Dom och dem: en ögonblicksbild

Jag fastnade i dom kontra de/dem igår. Min dotter Ella, 8 år, höll på att skriva en saga på datorn. Jag slängde en blick på inledningen (mina inringningar):

Det finns variation inom texten, två dom och fem fyra dem. En fonologisk, talspråksnära stavning konkurrerar med en skriftspråkstraditionell stavning.

Det börjar med dom: Dom bodde i ett litet hus. Sen är det dem nästan hela tiden (Dem hörde steg, dem hade stängt dörren osv.), med undantag för ett dom mot slutet (Dom hade ett nytt fall). Alla förekomsterna är subjekt, så den korrekta formen enligt skriftspråkstraditionen vore de.

Språklig variation är sällan helt godtycklig. Den har sina bakgrunder och förklaringar. Jag frågade Ella, som svarade: ”Det var röd text över dom, så då skrev jag dem men sen var det inte längre det.” Ordbehandlingsprogrammet, Word, hade alltså strukit under Ellas spontana talspråksstavning, textens första dom.

Ella vill att det ska bli rätt och har insett att skriftsspråkstraditionen i många fall inte accepterar fonologisk stavning. Lösningen blev naturligt nog dem, som är den form som ligger närmast talets dom. Även i vuxenskriftspråk överanvänds dem, dvs. den formen dyker upp som subjekt. Att det blev ytterligare ett dom förklarade Ella med att Word lämnade det omarkerat (”sen var det inte längre det [röd understrykning av dom]”).

Det är intressant med språkliga auktoriteter, att Word är en sån. Ella tar påbuden på allvar, vilket ofta är klokt och hjälper till vid stavning. Att lexikonet i en dator inte är helt att lita på vet vi. Det framgår inte minst av alla autucorrect-sidor; här är en svensk sådan. För Ella blir följden av Words ingrepp att hon överger sin spontana och fonologiskt korrekta stavning för en felaktig stavning.

En annan auktoritet är lärare. Jag frågade Ella hur hon tyckte man skulle skriva. ”Det är så man ska skriva”, svarade hon och pekade på dem. Det visade sig att det påbudet inte kunde läggas i munnen på hennes lärare, som enligt Ella har filosofin ”det är viktigast att man skriver” och inte anmärker på dom. Lärare är kort sagt klokare än ordbehandlingsprogram.

När Ella sen fortsatte skriva använde hon dem genomgående (och ändrade de dom jag uppmärksammat) för att slippa anmärkningar från Word.

Möjligen blev detta väl egocentriskt. Men spänningen mellan en talspråksanpassad stavning och en skriftspråkstradition som tappat kontakten med talet är principiell, liksom frågan om vilka auktoriteter man egentligen ska tro på. Och detta blir extra synligt när barn tar sig in i skriften.

Mer om de/dem/dom i detta inlägg: Skriv som du talar, skriv dom.