Att använda hen

I ett tidgare inlägg tog jag upp den, i mitt tycke, ibland absurda hen-debatten. Där framstår det stundom som att hen är ett toppenord som på ett avgörande sätt tar bort samhällets könsförtryck, stundom som att hen är ett bottenord som undergräver könsidentiteten och därmed hela vår kultur.

Min linje var och är att hen är ett bra pronomen som inte gör samhället mer jämställt. I det här inlägget ska jag ta upp hur hen används. Språkligt skiljer jag ut två olikartade hen-bruk: ett där hen har unik referens och ett där hen har generisk referens. Jag ringar in sammanhang där dessa hen används. Det finns en hel del språkliga och sociala kontexter att ta upp, så jag förvarnar om det längsta inlägget hittills på denna blogg.

Till mina slutsatser hör att hen knappast kommer att etableras på bred front i spontant tal, där pronomen vanligen har unik referens. Åtminstone inte i ett kortare perspektiv och utanför sexualpolitiska sammanhang. I skriftspråkliga kontexter har hen större chanser att etablera sig, inte minst hen med generisk referens.

Ett avstamp i talets hon och han
För att ge en bakgrund till hur pronomen fungerar beger jag mig till talet. Jag ger ett (av mig konstruerat) samtalsexempel. Det finns också en översättning till finska.

– Hur är det med PERSON då?
– Jo, bra. PRONOMEN har flyttat ihop med sin kille.

– Tiedätkö mitä PERSON kuuluu?
– Hyvää. PRONOMEN on muuttanut yhteen poikaystävänsä kanssa.

Beteckningarna PERSON och PRONOMEN kan fyllas i med valfritt ord inom varje kategori. Låter vi PERSON bli Jan-Erik blir pronomenet han, låter vi det vara Maria blir pronomenet hon. I det finska fallet kan vi låta PERSON bli Esa eller Pirjo (Esalle eller Pirjolle, med korrekta böjningsformer), det spelar ingen roll för pronomenet, som i båda fallen är hän.

Allmänt gäller i språk att om en referent, i vårt fall en människa, är känd och tillgänglig i samtalet pronominaliseras den. Pronomen är ersättningsord som får sin innebörd i en faktisk situation.

Ett personbetecknande pronomen i tredje person singular omtalar en referent som är aktuell, och talaren förutsätter att den är unikt identifierbar för lyssnaren. Svenskans grammatik ger här ett pronomensystem med han eller hon, alltså med en könsetikettering.

Det är inget underligt med det språkligt sett; många indoeuropeiska språk har ett sånt pronomensystem. Finskan har i stället bara ett motsvarande pronomen, hän, och inte heller det är underligt; majoriteten av världens språk har ett sådant pronomensystem.

I hen-debatten har finskans könsneutrala pronomen hän tagits upp; det låter ju nästan likadant. En linje har varit att om man på finskt manér använder hen, så försvinner könskategoriseringar, vilket i sin tur ger ett jämställdare samhälle.

Det stämmer inte, i alla fall inte om man jämför språk, vilket lingvisten Mikael Parkvall gör tydligt här. Mitt exempel visar inte på att finskan eller den finska kulturen är mer jämställd än svenskan. Könsbestämningar görs på många sätt i språk.

Exemplets kille är könsbetecknande, liksom förstås ord som kvinna, pojke osv. När jag i förra inlägget tog upp hen-debattens startpunkt, boken Kivi och Monsterhund, var det bland annat för att visa hur författaren skickligt gör om eller undviker den här typen av ord för att inte att köna den barnvärld som gestaltas.

I spontant tal berör vi oftast personer vi känner och stött på. Det kan vara Kajsa, Lennart, doktorn, grannen, kursaren, sambon, anfallaren, expediten eller ens döda mormor. Eftersom referenterna och därmed könet som regel är kända är pronominalisering med hon eller han självklar, vilket är en grund till att grammatiken i svenskan och många andra språk kan se ut så här.

Mitt exempel illustrerar singulara pronomen i tredje person med unik referens. Han och hon är grammatiskt oproblematiska i sådana sammanhang. Vilket inte, som vi ska se, utesluter att hen kan användas.

Unik kontra generisk referens
För att illustrera de två typanvändningarna av hen går jag till P1 Morgon från 28 februari i år.

