med afrikanere og asiatere, slik at vår kultur går tapt. Dette er den virkelige galskapen. Dette er den virkelige ondskapen. De universielle menneskerettightene åpner for at de etniske nordmenn har rett til forsvar.

Ansvarlige nordmenn og europeere som føler moralsk plikt vil ikke se på at nordmenn blir gjort til en minoritet i eget land.
De kommer ikke til å se på at vi blir gjort til minoritet i eget land, vi kommer til å kjempe mot multikulturalisme i Arbeiderpartiet og andre som jobber mot det samme målet.

Angrepene var preventative angrep til forsvar for den norske kultur og mitt folk. Jeg handlet med nødrett på vegne av mitt folk, min religion, min etnisitet, min by og mitt land.

Jeg krever derfor at jeg blir frifunnet for disse anklagene.

När Breivik läste upp detta manifest avbröt domaren några gånger. Min poäng med detta inlägg är att hon gjorde rätt i det. Och orsaken är att yttrandefrihet inte betyder att alla oemotsagt ska få säga vad de vill i alla sammanhang.

I en liberal demokrati ska det inte vara enkelt att argumentera för intolerans. Som jag ser det finns det en trend att hatretorik paras med krav på obegränsad (eller ansvarslös) yttrandefrihet. Kjell Lars Berge, en norsk kollega till mig, uppmärksammade denna krönika på Daily Mail av den kända kolumnisten Melanie Philips. Där påstås bland annat att yttrandefriheten stryps i Europa, att det pågår en häxjakt på alla som är islam-kritiska, att tradtionella kristna värden urholkas, att vår kultur riskerar att gå under.

I krönikan nämns Sverige som ett exempel, närmare bestämt Ingrid Carlqvist, ordförande för Tryckfrihetssällskapet. Hon och sällskapet ville arrangera en debatt om genusforskning med vinklingen att sådan forskning är galenskap. Efter en diskussion ville flera talare inte medverka. Carlqvist menar på sin blogg att detta spegar en svensk hetsjakt på oliktänkande. Hon liknar gärna Sverige vid det gamla DDR. (Se exempelvis Journalisten för kommentarer kring det hela.)

Den här typen av debatter har varit återkommande under senare år, och många av dem nämns i kommentarerna till Carlqvists inlägg. Vi kan ta Mohammed-karikatyrerna i Jyllands-Posten 2005, där Mohammed bland annat porträtteras som självmordsbombare. Självklart blev många kränkta, och dessutom fick ju det hela ett enormt internationellt genomslag, där handelsbojkott och våldshot var några inslag.

Ett annat exempel kan vara niqab-debatten 2003, där två tjejer kom klädda i heltäckande slöja till en skola i Göteborg. Det visade sig, efter Skolverkets utredning, att enskilda skolor har rätt att förbjuda användning av sådana.

Här är det dags att stanna till. Det finns risker med den typen av resonemang jag för, bland annat guilt by association. Alla som har skrivit nåt som kan tolkas som angränsande till Breviks retorik skulle plötsligt vara medskyldiga till de ofattbart hemska morden. Precis som alla som nån gång varit med i svenskt kommunist- eller socialistparti skulle vara medskyldiga till Stalins massmord. Eller alla muslimer ansvariga för en självmordsbombares handlingar.

Så är det inte. Ord och handling är olika saker. Det här inlägget fokuserar på orden, på retoriken, och då kan Breiviks retorik placeras inom en högerradikal hatretorik. Jag menar också, därav mitt niqab-exempel, att talibanskt kvinno- och demokratihat är lika illa.

En liberal demokrati bygger på ett rationellt meningsutbyte där alla har lika värde och där alla idealt får komma till tals. I rationaliteten ligger att även obehagliga åsikter får yttras och att majoritetens vilja, hur dum den än är i mångas ögon, gäller.

En liberal demokrati ger många möjligheter. Utnyttjas de för hatpropaganda, hets mot folkgrupp, förespråkande av diktatur, folkmord osv. ska vi reagera.

Sett till exemplen ovan menar jag att det är rätt att låta Breivik läsa upp sitt manifest, så länge domaren ser till att sätta gränser. Han har inte yttrandefrihet i absolut mening.

