Pronomenet hen har varit årets snackis. Det är dags att ta upp det även på denna blogg. Jag ska göra det i par inlägg, och jag börjar med startskottet för hen-debatten, en artikel i Svenska Dagbladet.

Det höga tonläget kring hen får jag stundtals lätt huvudvärk av. Polariseringen är stor. På den ena sidan finns utopiska och feministiska röster. Med hen kommer vi få ett jämlikt samhälle, fritt från könsförtryck. Pronomenet tillåter oss att tänka på och förhålla oss till varandra utan att hela tiden behöva göra könsdistinktioner.

På den andra sidan finns dystopiska och anti-feministiska röster. Med hen går vårt samhälle under. Barn kommer inte att erövra en könsidentitet, och det är stor risk för att de kommer att växa upp med åsiktsförtryck, eftersom genusvetare och andra helt säkert kommer att påbjuda ett politiskt korrekt och helt könsneutralt språkbruk. 

Min hållning är att det står var och en fritt att använda hen, att detta är bra och att hen i sig inte gör samhället mer jämställt. Med den ger jag mig in i den stormiga diskussionen.

Debatten startar på allvar i januari med denna artikel, som utgår från barnboken Kivi och Monsterhund, skriven av Jesper Lundqvist och illustrerad av Bettina Johansson.

Huvudpersonen Kivi, som genomgående pronominaliseras med hen, längtar efter en hund och träffar på Monsterhund. Sagan är rimmad på knittel (en fyrtaktig vers som känns igen exempelvis från hejaramsor) och språkleker friskt för att bryta könsrollsmönster:

HUND!” tjuter Kivi. ”GE MIG EN HUND!
Annars sover jag inte en blund!
Mappor och pammor och morbroster Jin,
en bryssling, en marfor, en halvkvartskusin,
små parvelpysor och storebröstrar;
alla står de runt sängen och tröstar
och visslar och tisslar och säger jovisst,
någon gång möjligen, nästan helt visst,
ska hen få en hund, kan de halvt säkert lova
– men bara om Kivi nu själv lovar sova.

Hen (på näst sista raden) kombineras med mappar och pammor, morbroster och marfor, och namnen, Kivi och Jin, går inte heller de att könsbestämma. (Hur det hela fortsätter på nästa uppslag ser du på bilden nedan.) Det är skickligt gjort, och jag gillar den här typen av experiment, där man lekfullt går utanför invanda (könsrolls)mönster.

Debattartikeln är skriven av min kollega Karin Milles tillsammans med två personer från Olika förlag (som gett ut boken), Karin Salmson och Marie Tomicic. Rubriken är: Det behövs ett nytt ord i svenska språket.

Eftersom boken använder hen finns rent faktiskt ordet i språket. Vad rubriken efterlyser är nåt slags allmänt införande av hen. Jag citerar en passage ur artikeln, där pronomenval kopplas till kvinnlig underordning:

Han blir norm och den som ska vara hon får utmärka sig med feminina attribut. Ett barn som kallar en person felaktigt för han rättas snabbt, och lär sig kvickt att det är viktigt att skilja på hon och han.

Vi menar att det borde vara underordnat andra principer, och att det maniska och aktiva särskiljandet av kön ger negativa konsekvenser för båda individ och samhälle och att en friare inställning utan lika stark könsindoktrinering skulle ge en bättre framtid. Att föra in ordet hen i språket är en del av det arbetet.

Detta är en uppenbart feministisk ståndpunkt, vilket också författarnas bemötande av motargument visar:

Ett motargument är just att ordet hen kan leda till att skillnaderna mellan könsrollerna suddas ut. Exakt vilka skillnader är viktiga att behålla? Löneskillnader, användande av våld, omsorgsgivande eller empatiska förmågor?

Hen blir alltså ett del av en kamp för att montera ner eller sudda ut existerande könsroller. Hen måste införas i svenskan. Författarna vill uppenbarligen att ordet får så stor spridning som möjligt. Gissningsvis vill de också att exempelvis Språkrådet ska påbjuda hen, skolor ska lära ut ordet och att ordböcker och grammatikor ska förteckna det.

Att det här är sprängstoff framgår av att artikeln fick bortåt 1000 kommentarer innan kommentatorsfältet ständges ner. Debatten kom som sagt att polariseras, så att den feministiska kamp som artikeln ger uttryck för möttes av nedsättande och kritiska inlägg

Jag citerar några av kommentarerna till artikeln – och märk väl att de i sammanhanget ska ses som milda. De värsta angreppen och invektiven har raderats av Svenska Dagbladet:

• Det hen egentligen vill ha bort, är att pojkar blir män. Detta är penisavund i sin prydno. Inget annat. Vuxna kvinnor som inte vuxit ur detta freudianska stadium, blottlägger här att de stannat i den genitala fasen. Jag lovar, hjälp för detta finns att få, men inte på SVD:s debattsida på Internet. Hos Landstingets många och flera inrättningar går dock hjälp att söka.

