På svenska

En djupdykning i det svenska språket

Dom och dem: en ögonblicksbild

by

Jag fastnade i dom kontra de/dem igår. Min dotter Ella, 8 år, höll på att skriva en saga på datorn. Jag slängde en blick på inledningen (mina inringningar):

Det finns variation inom texten, två dom och fem fyra dem. En fonologisk, talspråksnära stavning konkurrerar med en skriftspråkstraditionell stavning.

Det börjar med dom: Dom bodde i ett litet hus. Sen är det dem nästan hela tiden (Dem hörde steg, dem hade stängt dörren osv.), med undantag för ett dom mot slutet (Dom hade ett nytt fall). Alla förekomsterna är subjekt, så den korrekta formen enligt skriftspråkstraditionen vore de.

Språklig variation är sällan helt godtycklig. Den har sina bakgrunder och förklaringar. Jag frågade Ella, som svarade: ”Det var röd text över dom, så då skrev jag dem men sen var det inte längre det.” Ordbehandlingsprogrammet, Word, hade alltså strukit under Ellas spontana talspråksstavning, textens första dom.

Ella vill att det ska bli rätt och har insett att skriftsspråkstraditionen i många fall inte accepterar fonologisk stavning. Lösningen blev naturligt nog dem, som är den form som ligger närmast talets dom. Även i vuxenskriftspråk överanvänds dem, dvs. den formen dyker upp som subjekt. Att det blev ytterligare ett dom förklarade Ella med att Word lämnade det omarkerat (”sen var det inte längre det [röd understrykning av dom]”).

Det är intressant med språkliga auktoriteter, att Word är en sån. Ella tar påbuden på allvar, vilket ofta är klokt och hjälper till vid stavning. Att lexikonet i en dator inte är helt att lita på vet vi. Det framgår inte minst av alla autucorrect-sidor; här är en svensk sådan. För Ella blir följden av Words ingrepp att hon överger sin spontana och fonologiskt korrekta stavning för en felaktig stavning.

En annan auktoritet är lärare. Jag frågade Ella hur hon tyckte man skulle skriva. ”Det är så man ska skriva”, svarade hon och pekade på dem. Det visade sig att det påbudet inte kunde läggas i munnen på hennes lärare, som enligt Ella har filosofin ”det är viktigast att man skriver” och inte anmärker på dom. Lärare är kort sagt klokare än ordbehandlingsprogram.

När Ella sen fortsatte skriva använde hon dem genomgående (och ändrade de dom jag uppmärksammat) för att slippa anmärkningar från Word.

Möjligen blev detta väl egocentriskt. Men spänningen mellan en talspråksanpassad stavning och en skriftspråkstradition som tappat kontakten med talet är principiell, liksom frågan om vilka auktoriteter man egentligen ska tro på. Och detta blir extra synligt när barn tar sig in i skriften.

Mer om de/dem/dom i detta inlägg: Skriv som du talar, skriv dom.

Hen på ICA och hos TT

by

Hen är i rörelse. Detta pronomen är nu tema i ICA-reklamen. Stig förklarar sig jämställd för sin kollega när hon börjar snacka med ett par barn. Barnen ska pronominaliseras med hen, inte hon och han. Inga stereotypa könsroller:

Sen får den ena hen följa med på lagret och köra truck, medan den andra hen uppmanas baka i köket.

Hen behöver inte göra samhället jämställdare. Men det hindrar inte TT, Tidningarnas Telegrambyrå, från att försöka. De twittrar hen-råd:

Att hen får officiell status i nyhetsspråket är ganska fantastiskt, det understryker att ordet gjort kometkarriär.

