Roland Barthes var förra året föremål för en del artiklar i svensk dagspress. Det var nämligen 50 år sen utgivningen av Mytologier (Barthes föddes 1915, och han dog 1980, överkörd av en parisisk mjölkbil). Jubiléet sammanföll med en svensk nyutgivning av boken på Arkiv förlag. Mytologier är en samling semiotiska betraktelser av samtida populärkultur, av myterna som vi omges av. Alltid med en udd mot det som Barthes uppfattade som småborgerlig inskränkthet och uppblåst nationalism.
Jag har de senaste veckorna läst om boken. Den är mycket bättre än jag kom ihåg från min första läsning på 1980-talet. För att försöka övertyga er exemplifierar jag med Barthes samhällsbetraktelse av bilen. En nutida svensk Barthes skulle ha utgått från Volvon, alla gånger en V70, och kanske parat det med en villa med nyrenoverat kök, butikskedjan K-Rauta och diverse heminredningsartiklar och –program. Det är i alla fall såna fenomen som han lägger ut texten om.
I den aktuella artikeln, från femtiotalets Frankrike, var Citroën en självklar utgångspunkt, mer exakt modellen Déesse (artikeln heter Nya Citroën). Och då låter det så här:
”Jag tror att bilen idag är en ganska exakt motsvarighet till de stora gotiska katedralerna: jag menar en stor epoks skapelse; passionerat utformad av okända konstnärer; fulländad till sitt yttre, om inte till sitt syfte, av ett folk, som i denna skapelse får ett fullkomligt magiskt föremål.”
Att bilen för många även i vårt Sverige är något närmast magiskt, en fristad eller fristat, en teknologi förknippad med tillbedjan, kopplad till sakrala föremål (mer eller mindre vördade bildelar och –produkter) och ritualer (olika slags körstilar, tvätt- och underhållsstrategier), frihetskamp (mot trängselskatter och bensinpriser) är tydligt – tycker jag.
Barthes fortsätter i en godmodigt semiotisk anda och gör tolkning på tolkning av Citroën Déesse som ett slags religion.
Om beståndsdelarna, material och kaross: ”Man vet att en slät yta alltid är tecken på fullkomlighet därför att motsatsen avslöjar en teknisk och helt mänsklig hopfogningsoperation; Kristus hade en klädnad utan sömmar, liksom luftskeppen i science fiction-historierna är tillverkade av metall utan skarvar.”
Om glasytorna, som utgör ”ett förhärligande av glaset. Här är inte glaset lika med fönster, genomskurna öppningar i det mörka skrovet, utan stora luftiga och tomma ytor med såpbubblors glans och bukighet”. Som om bilen övergått från ett ”motor- till ett organismstadium”, menar Barthes.
Om instrumentbrädan, som liksom inte är machoaktig eller för tankarna till manliga prestationer. Utan snarare hushållsaktig, mer ”ett modernt köks arbetsbänk än en fabrikscentral”. Som exempel anförs ”de små spakarna med vita knoppar, de mycket enkla riktningsvisarna, det diskreta i själva förnicklingen; allt detta betyder en sorts kontroll av rörelsen”, som då mer förknippas med ”bekvämlighet än … prestation”. Tilläggas ska att Barthes, som vanligt, har en udd riktad mot en inskränkt borgerlighet.
Ja, jag vet inte. En del av Barthes artiklar fastnar jag för. Som denna. Det hör antagligen till saken att jag för ett par år sen köpte en så gott som ny Skoda Octavia. Det känns som om den bilen stämmer väl in på Barthes Citroën-tolkning. Och det gör i sin tur att jag känner mig lite avslöjad, som vore jag nån som gått på en myt…
Kommentera