Först intervjuas Vio Szabo från RFSL Ungdom, som för sju år sedan bad sina vänner bli kallad hen. Huvudskälet är att personlighet är viktigare än kön; det är till och med jobbigt att ses som nån som har ett kön.

Intervjuaren tar upp att hen är ett tredjepersonspronomen, som inte används av en själv, utan av andra. Vio Szabo menar att det vore smärtsamt att bli kallad hon av vänner och bekanta som vet att hen vill bli kallad hen. Men alla vet inte det, och hen tar inte upp det alltid; det är ok om taxichauffören säger hon.

Återvänder vi till exemplet ovan kan vi låta PERSON stå för Vio, och då följer som PRONOMEN ett hen med unik referens. Inte av grammatiska skäl, utan för att vi vet att Vio vill bli omtalad så.

I programmet medverkar också Susanna Karlsson från Språkrådet. Hon tar upp det jag kallar generisk referens och använder det här exemplet.

Om kunden vill källsortera får PRONOMEN lösa det själv.

Att PRONOMEN här har generisk syftning innebär att det refererar till vem som helst som stämmer in på beskrivningen (som bestäms av korrelatet, kunden). Det finns många åsikter om vilket pronomen som passar bäst in i ett sånt här sammanhang – vad skulle du själv välja?

Traditionellt har svenskan använt generiskt han. Att hen kommit i ropet beror bland annat på att generiskt han blivit så gott som obrukbart, eftersom det uppfattas med en maskulin betydelse. Andra pronomenlösningar är varianter på han eller hon eller det formella vederbörande.

Ett generiskt pronomen som vunnit mark är den. Det är kort och kan användas i sammanhanget. Ett alternativ till den är hen. Valet mellan den och hen kommer jag tillbaka till. Först ska jag gå igenom användningar av hen med unik referens.

Unik referens: hbtq-hen
Hen med unik referens används som vi sett sexualpolitiskt. Det finns vad jag vill kalla ett hbtq-hen (hbtq står för homo, bi, trans, queer).

Inom Vio Szabos organisation RFSL Ungdom har man i många år använt hen och ser ordet som en seger för transpersoner, även om man tycker det är skrämmande att transpersoners rätt att få en korrekt benämning av sig själva i svenska språket inte erkänns.

Studieförbundet Sensus, med anknytning till svenska kyrkan, proklamerade för ett par år sedan på ett liknande sätt att man använder ett trepronomensystem: han, hon och hen, liksom att det går att registrera sig som hen om man säker jobb hos dem (se denna språkspalt).

Unik referens: förskole-hen
En annan kontext är skolan. Här har ett förskole-hen diskuterats och, i några fall, använts. Förskolan Egalia på Södermalm i Stockholm är omtalad för att använda hen (se Aftonbladet)  Andra artiklar rapporterar osäkerhet från personal och chefer i hur det ska handskas med hen.

Utifrån ett språkvetenskaplig perspektiv kan det sägas att det inte finns några bevis för att pronomensystem, eller grammatiska företeelser överhuvudtaget, skadar barn. Det vore också ett extremt fall av språkplanering att ålägga barn att omtala andra personer med hen, så att dagiskompisarna Ahmed och Jasmine, fröken Camilla, mamma och pappa skulle kallas så.

Och om personalen börjar använda hen i exempelvis veckobrevet kan man vara ganska säker på att en del föräldrar kommer att reagera. I en DN-artikel beskrivs hur en förskola använde hen i föräldrainformation, vilket ledde till stor osäkerhet.

Precis som Vio Szabo kan tycka det är smärtsamt att bli kallad hon, kan en förälder bli upprörd över att en Ahmed eller Jasmine kallas hen. Det är ett laddat ord. Den humoristiska bilden här bredvid tar fasta på det, att hen som tredjepersonspronomen omtalar en annan.

Det är alltså inte alldeles lätt att använda hen inom förskolan. Vad jag förstår lyckas Egalia göra hen till en del av en fungerande genuspedagogik genom att låta det bli ett komplement till hon och han. Man skriver exempelvis om julsånger så att sockerbagaren blir en hen och inte en han.

Unik referens: informant-hen
En akademisk användning av pronomenet vill jag kalla informant-hen. I många skriftliga arbeten finns informanter av olika slag. Informanter kan vara relevanta på olika sätt. Ibland är deras individuella egenskaper viktiga, vid andra tillfällen kan det vara yrkesrollen som står i fokus. Den som exempelvis har intervjuat lärare eller elever kan vilja redovisa sina resultat utan att röja kön, och då kommer hen till pass.

