På svenska

En djupdykning i det svenska språket

Å andra sidan. Vem vinner språkriktighetstävlingen?

by

Det är dags att tävla. Låt mig presentera deltagarna:

  • Bloggare
  • Journalister på Göteborgs-Posten
  • Humanister
  • Läkare
  • August Strindberg
  • Nutida romanförfattare

Alla de här har varsin korpus på Språkbanken som jag utgår från.*

Det är en språkriktighetstävling, och reglerna är inspirerade av ett inlägg från Language Log av Geoffrey K. Pullum. Pullum tar upp uttrycket on the other hand, som borde förutsätta ett föregående on the one hand. Men så är det inte. Ofta står on the other hand ensamt.

Jag utgår i min tävling från att det svenska å andra sidan ska föregås av ett å ena sidan. Det rör sig om texbindande eller konjunktionella adverb som jämför och kontrasterar.

Finns båda adverben med ger det poäng. Mer exakt räknar jag ut kvoten å ena sidan/å andra sidan. Det leder till att språkriktigheten kan uttryckas i procentandelar. I den ideala världen är den 100 %.

Låt oss säga att det finns 100 belägg för vardera adverbet. Det ger kvoten 1 (100/100), alltså språkriktighet till 100 %. I takt med att å ena sidan utelämnas sjunker siffran. Finns det bara 60 sådana jämfört med 100 å andra sidan blir kvoten 0,6 (60/100), alltså en 60-procentig språkriktighet. Den procentsiffran ska tolkas som att det i sex av tio fall är så att å ena sidan och å andra sidan samförekommer på ett korrekt sett, medan det i fyra fall av tio är så att å andra sidan lämnas ensamt.

Visst är det spännande. Kan humanisterna hålla språkriktighetsfanan högt mot journalisterna på Göteborgs-Posten? Eller är det tvärtom? Klarar sig August Strindberg mot dagens författare? Hur språkriktig är hans prosa?

Vem vinner?
Här är resultaten. Jag ställer upp dem i språkriktighetsordning, med vinnaren först:

  1. Humanister:                                         85 % språkriktighet (868/1018)
  2. Läkare:                                                35 % språkriktighet (398/1148)
  3. August Strindberg:                              35 % språkriktighet (28/81)
  4. Nutida romanförfattare:                       19 % språkriktighet (13/69)
  5. Journalister på Göteborgs-Posten:     18 % språkriktighet (107/589)
  6. Bloggare:                                            11 % språkriktighet (1378/12563)

Att akademiker skulle vinna är inte helt oväntat. Men att de humanistiska texterna skulle vara så förkrossande överlägsna hade jag inte trott. I 85 % av fallen följs där ett å ena sidan av ett å andra sidan.

Inga andra har i närheten av 50 % språkriktighet, vilket kan förvåna. Nutida läkare gör sällskap med Strindberg på 35 %. Sen är det ytterligare ett hopp till yrkesgrupper som traditionellt anses som stilsäkra, nämligen författare och journalister, som i mindre än 20 % av fallen parar ihop å ena sidan med å andra sidan. Bloggarna kommer sist, men är inte så mycket mindre språkriktiga än de nämnda yrkesgrupperna.

Varför ett ensamt å andra sidan?
Det går att slå fast att det normala i svenskan är att å andra sidan står ensamt. Utom hos humanisterna, som kan skriva så här (min fetstil): Det var en fråga där spänningen mellan influensen från Pingströrelsen å ena sidan och Baptistsamfundet å den andra kom i dagen. Adverben gör det (nästan över)tydligt att Pingströrelsen kontrasteras mot Baptistsamfundet.

Eller så här: Lee visar på Grahams tudelning att å ena sidan predika en kärlekens religion, och å andra sidan plädera för ett starkt försvar. Här hjälper adverben till att framställa det att predika kärlek och det att plädera för ett starkt försvar som olika och, förstår man, oförenliga hållningar.

Men detta är alltså undantag i svenskan. Vanligare är den här typen av framställning, som jag hämtar från en cyklist-blogg:

Tillryggalade knappt 80 mil i helgen. Två svettiga distanspass. Synd bara att det var på fyra hjul och inte två. Men å andra sidan fick jag spendera betydligt mer tid med familjen istället och det var välbehövligt.

Denna gång blev det alltså bilen och inte cykeln för bloggaren. Detta med fyra hjul värderas först negativt, men sedan framhålls det positiva, tid med familjen. Den positiva utsagan inleds av Men å andra sidan, så att perspektivbytet, den omvända värderingen, tydligt signaleras. Det är ingen vits att sätta en röd bock och kräva att den föregående meningen ska lyda: Å ena sidan var det synd att… Det här är ingen text som utgår från en strikt och övervägd logik, utan den vill bjuda på en oväntad vändning.

Vi kan ta en journalist också, som får komma till tals i en recension på utflippad vin-prosa:

2007 Mercurey Vignes du Domaine

129 kr • Bourgogne, Frankrike • Art.nr: 95778 • Kvalité: 3,5 av 5

Jollrande baby-bourgogne som måste få slumra ett par år. Känns aningen för tunt för att mogna till sig och bli riktigt bra. Å andra sidan fullt tillräcklig kvalité för den dryga hundralappen.

