En av de längre serierna på den gamla bloggen rörde nattuttryck, det som på engelska kallas eggcorn. I ett nattuttryck finns en nybildning som låter (nästan) likadant som en ursprungsform och som ger mer mening än denna.
Ljudlikheten gör att nybildningen hamnar i mörker, så att säga, den behöver inte synas. Det går att vara coollugn i stället för kolugn utan att det märks eller hörs. Nån kan, när hon väl skriver ordet, upptäcka att den mycket meningsfulla formen korrigerad plåt väcker munterhet och att ens medmänniskor bestämt hävdar att det heter korrugerad plåt. Det hör också till nattuttrycken, att nybildningarna kommer fram i ljuset.
Jag avgränsar nattuttryck efter tre kriterier:
- Det fonologiska kriteriet: Ursprunguttrycket och nybildningen uttalas lika eller nästan lika.
- Det kognitiva kriteriet: Nybildningen ger mening, ofta mer mening än ursprungsutrycket.
- Det sociala kriteriet: Nybildningen är spontan och inte en produkt av inlärning.
Nedan tar jag i tur och ordning upp de nattuttryck som nämns i rubriken.
Brösttårta
Min dotter Ella kom hem från dagis för ett par år sen: ”Vet du, Anna säger brösttårta och inte bröstvårta.”. Detta är ett typiskt nattuttryck. Det är klart att brösttårta borde ge mer mening än bröstvårta för ett barn.
Uttalsmässigt är skillnaden mellan /t/ och /v/ tillräckligt liten för att orden i snabbt tal ska låta ungefär likadana. Att det tonande och labiala i /v/ försvinner med nybildningens /t/ var ändå tillräckligt för att de andra barnen skulle reagera.
Och då kommer nattuttrycket fram i ljuset. Det Anna tagit för självklart och meningsfullt räknas inte längre. Det visar sig att det är en vårta vi har och att det är den som åsyftas. Orden har ju inte samma referens, och nåt bra barnord för det runt vårtan finns veterligen inte; vårtgård är ett vuxenord.
Typiskt för nattuttryck är att de nybildas spontant av olika personer. Eftersom nyordet är meningsfullt borde det uppkomma igen och igen; det är något annat och mer än en felsägning. Jag har hittat ett nätexempel från en nedlagd blogg: fyraåringen tror att bröstvårta heter brösttårta.
Annars finns det bokstavliga brösttårtor, vilket var mer än jag visste. De är lättgooglade för den som är intresserad!
Spexhuggare
Det är inte ovanligt med den här typen av meningsskapande hos barn. Taggtuss i stället för kaktus är ett sött exempel, och ännu ett nattuttryck är spexhuggare för späckhuggare. En bloggberättelse (min fetstil):
Sen är det alltid en upplevelse utöver det vanliga att vara ute på sånna här äventyr med en 3-åring som snappar upp allt och alltid lyckas blanda ihop saker med varandra. Bland annat har jag lärt mig att det tydligen finns […] spexhuggare (troligen späckhuggare) i skogen.
Kognitivt sett är ordet klockrent: spex är härligt meningsfullt, medan späck sannolikt inte betyder så mycket för ett barn. Fonologiskt gäller att det finns ljulikhet men att nybildningens s-uttal (eller x-stavning sett från skriftbilden) gör att den som försöker använda det utmärkta ordet riskerar att bli rättad.
Socialt finns det mycket som tyder på att barn spontant nybildar ordet. Det finns en barnteatergrupp som heter Spexhuggarna och som står för de flesta nätträffarna. Det tas med på en nätordlista över påstått felaktiga ord.
Sockerplast
Sockerplast är en klassiker för mer än en generation. Sockiplast, som ju är ursrungsnamnet, lanserades 1959 och såldes in på 1990-talet. Det som översvämmas av nostalgi kan för övrigt gå med i Föreningen sockiplastens vänner (fast jag är osäker på om nybildningen är godkänd av dem!).
Nybildningen sockerplast ger på många sätt det perfekta nattuttrycket. Visst, sock-i-plast var inget dumt ord, det beskriver tillverkningsmaterialen, men sockerplast är ett fint, nästan längtansfullt ord för ett uppväxande släkte.
Fonologiskt är det liten eller ingen skillnad på orden, eftersom den andra stavelsen är obetonad. Det spontana uttalet blir i båda fallen nåt i stil med sockeplast, så socker-anhängarna avviker inte eller bara marginellt från ursprungsordet.
Det sociala kriteriet är kanske inte helt uppfyllt, eftersom nybildningen är så populär. Det kan till vardags vara tveksamt vilket som är det rätta namnet. Det finns många som vittnar om att de sagt sockerplast.
En googling (som måste tas med många nypor salt!) ger vid handen att sockerplast står för 28 procent av nattuttryckets googleträffar (som totalt är 14 590). Ett par exempel:
- Ja det var tider de,blå sockiplast fast jag kallade dom för sockerplast av någon konstig anledning.
