Om hur särskrivning hotar ordbildningen och hur sammanskrivning hotar läsbarheten. Det går utför med svenskan!

Debatten om särskrivning togs upp på Språkrådets hemsida före påsk (jfr detta inlägg). De tolkade min artikel i Språktidningen i en slutkläm:

Per har även skrivit en artikel om särskrivningar i senaste numret av Språktidningen. Där slår han fast att särskrivningarna ändå kan ses som ett hot mot svenskan, nämligen i den meningen att de innebär ett avsteg mot svenskans fasta ordbildningsregler

Det jag slår fast är det omvända, nämligen att det inte finns något hot mot svenskan. Så jag mejlade Språkrådet under påskhelgen och föreslog att den aktuella meningen kunde negeras. Texten skrevs om med denna lydelse:

Ett argument man hör mer sällan, men som förstås är rätt grundläggande, är att särskrivningarna innebär ett avsteg mot svenskans fasta ordbildningsregler. Den aspekten nämns åtminstone mellan raderna i den artikel om särskrivningar Per Ledin skrivit i senaste numret av Språktidningen: ”Det är vettigt att kodifiera stavning och att ha en skriftspråksnorm som säger att sammansättningar ska skrivas ihop.”

Nu är hotet borta, och särskrivningarna är i stället ett avsteg mot svenskans fasta ordbildningsregler, något som Språkrådet läser ut mellan raderna i min artikel. Självklart har de rätt att språkvårdstolka mig, men jag håller fortfarande inte med.

Jag ska i det här inlägget visa varför särskrivningar inte hotar några ordbildningsregler. Jag ska också visa att den som vill se hot i det här sammanhanget snarare bör gå till storms mot sammanskrivningarna och argumentera för att de gör svenskan svårläst. (Notera att denna dubbla hotbild, om den tas på allvar, innebär att det går åt skogen med svenskan. Är det inte det ena eländet så är det med nödvändighet det andra.)

Jag belyser och ger perspektiv på dessa hot genom att gå till 1700-talet.

1700-talets särskrivningar
Läget är hopplöst på 1700-talet. Ibland sägs vetenskap och vitterhet i vår moderna mening ha sin grund där. Men den lärda 1700-talseliten särskrev så det stod härliga till, så det finns skäl till misstro.

Ta Carl Michael Bellman. I Epistel 78, rörande Ulla Winblad, träffar vi henne särskriven och högtids klädd. I Epistel 48 finns den för Bellman karakteristiska Morgon supen. Ingen morgonsup.

Epistel 81 har denna dedikation: Til Grälmakar Löfberg i Sterbhuset vid Danto Bommen. Det sistnämnda var en tullbom i närheten av Årstaviken, där resande fick betala. Särskriven är den. Vem som helst fattar att sammansatta egennamn uttalas och skrivs som ett ord: Tegnérlunden. Danvikstull, Södermalm osv. Utom vår nationalskald Bellman. Mycket riktigt brukar dagens nätsidor skriva Dantobommen när ordet ska förklaras.

Jag avbryter denna dystra betraktelse över Bellman för lite musik. Mest för att jag gillar Epistel 81, inte minst i Imperiets version.

Vi tar andra stora namn från 1700-talet. Som Anna-Maria Lenngren, den lysande satirikern, eller Thomas Thorild, tidigt föräldralös men utomordentligt framgångsrik som skriftställare och professor. Särskrivare båda två. Kunga Thron och hufvud stad, för att ta ett par Lenngren-exempel.

Vi kan stanna vid en verklig personlighet, Carl August Ehrensvärd (1745–1800), som var arkitekt, konstnär, greve, sjömilitär, delaktig i Gustaf III:s statskupp 1772 m.m. Efter ett nederlag mot ryssarna för den flotta Ehrensvärd ledde i Finland, blev han 1790 tvungen att begära avsked. Att han kom i onåd hos kungen hindrade inte att han samma år valdes in i Kungliga Vetenskapsakademien.

Han var en skicklig tecknare, och är för eftervärlden kanske mest känd för bilden av Gustaf III och Sofia Magdalena, som hade svårigheter med att sätta en tronarvinge till världen. Muncken, hovstallmästare Adolf Fredrik Munck, kallades in som instruktör, så att äktenskapet skulle kunna fullbordas. Hur exakt detta gick till är det ingen som vet, men Ehrensvärd ger sin, mindre smickande version.

Ehrensvärd författade också politiskt-filosofiska skrifter. Vi ska se närmare på Frontespice på en Moralisk och Politisk Hand Bok. Och ja, du läste rätt. Hand Bok står det i titeln, inte handbok.

Jag ska inte försöka förklara det som står i texten, som handlar om Sverige och dess folk i relation till andra länder och olika karaktärsegenskaper. Särskrivningarna är många: penninge styrka, kunga säte, Bränvins lystnaden, Riks Hushåls förbättringar, kjöpmans husen. Ehrensvärd menar att svensken intet är kropps lat utan att han i det stället är sinneslat. Alltså kropps lat särskrivet, sinneslat sammanskrivet.

Eller ta den här passagen:

För att få lusten till hushållning inplantad i våra Röfvare och förfäder, infördes granlåten att uppelda sinnet, men sinnes lättjan som var naturlig och medfödd förböd Snille arbetet som var onaturligt, så att alt förvandlade sig till fåfängor Lurendrägerier och Banqverouter.

Snille arbetet konstrasteras mot den lika särskrivna sinnes lättjan.