En mer exakt beskrivning av hur hen bör användas finns på TT:s hemsida:

När skribenten inte vill ange kön
Publicistklubbens årsbok 2012: En anonym intervjuperson vars kön skribenten inte vill ange introduceras med orden ”en person”, därefter följer två citat. Övergången mellan citaten inleds: ”Hen menar att det ofta är andra faktorer …”
SvD: ”Sju dagar låter kanske inte så mycket men då måste man komma ihåg att det faktiskt enligt sägnen var precis så lång tid det tog för Gud att skapa världen, och då lyckades hen till och med klämma in en vilodag.”
När intervjuperson vill bli kallad hen
I intervjuer med en namngiven person har ordet använts av flera redaktioner på intervjupersonens eget önskemål.
När skribenten inte vet könet
Det skulle kunna vara bekvämt med hen när texten handlar om en person vars kön vi inte känner till. Vi har kanske ett namn på ett främmande språk som underlag och inga andra personliga uppgifter att tillgå. Då kan hen vara en bättre lösning än till exempel ett felaktigt han för en kvinnlig författare.

(Tack till Eric Borgström, som gjorde mig uppmärksam på ICA-reklamen, och till Ylva Byrman, som gjorde mig uppmärksam på TT.)

Skriv som du talar, skriv dom!

by

När man pratar om att ändra skriftspråket i dag är det ofta genusbetingade uttryck som hamnar på dagordningen. Senast hen som könsneutralt pronomen i denna livligt kommenterade debattartikel i Svenska Dagbladet, skriven av min kollega Karin Milles. (I skrivande stund finns det nästan 1000 kommentarer!)

Och den debatten är bra. Men ett minst lika viktigt pronomen är talets dom, som skriften skyr. I stället tvingas vi som skribenter välja mellan de och dem, och det valet är svårt. Det blir fel, ofta och systematiskt och särskilt för det uppväxande släktet.

I det läget kan vi välja att rätta och förmana. Eller kan vi välja att anpassa skriftspråket efter talspråket, ungefär som vi gjorde när pluralböjningen av verb försvann. Jag förespråkar alltså det senare: Skriv dom!

Ett par undersökningar
Formerna de–dem–dom studeras i en del undersökningar. Jag tar upp två, Gisela Håkanssons & Catrin Norrbys Vad kostar dem?, publicerad i Språkvård 3/2003 (finns här) samt ett examensarbete från lärarpgrogrammet (finns här, är från Göteborgs universitet 2008 och skrivet av Sofia Selin). Både undersökningarna bygger på lucktester, av universitetsstudenter i det förra fallet och gymnasieelever i det senare, där dom ska fylla i det pronomen dom föredrar.

Undersökningarna kan sammanfattas i (den av mig konstruerade) meningen: För det mesta gör dem/de/dom ett gott intryck. Subjektsformen de är det rätta svaret, och den anges ofta.

Men inte alltid. Den här typen av meningar drar på sig felaktiga dem-svar av två skäl. För det första spelar position roll, vilket Håkansson och Norrby visar. Står pronomenet efter verbet blir det fler dem. Det är naturligt på så vis att objektsformen dem ofta står där. Dock inte alltid och inte i exempelmeningen, där subjektsformen har den positionen.

Det andra skälet är att dem generellt överanvänds, så att talspåkets dom översätts till skriftens dem, vilket Selin tar upp. Det gäller även när subjektet står först. En testmening är ___ var nordbor som levde för ungefär 1000 år sedan, och den tillhör dom som har flest felmarkeringar av undersökningens gymnasister.

Närmare bestämt gav 22 % svaret dem. Det hör till saken att eleverna bara fick välja mellan skriftens pronomen, dvs. dom kunde inte ange dom. I de andra testmeningarna ligger andelen felsvar kring 10 % när pronomenet föregår verbet.

Låt oss se på några siffror. Jag hämtar dom från Håkansson & Norrby och deras meningar Vad/Hur mycket kostar X? De 90 svaren från universitetsstudenterna – det är alltså överlag personer med studieframgång och språkintresse som svarar! – fördelar sig så här (s. 13):

de 67 st
dem 11 st
dom 8 st
korrigerat 4 st

Det betyder att tre av fyra korrekt anger de. Bland felsvaren är dem vanligast, drygt en av tio skriver det. Det är förvånande att dem är något vanligare än dom, som används av mindre än en av tio. Håkansson & Norrby drar slutsatsen att dom har förlorat mark i skriftspråket.