- Och jag som liten trodde det hette ”sockerplast”:o)
En bra, nattlig nybildning uppstår spontant hos olika människor och kan leva länge i skymundan. Så är det för dessa sockor, och jag avslutar med det här exemplet (min fetstil):
Jag erkänner härmed att jag länge… ja, till och med väldigt länge… jag menar ända in i vuxen ålder… alltså väldigt vuxen ålder… trodde att de där små mockasinliknande sakerna man har på fötterna på gympan, hette SOCKERPLAST och inte sockiplast. Jag tror det ju såklart inte nu, idag, men jag trodde det som sagt länge, länge. Kanske lite för länge.
Å mina vägar
Ett återkommande nattuttryck är att å mina vägnar nybildas som å mina vägar. Orsaken är att vägnar är ålderdomligt och inte ger så tydlig mening, medan vägar är konkret och klargörande. Historiskt har båda uttrycken samma betydelse – vägnar är en gammal pluralform av väg – men det kan inte en nutida språkbrukare veta.
Uttalsmässiigt finns det en tydlig skillnad, eftersom ursprungsuttryckets nasala –ngn– byts ut mot ett stummare /g/. Att nybildningen ändå är livskraftig kan förklaras med att den hör till skriften snarare än talet. Nätexemplen är många, här några där jag varierar det possesiva pronomenet (mina, hans, hennes):
- Men det mest kontroversiella (som inte ens är kontroversiellt) som några kanske skulle uppfatta som pinsamt å mina vägar är att jag tycker att genren modefoto är så sjukt tråkig att jag hellre skulle kolla på en Colin Nutley film.
- Som alternativ kan han ge pengar till en trovärdig person eller organisation så de kan köpa mat för att ge till de fattiga å hans vägar.
- Jo, han mindes min dotter och jag kände mig smickrad å hennes vägar.
För att få en uppfattning om spridningen har jag lagt samman träffarna för ”å mina/hans/hennes vägnar” och ”å mina/hans/hennes vägar” och räknat ut procenttalen. Det visar sig då att nybildningen står för 5 procent av förekomsterna (som totalt är 225 000).
Slutord
I ett nattuttryck finns det en nybildning som skuggas av en ursprungsform på så vis att uttrycken låter (nästan) lika. Nybildningen mer mening än ursprungsformen, och den uppstår spontant i vårt språkande. Så är fallet, om än inte på samma sätt, för de här uttrycken. Jag kan garantera att det kommer att finnas barn i framtiden som spontant säger brösttårta och spexhuggare. Sockerplast finns i mångas minne är ett spritt ord. Å mina vägar är en förenkling som inte kommer att försvinna.
Exkurs
Min term nattuttryck är en försvenskning av det som på engelska kallas egg corn, lanserad av Language Log. Den historien tar jag upp i mitt första inlägg om nattuttryck.
Det här känns ju väldigt nära besläktat med de gamla hederliga folketymologierna – skärkötteri för charkuteri och sådant.
Jo, där slår du huvudet på spiken. Jag har tänkt en del på det, och endera dagen på en blogg nära dig kommer säkert ett inlägg om det. Visst, nattuttryck är moderna folketymologier, det håller jag med om. Skillnaden är social, som jag ser på saken. Folketymologier hittar man – och jag spetsar till det – i dialektarkiv. De förekommer i ett försvunnet bondesamhälle. Beläggen speglar gärna 1800-talet, där klyftorna i utbildning var stora. Folketymologierna – som skärkötteri eller undervisitet – delades av sociala grupper (delar av allmogen) och var något man kunde lära sig av sina nära. Nattuttrycken lär man sig inte av nån, de uppstår spontant hos språkbrukare oberoende av varandra. Det ställer också lite högre krav på ljudlikhet – annars blir man avslöjad direkt
Traditionella folketymologier är på så vis obsoleta. Men visst, fortfarande överlappar de med nattuttryck. Det handlar om att man språkligt gör saker som är fjärran och konstiga och som saknar vettig mening till sånt som är bekant och meningsfullt. Vad säger du – köper du ett sånt resonemang? Och förresten: i eftermiddags, innan jag läst din kommentar, gjorde jag ett tillägg i mitt första inlägg om nattuttryck, bara för att försöka precisera skillnaden mot folketymologier. Ibland är världen märklig!
Kul att det här tar fart igen! Men jag vet inte riktigt om jag ska köpa argumentet med att skillnaden på folketymologi och nattuttryck ligger i det historiskt/dialektala. Någonstans har du en bok, som du lånade av mig, om linjedansare på cirkhus (en norsk bok, som du kan få behålla som tack för något annat…), och det skulle klart passa in som nattuttryck, men kallas folketymologi. Frågan är om det inte är graden av spridning och etablering som avgör det – alltså, när något har blivit så spridd att lingvister upptäcker det och inte ser det som rent individuella företeelser, så blir det ”folketymologi”. Men i själva verket är det precis samma kognitiva semantiska processer, som ligger bakom: att skapa mening i det okända genom att förknippa det med det kända, genom – som du så fint visar – fonologisk likhet och meningspotential. Så för mig spelar det ingen större roll vad man kallar det, det är samma funktion. Och det är fortfarande intressant, bl.a. därför att det säger väldigt mycket om vad som inte (längre) är vanliga och kända företeelser i folks värld (som ”späck” för nutidens barn).