Vidare menar jag att det inte gynnar den liberala demokratin att Jyllands-Posten publicerar Mohammed-karikatyrer. Att en offentlig instutution, som pressen, medvetet kränker en religiös eller etnisk grupp är för mig fel hur mycket man än hänvisar till yttrandefrihet. (Däremot vill jag inte förbjuda sådana publiceringar.)

Till sist har jag förståelse både för skolan i Göteborg och Skolverket. Heltäckande slöja är inte en självklar rättighet. Jag menar också att skolan kan och bör ta upp den kvinno- och demokratisyn som en niqab är förknippad med.

Breiviks retorik får mig att vilja värna den liberala demokratin och den kritiska diskussion som den bygger på. Jag tror det är viktigt att göra det.

Några /r/-ord
Förra inlägget fokuserade enstaviga ursprungsord där /sk/ blir till ett långt /r/: påsk blir till pårre, fisk till firre, kiosk till tjorre, snask till snarre. Men också flarra och virre, där ursprungsorden är tvåstaviga, flaska och whisky.

Nybildningarna ersätter ett konsonantkluster med ett /r/, och fonologiskt ansluter de till samma mönster som smeknamn och barnspråk, alltså enkla, tvåstaviga ord med accent 2. Det är en ganska näpen slang, där väl snorre är det grövsta ordet.

Jag har luskat vidare och vill komplettera. Till /sk/-mönstret med enstavigt ursprungsord kan läggas lärre eller larre för läsk, och schysst ger schyrre.

Även andra konsonantkluster med /s/ ombildas med långt /r/, och återigen finns enstaviga ord. Från chips och lunch har vi chirre och lurre, och väska blir till värra, blaska till blarra. Som framgår växlar slutvokalen mellan /e/ och /a/, vilket är en vanlig variation i språket.

Det finns också ett par enstaviga ord med ett /r/-konsonantkluster där den andra konsonanten försvinner samtidigt som ordet blir tvåstavigt: vurre och turre för vurst (eller korv) och turk.

Och så har vi porre, alltså inte pårre! Det är slang för popcorn, lite som barre (från barack) är slang för hus eller lägenhet. Ytterligare slang för läsk, mer exakt för Kalle Anka-ordet läskeblask, är blärre.

Ska de placeras dialektalt ligger Stockholm närmast. Jag bodde där länge, och minns att jag möttes av värra när jag flyttade dit, vilket jag tyckte lät storstadsmässigt och coolt. På nätet anges många av de här orden som stockholmska (exempelvis här), vilket turistpublikationen Allt om Stockholm styrker. I artikeln Välj vurst lyder inledningsmeningen: Det är milsvid skillnad mellan god korv och sämre korv.

Ovanför rubriken och ingressen förses korvfotot du ser här bredvid med följande bildtext (min fetstil):

Njut av en god vurre med fina tillbehör och mycket kött på något av stans korvtillhåll.

På samma sätt som värran var storstad för mig en gång i tiden förväntas dagens turister få rätt vibbar av vurre.

Några /l/-ord och en reflektion
Ett annat sätt att förenkla konsonantkluster är att göra om dem till ett långt /l/. Byxor, franska, folköl, frukost och (en) pris (snus) blir på så vis till brallor, fralla, folle, frulle och prilla.

Återigen är slangordet tvåstavigt med accent 2, som är lätt sjugande och mycket svensk. Till /l/-orden kan vi lägga ett par fornsvenska ord, drulle och balle. Balle är etymologiskt besläktat med boll (och betydelsen ’pungkula’ är inte bara engelsk som i balls utan har historisk hävd), och detsamma gäller ett annat /l/-ord, bulle.

Så till Stockholmsserien Rocky. I strippen ovan får Rockys försenade kompis använda /l/-slang. Han förklarar sig i första rutan: Jag trodde det var tisdag idag, jag var hemma och käkade frulle i grodan ro… Det mest anmärkningsvärda uttrycket är förstås i grodan ro, där den fornsvenska ackusativformen godan ombildats – se detta inlägg.

Jag vill tolka det som att det inte är nån tillfällighet att frulle föregår den frasen; den typen av slang får introducera den. Rocky rättar sin kompis, vilket leder till repliken: Nä men har vi en adjunkt med oss på resan!

Visst är frulle ett ganska patinerat slangord? Ser man över de ord jag tagit upp är det påfallande många som har med mat och dryck att göra. Till frullen kan man fundera på vurre eller virre, fralla eller chirre, eller spara nåt av det till lurren, om man inte ska ha flarra lärre och lite porre i tjorren.