Är det inte bara att följa reglerna?
Ett sätt att komma till rätta med felen är att utgå från att ungdomar och andra är obildade och ge dom lite mer upplysning, eftersom det bara är att följa reglerna. Nu är inte det så bara. Reglerna är krångliga. I denna språkspalt sammanfattar Olle Jospehson dom koncist:

Man skriver de som bestämd artikel och subjekt: De nya stolarna köpte de i Malmö.

Dem används som objekt och efter preposition: Dem älskar jag; jag tänker bara på dem.

Bestämd artikel blir alltid de, också när den är en del av objektet: Jag älskar de nya stolarna.

Men valet mellan de och dem är fritt i de-som-konstruktioner som är objekt eller står efter preposition, särskilt när som är subjekt i efterföljande bisats: Jag älskar de/dem som lagar stolar; jag tänker på de/dem som samlar stolar.

Det krävs en ordentlig exercis för att detta ska fastna…

Hur ser nätanvändningen ut?
Eftersom båda undersökningarna bygger på lucktester av elever är det frestande att googla det spontana nätbruket av dessa pronomen. Det har jag gjort utifrån två konstruktioner (och märk väl att siffrorna måste bedömas försiktigt, som grova uppskattningar av tendenser).

Den första med pronomen efter verbet: ”Igår spelade de/dem/dom”. Den andra med pronomenet före verbet: ”De/dem/dom träffade”. I både fallen är skriftens subjektsform, de, formellt korrekt.

Procentandelarna för ”Igår spelade X” är dessa:

de     69 % (17300 träffar)
dem    8 % (1950 träffar)
dom  23 % (5,910 träffar)

I nästan en fjärdedel av träffarna används dom. Detta motsäger Håkansson och Norrby; dom verkar inte alls vara på väg bort från eller lågfrekvent i skriftspråket. En gissning är att deras studenter var i en skolsituation där dom de lärt sig att dom tillhör sånt som ofta inte är godkänt eller bra.

Vi ser också att det formellt korrekta skriftspråkspronomenet, de, används i sju fall av tio. Skulle vi räkna även dom som korrekt har de allra flesta skrivit rätt.

Vi tar meningen ”X träffade”:

de     80 % (147000 träffar)
dem    7 % (13500 träffar)
dom  13 % (23400 träffar)

Åtta av tio användningar är alltså formellt korrekta här. Fler tar till de när pronomenet föregår verbet som subjekt. Och återigen: det är dom och inte dem som är det vanligaste alternativpronomenet. Ser vi även dom som korrekt skriftspråk blir utfallet som i förra exemplet: mer än nio av tio skriver rätt.

Slutord
Skriftens distinktion mellan de och dem saknar stöd i talet där det heter dom. Det har lett till att särskilt skriftens de blivit problematiskt. En del tar till dem, vilket den redovisade forskningen, som utförts i skolsituationer, visar, medan dom inte förekommer så ofta där. Går vi till nätskriftspråket blir dom däremot ett etablerat prononomen och en smidig lösning på de-dem-problematiken.

Det tycker jag är bra. Jag förespråkar som sagt dom i skrift. Fast det finns ett starkt motargument, och det är skriftspråkstraditionen. En dom-reform skulle göra alla de-dem-texter föråldrade. Den skulle också, helt begripligt, väcka känslor, inte minst av vrede, hos alla som erövrat distinktionen. Dom sitter idag på ett kulturellt kapital, dom gör en disinktion som visar bildning eller i alla fall korrekt språk. Med dom som enhetspronomen devalveras detta kapital.