Återigen en kontrast mellan en negativ (aningen för tunt för att … bli riktigt bra) och en positiv (fullt tillräcklig kvalité) utsaga. Vi har inte att göra med en systematisk faktagenomgång där förhållanden kontrasteras, utan om intryck av ett vin som i en dimension faller mindre väl ut och i en annan dimension ändå är helt ok.

Men hur går det med språkriktigheten? Och var tävlingen bara en bluff?
Ben Zimmer avslutar sitt inlägg med att krasst konstatera: The generalization that on the other hand always needs a matching instance of on (the) one hand preceding it is simply false. Det är fel att tro att å andra sidan alltid behöver föregås av å ena sidan.

Där sätter Zimmer punkt. Och han har rätt i att det är poänglöst att ha en generell språkriktighetsregel som inte har stöd i bruket. Men utifrån mina resultat går det ändå att språkvårds-uttala sig.

I sakinriktad prosa, där stora krav ställs på tydlighet, är grundregeln att dubblera adverben, att låta å andra sidan föregås av å ena sidan. Det handlar då om att explicitgöra något som kontrasteras ur en bestämd aspekt.

I vetenskaplig prosa är kraven stora på att framställningen ska vara stringent och systematisk, så där är detta stilkrav särskilt tillämpbart. Utanför den akademiska världen bör adverben dubbleras just när två led ska skrivas fram explicit. Det kan hända även i romanspråk, som hos Torgny Lindgren: Å ena sidan tycktes tillvaron i sig inte vara stor och märklig nog för att göras till föremål för litteratur, å andra sidan kunde litteraturen aldrig vara tillnärmelsevis lika tänkvärd och uppseendeväckande som tillvaron.

Och då får framställningen något formellt utredande, eller docerande, över sig. Dubbla adverb sällsynta i romaner (och hos Strindberg), och det gäller även för ensamt å andra sidan, även om det relativt sett är betydligt vanligare än dubbla adverb. Explicit textbindning ligger ofta inte i linje med skönlitterär gestaltning.

Hos journalister, bloggare och andra är ensamt å andra sidan återkommande. Det markerar ett perspektivbyte, att en annan, konstrasterande aspekt kommer att tas upp på det aktuella ämnet.

Och ja: tävligen var en bluff, ett enkelt reklam-tv-grepp för att skapa en låtsad spänning. Men den visar att språkvård kräver eftertanke och att det vore fel att proklamera en språkriktighetsregel som kräver att å andra sidan föregås av å ena sidan. Att införa språkpolisiära regler blir lätt kontraproduktivt och kan leda till att det som är vettigt och funktionellt (som ensamt å andra sidan) plötsligt ges status av fel.

Finns det språkvård finns det variation (som mellan ensamt och dubbla adverb). Att förstå den variationen, att ta sig an det faktiska bruket, är grunden för vettiga språkråd – som att det är lämpligt att använda dubbla adverb i vetenskaplig text.

Exkurs: Erik Wellander
Jag fick, till min stora glädje, Erik Wellanders pris i torsdags. Så jag känner mig manad att göra en Wellandersk utvikning.

Erik WellanderErik Wellander (1884–1977) var 1900-talets stora språkvårdare. Hans Riktig svenska, som kom ut 1939 och i en sista upplaga 1973, var något av en bibel för alla språk(vårds)intresserade. Jag kom i kontakt med den när jag började på universitetet på 1980-talet. En skarp, intressant och ofta kul bok är det.

Vad skulle Wellander säga om detta ensamma å andra sidan? Han hade logik och tankereda som honnörsord och får nu veta att å andra sidan för det mesta lämnas ensamt. Kanske vänder han sig i sin grav, mumlar något om att det hela är uppenbart tankevidrigt och suckar över den lättja och slapphet som präglar dagens språkbruk.

Men varför spekulera. Låt oss gå till förstaupplagen av Riktig svenska och kapitlet Tankereda och uttryckskärpa. Där kan vi exempelvis läsa att det är utomordentligt viktig att hålla reda på de dubbla adverben dels–dels. Båda måste finnas med, och syntaktiskt ställer de stränga krav på de samordnade ledens likformighet.

Men våra dubbla adverb nämns inte. Här har han uppenbarligen inte lagt märke till något störande, att tanken skulle vara slarvig, fumlig, suddig (för att ta tre Wellanderska adjektiv) om inte båda adverben finns med.

Återstår att se hur Wellander själv använder våra adverb. Jag bläddrar igenom kapitlet om tankereda och kommer till ett avsnitt som handlar om att man inte ska motsäga sig själv (s. 526). Och får napp:

Stundom är väl motsägelsen endast skenbar men verkar ändå störande på läsaren: Dragen äro inte utan en rätt starkt individualiserad karaktör: bred, smal mun, platt näsa (skriv t. ex. bred mun, smala eller tunna läppar). […]

Å andra sidan får man akta sig för uttalanden av alltför obestridlig riktighet. Det finns även åt det hållet gränser för vad som låter säga sig.
Tanklösheten tar sig gärna uttryck i självklara och därför i sammanhanget meningslösa upplysningar och tillägg […]

Först anmärker Wellander – och här är han lite petig, men det ligger som vanligt något i det han säger – på frasen bred, smal mun. Bättre är bred mun och smala läppar. Å andra sidan inleder nästa stycke och innebär ett perspektivbyte. Nu handlar det inte längre om motsägelser, utan om saker som är helt korrekta men så självklara att de är meningslösa och därför störande. Wellander har som vanligt kul exempel, som att den avlidne sörjes vid sitt frånfälle (när annars?) eller att hajar, som innan de blivit ihjälslagna lyckats bita fångstmännen (det är alltså inga zombiehajar!).