Så vad sägs om t.ex. vinbärssnäcka – folketymologi eller nattuttryck?
Orla – den boken letade jag reda på och läste igenom i går kväll… Och håller med om att det historiskt-dialektiska, höll jag på att skriva, dialektala, inte håller på nåt enkelt sätt. För visst, det är samma processer med semantisk och fonologisk likhet vi talar om. Och visst, man kan kalla allt sånt betydelseskapande för folketymologi. Och det meningsskapandet är himla spännande, så skit samma vad det kallas.
Jag vidhåller ändå att folketymologi till stor del handlar om ord som kommit in i språket och åtminstone nästan står i ordboken. Som vinbärssnäckan. Eller likparad, från lit de parade. Följetongen är ett alltid nämnt exempel. Taggtuss kommer aldrig att stå i en ordlista, som bara kommer att nämna kaktus. Däremot kommer barn oberoende av varandra att göra den nybildningen, eftersom tagg och tuss är känt språkgods. Gundersen skulle kalla det en folketymologi, och, som sagt, det kan man. Men jag ger mig inte så lätt
Jag tycker det kan finnas skäl att hitta en term för just det individuella meningsskapandet som barn (eller vuxna) gör oberoende av varandra. Ett annat (auktorietets)argument är att termen egg corn (som är en nybildning av acorn och uppfunnen Language Log-bloggarna) nuförtiden kommit in i engelska ordböcker vid sidan av folketymologi…
Av detta följer, såvitt jag förstår, att alla folketymologier varit nattuttryck. Metaforiskt blir en folketymologi är ett nattuttryck som kommit ut i ljuset och blivit kvar där och anammats av (delar av) folket, tänker jag. Nå, det måste helt enkelt bli ett inlägg om detta. Och tack för boken, Orla
Bra diskussion. Men finns det inte inslag av lexikalisering i en del nattuttryck och kanske mer så i dagens språkbruk? Jag håller med Pelle om att folketymologier som beror på begränsad kunskap/förklaringsförsök troligen inte är lika vanliga idag (möjligen med undantag hos barn). Nätet och den enormt snabba tillgången till potentiell koll av ett ord genom olika hjälpmedel överbryggar kanske kunskapsskillnader mellan brukargrupper.
Istället är det nog slöhet och imitation av vad andra skriver som sprider nattutryck hos mer eller mindre vuxna språkbrukare, särskilt i informellt skriftspråk. Och på det viset får nattuttrycken rejäla skjutsar genom t.ex. bloggar, forumkommentarer, SMS och andra sådana texter som folk använder mest idag. Det är en slags lexikalisering genom att man inte ifrågasätter ett tillräckligt frekvent bruk och på så sätt kommer en normbrytande form ut i ljuset som Pelle skriver. Vad som sedan är tillräckligt frekvent och vilka former som inte ifrågasätts kan man fundera vidare på.
Fundera vidare ska jag göra, det är en bra och lurig diskussion, detta. I morrn är sista dagen på julsemestern, och jag tror jag ska ägna den åt ett nattuttryck-folketymologi-inlägg
Ingen aning om att det hette något annat än vinbärssnäcka, haha! Det är ju så ”logiskt” liksom
Ja, precis… Såvitt jag begripit importerades de av munkar på medeltiden från ”vinbergen” i södra Europa. Det tänker man inte på
Hittade ett nattutryck jag inte sett tidigare när jag surfade hästsidor nyss. ”Ståhätta” istället för ”stålhätta” på ridskor eller liknande. Verkar förekomma lite här och var vid en snabb google-koll.
Och varför inte? Det mejkar ju sens som kidsen säger.
Se där – noterat
Jag har faktiskt en lång lista nu att avverka… Siktar på att sammanställa rubbet sen och se vad som faller ut, om det finns tendenser på olika sätt.
Den danska poeten Sophus Claussen skrev någon gång runt 1900 en dikt om ”Imperia, jordmassens dronning”. Fast när han läste upp dikten på en tillställning i provinsen, tolkade delar av publiken det som ”Jord-Madsens dronning” och trodde han syftade på den lokala godsägarens fru… Läser man dikten ur den tolkningen, är det inte konstigt om folk blev lite upprörda – försök själva: http://www.kalliope.org/digt.pl?longdid=claussen2002090101
Underbart!
Kan apropå detta inte låta bli att återge poängen i dagens Rocky i DN: ”Herrens vägar äro outgrumliga.”
Fantastiskt, den är klockren!