När jag undervisar blivande svenskalärare brukar jag ta upp det här och driva dom-linjen. Jag tänker att det borde finnas lärare som gillar dom, eftersom det finns en klassaspekt. Det blir enklare för större grupper att erövra skriftspråket om man tar bort avancerade distinktioner som saknar grund i talspråket. Det är ytterst en demokratifråga.

Hittills har jag inte fått nåt mer högljutt bifall. Jag vill ju tro att det beror på att dom som motsätter sig dom hörs mest i lektionssalen och att frågan som sagt har en tydlig laddning av kulturellt kapital. Det är inte alldeles lätt som blivande lärare propagera för att en språklig bildningsmarkör som man själv besitter och tänkt lära ut ska avskaffas…

Sammanfattningsvis så står talspråksanpassning mot skriftspråkstradition i den här debatten. I den språkspalt av Olle Josephson jag refererade ovan föreslår Olle att vägen ur detta dilemma är att införa de som den enda skriftspråksformen.

Jag tycker inte det, eftersom det i alla fall blir konstruerat, så att skriftspråkstraditionen inte bevaras. Mina iakttagelser tyder på att dom är spritt och att dem börjat användas som en skriftspråksform av dom.

Så skriv dom!

I en annan språkspalt i Svenska Dagbladet konstaterar Ylva Byrman att det inte finns nån namnkunnig språkvårdare som uppmanar till ett enhets-dom i skrift. Givet att jag uppfyller kriteriet namnkunnig språkvårdare har nu det dödläget brutits!

Jag tror att dom har tiden för sig och erinrar mig avslutningsrepliken i filmen Casablanca: Maybe not today, and maybe not tomorrow – but soon, and for the rest of your life!

Använd blinkrar – det finns många slarvers

by

I Nerikes Allehanda, lokaltidningen här i Örebro, fäste jag mig vid en insändare. Rubriken slog i ögonen:

Använd blinkrar
Jag vet inte hur många som blinkar åt fel håll eller inte blinkar alls i stadens rondeller. Dels är det väldigt irriterande att behöva stanna för att en annan trafikant inte visar vart han ska, men det är också skadligt för miljön […]

Blinkrar, alltså, med plural på -ar. Jag vet mig inte ha hört eller läst den formen förut – själv har jag alltid sagt blinkers, med s-plural. (Blinker är ett lånord från amerikansk engelska.)

Kring detta gör jag två reflektioner. Den första är att svenskan nuförtiden tycks stå sig stark emot engelskan när det gäller ordböjning och stavning. Den andra är att substantiv med grundform på –er är, och länge har varit, svårböjda. I alla fall om man vill att de ska böjas på ett och samma sätt.

Svenskan står sig stark…
Det är en klar tendens i dagens svenska att inhemsk ordböjning och stavning föredras. Jag kollade upp plural av blinker i Språkbankens tidningsmaterial, som sträcker sig över 40 år, från 1965 till 2004. Bara s-pluraler används, det är blinkers som gäller.

Men inte längre tydligen. Rubriken på insändaren är säkerligen skriven av tidningen, och man går medvetet ifrån den dominerande s-pluralen. Det sker samtidigt som vi allt mer tillämpar svensk stavning av engelska lånord.

En engelsk site är en svensk sajt, en date stavar vi dejt, den som vill låta world wide-jargongig när han sparar ett dokument skulle kanske skriva att han sejvar det. Och det är praktiskt. Det är krångligare att skriva datea eller savea för dejta och sejva.

Den bästa förklaringen till denna utveckling är, lite paradoxalt, att vi idag är bättre på engelska än nånsin förr. Det gör det möjligt att skilja ut svenska och engelska och skriva sajt i det ena fallet och site i det andra.

… men substantiv på –er har ofta inte nåt emot s-plural
Den engelska s-pluralen är ett lite annat fenomen än uttalsnära stavning. S-plural har funnits i hundratals år på svenska, särskilt på substantiv på –er. Jag har svårt att se att det i sig gör så mycket om folk snackar om blinkers eller klinkers.