Så vår största språkvårdare har inga problem att använda ensamt å andra sidan. Man kan säga mycket om Wellander, men att han hade stilkänsla är säkert.

* De korpusar på Språkbanken som jag använt är Bloggmix, Göteborgs-Posten 2012, Akademiska texter – Humaniora, Medicinska texter, August Strindbergs romaner, Nordstedts romaner (1999).

Tillägg 5/5 2013 strax efter publicering: Satsen och att det vore fel att proklamera en språkriktighetsregel som kräver att å andra sidan föregås av å ena sidan lades till strax före rubriken Exkurs.

Om hur särskrivning hotar ordbildningen och hur sammanskrivning hotar läsbarheten. Det går utför med svenskan!

by

Debatten om särskrivning togs upp på Språkrådets hemsida före påsk (jfr detta inlägg). De tolkade min artikel i Språktidningen i en slutkläm:

Per har även skrivit en artikel om särskrivningar i senaste numret av Språktidningen. Där slår han fast att särskrivningarna ändå kan ses som ett hot mot svenskan, nämligen i den meningen att de innebär ett avsteg mot svenskans fasta ordbildningsregler

Det jag slår fast är det omvända, nämligen att det inte finns något hot mot svenskan. Så jag mejlade Språkrådet under påskhelgen och föreslog att den aktuella meningen kunde negeras. Texten skrevs om med denna lydelse:

Ett argument man hör mer sällan, men som förstås är rätt grundläggande, är att särskrivningarna innebär ett avsteg mot svenskans fasta ordbildningsregler. Den aspekten nämns åtminstone mellan raderna i den artikel om särskrivningar Per Ledin skrivit i senaste numret av Språktidningen: ”Det är vettigt att kodifiera stavning och att ha en skriftspråksnorm som säger att sammansättningar ska skrivas ihop.”

Hotet mot svenskanNu är hotet borta, och särskrivningarna är i stället ett avsteg mot svenskans fasta ordbildningsregler, något som Språkrådet läser ut mellan raderna i min artikel. Självklart har de rätt att språkvårdstolka mig, men jag håller fortfarande inte med.

Jag ska i det här inlägget visa varför särskrivningar inte hotar några ordbildningsregler. Jag ska också visa att den som vill se hot i det här sammanhanget snarare bör gå till storms mot sammanskrivningarna och argumentera för att de gör svenskan svårläst. (Notera att denna dubbla hotbild, om den tas på allvar, innebär att det går åt skogen med svenskan. Är det inte det ena eländet så är det med nödvändighet det andra.)

Jag belyser och ger perspektiv på dessa hot genom att gå till 1700-talet.

1700-talets särskrivningar
Läget är hopplöst på 1700-talet. Ibland sägs vetenskap och vitterhet i vår moderna mening ha sin grund där. Men den lärda 1700-talseliten särskrev så det stod härliga till, så det finns skäl till misstro.

Ta Carl Michael Bellman. I Epistel 78, rörande Ulla Winblad, träffar vi henne särskriven och högtids klädd. I Epistel 48 finns den för Bellman karakteristiska Morgon supen. Ingen morgonsup.

Epistel 81 har denna dedikation: Til Grälmakar Löfberg i Sterbhuset vid Danto Bommen. Det sistnämnda var en tullbom i närheten av Årstaviken, där resande fick betala. Särskriven är den. Vem som helst fattar att sammansatta egennamn uttalas och skrivs som ett ord: Tegnérlunden. Danvikstull, Södermalm osv. Utom vår nationalskald Bellman. Mycket riktigt brukar dagens nätsidor skriva Dantobommen när ordet ska förklaras.

Jag avbryter denna dystra betraktelse över Bellman för lite musik. Mest för att jag gillar Epistel 81, inte minst i Imperiets version.

Vi tar andra stora namn från 1700-talet. Som Anna-Maria Lenngren, den lysande satirikern, eller Thomas Thorild, tidigt föräldralös men utomordentligt framgångsrik som skriftställare och professor. Särskrivare båda två. Kunga Thron och hufvud stad, för att ta ett par Lenngren-exempel.

Vi kan stanna vid en verklig personlighet, Carl August Ehrensvärd (1745–1800), som var arkitekt, konstnär, greve, sjömilitär, delaktig i Gustaf III:s statskupp 1772 m.m. Efter ett nederlag mot ryssarna för den flotta Ehrensvärd ledde i Finland, blev han 1790 tvungen att begära avsked. Att han kom i onåd hos kungen hindrade inte att han samma år valdes in i Kungliga Vetenskapsakademien.

Ehrensvärds teckning av den kungliga sängkammarenHan var en skicklig tecknare, och är för eftervärlden kanske mest känd för bilden av Gustaf III och Sofia Magdalena, som hade svårigheter med att sätta en tronarvinge till världen. Muncken, hovstallmästare Adolf Fredrik Munck, kallades in som instruktör, så att äktenskapet skulle kunna fullbordas. Hur exakt detta gick till är det ingen som vet, men Ehrensvärd ger sin, mindre smickande version.