1700-talets bindestreck i sammansättningar
Att man särskrev på 1700-talet är uppenbart. Men de flesta sammansättningar är inte särskrivna, utan sammanskrivna. Vanligt är dessutom att markera leden i sammansättningar med bindstreck, så att orddelarna enkelt urskiljs. Fundera själv på nutida sammansättningar som användningsområde, luftlandsättningsplan eller utrikeshandelsminister. Nog borde de lättas upp med bindestreck, så att orddelarna enkelt kan urskiljas? Eller till och med särskrivas för läsbarhetens skull?

På 1700-talet var bindestrecket omhuldat. Vi kan återvända till Bellman. Det räcker att skumma epistlarna för att hitta sådant som Lamskins-Peruken, födslo-säng, Kersbärs-korgar, Morgon-rodnan, blomster-skålar, förkläds-band, farstu-golf, sommar-morgon.

Eller Hedvig Charlotta Nordenflycht, stridbar och ofta ansedd som Sveriges första feminist. I Fruentimrets försvar 1761 går hon i polemik med Rousseau och menar att han inte fattar nåt om kvinnliga förhållanden och förmågor. Bindestreck återkommer i sammansättningarna: fostrings-sätt, Guld-kalf, Quinno-välde, Snille-gåvfor, menniskio-kärlek, tanke-sätt, Skalde-Kånstens, förnuft-lius.

Nutida slutsatser
En enkel slutsats är att särskrivning inte är vanligare idag. Särskrivning har funnits så länge vi haft ett skriftspråk och var klart vanligare förr. Ett uttalat problem blir särskrivning först när vi får ett utbyggt skolsystem där modersmålet blir ett fokus och kraven på en enhetlig och kodifierad skriftspråksnorm blir tydliga. I Sverige händer det under andra hälften av 1800-talet, där stavningsreformen 1906 kan ses som en slutpunkt.

Det är i ett sådant sammanhang man ska förstå språkvetaren Nils Linders uttalande från 1886 om att särskrifningen driftvits till en beklaglig ytterlighet (från Regler och råd angående svenska språkets behandling i tal och skrift):

I 1700-talsexemplen ovan är det nästan bara sammansättningar av substantiv som särskrivs: penninge styrka, kunga säte, Bränvins lystnaden, kjöpmans husen, snille arbetet, morgon supen. Kunga Thron, hufvud stad, Samma sak i dag, här exempel från mellanstadiet: matte lektionen, sommar lov, väckar klocka, vatten pölar, Amazon floden. Eller för att ta lite olika skandinaviska exempel (särskrivning är ju också ett norskt och danskt fenomen): fritids sysselsättning, begreps avklaring, samurai træning, kampehunde ejere.

Mellanstadiebarn skriver alltså som Bellman, Lenngren och Ehrensvärd gjorde. Det är en viktig poäng att det till stor del är samma slags sammansättningar som särskrivs. Nämligen långa och substantiviska dylika, där orddelarna särskiljs.

Kan mellanstadiebarn eller 1700-talets kulturella elit vara ett hot mot svenskans ordbildningsregler? Naturligtvis inte. De bildar såna här ord på precis samma sätt som vi alla gör, nämligen genom att sätta samman två substantiv. Det de har gemensamt är att de väljer att tydliggöra innehållet genom att särskriva. Dvs. de har ett rationellt och vettigt sätt att skriftliggöra tunga sammansättningar. Sedan 1800-talet har dock skriftspråksnormen blivit sådan att även den här sortens sammansättningar ska sammanskrivas.

Det är heller inte så att sammanskrivning är en allenarådande norm i dagens svenska. I gestalttexter särskrivs det, alltså på skyltar, i loggor, på affischer, i många sorters designad text. Inte heller detta hotar några ordbildningsregler. Det är ett sätt att visualisera och framhäva innehåll. Märk att exemplen som florerar på nätet med särskrivningar så gott som alltid är hämtade från gestalttexter, från sådana skyltar och anslag som, för den som anstränger sig, går att missförstå. BRUN HÅRIG SJUK SKÖTERSKA. SKUM TOMTE.

Den särskrivning som alltid varit vanligast har inget humoristiskt över sig. Fritids sysselsättning eller engelska lektionen är ju inte så kul.

Den som funderat över vad som språkligt sett gör texter svårlästa hamnar förr eller senare i de långa orden. Långa ord är generellt sett innehållstunga och ovanliga och i den meningen besvärliga. Omtalat är C.H. Björnssons LIX, läsbarhetsindex, där den viktigaste faktorn är långa ord, definierat som ett ord med mer än sex bokstäver.

Ser man det så är det uppenbart att sammanskrivning försämrar läsbarheten. Eller det är inte konstigt att både Bellman och mellanstadieleven särskriver, det gör textens innehåll lättillgängligare. Det är enkelt att bilda långa sammansättningar på svenska, låt säga medarbetarundersökning. Det är inte konstigt om en skribent visar fram detta innehåll som medarbetar undersökning, så att delarna som betyder bättre visualiseras.

Naturligtvis går det inte att driva den här linjen hur hårt som helst. Men i min värld vore det riktigare att uppmärksamma (vissa långa och substantiviska) sammanskrivningars negativa påverkan på läsbarheten än särskrivningars hot mot ordbildningsstrukturen. För det senare existerar inte.

Jag föreslår att vi går tillbaka till 1700-talet. Med ett trevligt bindestreck hjälps läsaren på traven, så att substantiven i en sammansättning lätt urskiljs. Bellman har visat hur det går till: Lamskins-Peruken, födslo-säng, Kersbärs-korgar, Morgon-rodnan, blomster-skålar, förkläds-band, farstu-golf, sommar-morgon.