Det finns ställen man kommer tillbaka till. Har man en gång varit där tycks det oundvikligt.
Särskrivningar tog jag upp i Språktidningen. Typ att de inte är jordens, kulturens eller språkets undergång. De har en oförtjänt ställning som Det Stora Hotet. Att svenskan, såsom vi känner den idag, skulle gå under. Och, följer lätt av den tankegången, att Dagens Ungdom skulle vara särskilt inblandad och destruktiv.
Det jag skrev byggde på de forskningsnedslag som gjorts. Jag kommer tillbaka till den forskningen nedan.
Eftersom artikeln väckte diskussion följde jag upp med ett blogginlägg som tydliggjorde att det inte är så att vår kultur idag skulle vara särskilt utsatt för särskrivningar – jag blickade bakåt mot det särskrivningsglada 1700-talet.
Särskrivningar har sin mytologi. Att de behövs för många som arbetar med språk är tydligt. Jag menar då som ett symboliskt kapital, något att enas kring och förfasas över. Att kunna peka ut en särskrivning och nicka i samförstånd: du och jag kan skriva! vi förstår!
Ett par av kommentarerna jag fått ska jag nämna. Jag börjar med den här, från Språktidningens nätforum:
Jag tycker att det är direkt pinsamt att Per Ledin, professor i svenska och förebild för språk-Sverige, går ut med att särskrivningar inte är ett hot mot det svenska språket. Även om de går att relatera tillbaka till 1700-tal så är de IDAG ett minst sagt störande moment i läsning och direkt svar på engelskans inflytande – något som jag som språkkonsult, och mina kollegor, jobbar emot dagligen. De går inte minst emot svenska skrivregler och lagstiftning om att vårda det svenska språket. Bindestreck har blivit en osäkerhetsmarkör – liksom de numera ”halva” mellanrummen mellan ord. Språk-Sverige bör markera avståndstagande.
Det roar mig att vara särskrivnings-pinsam. Mycket har jag sagt, skrivit och gjort i mina språkvetenskapliga dagar, men det har hittills inte lett till uppmaningar om att språk-Sverige ska ta avstånd. Eller indignation över att jag går emot den språkvårdande lagstiftningen.
Bindestrecks-vinklingen kommer sig av att den vanliga särskrivningen sker av långa och tunga sammansättningar av substantiv. Jag noterade att sådana har en koppling till begriplighet, eller på ett generellt plan är svårare att processa, och att bindestreck inte är så dumt. Det används på 1700-talet och även idag i olika lättläst-sammanhang.
Att särskrivningar är laddade har journalisten Fredrik Strage, bland många, bidragit till. I en uppmärksammad artikel i Dagens Nyheter tar han i:
Men folk som särskriver på svenska skrämmer mig mer än rasister, terrorister och Sean Banan tillsammans. Att särskriva är inte jämförbart med att stava fel. Det är att sprida ett lingvistiskt virus som fräter sönder vårt språk.
Särskrivningar som ett virus som fräter sönder vårt språk… Det är fascinerande att särskrivningar, inte minst bland journalister, väcker sådana känslor. När TV4 bjöd in mig till morgonsoffan gjordes en förintervju där just Strage stod i centrum; bland journalister räknas han som en språklig auktoritet.
Programledaren Jessica Almenäs var, förstod jag, en riktig särskrivnings-addict. Strages lingvistiska virus befrågades mycket riktigt i programmet. Jag svarare ungefär att särskrivningar funnits så länge svenskan funnits som skriftspråk och att svenskan förefaller ytterst resistent mot detta virus. Den har inte gått under än.
En annan respons kom i ett långt mejl från den uppenbart språkintresserade Gunnar Lindeberg till Språktidningens chefredaktör Patrik Hadenius. Patrik skickade det vidare till mig, säkert med tanke på denna blogg. Mejlet är välskrivet, så det får bli underlag för några kommentarer. Så här börjar det:
I Språktidningens marsnummer går Per Ledin till storms mot särskrivningens kritiker och de myter han anser florera i sammanhanget. För en icke-språkvetare ter sig metoderna han använder både märkliga och ofullständiga. Låt oss syna argumenten.
Gunnar går sedan igenom det jag kallar myter om särskrivning. Som att de skulle vara något som plötsligt ökat explosionsartat i svenskan.