Ehrensvärd författade också politiskt-filosofiska skrifter. Vi ska se närmare på Frontespice på en Moralisk och Politisk Hand Bok. Och ja, du läste rätt. Hand Bok står det i titeln, inte handbok.

Jag ska inte försöka förklara det som står i texten, som handlar om Sverige och dess folk i relation till andra länder och olika karaktärsegenskaper. Särskrivningarna är många: penninge styrka, kunga säte, Bränvins lystnaden, Riks Hushåls förbättringar, kjöpmans husen. Ehrensvärd menar att svensken intet är kropps lat utan att han i det stället är sinneslat. Alltså kropps lat särskrivet, sinneslat sammanskrivet.

Eller ta den här passagen:

För att få lusten till hushållning inplantad i våra Röfvare och förfäder, infördes granlåten att uppelda sinnet, men sinnes lättjan som var naturlig och medfödd förböd Snille arbetet som var onaturligt, så att alt förvandlade sig till fåfängor Lurendrägerier och Banqverouter.

Snille arbetet konstrasteras mot den lika särskrivna sinnes lättjan.

1700-talets bindestreck i sammansättningar
Att man särskrev på 1700-talet är uppenbart. Men de flesta sammansättningar är inte särskrivna, utan sammanskrivna. Vanligt är dessutom att markera leden i sammansättningar med bindstreck, så att orddelarna enkelt urskiljs. Fundera själv på nutida sammansättningar som användningsområde, luftlandsättningsplan eller utrikeshandelsminister. Nog borde de lättas upp med bindestreck, så att orddelarna enkelt kan urskiljas? Eller till och med särskrivas för läsbarhetens skull?

På 1700-talet var bindestrecket omhuldat. Vi kan återvända till Bellman. Det räcker att skumma epistlarna för att hitta sådant som Lamskins-Peruken, födslo-säng, Kersbärs-korgar, Morgon-rodnan, blomster-skålar, förkläds-band, farstu-golf, sommar-morgon.

Eller Hedvig Charlotta Nordenflycht, stridbar och ofta ansedd som Sveriges första feminist. I Fruentimrets försvar 1761 går hon i polemik med Rousseau och menar att han inte fattar nåt om kvinnliga förhållanden och förmågor. Bindestreck återkommer i sammansättningarna: fostrings-sätt, Guld-kalf, Quinno-välde, Snille-gåvfor, menniskio-kärlek, tanke-sätt, Skalde-Kånstens, förnuft-lius.

Nutida slutsatser
En enkel slutsats är att särskrivning inte är vanligare idag. Särskrivning har funnits så länge vi haft ett skriftspråk och var klart vanligare förr. Ett uttalat problem blir särskrivning först när vi får ett utbyggt skolsystem där modersmålet blir ett fokus och kraven på en enhetlig och kodifierad skriftspråksnorm blir tydliga. I Sverige händer det under andra hälften av 1800-talet, där stavningsreformen 1906 kan ses som en slutpunkt.

Det är i ett sådant sammanhang man ska förstå språkvetaren Nils Linders uttalande från 1886 om att särskrifningen driftvits till en beklaglig ytterlighet (från Regler och råd angående svenska språkets behandling i tal och skrift):

I 1700-talsexemplen ovan är det nästan bara sammansättningar av substantiv som särskrivs: penninge styrka, kunga säte, Bränvins lystnaden, kjöpmans husen, snille arbetet, morgon supen. Kunga Thron, hufvud stad, Samma sak i dag, här exempel från mellanstadiet: matte lektionen, sommar lov, väckar klocka, vatten pölar, Amazon floden. Eller för att ta lite olika skandinaviska exempel (särskrivning är ju också ett norskt och danskt fenomen): fritids sysselsättning, begreps avklaring, samurai træning, kampehunde ejere.

Mellanstadiebarn skriver alltså som Bellman, Lenngren och Ehrensvärd gjorde. Det är en viktig poäng att det till stor del är samma slags sammansättningar som särskrivs. Nämligen långa och substantiviska dylika, där orddelarna särskiljs.

Kan mellanstadiebarn eller 1700-talets kulturella elit vara ett hot mot svenskans ordbildningsregler? Naturligtvis inte. De bildar såna här ord på precis samma sätt som vi alla gör, nämligen genom att sätta samman två substantiv. Det de har gemensamt är att de väljer att tydliggöra innehållet genom att särskriva. Dvs. de har ett rationellt och vettigt sätt att skriftliggöra tunga sammansättningar. Sedan 1800-talet har dock skriftspråksnormen blivit sådan att även den här sortens sammansättningar ska sammanskrivas.

Det är heller inte så att sammanskrivning är en allenarådande norm i dagens svenska. I gestalttexter särskrivs det, alltså på skyltar, i loggor, på affischer, i många sorters designad text. Inte heller detta hotar några ordbildningsregler. Det är ett sätt att visualisera och framhäva innehåll. Märk att exemplen som florerar på nätet med särskrivningar så gott som alltid är hämtade från gestalttexter, från sådana skyltar och anslag som, för den som anstränger sig, går att missförstå. BRUN HÅRIG SJUK SKÖTERSKA. SKUM TOMTE.