Många studenter, mina och andras, använder hen så. I det här examensarbetet, som handlar om läxläsning i hemmet, förklarar studenterna hur de tänkt (min fetstil i detta och följande exempel):

Eftersom vi i denna studie inte ämnar studera likheter och skillnader i flickor och pojkars berättelser har vi valt att skriva ”hen” på de ställen vi annars skulle skrivit ”hon” eller ”han”. Detta har varit en fördel för oss och är en fördel för läsaren, anser vi, eftersom risken att egenskaper och personlighetsdrag som kan uppfattas som könsspecifika omedvetet läses in i elevernas svar minskas.

Elever har intervjuats som sin läxläsning, och i redovisningen pronominaliseras den aktuella eleven med hen:

Måndagar och tisdagar gör hen sina läxor tillsammans med mamman, och på onsdagar och torsdagar själv. Läxorna görs alltid direkt efter skolan, för att det ska finnas tid för något roligt på kvällen.
     Läxorna är inget som känns tråkigt för eleven, men hen menar att när man gjort det man måste kan man ha roligt. På måndagar brukar läxan ta en halvtmme till fyrtio minuter, då det mest är repetition. Hen menar att det är ganska lagom tid att hålla på.

I följande uppsats har en lärare besvarat en enkät, vilket ger pronomen i tredje person med unik referens. Studenten är intresserad av lärares hållningar till språkfrågor i allmänhet och väljer därför att använda hen och skriva bort kön:

På frågan om läraren sett en ökning av särskrivningar svarar hen att det har hen, men att det pågått under en lång tid.

Läraren hade inte heller anmärkt på dessa meningar i följdfrågan vilket kanske inte säger så mycket då hen använt denna fråga till att skriva om annat.

Unik referens: Nöjesguidens stilexperiment
När hen-debatten tog fart på senvintern ville tidningen Nöjesguiden testa hur ett hen-språk skulle te sig. Man bestämde sig för att använda hen genomgående i ett nummer. Det hela ska, enligt tidningen, ses som ett stilexperiment, inte som ett sätt att avskaffa hon och han.

Eftersom nöjesjournalistik handlar om bestämda personer blir det många hen med unik referens. I artikeln bredvid blir August Strindberg indragen, vilket jag tycker är lite kul. Så här inleds den:

Idag är det 100 år sedan August Strindberg gick bort. Efter sig lämnade hen några av det svenska 1800- och 1900-talets mest framstående insatser inom litteratur, dramatik, konst och fullständigt skenande vansinnespsykoser. För att hedra hens minne har […]

Det är inte riktigt sant att hen används genomgående i tidningen. Nöjesguiden förklarar i sin ledare: Alla citat i tidningen är korrekt återgivna. Där förekommer orden han och hon, men enbart där.  

Detta ligger i linje med min inledande poäng. I spontant tal, när vi snackar utifrån direkta erfarenheter och om bestämda personer, är hon och han ganska självklara pronomen.

Generiska pronomen: en bakgrund
Ett generiskt pronomen syftar som sagt på vem som helst som passar in på den aktuella beskrivningen. Svenskans bruk av generiskt pronomen i tredje person singular har varit gungning i flera decennier, och en rad strategier och förslag har tagits till för att uppnå könsneutralitet. Särskilt är det skriftspråkliga kontexter, där behovet att generalisera och kategorisera kan vara stort, som uppmärksammats.

En gång i tiden användes generiskt han. Det hette, om vi återvänder till exempelmeningen ovan: Om kunden vill källsortera får han lösa det själv.

Det är svårt att säga när detta generiska han mer exakt börjar uppfattas som könsmarkerande och besvärligt. Men det blir en riksdagsfråga 1975. I en artikel i tidskriften Språkvård redogör Bettina Jobin för detta:

År 1975 kom frågan om könsneutralt språkbruk för första gången upp i riksdagen, i samband med en utredning om tystnadsplikten. I ett särskilt avsnitt behandlades utförligt könsneutral utformning av lagtext och där utgår man från att det är ett dilemma att använda han som generiskt pronomen. Avsnittet avslutas med förslag som kommittén inser kan ha vissa brister men som man ”i avvaktan på att man finner en helt tillfredsställande lösning” ändå får godta. […] I ett avsnitt i ett PM 1979 från regeringskansliet om författningsspråket konstateras att det generiska bruket av han kritiseras, och man menar att man ”så långt som möjligt bör gå kritiken till mötes”. Detta skulle kunna åstadkommas bland annat genom att man i enstaka fall skrev han eller hon . Om det skulle göra texten för otymplig, vilket befarades särskilt för böjda former, var rekommendationen att även fortsättningsvis använda han .