Det här låter som om man härmande nån, kanske ett barn. Det är äktsvenskt och enkelt. Det är Stefan & Krister eller en parodierad Söderkis.

Det är inte 2000-talet vi möter. Det är inte fuck och shit. Det är inte chattrandets OMG och WTF och LOL.

Det är svenska ord med svensk slangfonologi, Lite mysiga, i bästa fall användbara i en korvkö på Kungsholmen. Kanske skulle de kulturminnesmärkas?

Källor
Jag har surfat på Slangopedia och kollat in det som sägs vara Stockholmsslang på Folkets ordbok och Finest,

Rocky-replikerna utskrivna
Det kan vara lite svårt att se texten i Rocky-serien. Här pratbubblorna utskrivna:

– Så du kom till sist! Vilken chock att du skulle glömma bort det här…
– Jag trodde det var tisdag idag, jag var hemma och käkade frulle i grodan ro…
– Grodan ro?
– Ja, jag trodde inte det var förrän imorrn!
– Men det heter ju godan ro, pappskalle!
– Nä men har vi en adjunkt med oss på resan!
– Här är era mackor!
– Men hallå! Det är olliver på den här! Jag hatar olliver!
– Vad?

Glad pårre får man väl ta att säga! Har varit på jobbet sen halv 10 imorse och slutar 16, schööönt! (härifrån)

GLAD PÅRRE Hej bloggen! Sitter just nu i skolan och har svenska. Vi tittar på Frankenstein filmen, men eftersom vi inte har några jävla persienner så ser man inte ett skit. (härifrån)

Glad Pårre på er! Hej alla påskglada (och ledsna) prickar där ute! Jag ville mest in och säga hej och hälsa er en glad påsk. (härifrån)

Glad pårre! Blev lite träning efter mina vilodagar, märker att kroppen inte riktigt var med, men i morgon är det en ny träningsdag. (härifrån)

Det finns en tradition av att språkleka med helger och högtider. Kristi himmelsfärd kallas gärna Kristi flygare. Vårt pårre fungerar inte som ett allmänt beskrivande substantiv, utan är en del av den fasta fras vi använder för påskhälsningar.

Det jag ska ta upp är det aktuella ordbildningsmönstret, som jag tycker är spännande.

Pårre är en typ av ordbildning som inte är så vanlig men förekommer i svenskan. Ett /sk/ ersätts med ett /r/. Den ljudförändringen gör att ordet blir vardagligt eller slangartat och knappast platsar i de fina salongerna. Det märks i exemplen ovan på att svordomar (jävla), expressiv stavning (schööönt) och slang (prick i betydelsen ‘person’) förekommer.

Övergången /sk/ → /r/ hittar vi i en del enstaviga ord. Fisk blir firre, kiosk blir tjorre och snask blir i vissa dialekter snarre. Det är det här mönstret vårt pårre närmast ansluter till.

Även ett par tvåstaviga /sk/-ord ombildas så: flaska och whisky kan bli flarra och virre. Till detta kan läggas smarrigt för smaskigt.

(Däremot hör inte korre för korrespondent och dirre för direktör till detta fonologiska ordbildningsmönster, även om de är samma slags tvåsvatiga /r/-ord. De är teleskopord, avkortningar, precis som blogg, som kommer från engelskans weblog, eller burkini. som är en avkortning och sammansättning av burka och bikini.).

Att det finns nåt vardagligt över orden har att göra med att de är tvåstaviga ord med förenklad fonologi och accent 2 (grav accent). Det förnenklade i fonologin är att ett konsonantkluster försvinner när /sk/ blir till /r/. Accent 2 är den svenska ordaccent som bidrar till att vårt språk uppfattas som sjungande. I ett ord som pårre har vi en tontopp i den andra stavelsen.

Samma mönster finns i svenska smekamn. De är vanligen tvåstaviga med den enkla fonologiska strukturen CVCV, ibland till och med så att konsonanten och vokalen kopieras.Lennart blir Lelle, Cecilia blir Sissi, Birgitta blir Bibbi. (Birgitta kan förstås också bli Gittan, liksom Elisabeth kan bli Bettan, dvs. trestaviga namn ger fler smeknamnsmöjligheter, där sådana med -an är ett val.).

