Till de vetenskapsnyheter jag följt på senare år hör de som handlar om FOXP2-genen, som kopplats till både språkets uppkomst och till språkskillnader mellan män och kvinnor. Särskilt har jag varit fascinerad av hur den leder till antaganden om relationer mellan homo sapiens och neandertalare och deras språkförmåga. Mer skeptisk har jag varit när den kopplats till språkförmåga hos kvinnor och män.
Att det är något med FOXP2, som upptäcktes för ett tjugotal år sedan, är alldeles säkert. Men vad den mer exakt har med språk att göra är svårare att precisera.
En artikel:
Det här är Språktidningen som i det senaste numret sakligt rapporterar en FOXP2-nyhet som fått internationell spridning. De påståenden som görs i artikeln vill jag sammanfatta så här:
1. Manliga råttungar piper mer än kvinnliga.
2. De har mer FOXP2-protein.
3. Pipen, som är gynnsamma eftersom de leder till att råttmamman kommer, kan korreleras med FOXP2-nivån.
4. Kvinnliga människobarn har mer FOXP2-protein än manliga.
5. Kvinnor är det mer kommunikativa könet.
Hur det här hänger samman kommer jag tillbaka till; redan nu kan sägas att punkt 5 knappast håller. Jag börjar med upptäckten av FOXP2, går vidare till neandertalarna och avslutar med könsstereotypier.
FOXP2 och famljen KE
Allt börjar med en London-familj som i vetenskapen kallas KE. Av de 30 familjemedlemmarna hade ungefär hälften svåra språkstörningar, som var ärftliga på ett sätt som gjorde det möjligt att härleda dem till en gen. 1998 lyckades brittiska forskare identifiera denna gen, vilket var ett stort genombrott. (Forskningsartikeln heter Localisation of a gene implicated in a severe speech and language disorder.)
FOXP2-genen, som hör till kromosom 7, kodar ett protein som består av 715 aminosyror. Genen finns hos alla däggdjur, och det är bara enstaka aminosyror som skiljer människan från hennes närmaste släktingar, vilket jag kommer tillbaka till.
FOXP2-proteinet är en s.k. transkriptionsfaktor, vilket betyder att den reglerar en stort nätverk av andra gener med många olika funktioner i hjärnan. Det är inte så att denna gen styr språket, att det är fråga om ”språkgenen”, vilket har varit en vanlig missuppfattning. Språket är integrerat med vårt tänkande, och dess uppkomst förutsätter samverkande gener, förutom förstås en anatomisk design, inte minst ett struphuvud.
Återvänder vi till KE-familjen hade den en mutation på exon 14 (jfr bilden), vilket förstör möjligheten att bilda protein och reglera andra gener. Alla är överens om att de drabbade hade störningar rent motoriskt: att kontrollera ansiktsmuskler, tunga och artikulation. FOXP2 har helt säkert med talproduktion att göra.
I övrigt fanns någon sorts utvecklingsstörning, dvs. en nedsatt kognitiv förmåga, inklusive en sämre grammatisk förmåga. Hur detta mer exakt ska förstås är oklart, dvs. tolkningen av resultaten är inte självklar (jfr denna diskussion). Det som är belagt är ett samband mellan språkstörningar och den aktuella mutationen i FOXP2.
Neandertalarna
En av mina favvo-forskare är Svante Pääbo, biolog och evolutionsgenetiker vid Max Planck-institutet. Bland hans många Sisyfos-projekt märks det att kartlägga Neandertal-människans genuppsättning och ytterst att svara på frågan vad som gör människan till människa.
Vi vet idag att homo sapiens utvandrade från Afrika till Europa för åtminstone 40 000 år sedan. De kom att leva sida vid sida med de europeiska neandertalarna, antagligen ha sex och möjligen få barn också, innan de senare av okänd anledning dog ut för ca 30 000 år sedan. Pääbo var med och upptäckte ännu en människoart, Denisova-människan, 2010 genom DNA-analys av ett fingerben från en grotta i södra Sibirien. Ger accepterad förhistoria fingret, löd en tidningsrubrik, som inte är felaktig när det kommer till Pääbos forskning. (Jfr tidskriften Filter och deras intervju med Pääbo.)
FOXP2 är som sagt en gen som i likartad form finns hos alla däggdjur. Från människan sett är det tre aminosyror som skiljer gentemot möss, och två aminosyror som skiljer från schimpansen och som förändrats i exon 7. Det är också så att människor visar liten genetisk variation, dvs. den ursprungliga mutationen var ett sweep, en genetisk sett ung förändring som skedde rakt igenom arten (jfr denna biologiska diskussion). Sånt kan bara hända om det finns en uppenbar evolutionär fördel. Detta rapporterade Pääbo om 2002 och menade att denna mutation borde ha skett inom de senaste 200 000 åren.