Den särskrivning som alltid varit vanligast har inget humoristiskt över sig. Fritids sysselsättning eller engelska lektionen är ju inte så kul.

Den som funderat över vad som språkligt sett gör texter svårlästa hamnar förr eller senare i de långa orden. Långa ord är generellt sett innehållstunga och ovanliga och i den meningen besvärliga. Omtalat är C.H. Björnssons LIX, läsbarhetsindex, där den viktigaste faktorn är långa ord, definierat som ett ord med mer än sex bokstäver.

Ser man det så är det uppenbart att sammanskrivning försämrar läsbarheten. Eller det är inte konstigt att både Bellman och mellanstadieleven särskriver, det gör textens innehåll lättillgängligare. Det är enkelt att bilda långa sammansättningar på svenska, låt säga medarbetarundersökning. Det är inte konstigt om en skribent visar fram detta innehåll som medarbetar undersökning, så att delarna som betyder bättre visualiseras.

Naturligtvis går det inte att driva den här linjen hur hårt som helst. Men i min värld vore det riktigare att uppmärksamma (vissa långa och substantiviska) sammanskrivningars negativa påverkan på läsbarheten än särskrivningars hot mot ordbildningsstrukturen. För det senare existerar inte.

Jag föreslår att vi går tillbaka till 1700-talet. Med ett trevligt bindestreck hjälps läsaren på traven, så att substantiven i en sammansättning lätt urskiljs. Bellman har visat hur det går till: Lamskins-Peruken, födslo-säng, Kersbärs-korgar, Morgon-rodnan, blomster-skålar, förkläds-band, farstu-golf, sommar-morgon.

Särskrivning: tv-programmen och litteraturlistan

by

Särskrivningar är ett ganska uttjatat ämne. I stort tycker jag det, liksom många andra som forskar om eller är intresserade av språk. Det finns mer brännande frågor.

Men jag tog mig ändå för att skriva en artikel i det senaste numret av Språktidningen, som kom ut i tisdags. Och plötsligt hör journalister av sig. Jag har varit med i TV4s vetenskapsprogram och morgonsoffa i veckan. Där, och än mer artikeln i Språktidningen, refererar jag vagt till forskning. Jag ska avsluta detta inlägg med att redovisa den forskningen. UPPDATERING: En artikel i Metro är också infogad nedan.

Det började med vetenskapsprogrammet i onsdags 20/3. Jag telefonintervjuas (var just då i Trondheim) efter 8:20. Cecilia Christner Riad från Språktidningen är också med, så det är en hel del språkprat.

Vetenskap

Det fortsatte i morse denna marssöndag med Nyhetsmorgon. Programledaren Jessica Almenäs är uppenbart förtjust i ämnet:

Varf%C3%B6r%20%C3%A4r%20s%C3%A4rskrivningar%20s%C3%A5%20roligt?

Med mig i studion är Stellan Löfving och David Stark, och vi hann sitta och samtala även utanför programmet.

De har skrivit en kul bok, och vinklingen var att ställa den boken mot forskningens syn, såsom den framgår av min artikel. Nån konfrontation blev det inte. Jag håller med om att särskrivning är lattjo (här och här har jag skrivit om det). Stellan och David, med bakgrund i journalist- och reklambranschen, var inte ute efter att särskrivnings-såga allt och alla. Vi var överens om att det i professionella och offentliga texter är dumt att särskriva.

Sen kan man undra varför särskrivningar är så medieheta. Rimligen har det att göra med att särskrivningar kommit att bära på ett symboliskt kapital för många skrivande personer, inte minst journalister. De är (för dem men inte för alla) lätta att identifiera och peka ut. Den som pekar ut dem framstår snabbt som språkmedveten. Parar man det med det rolighetsfaktorn blir det bra. Då går det att snacka språkfrågor på ett underhållande sätt.

Det var den vinkeln som gjorde att Språktidningen bad mig skriva artikeln från början. Det var de, som med fin känsla för vad som går hem i journaliststugorna, satte rubriken: Därför är särskrivningar roliga.

När jag skrev artikeln läste jag igenom den skandinaviska forskningen, som består av ett antal mindre studier. Jag redovisar den av två skäl. För det första hör det till vetenskaplig argumentation att föklara vad uttalanden av typen ”forskningen visar” bygger på. För det andra är särskrivningar ett ämne som dyker upp i en del uppsatser på högskolor och universitet, och kanske kan min litteraturlista fylla en funktion där.

Jag kommer snart till själva listan men förankrar den i några citat från mitt Språktidningsmanus, där jag hade litteraturreferenser för att dokumentera tidigare forskning, väl medveten om att de skulle komma att strykas. Här att det, vid sidan om loggar, skyltar och såna visuella texter, är substantivsammansättningar som särkskrivs – det går också att utläsa att särskrivningar inte ökat dramatiskt på senare år:

Lämnar vi gestalttexterna visar den skandinaviska forskningen visar att särskrivningar oftast finns vid komplexa sammansättningar. Det innebär normalt en substantivsammansättning, där särskilt förleden tar plats (Andvik Hoaas 2009, Hallencreutz 2001, Josephson 2004, Larsson 1984, Porseby 1996, Tordebring 2007, Vollan 2007, Walmsnes 2002).

