Man ska vara positiv. Det enda man vet om livet är att det kommer motgångar och elände. Man ska vara positiv.
Positivism betyder ju på nusvenska att tro på och leva efter det positiva – en gång i tiden var det enbart en vetenskapsfilosofisk term. Det går att ironisera över en paroller som Tänk positivt! eller Positivist – javisst! men det går inte att komma ifrån att det ligger nåt i dem. När jag surfar är det inte näthatet utan de positiva utbrotten som oftast faller i ögonen.
För ska det märkas att man är positiv, att man uppskattar och berömmer, att man bidrar med glädje, behövs ju lämpliga ord. Och det skadar inte om de låter lite personliga. Grammatiskt hamnar vi gärna i ordklassen interjektioner, dit bland annat känsloladdade utrop hör.
Interjektionerna brukar behandlas mycket kortfattat i grammatikböckerna. De har inte så tydliga grammatiska egenskaper. De är sig själva nog och formar ett föränderligt känsloregister i språket.
Jag har ett tag, vilket rubriken visar, begrundat nya och positiva interjektioner. Det finns en hel del. Det här inlägget får därför karaktären av ett strövtåg. Det blir vindlande vandring som leder till olika platser, som svensk medeltid, invandrarförorter och engelskan.
Grymmerst
Grymmerst fungerar som superlativform av adjektivet grym. Jämför med hur störst förhåller sig till stor och större eller värst till illa och värre. Den används som interjektion och uppträder på egen hand i glada, känsloladdade utrop (min fetstil):
-
Grymmerst! Godis på lördag & paket på söndag! Skulle vara december hela året…
(härifrån) - Idag har jag kört sportbil!!! Det sade bara vroooooooom när jag tryckte till lite på gaspedalen, och stereon dunkade på högsta volym. Grymmerst! (härifrån)
- Grymmerst o tacksomfan! (härifrån)
Ibland används ordet adjektiviskt i utrop, särskilt som predikativ:
- Jaa, parkfest med er i helgen vore grymmerst! (härifrån)
- Som sagt så många gånger, Du är grymmerst älskling! (härifrån)
- min helg har varit grymmerst! (härifrån)
Finerst
Finerst ligger i linje med grymmerst. Till formen liknar det en superlativ av formen fin.
Ordet kan tolkas som influerat av engelskans fine, vilket denna försvenskade stavning stöder:Studentpartyt var fajners och kvällen var kanon ett tag, sen drog det neråt (härifrån). Fajners är inte en superlativform, utan motsvarar grundformen fin.
Annars gäller att ordslutet –erst finns på flera adjektiv:
- du är kung å bäst på plan emma! finerst å snällerst är att du dä
<3. (härifrån) - snällerst men sjukerst i hela kd;) (härifrån)
Här är det ju inte längre engelskt språkgods som möter. Uttrycken låter mycket svenska, och superlativformen av fin uttalas lämpligen precis som den stavas, finerst, och inte fajnerst.
Det går att känna igen den gamla maskulina adjektivändelsen –er. På medeltiden hade svenskan ett genussystem som skilde på maskulinum, femininum och neutrum (och som undan för undan försvann för att ertsättas med dagens genussystem, där utrum och neutrum, eller n-genus och t-genus, är allenarådande).
Adjektiven böjdes i enlighet med substantivets genus. Det hette exempelvis en unger man men en ung qvinna. Eller en goder fisker och en hviter häster (maskulina substantiv) men en god bok och en hvit ko (feminina substantiv). Genusskillnaden syntes i pronomenbruket, så att fisken och hästen var han, och boken och kon var hon.
Det finns rester av detta i vissa dialekter. En böjning som han är snäller är inte otänkbar. En superlativform som snällerst uppfattas lätt som dialektal.
Jag hittade ett exempel där finerst beskrivs som ett typiskt värlämdskt dialektord:
Vi var stolta över vår hembygd och ansåg fullt och fast att ”dä finerst i Värmland ä å va fryksdaling” — och det anser jag fortfarande. (härifrån)
Kanoners och kalasers
I det här fallet tar positivismen spjärn mot genitivformer av substantiv. Det finns en del genitivutop, inte minst Alla tiders! som man också ser stavat Alla tajders!
Till skillnad från grymmerst och finerst, som tar fasta på personer och deras egenskaper, fokuserar kanoners och kalasers på att en händelse eller en företeelse är toppentoppen.
Exemplen är många, jag tar några få:
- Nya folksporten är helt kanoners! (härifrån)
- kanoners! Hej, nu har jag inte skrivit på ett tag igen. Men de är inte så mycket som har hänt ändå så, förutom att alla verkar vara så bråksjuka och att våran släkt drabbas av otur hela tiden. (härifrån)
- Photoshooten idag gick kanoners! (härifrån)
- Och Jonte av alla – kalasers! (härifrån)
Kanoners och kalasers förekommer inte bara i vardagsbloggandet. En iakttagelse av talspråket görs här:
Ett riktigt kalasers CV
Krögaren på cateringfirman till bröllopet var den första jag pratade med i morse. Han är rolig, en sån som uttrycker att saker är kalasers…! Blir lite fnissig.
Som synes är det som glädjeyttringar med utropstecken orden tenderar att förkomma. Återigen oftast som rena interjektioner, alltså ensamma eller avskilda från en anslutande sats. Och återigen finns adjektiviska anvädningar, inte minst som predikativ i satser av typen Det blir kalasers.
