Det är dags att tävla. Låt mig presentera deltagarna:
- Bloggare
- Journalister på Göteborgs-Posten
- Humanister
- Läkare
- August Strindberg
- Nutida romanförfattare
Alla de här har varsin korpus på Språkbanken som jag utgår från.*
Det är en språkriktighetstävling, och reglerna är inspirerade av ett inlägg från Language Log av Geoffrey K. Pullum. Pullum tar upp uttrycket on the other hand, som borde förutsätta ett föregående on the one hand. Men så är det inte. Ofta står on the other hand ensamt.
Jag utgår i min tävling från att det svenska å andra sidan ska föregås av ett å ena sidan. Det rör sig om texbindande eller konjunktionella adverb som jämför och kontrasterar.
Finns båda adverben med ger det poäng. Mer exakt räknar jag ut kvoten å ena sidan/å andra sidan. Det leder till att språkriktigheten kan uttryckas i procentandelar. I den ideala världen är den 100 %.
Låt oss säga att det finns 100 belägg för vardera adverbet. Det ger kvoten 1 (100/100), alltså språkriktighet till 100 %. I takt med att å ena sidan utelämnas sjunker siffran. Finns det bara 60 sådana jämfört med 100 å andra sidan blir kvoten 0,6 (60/100), alltså en 60-procentig språkriktighet. Den procentsiffran ska tolkas som att det i sex av tio fall är så att å ena sidan och å andra sidan samförekommer på ett korrekt sett, medan det i fyra fall av tio är så att å andra sidan lämnas ensamt.
Visst är det spännande. Kan humanisterna hålla språkriktighetsfanan högt mot journalisterna på Göteborgs-Posten? Eller är det tvärtom? Klarar sig August Strindberg mot dagens författare? Hur språkriktig är hans prosa?
Vem vinner?
Här är resultaten. Jag ställer upp dem i språkriktighetsordning, med vinnaren först:
- Humanister: 85 % språkriktighet (868/1018)
- Läkare: 35 % språkriktighet (398/1148)
- August Strindberg: 35 % språkriktighet (28/81)
- Nutida romanförfattare: 19 % språkriktighet (13/69)
- Journalister på Göteborgs-Posten: 18 % språkriktighet (107/589)
- Bloggare: 11 % språkriktighet (1378/12563)
Att akademiker skulle vinna är inte helt oväntat. Men att de humanistiska texterna skulle vara så förkrossande överlägsna hade jag inte trott. I 85 % av fallen följs där ett å ena sidan av ett å andra sidan.
Inga andra har i närheten av 50 % språkriktighet, vilket kan förvåna. Nutida läkare gör sällskap med Strindberg på 35 %. Sen är det ytterligare ett hopp till yrkesgrupper som traditionellt anses som stilsäkra, nämligen författare och journalister, som i mindre än 20 % av fallen parar ihop å ena sidan med å andra sidan. Bloggarna kommer sist, men är inte så mycket mindre språkriktiga än de nämnda yrkesgrupperna.
Varför ett ensamt å andra sidan?
Det går att slå fast att det normala i svenskan är att å andra sidan står ensamt. Utom hos humanisterna, som kan skriva så här (min fetstil): Det var en fråga där spänningen mellan influensen från Pingströrelsen å ena sidan och Baptistsamfundet å den andra kom i dagen. Adverben gör det (nästan över)tydligt att Pingströrelsen kontrasteras mot Baptistsamfundet.
Eller så här: Lee visar på Grahams tudelning att å ena sidan predika en kärlekens religion, och å andra sidan plädera för ett starkt försvar. Här hjälper adverben till att framställa det att predika kärlek och det att plädera för ett starkt försvar som olika och, förstår man, oförenliga hållningar.
Men detta är alltså undantag i svenskan. Vanligare är den här typen av framställning, som jag hämtar från en cyklist-blogg:
Tillryggalade knappt 80 mil i helgen. Två svettiga distanspass. Synd bara att det var på fyra hjul och inte två. Men å andra sidan fick jag spendera betydligt mer tid med familjen istället och det var välbehövligt.
Denna gång blev det alltså bilen och inte cykeln för bloggaren. Detta med fyra hjul värderas först negativt, men sedan framhålls det positiva, tid med familjen. Den positiva utsagan inleds av Men å andra sidan, så att perspektivbytet, den omvända värderingen, tydligt signaleras. Det är ingen vits att sätta en röd bock och kräva att den föregående meningen ska lyda: Å ena sidan var det synd att… Det här är ingen text som utgår från en strikt och övervägd logik, utan den vill bjuda på en oväntad vändning.
Vi kan ta en journalist också, som får komma till tals i en recension på utflippad vin-prosa:
2007 Mercurey Vignes du Domaine
129 kr • Bourgogne, Frankrike • Art.nr: 95778 • Kvalité: 3,5 av 5
Jollrande baby-bourgogne som måste få slumra ett par år. Känns aningen för tunt för att mogna till sig och bli riktigt bra. Å andra sidan fullt tillräcklig kvalité för den dryga hundralappen.
Återigen en kontrast mellan en negativ (aningen för tunt för att … bli riktigt bra) och en positiv (fullt tillräcklig kvalité) utsaga. Vi har inte att göra med en systematisk faktagenomgång där förhållanden kontrasteras, utan om intryck av ett vin som i en dimension faller mindre väl ut och i en annan dimension ändå är helt ok.
Men hur går det med språkriktigheten? Och var tävlingen bara en bluff?
Ben Zimmer avslutar sitt inlägg med att krasst konstatera: The generalization that on the other hand always needs a matching instance of on (the) one hand preceding it is simply false. Det är fel att tro att å andra sidan alltid behöver föregås av å ena sidan.