Till påståendet att särskrivning alltid har funnits så länge vi haft ett skriftspråk:

Särskrivningar har funnits i alla tider. Den som läser en text som är några hundra år gammal kommer att stöta på ett antal. Dansk forskning visar att särskrivningar är utbredda i vårt tidigaste skriftspråk, i diplom, lagar och läkeböcker från 1200- och 1300-talen (Heidemann Andersen 2009). För svenska författare som Carl Michael Bellman och Anna Maria Lenngren var särskrivning inget konstigt (Hallencreutz 2001).

Om att förstärkande förleder också särskrivs, och att detta anses vara ett fel i Sverige och Norge men inte i Danmark:

Danskan är inte ett tonspråk på det viset, vilket gör att sammanskrivning motiveras utifrån betoning (se Retskrivningsordbogen § 18–19). Här gäller grovt sett samma sak som i svenskan och norskan: en sammansättning har huvud- och bibetoning. Man tillåter också att uttals- eller betoningsskillnader gör att det i vissa fall går lika bra med sär- som sammanskrivning. Det gäller exempelvis förleder med förstärkningsord: både kæmpesuccess och kæmpe success accepteras. Just förstärkande förleder är annars något som räknas som och förekommer som särskrivning hos skolelever i Sverige (jätte stor) och Norge (kjempe sannsynlig, super viktig) (Hallencreutz 2001, Andvik Hoaas 2009).

Att särskrivningar inte är ett språkligt fenomen som i sig orsakar missförstånd mer än något annat är uppenbart, tycker jag. Och det stöds av forskning:

En tredje myt är att särskrivning orsakar missförstånd. Det gör de inte alls, inte mer än vilket språkligt fenomen som helst, vilket forskning också visar (Flyckt 2012).

David och Stellans bok väcker fortsatt uppmärksamhet hos journalister. I Metro 22/8 återkommer samma upplägg som i morgonsoffan. De redogör för sin bok och sin Facebookgrupp Sverige mot särskrivning, och jag kommer in som expert. Det är alltid fascinerande vad av allt man säger som råkar hamna i en kort journalistisk text (men artikeln har bara med sånt jag faktiskt sagt, så jag klagar inte). Nu blev det en citatrubrik:

Metros rubrik

Brödtexten följer (här artikeln i originaldigitalt format, den har föga förvånande fått många upprörda kommentarer):

Särskrivningsartikel i Metro

Till sist litteraturlistan:

Andvik Hoaas, Kristin 2009: Hvorfor skal vi bry oss med særskriving? I: Språknytt, 2. Nedladdad 4/12 2012 från http://www.sprakradet.no/nb-NO/Toppmeny/Publikasjoner/Spraaknytt/Arkivet/Spraknytt-2009/Spraaknytt-22009/Hvorfor-skal-vi-bry-oss-med-sarskriving/

AMO, Astronomer mot orddeling. Hemsida, http://folk.uio.no/tfredvik/amo/, och Facebookgrupp, nedladdade 4/12 2012.

Flyckt, Zandra 2012: Allergi mot särskrivningar? Reaktioner på och konsekvenser av felaktig särskrivning. C-uppsats. Institutionen för nordiska språk. Uppsala universitet.

Fransson, Dag 1993: En brun hårig flicka. I: Språkvård, 3. S. 14–17.

Hallencreutz, Katarina 2001: Skyll på längden, inte på engelskan. I: Språkvård, 1. S. 4–9. Nedladdad 4/12 2012 från http://www.sprakradet.se/3135

Hallencreutz, Katharina, 2003: Särskrivningar och andra skrivningar i elevspråk. Uppsala universitet: Svenska i utveckling. FUMS Rapport nr 210. Licentiatuppsats höstterminen 2000.

Heidemann Andersen, Margrethe 2009: Om særskrivning, sammenskrivning og brugen af bindestreg i moderne importord. I: Nyt fra Sprognævnet, 4. Nedladdad 4/12 2012 från http://www.dsn.dk/nyt/nyt-fra-sprognaevnet/2009/nfs-2009-4#om-s-rskrivning-sammenskrivning

Josephson, Olle 2004: ”ju”. Ifrågasatta självklarheter om svenskan, engelskan och alla andra språk. Stockholm: Norstedts ordbok.

Korlén, Gustav 2009: Tyskt stavfel. I: Språktidningen, december. Nedladdad 4/12 2012 från http://www.spraktidningen.se/artiklar/2009/12/tyskt-stavfel

Larsson, Kent 1984: Skrivförmåga. Malmö: Liber förlag.

Linder, Nils 1886: Regler och råd angående svenska språkets behandling i tal och skrift. Stockholm: P. A. Norstedt & Söners Förlag.

Mobärg, Mats 1997: Om särskrivning , engelska och gestalttext. I: Språkvård, 1. S. 20–25.

Mollberger, Bertil 2003: En skumtomte är inte en skum tomte. I: Dagens Nyheter 26/2. Nedladdad 4/12 2012 från http://www.dn.se/diverse/diverse—hem/en-skumtomte-ar-inte-en-skum-tomte

Porseby, Anna 1996: Särskrivning i annonser. I: Språkvård, 3. S. 24–26.

Retskrivningsordbogen. Nedladdad 5/12 2012 från http://sproget.dk/raad-og-regler/retskrivningsregler

Skrivihop.nu. http://skrivihop.nu/, nedladdad 4/12 2012.

