Att semikolon är det kulturellt mest laddade skiljetecknet är tydligt. Kan det tolkas i termer av sex (se detta inlägg) så har det liksom nåt extra… Vilket också är anledningen till att Sången om semikolon finns.

Nu ska vi ta oss från sex till klass. Det begrepp som bäst beskriver semikolonets kulturella status är för mig klass. För visst är väl semikolon är ett elittecken? Det är förfinat och elegant, verserat och stilsäkert. Det är ingenting för vanliga människor; standardrådet i språkspalter är att semikolon måste undvikas.

Semikolonet rymmer makt och skiljer folk från folk. Det ska jag utveckla, och jag gör det utifrån svenska författare.

Semikolonets vänner
Semikolonet saknar inte vänner. Den första som får yttra sig är Sigfrid Lindström, kallad Tristan för sitt svårmod, en numera bortglömd 1900-talsförfattare (se Wikipedia). Så här ser hans stilistiska credo ut:

Min främsta litterära förtjänst är inte mina tankars djup, höghet och klarhet, inte min humana humor och min demokratiska ironi, inte mina bilders skönhet och exakthet och sammanhang, inte min stils attiska smidighet och värdighet, naturlighet och höghet. Det är inte ens det att jag är en förkämpe för bruket av singulärt verb vid pluralt subjekt. Nej, min största och ovanskligaste ära är den att jag i en tid av stilförskämning är en av de få som förstår att uppskatta och rätt bruka semikolon.

Här finns det storslagna substantiv så det räcker: värdighet, skönhet, smidighet, klarhet m.m. De egenskaperna utmärker Lindströms litterära stil. Ändå är hans största och ovanskligaste ära den att han står emot språkets förflackning (stilförskämning, som han skriver) med sitt semikolon. Han är en av de få; vanligt folk förstår sig inte på semikolon.

Passusen om verb i singular och inte plural är lite kul (vi är och inte vi äro). Det var en stridsfråga under första häften av 1900-talet, och pluralböjningen avskaffades 1945 (brukar man säga eftersom TT införde singularformer då – i skönlitteraturen var de mer eller mindre avskaffade redan). Detta var alltså Lindström en förkämpe för.

Kanske låter citatet lite för ålderdomligt och patinerat. Andemeningen lever ändå vidare. Exempelvis i denna Facebook-grupp, som intressant nog heter The Semicolon is the sexiest of all punctuation marks!, apropå mitt förra inlägg.

This is a group dedicated to the semicolon, the most beautiful punctuation mark in the English language.

Not only is the symbol itself perfectly formed; asymmetrical enough to look stylish, yet balanced enough to be taken seriously, but its meaning is one of elegance, grace and purpose.

This is a group for people who know how to use the semicolon and regularly demonstrate this skill, and also for those simply in awe of its amazing power.

Den här gruppen tycks inte ha kommit i gång, men deras mission statement är inte så olikt Lindströms. Semiokolonet är överlägset i sin estetiska förfining, i själva sin form. Det står för elgance, grace and purpose. Återigen framhävs att bara några få fattar detta med semikolon; gruppen är till för people who know how to use the semicolon and regularly demonstrate this skill.

Citatet från Sigfrid Lindström kommer från Gustav von Platens memoarer från 1993, Lättsinne i allvarstid. von Platen var, som namnet indikerar, från en fin familj och blev en framgångsrik journalist och redaktör i olika sammanhang (se Wikipedia).

I memoarerna lyfts semikolonet fram som omistligt. Motiveringen (på sidan 227) är kärnfull: det gör ju samma tjänst som separationen i ett katolskt äktenskap – separerar utan att skilja. Visst är det en vacker oneliner!

Hyllningarna till semikolonet får sedan en närmast andlig karaktär (sidan 228):

Semikolonet är som livets händelsekedja; de fristående händelserna griper in i varandra, hänger samman. Morgondag föds ur gårdag.

Den stilsäkre von Platen lämnar oss inte i denna eteriska rymd utan förklarar mer konkret vad han menar:

Ofta måste man naturligtvis för överblickbarhetens skull sätta punkt, inleda ny sats och börja nytt stycke. Men ännu oftare har åtminstone jag ett behov av att markera sammanhanget mellan två åtskilda händelser, åsikter eller satser; där sätter jag semikolon.