Språkvårdsargumentet brukar vara att bestämd form plural blir knölig. Dvs. att tala om de där blinkersarna är fult eller fel, medan blinkrarna är bra. Jag tycker inte det är ett så starkt argument, vilket också den månghundraåriga användningen av s-plural indirekt stöder. Dvs. detta tycks inte ha vållat några särskilda problem vare sig för språkbrukarna eller språket.

Vill man argumentera i språkvårdsfrågor brukar det vara obligatoriskt att dra fram en berömd författare som använder det aktuella uttrycket. Strindberg står förstås högt i kurs, och visst hittar vi s-plural där. Jag citerar Röda rummet, där pluralen revolvers används som en metafor för ögon:

Han reste sig ifrån bordet och lossade av ett par skott med sina mörka revolvers. Gustaf blev stum av fruktan och häpnad över uttrycket i skådespelarens ansikte.

En historisk tillbakablick ger Barbro Söderbergs undersökning Från rytters och cowboys till tjuvstrykers. S-pluralen i svenskan. Här är de första beläggen från 1500-talet, vilket alltså ger s-pluralen en 500-årig historia. Två av orden i titeln är också substantiv på –er: rytters och tjuvstrykers.

Ett kul blogginlägg om fenomenet finns på Lingvistbloggen och är skrivet av Mikael Parkvall (här). Han tar upp slarvers och visar att den s-pluralen är vanlig:

  • De vattenkammade, som arbetat och sparat i hela sitt liv, är en nagel i ögat på okammade slarvers.
  • Kaptenen var mer städad än de flesta på innekrogen och jag tror att hans närvaro fick hos slarvers att skärpa till oss och börja ladda för lördagen.
  • Karlarna födda i Väduren är otrogna, slösaktiga slarvers.

En poäng är att slarver inte är lånat från engelskan, lika lite som substantiven i Barbro Söderbergs titel. Det gör pluralen lekfull – stålars (av stålar) är en annan sån plural. Ett på sin tid omstridd böjning var schlagers. Att schlager var lånat från tyskan och försågs med ett engelskt plural-s var gravt upprörande för många.

Några siffror
Jag har googlat hur vanlig s-böjningen är för olika substantiv på –er. Jag sökt s-plural och ar-plural på svenska sidor för orden nedan. Resultaten redovisar jag som procentandel s-former. Högst andel överst (inom parentes antalet träffar på s-plural respektive ar-plural). Det finns mycket att säga om googling – i en exkurs sist förklarar jag hur jag gjort. Siffrorna ska tas med den där nypan salt:

Klinkers 100 % (102090 vs 2)
Losers 100 % (17886 vs 11)
Blinkers 100 % (263709 vs 326)
Spjuvers 49 % (217 vs 223)
Slarvers 44 % (55 vs 69)
Jumpers 40 % (2940 vs 4360)
Revolvers 1 % (128 vs 21000)

Substantiven hamnar i tre grupper. Den första gruppen har nästan bara s-plural. Det heter klinkers, blinkers och losers – även om insändarrubriken från NA antyder att blinkrar kan komma att vinna mark i framtiden.

Den andra gruppen har ett vacklande bruk. Spjuvers, slarvers och jumpers är vanliga pluralformer, om än inte riktigt lika vanliga som spjuvrar, slarvrar och jumprar.

I den tredje gruppen finns revolvrar. Dvs. det är den helt dominerande pluralformen. Strindbergs form revolvers är ur bruk. Det engelska lånordet har efter hand anpassat sig till svensk böjning, vilket är ett standardscenario för lånord som blir hemtama i ett nytt språk.

Enligt den förklaringen borde också blinkers vara en förlegad plural, och jumpers borde vara mindre frekvent än det är. En möjlig förklaring här är uttalsmässig. Det är enklare att säga blinkers och jumpers; då slipper man konsonantklustren –nkr– och –mpr– som uppstår i blinkrar och jumprar. Lägger man till det s-pluralens 500-åriga historia i svenskan så blir formerna inte så underliga.