Räknar man upp några smeknamn låter det lite som en barnramsa: Kalle, Nina, Lasse, Lollo, Pelle osv. Sällan eller aldrig är de gångbara utomlands; för icke-svenskspråkiga är den stigande intonationen i accent 2 för konstig. Detta svenska sätt att göra smeknamn används också på invandrarnamn, vilket Tomas Riad (nyligen invald i Svenska Akademien) visat i en kul artikel med namnet Ibrahim kallas Ibbe.

Betydelsen ’liten’ ligger nära till hands i de svenska smeknamnen, eftersom fonologin ger diminutiva associationer. Den enkla CVCV-strukturen är typisk för barns joller och första ord. Nananana, kanske babyn jollrar. Mamma, pappa, kisse, vovve, pippi, tutte är typiska barnord. Per är med andra ord lite mindre barnsligt än Pelle, och mycket riktigt brukar jag kallas det förra och inte det senare när nån vill tala allvar med mig.

För att nu återvända till pårre gör fonologin i sig att ordet trivs sämre i offentliga sammanhang och föredrar att vistas informellt bland kompisar. Det är svårt att tänka sig en präst som snackar om pårren! Man kan i sammanhanget fundera på bildningen snorre av snopp, där /r/ används utan att något /sk/ finns i ursprungsordet.

Det finns, tror jag, ytterligare en fonologisk egenhet hos de här orden. De ligger nära onomatopoetiska ordbildningar. Det finns många tvåstaviga ord med /r/ som är ljudhärmande, som knarra, plurra och klirra – ett långt /r/ uppfattas gärna som lite vinande.

Konstonatkluster med /sk/ lämpar sig också för ljudhärmningar, eftersom det väsande /s/ klipps av ett /k/ som stoppar luftflödet. Tänk på tvåstaviga vattenord som plaska och skvätta, eller ett ord som viska.

Pårre är alltså ett vardagligt, på gränsen till vanvördigt ord, som inte bryr sig särskilt om hur Jesus hade det. Eftersom ordet ingår i ett ordbildningsmönster som existerar i vårt språk, plus att det finns en tradition av att språkleka med högtidsfraser, kommer det alla gånger att fortsätta sitt liv i språkets utkanter.

Det dras med ett problem om det vill bli spritt. Ordet porr finns ju. Det kan påverka användningen. Väcks den associationen till liv kan det blir svårare att önska glad pårre!

(Tack till Felix, som uppmärksammade mig på denna nya påskhälsning.)

Jag inleder med exempel och kommentarer hämtade från en spontan diskussion på den här nätsajten (min fetstil):

Vart ska du åka på semestern?
Nää, jag ska åka till Mallorca.

Nu är du väl jätteglad över segern?
Näää, jag är jätteglad!

Precis! Det är verkligen vanligt bland idrottsmän, i synnerhet fotbolls- och ishokeyspelare, att de börjar varje mening med ”nej”.

Henke Larsson har ju så långa ”Näääääääää” så att sändningstiden hinner ta slut för TV-sporten.

Hur ser banan ut?
Näe, det blir ju rätt så isigt här…

De första att uppmärksamma detta nej var såvitt jag vet Killinggänget i komediserien NileCity på 1990-talet. Programmet och karaktärerna hade ett fint språkligt gehör och gjorde exempelvis frasen att vara på i betydelsen ‘framfusig’ populär (jfr denna språkspalt).

Det kanske största språkliga genomslaget fick sport- och expertkommentatorn Sudden, spelad av Robert Gustavsson. Han har för vana att upprepa det reportern Glenn, spelad av Henrik Schyffert, säger till honom – och inleda med ett nää.

Sportevenememangen kan vara thaiboxning i bontanisk form mellan krukväxter eller utförsåkning av typen Kalle Anka Cup i parallellyoughurt. (Den som kan sin Sudden märkte att ett av nää-exemplen ovan var från parallellyoughurt-sketchen.)