Språkriktighetsboken 2005. Utarbetad av Svenska språknämnden. Stockholm: Norstedts Akademiska Förlag.

SMS, Sverige mot särskrivning. Facebookgrupp, nedladdad 4/12 2012.

SOS, Signalering Onjiust Spatiegebruk. Hemsida, nedladdad 4/12 2012 från http://www.spatiegebruik.nl/

Schachtenhaufen, Ruben 2011: Er det forkert at splitte sammensatte ord? Nedladdad 4/12 2012 från Sprogmuseet, http://sprogmuseet.dk/stavning/er-det-forkert-at-splitte-sammensatte-ord/

Strage, Fredrik 2012: Särskrivningar skrämmer mer än Sean Banan och terrorister. I: Dagens Nyheter 3/12 2012. Nedladdad 4/12 2012 från http://www.dn.se/kultur-noje/kronikor/fredrik-strage-sarskrivningar-skrammer-mig-mer-an-sean-banan-och-terrorister

Tordebring, Suzzi 2007: Var det bättre förr? En kvantitativ jämförelse av elevtexter från 1985, 2005 och 2006. Examensarbete, 10 p, Lärarprogrammet. Karlstads universitet. http://www.uppsatser.se/uppsats/97addbffc7/

Vollan, Magnild 2007: ”Holdnings skapende handlings planer” – Særskriving i studenttekster: I: Språknytt, 4. Nedladdad 4/12 2012 från http://www.sprakradet.no/nb-NO/Toppmeny/Publikasjoner/Spraaknytt/Arkivet/Spraknytt-2007/Spraknytt-42007/Holdnings-skapende-handlings-planer/

Walmsnes, Roar 2002: Særskriving av sammensatte ord. I: Språknytt, 3–4- Nedladdad 4/12 2012 från http://www.sprakradet.no/nb-NO/Toppmeny/Publikasjoner/Spraaknytt/Arkivet/Spraaknytt_2002/Spraaknytt_2002_3_4/Saerskriving_av_sammensatte_o/

I skandinaviska särskrivningar blir det kul när efterleden omtolkas till ett verb

by

Den som tror att särskrivning är ett svenskt fenomen har fel. Det särskrivs kors och tvärs i olika länder. Och sprids lustiga nätexempel.

I ett tidigare inlägg tog jag upp hur särskrivning symboliseras och affischeras på nätet. Behöver jag säga BRUN HÅRIG SJUK SKÖTERSKA? Jag koncentrerade mig på adjektiviska omtolkningar av substantiv. Som SKUMTOMTE, där substantivet i förleden säger vad tomtarna är gjorda av. Med ett mellanslag efter förleden, SKUM TOMTE, får vi plötsligt ett adjektiv som gör det hela lite kul.

Nu dags för skandinaviska exempel. Jag lämnar adjektivomtolkningarna och kör på att efterleden byter ordklass från substantiv till verb.

Den svenska klassiskern STEKT KYCKLING LEVER får inleda. Där är efterledens nya verb så bra att den leder till hemmagjorda skyltar.

I Norge finns liknande exempel. Föreningen AMO, Astronomer mot orddeling, har gjort en affisch som kan föra tankarna till en B-skräckis: TUNFISK BITER I VANN. Efterledens substantiv, biter (bitar på svenska), tolkas om till ett verb, så att det blir en levande och farlig tonfisk som möter i konserven. Det kan tilläggas att föreningen (av astronomer!) både har en hemsida och en Facebook-grupp.

Danmark har många slags boller (svenskans bulle, etymologiskt samma ord som boll): fiskeboller, chokladeboller, kødboller etc . Dit hör också bestemorboller, en fralla som på typiskt danskt manér toppas med en dos smält choklad. När substantivet, som på skylten, kan omtolkas som verb, blir betydelsehoppet rejält och sexuellt – läs k****a.

Det åsikt jag mest möter om särskrivningar är att de leder till missförstånd. Det finns en uppsättning lustiga och ibland konstruerade skyltexempel på nätet som tas till intänkt för det. Sant är det inte. Det går att hitta mångtydigheter i språket varstans.

Det är inga problem för den som vill att starta en Facebook-grupp mot sammanskrivning och bygga den på dubbeltydiga ord. Ta bara finskorna (nationalitet eller skodon?) eller brunsten (parningsvilja eller en stensort?). Den som vill kan driva missförståndslinjen, trots att det knappast går att feltolka orden i sitt sammanhang.

En intressantare fråga är i vilka språk särskrivning finns. Ett bra ställe att börja leta är germanska språk, som utmärker sig genom att i hög grad bilda nya ord genom sammansättningar. När ett germanskt skriftspråk utvecklas kommer per automatik diskussioner om hur sammansättningar ska stavas.

I de skandinaviska språken, svenskan, norskan och danskan, är som framgått särskrivning (eller ibland orddeling) en het språkvårdsfråga. I de västgermanska språken är ämnet inte lika brännande. Men även om inte termen särskrivning finns diskuteras stavning av sammansättningar.

På nederländska finns en förening och hemsida med den retoriskt verksamma förkortningen SOS, Signalering Onjiust Spatiegebruk, där alltså felaktig användning av mellanrum (i sammansättningar) står i fokus. Föreningen har fått medialt genomslag. På tyska var stavningen av sammansättningar en av stridsfrågorna i samband med den senaste och inte särskilt lyckade stavningsreformen 1996.