Där sätter Zimmer punkt. Och han har rätt i att det är poänglöst att ha en generell språkriktighetsregel som inte har stöd i bruket. Men utifrån mina resultat går det ändå att språkvårds-uttala sig.
I sakinriktad prosa, där stora krav ställs på tydlighet, är grundregeln att dubblera adverben, att låta å andra sidan föregås av å ena sidan. Det handlar då om att explicitgöra något som kontrasteras ur en bestämd aspekt.
I vetenskaplig prosa är kraven stora på att framställningen ska vara stringent och systematisk, så där är detta stilkrav särskilt tillämpbart. Utanför den akademiska världen bör adverben dubbleras just när två led ska skrivas fram explicit. Det kan hända även i romanspråk, som hos Torgny Lindgren: Å ena sidan tycktes tillvaron i sig inte vara stor och märklig nog för att göras till föremål för litteratur, å andra sidan kunde litteraturen aldrig vara tillnärmelsevis lika tänkvärd och uppseendeväckande som tillvaron.
Och då får framställningen något formellt utredande, eller docerande, över sig. Dubbla adverb sällsynta i romaner (och hos Strindberg), och det gäller även för ensamt å andra sidan, även om det relativt sett är betydligt vanligare än dubbla adverb. Explicit textbindning ligger ofta inte i linje med skönlitterär gestaltning.
Hos journalister, bloggare och andra är ensamt å andra sidan återkommande. Det markerar ett perspektivbyte, att en annan, konstrasterande aspekt kommer att tas upp på det aktuella ämnet.
Och ja: tävligen var en bluff, ett enkelt reklam-tv-grepp för att skapa en låtsad spänning. Men den visar att språkvård kräver eftertanke och att det vore fel att proklamera en språkriktighetsregel som kräver att å andra sidan föregås av å ena sidan. Att införa språkpolisiära regler blir lätt kontraproduktivt och kan leda till att det som är vettigt och funktionellt (som ensamt å andra sidan) plötsligt ges status av fel.
Finns det språkvård finns det variation (som mellan ensamt och dubbla adverb). Att förstå den variationen, att ta sig an det faktiska bruket, är grunden för vettiga språkråd – som att det är lämpligt att använda dubbla adverb i vetenskaplig text.
Exkurs: Erik Wellander
Jag fick, till min stora glädje, Erik Wellanders pris i torsdags. Så jag känner mig manad att göra en Wellandersk utvikning.
Erik Wellander (1884–1977) var 1900-talets stora språkvårdare. Hans Riktig svenska, som kom ut 1939 och i en sista upplaga 1973, var något av en bibel för alla språk(vårds)intresserade. Jag kom i kontakt med den när jag började på universitetet på 1980-talet. En skarp, intressant och ofta kul bok är det.
Vad skulle Wellander säga om detta ensamma å andra sidan? Han hade logik och tankereda som honnörsord och får nu veta att å andra sidan för det mesta lämnas ensamt. Kanske vänder han sig i sin grav, mumlar något om att det hela är uppenbart tankevidrigt och suckar över den lättja och slapphet som präglar dagens språkbruk.
Men varför spekulera. Låt oss gå till förstaupplagen av Riktig svenska och kapitlet Tankereda och uttryckskärpa. Där kan vi exempelvis läsa att det är utomordentligt viktig att hålla reda på de dubbla adverben dels–dels. Båda måste finnas med, och syntaktiskt ställer de stränga krav på de samordnade ledens likformighet.
Men våra dubbla adverb nämns inte. Här har han uppenbarligen inte lagt märke till något störande, att tanken skulle vara slarvig, fumlig, suddig (för att ta tre Wellanderska adjektiv) om inte båda adverben finns med.
Återstår att se hur Wellander själv använder våra adverb. Jag bläddrar igenom kapitlet om tankereda och kommer till ett avsnitt som handlar om att man inte ska motsäga sig själv (s. 526). Och får napp:
Stundom är väl motsägelsen endast skenbar men verkar ändå störande på läsaren: Dragen äro inte utan en rätt starkt individualiserad karaktör: bred, smal mun, platt näsa (skriv t. ex. bred mun, smala eller tunna läppar). […]
Å andra sidan får man akta sig för uttalanden av alltför obestridlig riktighet. Det finns även åt det hållet gränser för vad som låter säga sig.
Tanklösheten tar sig gärna uttryck i självklara och därför i sammanhanget meningslösa upplysningar och tillägg […]
Först anmärker Wellander – och här är han lite petig, men det ligger som vanligt något i det han säger – på frasen bred, smal mun. Bättre är bred mun och smala läppar. Å andra sidan inleder nästa stycke och innebär ett perspektivbyte. Nu handlar det inte längre om motsägelser, utan om saker som är helt korrekta men så självklara att de är meningslösa och därför störande. Wellander har som vanligt kul exempel, som att den avlidne sörjes vid sitt frånfälle (när annars?) eller att hajar, som innan de blivit ihjälslagna lyckats bita fångstmännen (det är alltså inga zombiehajar!).
Så vår största språkvårdare har inga problem att använda ensamt å andra sidan. Man kan säga mycket om Wellander, men att han hade stilkänsla är säkert.
* De korpusar på Språkbanken som jag använt är Bloggmix, Göteborgs-Posten 2012, Akademiska texter – Humaniora, Medicinska texter, August Strindbergs romaner, Nordstedts romaner (1999).
Tillägg 5/5 2013 strax efter publicering: Satsen och att det vore fel att proklamera en språkriktighetsregel som kräver att å andra sidan föregås av å ena sidan lades till strax före rubriken Exkurs.