Den officiella 1970-talslösningen på generiskt han-problemet blev alltså att försöka med han eller hon.

Generiska pronomen: från han till den
Svenskan har som sagt stor variation när det kommer till generiska pronomen, och jag ska beskriva hur 1970-talets generiska han blir till 2000-talets generiska den. Låt oss börja med hur konservativt skriftspråk hanterar generisk referens, närmare bestämt Rikspolisstyrelsens författningssamling. Exemplen nedan är citerade från denna kandidatuppsats, skriven 2009 av Lotta Lundbäck:

(1) En förhandlare bör utses med omsorg och efter frivilligt åtagande. han [sic!] bör vara en erfaren polisman och en god förhörsledare samt språkkunnig. (RPSFS 1989, FAP 204-1. Min markering.)

(2) Även om en polis med stöd av bestämmelserna har beslutat att hindra fortsatt transport kan han eller hon medge att det stoppade fordonet får föras till närmaste lämpliga uppställningsplats. (RPSFP 2000:11, FAP 338-1. Min markering.)

(3) Om den misstänkte är körkortsinnehavare, ska polisen informera denne om att brottet kan komma att påverka körkortsinnehavet. (RPSFS 2008:1, FAP 261-1, 12 §. Min markering.)

Det är dessa typer av pronominell generisk referens som finns i materialet, som sträcker sig från 1980-talet tills idag. För det första generiskt han (med korrelatet en förhandlare i exemplet), för det andra generiskt han eller hon (med korrelatet en polis i exemplet), för det tredje generiskt denne (med korrelatet den misstänkte i exemplet).

Utvecklingen över tid är att han, från att på 1980-talet varit dominerande, förlorar mark till han eller hon och till denne, vars förekomster varierar mycket mellan olika författningar och årtal. Det ligger i linje med de offentliga rekommendationerna ovan. Det finns också enstaka förekomster av generiskt denna, men inga generiska den eller hen.

Går vi till Språkriktighetsboken, ett standardverk från 2005 skrivet av språkforskare, blir bilden en annan. Boken ger rekommendationer baserat på hur bruket ser ut. Man konstaterar (på sidan 76f.) att det finns många sätt att skriva om en mening så att ett generiskt pronomen undviks. I en konstruktion som Forskaren kan söka forskningsanslag för de idéer som PRONOMEN utvecklat kan pronomenet passiveras bort: Forskaren kan söka forskningsanslag för de idéer som utvecklats.

Nu behövs generiska pronomen ibland. Språkriktighetsboken tar avstånd från generiskt han och från denne på grund av deras könsbestämdhet. Vad gäller han eller hon ses det som lite omständligt, särskilt som det behöver varieras med hon eller han för att bli könsneutralt. Alla de generiska pronomen som vi mötte i författningssamlingen får underkänt, om jag spetsar till det.

Hen (och tidigare föreslagna varianter som hän, hin, haon, hoan, hn och h-n) diskuteras också. Framtidsutsikterna beskrivs som dystra: utsikterna för att de nyskapade varianterna ska kunna etablera sig i det allmänna språkbruket får nog sägas vara minimala (sidan 78).

Efter överväganden lyfts den fram som det bästa alternativet. Den är kort och lätthanterligt och dessutom förankrat i både tal- och skriftspråket sedan länge (sidan 78). Även om det finns en del nackdelar menar författarna att den här typen av meningar visar på att den fungerar (sidan 79):

Forskaren kan söka forskningsanslag för de idéer den utvecklat.

Kunden måste bestämma sig för vilket betalningssätt den föredrar.

Om någon vill röka får den göra det på balkongen.

Generiskt hen
Det som hänt sedan Språkriktighetsboken skrevs är att hen blivit en konkurrent till den. Vi kan ta krönikan ”Hen” fungerar – i formella texter, skriven av Magnus Eriksson i Svenska Dagbladet. Eriksson tar ett eget exempel från universitetet. När han formulerade sig om vad förståelse innebär i relation till universitetets kursplaner blev resultatet detta:

Om en student inte förstått värderingsmekanismerna, framgår det med all önskvärd, om än ej mätbar, tydlighet i de kritiska texter hen skriver.