På engelska är särskrivning vanligt samtidigt som variationen är stor. Spelling of compounds är en fråga som återkommer, både för skribenter och ordboksredaktörer. Ska firefighter, fire-fighter och fire fighter vara likvärdiga former? Är alla varianter av staircase eller textanalysis godkända, eller det sistnämnda är väl lämpligast att särskriva?

Av resonemanget följer att särskrivningar alltid funnits i skandinaviska (och germanska) skriftspråk. Den som läser en text som är några hundra år gammal kommer att stöta på ett antal. Dansk forskning visar att särskrivningar är utbredda i vårt tidigaste skriftspråk, i diplom, lagar och läkeböcker. Äldre svenska författare som Carl Michael Bellman och Anna Maria Lenngren särskrev.

När skriftspråket blir ordentligt standardiserat mot slutet av 1800-talet blev särskrivningen insnävad och reglerad. Vi märker det på att språkvårdare varnar för otyget: ”särskildt på 1870-talet, har särskrifningen drifvits till en beklaglig ytterlighet, så att vanliga och tydliga sammansättningar sönderdelats” (Linder 1886).

Den formella skriftspråknorm som utvecklats har inte stoppat särskrivning, för den är ett sätt att särskilja och framhäva viktiga ord eller innehållsdelar i skrift.

Jag har på senaste tiden roat mig med att läsa igenom den skandinaviska forskningen om det hela. Och det kan säkert sägas att det inte är så att dagens ungdom särskriver mer än förr (vilket vuxna personer som minsann kan skriva brukar påstå).

Däremot finns det goda belägg för motsatsen, att det särskrivs mindre, om man ser till offentliga texter och i ett längre perspektiv. En lagtext från idag kommer bättre ut än en från medeltiden. En nutida versmakare skulle sannolikt sammanskriva mer än vad Bellman gjorde på 1700-talet.

Och ska jag avliva en sista myt, så är inte engelskt inflytande orsaken till att särskrivninar finns. Sådana har alltid funnits.

Den som vill veta mer om detta hänvisar jag till ett kommande nummer av Språktidningen (vilket vet jag inte i skrivande stund), där jag försöker gå till botten med (den skandinaviska) särskrivningen.

Eftersom förbjuds i framtidsuttryck och vinner grammatiktävling

by

Man kan bevisa vad som helst med statistik, brukar det heta. Man kan bevisa vad som helst med logik också. Här en språkriktighetsregel för eftersom, som förbjuds i framtidsuttryck:

Eftersom är en kausal subjunktion som inte ska användas i futurala satser. Det är ologiskt att tillskriva framtida händelser tvingande orsakssamband, eftersom de (ännu) inte är sanna – vi vet inte om de kommer att inträffa. Använd i stället frasen för den händelse att (som visar att framtiden alltid är mer eller mindre oviss), eller skriv om meningen så att den blir begriplig.

Bäst att ta några exempel så att det hela blir tydligt:

Felaktig eftersom-användning: Han åker till Stockholm på söndag, eftersom en vän gifter sig. Den logiska onöjaktigheten ligger i att bröllopet inte har ägt rum och därför inte kan föregås av ett eftersom och tvinga fram en resa.

Korrekt eftersom-användning: Han åker till Stockholm på söndag för den händelse att en vän gifter sig. Det är logiskt korrekt att inte ta orsakssambandet för givet, men eftersom konstruktionen i vissa kontexter (kanske särskilt för brudparet) kan vara problematisk är omskrivning att föredra. Det enklaste sättet slippa ett futuralt eftersom är att stryka det och använda satsradning: Han åker till till Stockholm på söndag, en vän gifter sig. Då finns det ingen tvingande logik uttryckt.

Detta är förstås ett skämt. Denna helknäppa regel finns inte. Men börjar man läsa finns det nåt med hur grammatik och logik är framskrivet som gjorde att åtminstone jag hajade till.

Exemplet kommer från bloggen Lingua Franca, som nyss utlyste en grammatik- och språkriktighetstävling. Den gick ut på att uppfinna en ny och trovärdig språkriktighetsregel, och det du läst är min mycket fria omskrivning och försvenskning av det vinnande förslaget bland de 192 (!) som skickades in.

Visst är det bestickande med grammatik och logik. Och skönt att språk är större än så.

Vinnaren i original:

“Because of” should not be used to modify a sentence in the future tense, since it is a logical fallacy to impute a cause to something that is not (yet) true. Rather, a construction such as “due to” or “owing to” should be used, or the sentence should be rewritten to be more clear.

For example, instead of “He’s going to Florida next week, because of a friend’s wedding,” one should write, “He’s going to Florida next week *for* a friend’s wedding.”

Writers who observe this rule thereby uphold an important distinction; a sentence such as “Because of the promised bonus, he decided to teach an extra class next summer” makes clear that the promised bonus is the cause of the *decision* (which has already happened), not the cause of the *teaching an extra class* (which hasn’t happened yet, so doesn’t yet have a cause).

Kan tilläggas att because of ju inte motsvarar eftersom, som inleder bisatser, utan snarare prepositionsfrasen på grund av. Jag valde ändå att försöka samma resonemang på det högfrekventa eftersom.