Eller som i det här inslaget enduro, en motorcykelsport som bygger på uthållighet och har Novemberkåsan som största tävling. Det handlar, säger Sudden, om Kiwi Six Days med 500-kubikare:

Nää-replikerna är stratgiskt utplacerade. En första sådan samtalssekvens börjar efter 53 sekunder. Kiwi-föraren van der Belgien har just startat och tar upp jakten på Malten Persson (jag har transkriberat lite talspråksliknande och lagt in parenteser vid pauser):

Glenn: han verkar knappa in lite här
Sudden: nää (.) han (.) försöker knappa in lite på malten här va
Glenn: det är en viss balansakt där kan man säga
Sudden: nää (.) det är ju lite av en balansakt kan man säga
Glenn: just det (.) det gäller att hålla sig på cykeln åå
Sudden: ja (.) ramlar han av så sitter han ju inte på cykeln va
Glenn: just det
Sudden: nää (.) de det är nästan lögn i fan att köra då
Glenn: ja just det

Det kan tyckas märkligt att Sudden ekar Glenns repliker med ett nää. Är han korkad, eller? Svaret är, som jag ser det, att han hävdar eller skyddar sin expertis. Han visar att det är han som bestämmer, han som har kunskapen och tolkningsföreträdet. På akademisk jargong skulle man säga att hans nää kommer sig av att han markerar en epistemisk (kunskapsmässig) position.

Det är väl att märka att Glenn gör värderande påståenden om kiwifrukternas motorcykelrejs (att den ena knappar in och att det kan beskrivas som en balansakt). Detta går Sudden inte med på, vilket hans återkommande nää gör tydligt. Det är han som är sportexperten och står för sådana utsagor.

Denna kamp om tolkningsföreträdet vinns på ett plan av Sudden när han mot slutet instämmer i Glenns påstående att det är svårt att hålla sig på cykeln och får tillfälle att (över)tydligt förklara: ramlar han av så sitter han ju inte på cykeln va och det är nästan lögn i fan att köra då. Glenn köper denna rollfördelning genom att upprepa just det ett par gånger.

Den här språkspelet kring journalist- och expertroller har man lagt upp för tidigare i följande sekvens (som börjar efter 23 sekunder):

Sudden: så där ja (.) bra start asså
Glenn: mm han kom iväg ordentligt
Sudden: jaa visst (.) dom här killarna går ju ut (.) öh hundra procent va (.) å sen så ökar dom va
Glenn: okej
Sudden: ja
Glenn: hur gör man det (.) ökar från hundra procent (.) hur
TUT
Sudden: jaha där kom nästa signal hans konkurrent där van der belgien va (.) ja på sin fyrtakts-kawa

I den första delen av samtalet samarbetar Glenn och Sudden och ekar varandras yttranden med mm och jaa visst. Plötsligt tar Glenn rollen av språkpolis: hur kan man öka mer än 100 procent? Detta utmanar Sudden som genast tutar och tystar Glenn, och med ett långt opauserat yttrande släpper iväg nästa kiwifrukt i tävlingen. Tutandet framhäver sketchens karaktär av lek. Det hela är på många sätt extremt barnsligt.

Att Glenn genom sin procent-fråga underminerar Suddens position lägger i varje fall upp för de nää som sen följer. Med dem markerar Sudden sitt tolkningsföreträde. Det hör till saken att Suddens yttranden allt som oftast avslutas av ett va, som pockar på instämmanden.

Nu till Zlatan, som tar till samma nä. Men inte hela tiden eller närsomhelst, utan särskilt i eftermatchen-intervjuer, en journalistisk praktik som inte är känd för ha några större språkliga nyanser. Som här:

Den är Peter Jidhe som intervjuar Zlatan efter en förlustlandskamp mot Kroatien. Fantastiskt nog börjar alla Zlatans svar med nä. Utom det sista, och det är en extra poäng. Min transkription (jag har kortat Zlatans repliker):

Jidhe: ja zlatan (.) vad (.) säger du om matchen
Zlatan: nä vi förlora vi spela inte bra (.) dålig plan (.) men vi ska inte skylla på planen [...]
Jidhe: vad beror det på (.) tycker du
Zlatan: nä (.) vi är elva man på plan ja ee (.) det beror nog på allihop [...]
Jidhe: vad var det som inte funkade då
Zlatan: nä vi fick inte igång nåt spel (.) det  (.) vi skapa inget [...]
Jidhe: om vi tittar på din insats (.) och ditt agerande (.) hur skulle du vilja beskriva (.) din egen match
Zlatan: nä men jag kommer för nä-ej asså* (.) vi är vana vid att hålla vid bollen [...]
Jidhe: du (.) du hade en relation till publiken som skrek på dig och (.) du gjorde ett sånt här (.) ja lyssna nu ee  (.) när du gjorde mål (.) ee vad säger du om publiken den kroatiska
Zlatan: nä det är ba (.)  de hörs mycket å (.) det är ba (.) ja vad ska man säga (.) ee det var många idag
Jidhe: hur ska man förändra det dåliga idag zlatan (.) till nåt bra mot San Marino
Zlatan: nä (.) vi måste få igång ett spel (.) jag menar (.) det (.) om du ska ta dig till EM [...]
Jidhe: vad ska ni göra för att kunna lira boll då
Zlatan: vi ska sätta in dig i mittfältet (.) så att du kan styra och ställa (.) fråga förbundskaptenerna
 * Svårt att höra vad Zlatan mer exakt säger här, men han gör en omstart.