Bilden bredvid (härifrån) ger en aning om hur FOXP2 och dess DNA-sekvens via olika aminosyror aktiverar och stänger av en rad andra gener i arvsmassan. Det hela är en jämförelse mellan människa och schimpans, där rött markerar samma slags genkopplingar och blått skilda genkopplingar. Cirklar markerar de mest kopplade generna. Det finns 55 gener som stängs av och 61 gener som aktiveras av mänskligt FOXP2 men inte av schimpansens FOXP2.
Neandertalarnas sista hem var på den iberiska halvön. Därifrån fick Pääbos forskarlag tillgång till 38 000 år gamla kvarlevor och kunde 2007 slå fast att neandertalarna och människan har samma FOXP2-sekvens. Det innebär att mutationen av genen måste skjutas bakåt i tiden, till den punkt där neandertalare och människor skildes åt för ca 350 000 år sedan. Det här var ännu en nyhet som gick runt i världspressen, som New York Times och Forskning & Framsteg.
Den självklara frågan blir om neandertalarna hade människans språkförmåga. Pääbo är tydlig med att FOXP2-genen inte är detsamma som språkförmåga. Här citat från artiklarna ovan:
– Man blir väldigt frestad att spekulera. Så jag försöker att hålla emot genom att inte svara på frågor som: ”Tror du att de kunde tala?”. Uppriktigt sagt vet jag inte, och i en viss mening har alla lika stor rätt att spekulera som jag. (Ur Filter)
”There is no reason to think Neanderthals couldn’t speak like humans with respect to FOXP2, but obviously there are many other genes involved in language and speech,” Dr. Paabo said. (Ur New York Times)
Eller som hans kollega Wolfgang Enard kort svarar i Forskning & Framsteg: – Vi har ingen aning om huruvida de talade eller inte.
Könsstereotypierna
Den mest populära nyheten kring FOXP2 rör att den skulle ge kvinnor och män olika språkförmåga i ett eller annat avseende. Jag ska gå igenom den nyhet som inledde inlägget. Det jag säger är till största delen baserat på Mark Liebermans mycket noggranna granskning av den aktuella forskningsartikeln i Sex and FOXP2: Preservation of endagered stereotypes. (Forskningsartiklen heter Foxp2 Mediates Sex Differences in Ultrasonic Vocalization by Rat Pups and Directs Order of Maternal Retrieval.)
Jag återvänder till min sammanfattning av nyhetens påståenden:
1. Manliga råttungar piper mer än kvinnliga.
2. De har mer FOXP2-protein.
3. Pipen, som är gynnsamma eftersom det leder till att råttmamman kommer, kan korreleras med FOXP2-nivån.
4. Kvinnliga människobarn har mer FOXP2-protein än manliga.
5. Kvinnor är det mer kommunikativa könet.
Påstående 1–3 går tillbaka på ett experiment där råttungar isolerades från sin mamma. I en kontrollgrupp mättes 603 pip eller vokalisationer från de manliga ungarna och 350 från de kvinnliga under en femminuters-inspelning. När FOXP2-nivåerna manipulerats blev resultatet 466 manliga kontra 465 kvinnliga pip, dvs. könsskillnaderna försvann. Den som hade flest pip (USV är termen i forskningsartikeln, ultrasonic vocalization) var också den som först kom tillbaka till boet.
Resultaten ska nog ses i ett utvecklingsperspektiv, även om det inte klargörs i artikeln. Dvs. FOXP2-proteinet manipulerades när råttorna föddes. Mätningarna gjordes efter fyra dagar. Antagligen har hjärnans utveckling påverkats under denna tid. Som vi redan sett är FOXP2-proteinet en transkriptionsfaktor som interagerar med en rad andra gener. Så resultaten ska, och det är också Liebermans linje, knappast tolkas som att en råtta genast börjar pipa mer när FOXP2 injiceras.
Nu till påstående 4–5, där människobarn undersöks. Det är otänkbart att manipulera FOXP2 hos nyfödda bebisar, så här är forskarna hänvisade till att ta hjärnbark från döda barn. Jag citerar tillvägagångssättet:
Fresh-frozen human cortex samples from boys and girls were obtained from the University of Maryland Brain and Tissue Bank. Demographics on the male tissue samples are as follows: 5 males, all of whom were Caucasian. The postmortem interval range was 15–19 h and the mean age was 4 years 196 d, with an age range of 4 years 5 d to 5 years 114 d. For the female tissue samples there were 5 females: 1 Caucasian, 3 African American, and 1 Asian. The postmortem interval range was 12–24 h and the mean age was 4 years 268 d, with an age range of 3 years 347 d to 5 years 34 d. All donor tissue was free of disease or infection. In all cases, the cause of death was due to accident. The cortex samples were all from the left hemisphere and taken from Brodmann’s area 44.
