Jag fastnade i dom kontra de/dem igår. Min dotter Ella, 8 år, höll på att skriva en saga på datorn. Jag slängde en blick på inledningen (mina inringningar):
Det finns variation inom texten, två dom och fem fyra dem. En fonologisk, talspråksnära stavning konkurrerar med en skriftspråkstraditionell stavning.
Det börjar med dom: Dom bodde i ett litet hus. Sen är det dem nästan hela tiden (Dem hörde steg, dem hade stängt dörren osv.), med undantag för ett dom mot slutet (Dom hade ett nytt fall). Alla förekomsterna är subjekt, så den korrekta formen enligt skriftspråkstraditionen vore de.
Språklig variation är sällan helt godtycklig. Den har sina bakgrunder och förklaringar. Jag frågade Ella, som svarade: ”Det var röd text över dom, så då skrev jag dem men sen var det inte längre det.” Ordbehandlingsprogrammet, Word, hade alltså strukit under Ellas spontana talspråksstavning, textens första dom.
Ella vill att det ska bli rätt och har insett att skriftsspråkstraditionen i många fall inte accepterar fonologisk stavning. Lösningen blev naturligt nog dem, som är den form som ligger närmast talets dom. Även i vuxenskriftspråk överanvänds dem, dvs. den formen dyker upp som subjekt. Att det blev ytterligare ett dom förklarade Ella med att Word lämnade det omarkerat (”sen var det inte längre det [röd understrykning av dom]”).
Det är intressant med språkliga auktoriteter, att Word är en sån. Ella tar påbuden på allvar, vilket ofta är klokt och hjälper till vid stavning. Att lexikonet i en dator inte är helt att lita på vet vi. Det framgår inte minst av alla autucorrect-sidor; här är en svensk sådan. För Ella blir följden av Words ingrepp att hon överger sin spontana och fonologiskt korrekta stavning för en felaktig stavning.
En annan auktoritet är lärare. Jag frågade Ella hur hon tyckte man skulle skriva. ”Det är så man ska skriva”, svarade hon och pekade på dem. Det visade sig att det påbudet inte kunde läggas i munnen på hennes lärare, som enligt Ella har filosofin ”det är viktigast att man skriver” och inte anmärker på dom. Lärare är kort sagt klokare än ordbehandlingsprogram.
När Ella sen fortsatte skriva använde hon dem genomgående (och ändrade de dom jag uppmärksammat) för att slippa anmärkningar från Word.
Möjligen blev detta väl egocentriskt. Men spänningen mellan en talspråksanpassad stavning och en skriftspråkstradition som tappat kontakten med talet är principiell, liksom frågan om vilka auktoriteter man egentligen ska tro på. Och detta blir extra synligt när barn tar sig in i skriften.
Mer om de/dem/dom i detta inlägg: Skriv som du talar, skriv dom.
Hon är så bra på att skriva (måste säga det). Men en annan sak: Varför genusböjer hon adjektivet i titeln ”mystisk_e_ ” som om katten hon ska berätta om är en han (ingen hen här inte). Det är så typiskt skriftspråkligt, och typiskt gammalmodigt
tror inte skolan säger åt henne att göra så. Intressant också att en katt är tjej och en är kille men båda har namn som inte pekar åt något kön. En slump?
Adjektivböjningen och e-ändelsen är, gissar jag, ytterligare en skriftspråksmarkör. Det här är text ”på riktigt”, en rejäl saga skriven på dator, och då ska det framgå – precis som i dem-formerna. (Drar mig till minnes en numera gammal diskussion om frasen den engelske premiärministern Margaret Thatcher – e-ändelsen markerar inte längre kön utan formalitet var grejen.)
Sen kan man fråga sig var saker kommer ifrån. Läsning är standardsvaret, och det gäller säkert också här. Hästkrafter är det senaste Ella läst, en faktabok från skolan. Ella läser skriftspråkligt, det finns inga dom (hos henne eller i boken). Boken vimlar av fraser av typen Tävlingshästar/cowboyhästar/polishästar/ridskolehästar/filmhästar är X och Y. De …. Boken har bara de-former, vad jag kunnat se, och man kan tycka att barn borde snappa subjektsformen, för den är på många sätt utgångspunkten för yttranden och meningar. Ändå väljer Ella dem som skriftspråksform. Jag är övertygad (även av studier av vuxenskriftspråk) att dem-formen används för likheten med talspråksformen dom. Och (som sagt) att läsning är en förutsättning för att snappa upp skriftspråksmarkörer.
Jag kan tänka mig att stavningen ”de” och ”dem” är kan verka förvirrande för en åttaåring.
Kanske är jag lite gammaldags, men jag använder aldrig ”dom”, ”mej”, ”dej” osv. i skrift.
Glappet mellan tal- och skriftspråk är verkligen ett intressant ämne. Jag kommer att tänka på skillnaden mellan brittisk och amerikansk engelska. Amerikansk engelska är ju mycket närmare talspråket.
Tack för en spännande sida!
James
Tacktack! Och visst är det spännande – och i svenskan ligger ju tal och skrift närmare än i amerikansk och, i synnerhet, brittisk engelska.