Särskrivningar har funnits i alla tider, säger Ledin och hänvisar till 1700-talsförfattare som Bellman och Lenngren och går till och med tillbaka till medeltida dokument för jämförelse. Att särskrivningen var mer utbredd under de perioderna tror jag ingen bestrider, men hade inte en jämförelse med senare tider, t.ex. 1900-talet, varit mer relevant och rentav mer hederlig? Hade verkligen den språkliga uppstramningen kring det förra sekelskiftet ingen effekt på bruket av särskrivningar? Vad jag minns från min egen skolgång 1946-1959 så var särskrivningar en icke-fråga. De förekom helt enkelt inte eller möjligen i en så ringa omfattning att de inte noterades. Min bestämda uppfattning är att bruket tilltagit först under de senaste 2-3 decennierna.
Gunnar är med på att särskrivningar varit mer utbredda i skriftspråket förut men menar den kodifiering av skriftspråket som skedde kring sekelskiftet 1900 gjorde att särskrivning fick ett all time low i mitten av det förra århundradet. Någon gång efter 1980 ska de ha skjutit fart igen. Engelskan är en bov i sammanhanget:
En annan myt enligt Ledin är att särskrivning skulle bero på engelskt inflytande. Det anser han vara helt omöjligt, eftersom nu särskrivning alltid funnits. – Jaha. Även om det skulle vara så att särskrivning alltid funnits, utesluter det då en påverkan från annat håll? Jag är för min del övertygad om att orsaken till dagens ökning står att finna i engelskt eller snarare amerikanskt inflytande. En allmän sådan påverkan började redan under efterkrigstiden och satte tidiga spår i t.ex. reklambranschen. Den har förmedlats via musik och film, radio och television, resor och datorbaserade aktiviteter som spel, databassökningar, bloggar osv. Även näringslivet har påverkats. […]
Min huvudpoäng är att varken Bellman eller dagens lågstadieelev särskriver på grund av att de kan engelska skriftspråksnormer i detalj och använder dem. Så engelskan förklarar inte fenomenet. Det finns heller inte stöd i forskningen för att särskrivningar blivit vanligare.
I ett avseende får jag medhåll, när det gäller detta med att särskrivningar orsakar missförstånd.
När det gäller den tredje myten, att särskrivningar orsakar missförstånd, kan jag däremot hålla med Ledin. Risken att misstolka uttryck som moder kort, jungfru olja och herr toalett måste vara minimal, men oemotståndligt roliga tycker jag inte att exemplen är.
Och så slutklämmen:
Det vore välkommet, om en seriös språkvetare ville studera särskrivningens utveckling från 1900 fram till våra dagar. Underlag för den perioden borde vara betydligt lättare att hitta än för medeltiden eller för den delen 1700-talet. Jag inser naturligtvis att mina minnesbilder och erfarenheter inte utgör något bevis för att mina åsikter är de rätta. Tyvärr är inte heller Per Ledins insats som mythbuster övertygande.
Det jag har skrivit har jag grundat på den nordiska forskning som gjorts och mina tolkningar av den – se detta inlägg för litteraturlistan. Jag ska kommentera den lite mer utförligt.
Till etablerandet av särskrivning som ett hot har Kent Larsson (1984) bidragit. Hans bok Skrivförmåga går tillbaka på en avhandling, och materialet är elevtexter från högstadiet och gymnasiet från läsåret 1977/78. I kapitlet Skrivandet och rättstavningen lägger Larsson ihop sär-, sammanskrivnings- och bindestrecksfel och ser detta som en felkategori, som då blir den vanligaste i hans undersökning och som oroar honom. (Dvs. sådant som iväg, idag och hejdå räknas som sammanskrivningsfel, och det som kallas bindestrecksfel har jag själv gett rikliga exempel på i det här inlägget.)
Tar man bort sammanskrivning så blir särskrivningar och bindestrecksfel en felkategori som kommer femma, klart slagen av klassikern felaktig enkel- och dubbelteckning av konsonant (jfr Hallencreutz 2003:12).
Särskrivningar uppmärksammades redan 1972 i en trebetygsuppsats av Ingrid Pettersson (se Hallencreutz 2003:9). Petterson utgår från typord, i praktiken en grupp sammansättningar som är möjliga att särskriva, och det visar sig då att felprocenten blir 33 %. Materialet är mellanstadieuppsatser från 1971. Med andra ord är särskrivning något som hör till mellanstadieskriften redan då. Det beror knappast på att dessa tioåringar läste, skrev eller behärskade engelska.