 • Fullkomligt sinnessjukt. Kanske slår igenom bland någon extremt politiskt korrekt promille i storstäderna, men inte i övrigt. Om ett antal år kommer man se tillbaka på detta som ytterligare en dåraktighet som fanns i vår tid 2012.
Man kan inte förneka verkligheten. Men tydligen kan man försöka och bli publicerad i SvD

• Tragiskt att man ska behöva yttra sej om detta pinsamma och meningslösa navelskåderi.
Det kompakta motståndet mot genus-”vetenskapen” borde ha tvingat den till historiens skräphög vid detta lag, men från nån odefinierbar maktkälla strömmar uppenbarligen resurser till fortsatt konstgjord andning.

Så här långt har debatten ganska lite med språkvetenskap att göra. Det står ju var och en fritt att använda vilket ord de vill, att driva feministisk opinion, att skriva lekfulla barnböcker eller att tycka att genusvetenskapen är en katastrof.

Det man kan säga utifrån en språkvetenskaplig utgångspunkt är att det inte finns någon anledning att tro att hen i sig gör samhället jämställt. Grammatiskt är hen ett könsneutralt pronomen i tredje person. Svenskan saknar traditionellt ett sådant pronomen. Vid pronominalisering av animata referenter (levande varelser) tvingar grammatiken oss att använda hon eller han (eller göra en omskrivning om man vill undvika det). En badvakt, hund, målare, statsminister eller häst omtalas i maskulinum eller femininum, som han eller hon, när hen (!) pronominaliseras.

Många språk har inte, som svenskan och de flesta indoeuropeiska språk, könsmarkerade pronomen. Finskan, och det könsneutrala pronomenet hän, är det oftast anförda exemplet. Men faktiskt saknar de flesta av världens språk en distinktion mellan manligt och kvinnligt i pronomensystemet, Detta diskuteras utförligt av Östen Dahl på Lingvistbloggen, och Mikael Pakrvall påpekar samma sak i Svenska Dagbladet i en artikel som på många sätt är klargörande och som driver en ungefär samma linje som jag gör här.

Man kan också ta upp ett språk som franska och japanska, som grammatiskt sett tvingar språkbrukarna att göra fler genusdistinktioner än i svenskan. På franska måste exempelvis distinktionen il/elle, han/hon, göras för alla substantiv, som sten (pierre), jord (sol) och kärlek (amour). Och för den som undrar: alla de orden är maskulina stenen är feminin och jorden och kärleken maskulina.

Det går inte att säga att alla länder eller talare som använder svenska eller ett annat indoeuropeiskt han-hon-språk är mindre jämställda än den majoritet som använder språk utan könsmarkerade pronomen.

Det går inte heller att säga att Finland är mest jämställt, Sverige mindre jämställt och Frankrike minst jämställt utifrån de pronomendistinktioner jag exemplifierat. På samma sätt är det orimligt att hävda att en talare av turkiska är extra jämställd, eller lever i en väldigt jämställd kultur, bara för att det språket har ett könsneutralt pronomen.

Kivi-boken är medveten om att språket är rikt, att kön kommer till uttryck på många sätt, och låter det bidra till lekfullheten. I citatet ovan hade ju författaren nyskapat släkskapsord (pammor, mappor), liksom namn, för att gestalta en okönad barnvärld.

Jag tror alltså inte ett dugg på hen i sig leder till att lönseskillnader försvinner, att mäns empatiska förmåga ökar eller att våld mot kvinnor minskar. Jag tror inte heller ett dugg på att ett användande av hen kan medföra att könen i princip avskaffas, så att hela samhället degenererar. (Språkteoretiskt innebär detta att jag inte tror särskilt mycket på Sapir-Whorf-hypotesen. Det går ut på att ett språks grammatik, exempelvis pronomensystemet, styr talarnas tänkande på ett starkt och tydligt sätt.)

Det kanske ska tilläggas att väldigt få driver linjen att han och hon borde förbjudas i svenskan, så att det könsneutrala hen blir allenarådande. Kivi-författaren Jesper Lundqvist gör det inte. Han säger i intervjuer (här och här) att hen skulle kunna existera tillsammans med han och hon. Hen ska ses som en möjlighet, inte en begränsning.

Jag tycker som sagt det är bra att hen finns, för finns gör det. Pronomenet tillåter oss att låta bli att välja kön utan att behöva omformulera när vi vill undvika han eller hon. Det kan brukas på olika sätt i olika sammanhang; vi har redan sett en barnboksanvändning. Olika användningar av hen kommer jag tillbaka till i nästa inlägg.

Till sist några utvikningar. Det är ofta lärorikt och nästan alltid kul att gå till internationella medier för att få perspektiv på nationella angelägenheter. En lingivstisk vinkling på hen-debatten ges i den företrädesvis amerikanska Language Log. En längre artikel om hen finns i nätpublikationen Slate Magazine, som ges ut i USA och är en nyhets- och kulturtidning. Bland annat den artikeln tas upp i en språkkrönika i den stora affärstidningen The Economist, där man också kan lära en del om den engelska situationen (där singulart they ger möjlighet till könsneutralitet).

När det gäller hens historia brukar en språkspalt i Svenska Dagbladet (återigen!) från 1994, där Hans Karlgren föreslog hen, ses som ordets första riktiga intåg i offentligheten, men det nämndes redan 1966 i Upsala Nya Tidning . I Nationalencyklopedin förtecknades ordet 2009. På Språkrådet kommenteras detta och annat i en hen-översikt. Själv stötte jag på studenter som skrev hen kring millenieskiftet.