Nä-yttrandena markerar distans till Jihde. Jidhe använder sig mest av öppna vad-frågor för att leta orsaker och förklaringar till nederlaget (vad var det som inte funkade, vad beror det på etc.). Zlatan markerar med sitt nä att han inte kan eller vill erbjuda nån egentlig analys av det hela.

Strategin är att alltid inleda med nä, och sen säga en standardfras eller kliché (vi är elva man på plan, vi fick inte igång nåt spel). Att nä markerar att Zlatan inte riktigt vill gå med på eller in i samtalet stöds av de många omstarterna och omtagningarna.

En vacker poäng, som också visar att Zlatan är slagfärdig, kommer i den sista repliken. Han börjar tröttna på intervjun och väljer att för första gången inte nä-inleda utan i stället köra en oneliner för att tackla frågan om det dåliga spelet: vi ska sätta in dig i mittfältet. Han lägger till att Jidhe kan fråga förbundskaptenerna. Dittills har Jodhe Jidhe haft tolkningsföreträdet. Nu tar Zlatan det och bringar intervjun till ett slut.

Till saken hör säkert att Sverige förlorat. Elitidrott går ut på att vinna, och elitidrottare som förlorat är sällan avspända och verbala direkt efteråt. Det tar dock inte bort det faktum att nä används för att markera avstånd till journalisten och kanske till intervjusituationen överhuvudtaget.

Mitt sista nya nej hämtar jag från Rocky:

Rocky har blivit världens husmor, och sorterar och diskar och städar. Kompisen frågar i sista rutan: Men vad äter du då? Rocky svarar: Nä, det blir ju att man äter ute oftast.

Återigen ett nä som inte svarar på frågan utan används,för att omtolka den. Frågan gäller för Rocky inte vad han äter, utan var han äter, nämligen ute. Adverbet ju (som också Sudden använder flitigt) bidrar med att markera att det han säger är självklart.

Det nya nejet kan mycket väl kallas en maktmarkör. Det finns till för att omtolka, göra motstånd och ta avstånd. Sudden vill ha samtalsmakten när det gäller sportkommentarerna. Zlatan vill inte acceptera reporterns vinklingar och frågor efter en landskampförlust. Rocky tolkar om en fråga till att gälla nåt annat. Alla hanterar de tolkningsföreträden med ett nä.

En forskningsartikel har publicerats. Den hävdar att språket på viktiga sätt betingas av tangentbordets utformning. Precis som talet påverkas av vår talapparat påverkas skriften av vår skriftapparat, av det s.k. QUERTY-tangentbordet (namngett efter bokstävsräckan uppe till vänster). Artikeln heter The QWERTY Effect: How Typing Shapes the Meaning of Words och är skriven av Kyle Jasmin och Daniel Casasanto.

Language Log har ett långt inlägg om artikeln – som även uppmärksammats i media – särskilt med fokus på den statistiska metoden. Det här inlägget är till stor del en försvenskning och popularisering av det som sägs där.

Huvudresultatet är att ord som domineras av bokstäver från den högra sidan av tangentbordet (y, u, i, o, p, h, j, k, l, n, m plus å, ö, ä i Sverige) värderas som mer positiva än ord skrivna på den vänstra sidan av tangentbordet (q, w, e, r, t, a, s, d, f, g, z, x, c, y, b). Ordsamlingar från engelska, spanska och nederländska har testats på försökspersoner och matchats mot tangentbordsplaceringen.

Tar man resultaten på allvar kullkastar de grundtankar om språk .Exempelvis att språket är arbiträrt eller godtyckligt på så vis att ljud- eller bokstavsbilden inte i sig har något att göra med ett ords betydelse (vare sig det heter stol eller chair betyder det en sittmöbel etc.).