Det rör sig alltså om fem pojkar och fem flickor. Lieberman noterar att det inte är givet att kön är den enda variabel som påverkar resultaten med tanke på att det är ett så litet urval (exempelvis har flickorna men inte pojkarna rasmässig variation). Resultaten visar i alla fall att flickorna har högre nivåer av FOXP2-protein.
Om vi utgår från att detta resultat kommer att hålla även i framtida undersökningar blir då frågan hur det ska tolkas. Och hur vi ska få in att manliga råttungar piper oftare än kvinnliga.
Det uttalande som ger nyhetsvärde kommer från Michigan State University: Det verkar som om de högre Foxp2-nivåerna finns hos det mer kommunikativa könet. Det är en garderad utsaga som öppnar för tolkningar. I forskningsartikeln finns inget empiriskt stöd för att kvinnor är mer kommunikativa än män. Men tolkningen antyds i denna slutsats från forskningsartikelns abstract: Our results implicate Foxp2 as a component of the neurobiological basis of sex differences in vocal communication in mammals.
Enkel nyhetslogik gör att garderingar försvinner. I den svenska nyhetsrapporteringen blir rubrikerna av den här typen:
Mer språkprotein ger bättre språkförmåga
Därför har flickor språkligt övertag
Protein ger språkligt övertag
Rapporteringen är rimlig, om än journalistiskt tillspetsad. I rubrikerna eller underrubrikerna görs klart att det rör sig om barn och flickor. Den har stöd i tolkningen från Michigan State University, som för övrigt inte är gjord av någon av artikelförfattarna, utan såvitt jag förstår av en talesperson från universitetet. Som kan ha tolkat den passage i abstract som jag citerade.
Det finns saker som man skulle kunna tolka in i rubrikerna men som inte är sanna. Som att det finns inte någon språkförmåga eller språkligt övertag som ligger i FOXP2-genen i sig. Den fanns också hos neandertal-människan, och ändå kan ingen säga om neandertalarna kunde tala eller inte.
Gener specificerar som sagt inte bestämda beteenden och tankesätt. De reglerar, vad gäller FOXP2 genom ett protein, andra gener, molekyler osv. i komplexa nätverk, och hjälper till att bygga upp hjärnan i samspel med olika miljöfaktorer. Ska resultaten tolkas i ett i termer av kön, måste utvecklingsperspektivet vara nyckeln. Forskarna undersöker ju fyraåringar, vars hjärnor håller på att byggas upp.
Forskning kring barns tal- och språkutveckling visar att flickor ofta ligger före pojkarna de första åren. I skolåldern brukar sådana skillnader vara utjämnade. Här kan FOXP2 spela en viktig roll, men vilken den rollen mer exakt är vet ingen. Att säga att det finns en koppling mellan FOXP2 och det mer kommunikativa könet är missvisande.
Internationellt (i USA) är det den felaktiga kopplingen som ofta renodlas. Tre exempel:
Scientists have discovered that women possess higher levels of a ”language protein” in their brains, which could explain why females are so talkative.
The study, compiled by neuroscientists and psychologist from the University of Maryland, concluded that women talked more because they had more of the Foxp2 protein.
Researchers at the University of Maryland School of Medicine found a chemical called ‘Foxp2′ was responsible for the fact the average women speaks 20,000 words a day, 13,000 more than the average man.
Nu har rapporteringen blivit osann. Studien visar att manliga råttbarn piper oftare och att de, liksom fyraåriga flickor, har högre proteinhalter än det andra könet. Den visar inte att kvinnor pratar mer.
Just detta att kvinnor talar mer än män, ibland specificerat till att kvinnor yttrar 20000 ord per dag och män 7000 (se det sista citatet ovan), är en seglivad myt (jfr detta inlägg av Mark Lieberman), Det har inget stöd i forskningen. Den forskning som finns har inte belagt några könsskillnader vad gäller hur många ord som yttras. Det är, tycker jag, en tråkig tendens i mycket journalistik att till varje pris köna.
Det har framgått att det mesta återstår att förstå vad gäller FOXP2. Vi vet att genen är inblandad i tal- och språkstörningar och att den är identisk hos människan och neandertalarna. Vi vet också att den inte kan kallas en språkgen. Det är inte där vår språkförmåga sitter, så vi svävar i ovisshet om huruvida neandertalarna var språkvarelser som vi. Den spelar också en roll i barnets språkutveckling, även om det är oklart vilken.
Vidare vet vi att den kan kopplas till hur ofta manliga råttungar piper. Och att den inte kan kopplas till en allmän kvinnlig språkförmåga eller kommunikativ kompetens.
Att vi kommer att få höra mer om FOXP2 är säkert.
Kommentera