Eriksson använde tidigare denne i generiska kontexter och menar att hen är mycket smidigare. Vilket det ligger mycket i. Själv skulle jag utan att tveka skriva den i motsvarande kontext, vilket återigen visar på variationen i pronomenbruket.

Hen börjar spridas generiskt pronomen, inte minst på högskolor. Det är många som vittnar om att dagens studenter skriver hen, utan att det innbär ett starkt sexualpolitiskt ställningstagande. Här några av de exempel som kommit för mina ögon de senaste veckorna:

Då allt finns medfött är det ingen fara att vänta och se om det är ett barn som ligger lite efter sina kamrater. Tids nog kommer hen ikapp.

Vi tänker oss även ett portätt på personen i fråga där hen röker. Bilden ska verkligen inte romantisera rökning utan snarare tvärtom.

Det viktigaste är att pedagogen har goda kunskaper i den metod hen väljer att använda.

Exemplen uttalar sig i tur och ordning om barn i allmänhet, en person vilken som helst och pedagoger i allmänhet, vilket blir korrelaten till hen.

Hen eller den?
Som jag ser det är det idag hen och den som är huvudalternativen för den som vill använda ett språkmedvetetet, eller modernt, generiskt pronomen. Benjamin Lyngfelt – för övrigt en av författarna till Språkriktighetsboken – tar upp detta i ett blogginlägg på Svenska Dagbladet.

Hen är det genusmedvetna alternativet. Hen har fått en sexualpolitisk laddning som följer med även i generiska kontexter. Att använda hen innebär ju i, som vi sett, för många att överskrida samhällets traditionella könsordning.

En skillnad mellan hen och den är att hen är animat, dvs. syftar på levande varelser och särskilt människor, medan den ofta är inanimat och syftar på ting eller abstrakta företeelser. Den är mer opersonligt och upplevs av vissa som svårt att använda om människor.

Jag gör en utvikning och redovisar min egen generiska språkbiografi. Den ser ut ungefär så här:

generiskt han →  han eller hon → omväxlande han eller hon och hon eller han → hon eller han → den

När jag i början av 1980-talet på allvar intresserade mig för språk och skrivande insåg jag att generiskt han var omöjligt, så jag anammade han eller hon. Nackdelen med det är förstås att han får företräde framför hon, varför jag snart var tvungen att variera med hon eller han. Eftersom detta blev otympligt började jag på 1990-talet använda hon eller han på ett genusmedvetet och konsekvent sätt. Utvecklingen på 2000-talet har varit att jag mer och mer övergått till den.

Det gäller grovt sett: det finns tillfällen när omskrivningar är praktiska, när den är mindre lämpligt osv. – uppställningen visar vad jag strävat efter.

Den är för mig passande i byråkratiska sammanhang, när texterna man skriver reglerar institutionella processer och formella roller. Dess opersonliga prägel blir då en fördel. Ett hen är tydligare förknippat med personer och människor och åtminstone indirekt har det könsassociationer. Kanske blir det som Benjamin Lyngfelt antyder i sitt inlägg, att de båda pronomenen kan komma att komplettera varandra. Jag är ganska säker på att hen har framtiden för sig.

När jag inventerat hen-användningar i mejl och sociala medier har det slagit mig att det indefinita pronomenet någon gärna pronominaliseras med hen (exemplen är något redigerade):

Nå, om någon ångrar sig eller läser detta först nu kan hen nå mig på XXX-XXXXXXX.

Om ngn inte hinner läsa alla fem så får väl hen ta bort svenska som andraspråk.

Detta är en användning som passar i det spontana talet. Det är vanligt i tal att vi inte kan precisera exakt vem vi avser, vilket är existensberättigandet för många indefinita pronomen, som någon. Ska hen sprida sig utanför direkt sexualpolitiska sammanhang verkar den här typen av generisk referens vara en lämplig kontext.

Exkurs om könsneutralt språk och pronomenet man
Det finns ju mycket i språket som inte är könsneutralt. Den som vill vara riktigt könsneutral måste börja prata om pammor och mappor, inte pappor och mammor, och låta hundägare vara musse och hatte, inte husse och matte. Och så vidare.