I Katarina Hallencreutz (2003) licentiatuppsats används också mellanstadieuppsatser, nu från 1989, vilka jämförs med delar av Larssons material från 1977/78, nämligen uppsatser från årskurs 7. Felkategorier rangordnas på det sätt som antytts, efter deras andel av det totala antalet formella fel (se s. 50). Särskrivningarna är den vanligaste felkategorin och ökar från 25 % till 29 % mellan 1978 och 1989; det senare året delas denna förstaplats med felaktig enkel- och dubbelteckning.
En liten ökning av särskrivningarna som felkategori, alltså. Den är svår att dra stora växlar på, eftersom materialet och skolelevernas ålder skiljer sig. Det finns en koppling mellan särskrivning och ålder. I Larssons undersökning, där gymnasieuppsatser utgör en stor del av materialet, är ju särskrivningarna inte den vanligaste felkategorin, men när Hallencreutz skiljer ut uppsatserna från årskurs 7 ut blir de det.
I ett examensarbete tar Suzzi Tordebring (2007) upp särskrivningars utveckling mellan 1985 och 2005/06 i olika material från högstadiet och gymnasiet. Resultaten är motstridiga, så att andelen särskrivningar på 2000-talet generellt är lägre på högstadiet jämfört med 1985 men högre i gymnasisttexterna.
Av detta går det inte att dra slutsatsen att särskrivningar blivit betydligt vanligare eller ovanligare. Att särskrivningar i över 40 år har förekommit i ungdomsskolan och inte minst i mellanstadietexter är det som tydligt dokumenteras av forskningen. Ett återkommande resultat är också att särkrivningar inte är jämnt fördelade i de material som undersöks. Dvs. hos vissa skribenter är särskrivningar ganska vanliga, och hos andra finns de inte alls.
Hallencreutz (2003) berör även särskrivningar i tidningstext (inklusive annonser) från 1890 tills idag. Här är huvudresultatet att den offentliga skriftspråknormen är stabil och att särskrivningar inte är ett problem. Med andra ord är särskrivningar en ganska komplicerad skriftspråksnorm som man måste lära sig. I barns tidiga skrivande har alltid och kommer alltid särskrivningar att finnas.
Ett tydligt forskningsresultat är att särskrivningar ofta uppträder vid substantivsammansättningar. Långa sådana sammansättningar drar på sig särskrivningar. Skyll på längden, inte på engelskan, som Katarina Hallencreutz (2001) säger i en artikel. Eller samma poäng på norska, från Magnild Vollan (2007):
Substantivene i oversikten belyser typiske trekk ved de ordene som særskrives. Mange ordformer med enkel struktur særskrives, men et flertall har en mer kompleks struktur, enten i førsteleddet eller i sisteleddet eller i begge ledd. Mer enn halvparten av alle særskrivinger av substantiv har frittstående sisteledd med bøyingsmorfem (enkelt eleven, handlings planer, samtale arket). Ellers ser vi her to tilfeller der frittstående førsteledd avsluttes med binde-s (begreps avklaring, handlings planer). Det er der mange eksempler på i materialet. S-tekstene inneholder dessuten mange frittstående førsteledd som avsluttes med binde-e, som barne skolen, lande grensene, melke produkter.
Som jag tidigare konstaterat förekommer särskrivningar regelbundet i offentliga texter, skrivna av samhällets elit, om vi går tillbaka till 1700-talet eller 1300-talet eller något sådant århundrade. Det gör de inte idag, och har inte så gjort sedan andra hälften av 1800-talet, så där har de definitivt minskat. Och återigen: oavsett århundrade och vilket inflytande engelskan har är det långa substantivsammansättningar som särskrivs.
Den som vill kan förstås göra det tomma påståendet att särskrivningar ökat. Eftersom antalet texter och skribenter ökat, inte minst tack vare 2000-talets sociala medier, är det sant. Det är också sant att det finns fler korrekta sammanskrivningar. Det är sant att fler texter har korrekt interpunktion i dagens svenska. Och lika sant att färre texter har korrekt interpunktion i dagens svenska.