För efterkrigstidens engelska lånord gäller att s-pluralen undviks i medier och offentlig svenska men används i vardagsspråket. Jumper är ett sånt exempel, där den offentliga skriftsrpåknormen motsätter sig plural, och detsamma gäller ord som sprinter och manager. De hittar man inte i dagstidningen men väl på bloggar och i talspråket.

Slutord
S-pluralen måste rimligen ses som en del av svenskan. När det gäller substantiv på –er har den funnits i hundratals år, om än inte som en vanlig böjningsform.

Kanske retar detta någon. En vanlig åsikt om språket är att det ska följa en enda logik, ett enda regelsystem, och att variation ska bekämpas. Det kan man ju tycka. Men substantiven på –er kommer inte att bry sig om det så mycket. De kommer att envisas med sin s-plural, i olika grad och i olika sammanhang.

För att återknyta till inledningen tycker jag att det var roligt att möta blinkrar i den där insändaren. Det tolkar jag som att svensk böjning och stavning av lånord är mer självklar idag än för ett par decennier sen. I stort – dvs. inte så mycket när det gäller substantiven på –er men desto mer när det gäller stavningen – vinner vårt skriftspråk på det.

Allra sist går jag tillbaka till rubriken. Vi låter de två substantiven på –er ta de två olika pluralböjningarna. Då får vi fyra olika rubriker:

1. Använd blinkrar – det finns många slarvrar
2. Använd blinkrar – det finns många slarvers
3. Använd blinkers – det finns många slarvrar
4. Använd blinkers – det finns många slarvers

Vad säger du? Vilken funkar bäst?

Exkurs om googlingen m.m.
Det här inlägget är rekonstruerat från den gamla bloggen och publlcerades i januari 2009. Jag använde det flera gånger i min undervisning för att låta studenterna reflektera över språk och språkförändring utifrån egna undersökningar – läs googlingar. Siffrorna är med andra ord så gamla, och dessutom ytterst ungefärliga. Jag sökte först på s-plural och ar-plural på svenska sidor, t.ex. “blinkers” och “blinkrar”, och antecknade antalet träffar. Det blir då alldeles för många träffar, särskilt för s-pluralen. Det beror på att den förekommer som genitiv (en revolvers mynning, en losers dagbok etc.), som egennamn, ibland i kombination med genitiv (Jumpers nya turné, The Revolvers etc.) och i engelska texter och fraser (revolvers and ammunition etc.).

Därför gjorde jag så att jag tog de 30 första googleträffarna av s-plural och räknade andelen äkta pluralträffar. Denna andel överförde jag till de ursprungliga träffarna. Detta skiljde sig förvånansvärt mycket mellan substantiven. Revolvers hade nästan inga äkta pluralträffar (det var mest namn och engelskt språkgods som fångades in), medan 90 % av träffarna på blinkers var genuina.

För slarvers har jag följt Mikael Parkvalls siffror från Lingvistbloggen (och de är äkta träffar).

Insändaren i NA publicerades för nästan exakt tre år sedan, 3/1 2009.

Politiska ordföringar

by

Rubriken är medvetet dubbeltydig. Det går att läsa in politisk retorik i den, som vore det politiska ordvändningar som åsyftades. Men en annan läsning är den riktiga: det ska handla om politiska mötesledare, som numera börjar kallas ordföringar. (Ett tack till min kollega Ulla Moberg* som uppmärksammade mig på detta före jul.)

Förresten – är du helt säker på vad en ordförande traditionellt heter när han förökar sig. Ska man hålla sig med politiska ordförande eller politiska ordföranden, om vi ska prata om två eller flera? Språkkänslan kan vackla där…

Plural är enkelt med presens particip-substantiv med t-genus. Alltså substantiv som liksom ordförande som slutar på –ande. Ett förnekande, flera förnekanden, och anförande-anföranden, utlåtande-utlåtanden osv.