När det gäller könsneutralt språk blir det fråga om symbolord. Ett visst språkligt fenomen, som pronomenet hen, blir laddat. Min gissning är att nästa ord att genusideologiseras är pronomenet man, där en könstolkning lätt kan göras.

Anna-Malin Karlsson noterar i en språkspalt, återigen i Svenska Dagbladet, att objektsformen en börjat användas i stället för man. Och att användningen kan vara generisk. Ett exempel lyder: Är en troende så kan en tydligen komma undan med vilket dumt resonemang som helst.

Jag har noterat lekfulla användningar av hen i stället för man, exempelvis:

Att gå på bio första maj är inget hen behöver skämmas för.

Och i denna könspolitiska diskussion om hen blir en det kanske viktigaste könsneutrala pronomenet:

MALIN: Vilket pronomen vill ni att en använder om er?
FRIDA: Det kvittar. Men jag brukar kalla mig hon.
JULIA: Jag använder också hon om mig själv.
MAX: Jag vet inte riktigt… Jag har ju ett könsneutralt namn så jag tycker att en kan säga Max om mig.

Slutkläm
Vi har sett att det grovt sett finns två hen-användningar, en med unik referens, där en bestämd person åsyftas, och en med generisk referens, där det är oklart vilken specifik person som avses.

Den förra användningen är sexualpolitisk. Dessa hen är inte språkvetenskapligt kontroversiella men väl socialt laddade eftersom de utmanar rådande könsordning och vill överskrida uppdelningen i kvinnor och män.

Rimligen hänger spridningen av hen med unik referens på hur viktigt det kommer att vara i vår kultur att undvika att benämna personer som man eller kvinna och på i vilken mån ett pronomen som hen klarar att symbolisera detta undvikande – pronomenet man tycks ju även det blivit omöjligt i vissa ideologiska sammanhang.

I spontant talspråk kan jag inte se att hen ska etablera sig på kort sikt. Spontant tal handlar oftast våra direkta erfarenheter, om vårt vardagliga liv och våra vänner och bekanta. Här är det (för det mesta) grammatiskt okomplicerat med hon och han, och det finns ingenting som tyder på att dessa pronomen håller på att överges i stor skala. (Att exempelvis RFSL Ungdom använder hen som tredjepersonspronomen ändrar inte det. Det står alla fritt att använda vilka språkliga kategorier de vill för att uttrycka sin identitet.)

Detta innebär också att skriftliga genrer som står i direkt kontakt med en talad vardagsverklighet knappast gynnar hen. Dit hör skönlitteratur och poesi, liksom nyhetsrapportering, som ju ofta skildrar faktiska människor i faktiska situationer.

Det låter kanske som om jag ger hen en dödsdom. Men så menar jag inte. Mitt inlägg visar ju att hen används. Det jag försöker ringa in är i vilka sammanhang hen kan tänkas sprida sig.

Jag tror generiskt hen i skrift har en god framtid. Som jag visat har det i åtminstone 40 år rått tvekan om vilket generiskt pronomen i tredje person som kan användas på ett medvetet och jämställt sätt. Här fyller pronomenet en viktig funktion och betonar mer än den att det är människor som åsyftas.

Detta stöds av att en yngre generation – de som idag är mellan 20 och 30 år – spontant skriver hen. Det gör att pronomenet kommer att användas framöver, antagligen också spridas. Mina observationer baserar sig i mycket på universitetstexter och är såtillvida begränsade. Men det behöver inte vara en nackdel för hen, eftersom universitet är massutbildningar.

Det går också att se en del språkliga kontexter som överlappar mellan skrift och tal och mellan generisk och unik referens. När korrelatet är någon säger min språkkänsla att ett hen mycket väl kan bli allmänt i både skrift och tal.

Och när ett hen åsyftar en yrkeskategori, eller institutionell roll, som lärare och elev, kan användningen i skrift vara både generisk (lärare eller elever i allmänhet) och unik (en specifik lärare eller elev som framställs könsneutralt, det jag kallat informant-hen). Det skulle kunna leda till att hen etableras i skoldiskurser.

Nå, detta är spekulationer. Det är svårt att ringa in och nagla fast sånt som är i rörelse, och dit hör användningen av hen. Det enda man vet om framtidsprognoser är att de nästan alltid slår fel! Det här inlägget ska läsas som ett försök att ringa in kontexter där hen finns.

UPPDATERING: Smärre korrekturändringar har gjorts samma dygn som inlägget publicerades.