Tesen är att skriftteknologin, och mer exakt tangentbordsplaceringen, påverkar betydelsen. Ord som miljon, holk och killing tenderar att av tangentbordsskäl bli mer positiva än ord som trasa, frack och dragare, om jag försvenskar resultaten (kolla själv på ditt tangentbord och notera höger- respektive vänsterplaceringen av bokstäverna).

Jag citerar huvuddelen av artikelns abstract, för att sedan fundera vidare på denna höger-vänster-hypotes.

The QWERTY keyboard mediates communication for millions of language users. Here, we investigated whether differences in the way words are typed correspond to differences in their meanings. Some words are spelled with more letters on the right side of the keyboard and others with more letters on the left. In three experiments, we tested whether asymmetries in the way people interact with keys on the right and left of the keyboard influence their evaluations of the emotional valence of the words. We found the predicted relationship between emotional valence and QWERTY key position across three languages (English, Spanish, and Dutch). Words with more right-side letters were rated as more positive in valence, on average, than words with more left-side letters: the QWERTY effect.

Studien bygger på att försökspersoners bedömningar (på en fastställd skala) av ord matchas mot tangentbordsplacering och korreleras. Accepterar vi korrelationerna måste vi sedan, för att köpa resultaten, ha en vettig förklaring till varför högerplacering omedvetet upplevs som mer positiv än vänsterplacering.

Dagens tangentbord uppfanns av en amerikansk tidningsredaktör, Christopher Scholes, och såldes till företaget Remington 1878 – just den skrivmaskinen syns på bilden som inleder mitt inlägg (se Wikipedia). Tangentbordet är i princip detsamma som det vi har idag, även om en bokstav som M flyttades ner från mittenraden till nederraden när det hela finjusterades. Det sägs för övrigt att det var en poäng för säljarna hos Remington att kunna skriva TYPEWRITER med tangenterna från den övre raden…

Utformningen av tangenterna hade dock mekaniska skäl. Det gällde att undvika att typarmarna fastnade i varandra, varför Scholes begrundade frekventa bokstavspar på engelska, som TH och ST, och såg till att de var skrivbara.

Det som är relevant för studien är att tangentbordet utformades så att betydligt fler ord, eller bokstavsräckor, kom att kontrolleras av vänsterhanden, som alltså blir överlastad mekaniskt sett med ett QWERTY-tangentbord. (Mycket riktigt har andra tangentbord designats, som Dvorak. Här är designprincipen att maximera skrivhastigheten, vilket exempelvis innebär att lågfrekventa bokstäver placerats på den nedersta raden, som är svårast att nå.)

Jasmin & Casasantos tes bygger alltså på att högerhanden har det enklare på QUERTY-tangentbordet, eftersom det finns färre bokstäver är. Omedvetet kommer då högerskrivna ord att få positiva konnotationer.

Journalistiskt har detta illustreras som på den missvisande bilden bredvid, hämtad från Daily Mail och artikeln Why just typing ‘LOL’ makes you happy. Där har orden till vänster (taxes, fear) i sig negativa konnotationer, till skillnad från de högra (yummy, holiday). Ords inneboende värdeladdning är rimligen starkare än tangentbordsplaceringen, det är inget som studien motsäger. Bara för att lömsk, kuk och pjosk är högerskrivna måste de inte uppfattas som positivt laddade ord.

Poängen är att ett vänsterskrivet ord som i sig inte är värdeladdat, typ dragare på svenska, kan få en lätt negativ laddning, och ett högerskrivet ord, som jonisk, en positiv. I undersökningen testas detta med hjälp av påhittade vänster- och högerord som maskinskrivningskunniga försökpersoner bedömer. Högerskrivna ord värderas statistiskt sett mer positivt.

Man kan fundera på det svenska tangentbordet, där ju Å, Ä och Ö ligger till höger. Högerhanden har därför mer att göra, vilket enligt Jasmin & Casasanto borde innbära att det inte finns samma positiva laddning i svenska högerord. (Enligt studien spelar såvitt jag förstår inte vänster- och högerhänthet någon roll för resultaten.) En svensk björn har fler höger- än vänstertangenttryck, medan en engelsk bear är vänsterskriven, för att nu exemplifiera denna svenska högerhandstendens.