I von Platen har semikolonet en verkligt god vän.

Semikolonets fiender
Fiender till det snobbiga semikolonet finns det många. Särskilt journalister men också författare och poeter.

Fritjof Nilsson Piratens Tre terminer från 1943 får bli det första nedslaget. Romanen har en självupplevd bakgrund och skildrar huvudpersonen Herman Langes liv som juridikstudent i Lund.

I en passage pokuleras det på Grand Hotell. Bland de närvarande finns en extra stadsnotarie Lundin som sent på kvällen tar till orda: För min del hatar jag semikolon! (sidan 57 i Bonniersutgåvan från 1968). Lundin fortsätter:

- Jag föraktar semikolon, det är rysligt skiljetecken. Det är en halvhet som både vill skilja och binda men som varken gör det ena eller det andra, det blir varken punkt eller komma. Rent estetiskt är det horribelt! Se på satser som är styckade med semikolon: orden liknar ju häcklöpare! Och så konstruktionen, med kommat på linjen och punkten ovanför! […] Man skulle tro att det hade uppfunnits av ett perverst geni men i stället lär uppfinnaren har varit en vanlig, borgerlig lymmel som förmodligen kom på sin fördömda idé när han snickrade en stege till sitt hönshus.

Även Piraten vet att formulera sig. Här får det estetiska sig en rejäl känga, och dess språkliga effekt karakteriseras snyggt när semikolonet sägs göra ord och satser till häcklöpare. Allt blir upphackat och stressigt.

Ska man utläsa en ideologisk grund är den sista meningen nyckeln, där en borgerlig lymmel antas vara upphovmannen. Det är ett borgerligt skiljetecken, det är låtsad eller tillkämpad förfining, en ansträngd och frånstötande sofistikering.

VI går framåt i tiden till undergroundpoeten Bruno K. Öijer. Han intervjuades häromåret i Svenska Dagbladet, och du fattar förstås vad diskussionen kom in på:

Hans dikter har med åren blivit allt mer avskalade och rena, och han har för länge sedan slutat använda skiljetecken, ”som ju bara ser ut som smuts på sidan”. Komman och punkter bär han ingen särskild aversion emot, förklarar han, men semikolon är pretentiösa och onödiga, och ropar ”se vad jag kan”.
      – Jag har hört att de är på väg ut ur den franska litteraturen. Lika så gott det.

Återigen kopplingen mellan semikolon och en kulturell elit, som framställs som pretentiös och allmänt skitnödig. Till detta kan läggas att arbetarförfattaren Ivar Lo-Johansson lär ha sagt att semikolon klär språket i frack (i alla fall om man får tro den här bloggen).

Slutord om det jobbiga semikolonet
Visst är semikolon besvärliga. De är kulturellt laddade. Vare sig man använder dem rätt, fel eller inte alls så kommer det att finnas folk som inte tycker om ens beteende.

Jag avslutar med en diskussion från en juristblogg,  som jag delvis känner igen mig i. Bloggaren heter Mårten Schultz. En vän till honom sa att

”semikolon är överklassens skiljetecken”. Jag tror inte det var något positivt. Det är ett tecken som rätt använt signalerar något, en klasstillhörighet, en pretentiös skitnödighet. (Är det fel använt så framstår man bara som en idiot.)

Shultz har själv ett schizofrent förhållande till semikolon. Han försöker stryka dem när han är redaktör och uppmanar studenter att inte använda dem. Även när de används korrekt så känns de jobbiga. Och orsaken är just att det är så pretentiösa och fisförnäma.

Slutsatsen blir att det är klädsamt att inte sprida ut semikolon i tid och otid:

Less is more. Om man nu har gått på Biskops Arnö och läst svenska på universitetet så är det klädsamt att inte skryta. Och att använda semikolon är ofta litet skrytigt.

Jag har i min språkliga bana lagt mig till med ungefär samma ideologi som Schultz uttrycker. Man ska inte vara von oben eller skrytsam med semikolon.

Det hindrar mig dock inte från att använda semikolon; de ramlar liksom in i det jag skriver ibland!

(Ett tack till Ulla Moberg som gav mig det spännande utdraget ur Gustav von Platens memoarer.)