Orden är samma typ av substantiv, pluralformer i genitiv. Ofta har kalas nollplural men formen kalaser har historiskt hävd och dyker upp då och då. Att orden grammatiskt sett är likadana gör de naturligt att kombinera dem, som i rubriken Kanoners, kalasers! (härifrån)
Braish
Suffixet –ish har det senaste decenniet etablerat sig i svenskan med huvudbetydelsen ’ungefär, typ’. Engelskan har påverkat här – se exempelvis språkprofessorn David Chrystals blogg för en redogörelse för etymologi och betydelser. Softish betyder alltså ’ta det lugnt, typ’ och elevenish och tolvish betyder ‘kring eller ungefär (klockan) 11 respektive 12′.
En annan hemvist har –ish i förortsspråket, alltså det som förr kallades invandrar- eller Rinkebysvenska och idag brukar heta multietniskt ungdomsspråk. Latin Kings – med frontfiguren Dogge Doggelito – skapade på sin tid en version av invandrarsvenska, där ish-ord hade en huvudroll. Här en strof ur Dags för bax, som kom 1997:
dax för gittish, dags för taggish
klockan e tre, ja kan inte längre slaggish
tittar ut genom fönstret, trist och grått
precis som igår len, halva dagen den har gått
Ett tag var detta en sorts standard för stiliserad förortssvenska. Gittish och taggish har besläktade betydelser av typen ’sticka, dra’, slaggish är förstås ‘sova’. Ett favvoord var len, kompis.
Märk att den engelska betydelsen inte är aktuell här, utan vi har att göra med en ändelse som skapar en gruppjargong. I stället för planka (på tunnelbanan) säger man plankish och känner att man är med i en särskild grupp som står utanför det vanliga (svenne)samhället.
Jag tyckte det var spännande att höra Latin Kings igen. De låter utdaterade i mina öron, åtminstone språkligt. Invandrarsvenskan kom ju att stiliseras på ett kongenialt sätt i Jonas Hassen Khemiris Ett öga rött, som kom 2003 och som inte använder ish-ord. Det går också att relatera till dagens Sean Banan, som har en besläktat, men mer dagisanpassat, blatte-språk, där sex och droger är givna inslag.
Nu till braish, som sett till det engelska suffixet borde ha grundbetydelsen ’ganska bra’. Men sanningen är betydligt mer positivistisk. Betydelsen är ofta ’mycket bra’. Ordet används för det mesta adjektiviskt:
- jag spelar den HELA tiden nu, så sjukt jäkla braish e den (härifrån)
- Iaf, för första gången i hela mitt liv trotsade jag min mor (det är ju trots allt jag som rider Ronja och känner henne braish) (härifrån)
- Har läst – SÅ BRAISH! (härifrån)
- I romanen är det en kvinnlig rap-stjärna, en grymmish braish tjej som har ”tjockt skrovlig röst och låter fett lack” som är förste förolämpare (härifrån)
I det sista exemplet återkommer som synes adjektivet grym, nu i formen grymmish. Ändelsen –ish tycks delvis användas som en allmän positiv förstärkning, man är inte bara bra, utan verkligen bra, dvs. braish. Delvis tycks den vara en coolhetsmarkör – det är ju en rappare som är grymmish braish.
Det finns även belägg för betydelsen ’ganska bra’, ’hyfsad’, som här:
Det gick braish!
[…] Provet blev som det gått tidigare, ungefär 60% rätt…antar att jag får betyget 1,1 (isåfall för fjärde gången) eller 1,2 men jag får se om fyra veckor då resultatet publiceras. Jag får nog säga hej då till mina arkitektdrömmar och snyfta lite…
Avrundning
Det blev en lång vandring i det positivistiska ordlandskapet. Vi har stött på personer som är grymmerst och finerst och jäkla braish. Det som händer är kanoners och kalasers. Det finns en uppsjö nya ord för att uttrycka uppskattning och glädje. Till de som nämnts kan förstås läggas fler, exempelvis amerikanska importer som kick ass, som även förkommer översatt som sparka rumpa, you rock eller awesome.
Nu är detta inte isolerade ord. De har också det som brukar kallas kategoriegenskaper, alltså grammatiska kännetecken. En del är till formen adjektiv (grymmest, finerst, braish), andra plurala substantiv i genitiv (kanoners, kalasers).
De används ofta som interjektioner, vilket betyder att de är syntaktiskt självständiga känslouttryck. De trivs utmärkt i rubrikutrop. Adjektiven förekommer också som predikativ i är-satser.
Spännande är att de hämtar näring från olika håll. De gör dem levande och är min värld just positivt. Finerst och braish tycks ansluta till den engelska superlativen finest (som förekommer i svenska texter) respektive det engelska suffixet –ish.
Men det är bara halva sanningen. Bildningar av typen finerst får också kraft av den fornsvenska adjektivböjningen på –er, som snäller, som gärna ger superlativformer på –erst, snällerst.
Och –ish-ändelsen finns i invandrarsvensk form, där den markerar just den grupptillhörigheten. (Man kan notera att det finns många nysvenska smeknamn på –ish, vilket framgår av artikeln Ibrahim kallas Ibbe.)
Kanoners och kalasers är för mig söta uttryck, som får mig att tänka på min barndoms Kalle Anka, där man drack läskeblask. De följer ett alla tiders-mönster för interjektioner. Vad jag kunnat utröna används de av generationen under mig, alltså från 30 år och yngre.
Fonologiskt är det lustigt att alla orden slutar med ett främre sje-ljud i många svenska dialekter. Sett till bokstäver kan bland annat <rs> uttalas så. Kanske finns det en ljudsymbolik här, att det främre sje-ljudet signalerar något. Kanske gör det väsande ordslut som skapas att det hela låter lite sött, jag vet inte.
Men positiv är jag som sagt!
UPPDATERING: Frasen i många svenska dialekter i det näst sista stycket las till några timmar efter publicering.
Kommentera