I en intervju kommenterar Kyle Jasmin språkspecifika QWERTY-tangentbord och välkomnar forskning:

”In different languages, there are other variations with more and different punctuation keys in different places and more letters on the right than the left,” he [Jasmin] said. “Technology changes words, and by association languages. It’s an important thing to look at:”

Till sist den stora frågan. Stämmer det här? Har Jasmin & Casasanto bevisat att högerskrivning statistiskt sett ger upphov till positiva ordassociationer? Ska den som får barn – och detta är en tanke som väckts i populärpressen – tänka på att namnet bör kunna högerskrivas och utmönstra de vänsterskrivna Sara och Vera till förmån för Pernilla och Lilly?

Tyvärr, är jag nästan benägen att säga, är svaret mer nej än ja. Mark Lieberman går i sitt Language Log-inlägg igenom studien rent metodologiskt. Han använder olika data, gör regressionsanalyser och testar statistiska signifikanser. Slutsatsen blir att höger-vänster-hypotesen inte kan bekräftas, om än inte heller kategoriskt förkastas. Finns det en tangentbordseffekt är den mycket liten.

Det hindrar inte studien från att vara häftig och kul. För vetenskap gäller att den kan vara bra även när den har fel, för den hjälper oss att tänka vidare. Och detta att skriftteknologier påverkar språket, i det här fallet ordbetydelser, är fortfarande spännande och väl värt att utforska vidare. 

Borgs budskap är att den ekonomiska sitautionen är bättre ur svensk synvinkel. Journalisten undrar om Greklands villkor inte är väldigt hårda. Borg instämmer och förklarar:

nu har man hela tiden skjutit krisen framför sig å dragit fötterna efter sig 
å tyvärr har man då trampat ner så djupt i problemen att man helt enkelt sitter fast i dom

Ingen brist på metaforer. När de är många och krockar kallas det för katakres. Att både skjuta en kris framför sig och dra fötterna efter sig är svårt om man läser mer bokstavligt. Samtidigt som man trampat ner och sitter fast.

I den läsningen blir intervjusvaret katakretiskt. Borg fördunklar snarare än förtydligar.

Vill man vara Borg-vänlig kan man se det som att han i grunden använder parallellism. Genom metaforiska omtagningar gör han tydligt att Grekland kört fast. Metaforanhopningen skjuta problemen framför, dra fötterna efter, trampa ner i problemen, sitta fast i dem blir då förtydligande och inte fördunklande.

Det är inget tvivel om att vår finansminister har en metaforisk läggning. Det är hans bidrag till den poltiiska retoriken.

I somras fick han stort genomslag när han, återigen apropå läget i Grekland och Europa, sa att en skuldstorm var på väg och att vi i Sverige var tvungna att bygga skyddsvallar. Skuldstorm blev ett ord som kom att prägla medieklimatet.

Att hitta en slående metafor är effektivt, särskilt som politiker måste hantera och använda olika medier. Den här metaforen kom att styra nyhetsrapporteringen och bli ett rubrikord. Retoriskt innebär vädermetaforen att vi i Sverige är utsatt för något som vi i grunden inte kan påverka. Stormar, orkaner, oväder drar in; allt vi kan göra är att försöka skydda oss. Den världsbilden hamnade, kondenserad i en metafor, i rubrikerna.

Som exempel tar jag Sydsvenskan 26/8 2011, där storm-metaforen blev ingången till den intervju som gjordes. Nedan citerar jag ingressen, och klickar du på rubriken kommer du till en video med intervjun.

 Anders Borg: Skuldstorm drar in över Sverige

En skuldstorm drar in över oss och vår uppgift är att bygga skyddsvallar. Det sa finansminister Anders Borg när regeringen samlades på Harpsund i dag. Nu behövs tillfälliga åtgärder för att stimulera efterfrågan enligt Anders Borg

För att sammanfatta: I Anders Borgs politiska retorik är (väder)metaforen en huvudsak. Det gör honom inte unik. Men det han, i mitt tycke, är skicklig på är att hitta en slående metafor och genom den styra medierna och få ut sitt budskap – skuldstorm visar det.

I metaforens natur ligger i att den lika gärna fördunkar som förklarar. Att likna något vid något annat kan röra till det, alldeles särskilt om det finns flera metaforer från olika domäner. Den risken löper Borg, och då kan det, som i mitt inledande Eko-inslag, blir rörigt eller rent av katakretiskt.

(Tack till Ulla Moberg som försåg mig med det inledande Borg-citatet från Ekot.)