Men, och det är det jävliga,:en ordförande böjs likadant i sin plurala form: flera ordförande. En kompis som ordförande har i plural är föredragande, som heter just så, oavsett om det rör sig om en eller flera. Noll-pluralen för ordförande och föredragande samvarierar med deras n-genus – jfr sökande, resande med samma böjning.

Då förstår man var ordföringarna kommer ifrån…
Det är klassisk språkvårdsmark vi har beträtt. Någon skriver och klagar på den obildning och förflackning som pluralen ordföranden ger uttryck för, t.ex. till Språket i Vetenskapsradion. Den ansvariga språkvårdaren förklarar att n-orden (i det här fallet min kollega Lars-Gunnar Andersson) har nollplural. Och är alldeles sant, sån är normen. Ändå fortsätter plural-eländet år efter år, för uppenbart är att mångas språkkänsla vacklar; det är frestande att ta till ett plural-n…

En lösning på detta problem är göra alla ordförande till ordföringar. En googling ger bortåt 3 000 träffar. Det intressanta är att poltiska sammanslutningar dominerar, tillsammans med olika kommunala verksamheter och intresseorganisationer. Ett par exempel, varför inte ta dem från Moderaterna. Först det här:

Ordföringar drillade

Under helgen har Moderaternas fullmäktigegrupp bedrivit utbildning i kommunallag och mötesteknik.
På söndagen möttes ordförande och förstanamn i nämnder och bolag för att öva sig i konsten att hålla en ordförandeklubba och leda förhandlingar.

I det här exempelet är det just i rubrikens plural som den nya formen används (min fetstil). I singular är ordförande kvar. Så är det inte här:

Siste ordföringen på plats

Då har Moderaterna presenterat sin kandidat till ordförandeposten i tekniska nämnden. Det är Johan Fogelberg, som idag är ledamot i nämnden, som vid årsskiftet tar över klubban.
Ordföranden i tekniska nämnden presenterades inte när Alliansen tillkännagav sina övriga ordförandekandidater i förra veckan. Detta för att Johan i god ordning skulle hinna informera sin arbetsgivare. En självklar hänsyn att visa en fritidspolitiker.

I det här exemplet finns det bara singulara mötesledaren. Det heter ordföring i rubriken men sedan växlar det i brödtexten till ordförande, liksom i det förra exempelet.

.. eller hur mycket förstår man?

Jag har gjort två iakttagelser om det nya ordet och dess användning.

  1. Språkligt sett vacklar mångas språkkänsla när ordförande ska pluralböjas. Och finns det variation kan nåt nytt uppstå, som ordföringar.
  2. Samhälleligt sett finns en stark offentlig möteskultur i politiska och kommunala sammanhang, så uppstår nåt nytt är det inte så konstigt att det händer där.

Men hur detta fungerar mer exakt blir jag inte riktigt klok på. Visst, ordföringarna finns i plural. Men de kan också användas i singular. En googling ger hälften så många träffar för singularformen som för pluralformen. Så det stämmer att det är i plural ordföringarna kommit in i möteskulturen, men de tycks på viss frammarsch i singular också.

Jag ser en tendens till att ordföringarna dyker upp på visuellt framskjutna ställen, som i rubriker. Det kan t.ex. tolkas som att det lekfulla i nybildningen betonas, så att den formella möteskulturen inte blir lika stel. Vissa tycks använda ordföring som ett citatord, en nymodighet man anspelar på men inte tar i sin egen mun. Andra skriver som att det faktiskt heter ordföring.

Det skulle vara kul att veta hur levande ordföringarna är i tal…

(* Namnet ändrat till det korrekta 6/1… namn är svårt, vilket jag för övrigt tagit upp i detta inlägg!)