Det är sant att det finns fler meningar som börjar med och, oavsett om den utsagan ska uppfattas som en problem beskrivning eller inte. (Märkte du särskrivningen där? Det är alltså den typen, med två substantiv, som är vanligast. Och jag tror inte du fattade fel, att vi ska snacka missförstånd. Och hur förklarar nu engelskan att det alltid varit sådana ord som särskrivits mest?)
Jag är kanske pinsam. En misslyckad mythbuster, som språk-Sverige bör ta avstånd ifrån. Jag vidhåller med en dåres envishet att särskrivningar inte är ett hot mot svenskan. Att de funnits så länge vi haft ett skriftspråk.
Jag vidhåller att det som främst särskrivs är långa substantivsammansättningar, så att särskrivning ska ses som ett sätt att visualisera ett kompakt innehåll. Den medeltida lagskrivaren, 1700-talets Bellman och dagens mellanstadielev förenas av det. Inte så att jag uppmanar till särskrivning. Jag påpekar bara att de har en rationalitet och inte är underliga.
Jag vidhåller att särskrivningar inte beror på engelskan. Att de inte orsakar missförstånd. Att det inte utifrån den forskning som finns går att belägga att de ökat påtagligt de senaste 40 åren. Det som hänt är att de blivit synliga eftersom fler och fler skriver mer och mer, inte minst på nätet.
Till sist. Den undersökning som Gunnar efterlyser i sitt mejl välkomnar jag. Även om den är metodiskt lurig, eftersom det gäller att hitta jämförbara material. Den bygger ju på en sorts folkhemshypotes, att det fanns ett ordnat och homogent Sverige efter kriget. Kanske är det så att särskrivningar var ovanligare i elevtexter vid mitten av det förra århundradet.
Det står också den som vill fritt att göra en större, sammanhållen undersökning av om särskrivningar ökat de senaste decinnierna. Återigen är det metodiskt viktigt att hitta jämförbara material och att konstanthållla olika faktorer, både inom- och utomspråkliga. Det kan inte uteslutas att det i vissa sammanhang går att belägga en ökning av särskrivningar. Men knappast någon dramatisk sådan, och definitivt inget dödligt (engelskt) virusangrepp mot svenskan.
Jag får tacka Per för svaret och de utförliga kommentarerna till mitt inlägg. Det har tydligen gjorts en del undersökningar under de senaste 40 åren, men jag har svårt att förstå varför man använt de metoder man har gjort.
Låt oss börja med några funderingar kring begrepp och definitioner. Eftersom vi talar om en eventuell ökning av särskrivningar i svenskan, är det avgörande vad vi menar med en ökning. Jag är övertygad om att de flesta, i likhet med mig, skulle välja att definiera en ökning under en viss period som en ökning av antalet särskrivningar per 1000 ord i jämförbara texter (eller kanske 10 000 eller 100 000, om det ger rimligare talstorlelar). Det, menar jag, ger ett enkelt och oberoende mått som dessutom tillåter jämförelse över tid.
Per Ledin och hans kolleger favoriserar i stället ett annat koncept, där man väljer att kvantifiera den relativa förekomsten av det speciella felet (här särskrivning) som del av det totala antalet fel i texten. Den storhet man kommer fram till, felprocenten, är alltså inte oberoende av andra parametrar. Den varierar t. ex. med förekomsten av andra fel och kräver dessutom att samtliga dessa kan identifieras. Jämförelse över tid blir också osäker; hur många är egentligen så väl förtrogna med 1700-talets eller medeltidens skrivregler, att de kan utföra en sådan beräkning? Den relativa fördelningen av olika skrivfel har säkert sitt intresse men är illa lämpat för att följa förändringar över tid.
De båda metoderna kan ge totalt olika resultat. Antag att vi studerar en text från 1993 som omfattar 10 000 ord och finner att den innehåller 100 särskrivningar och 400 övriga skrivfel. Felprocenten är då, om jag förstått rätt, 20 %. Så tittar vi på en motsvarande text från i dag, dvs. av samma kategori som den förra (kvällstidning, riksdagstryck, studentuppsats eller vad det vara må) och som förstås också innehåller 10 000 ord. Nu hittar vi 150 särskrivningar och 850 fel av annan typ. Felprocenten har då sjunkit till 15 %, alltså en minskning med 5 procentenheter (eller med 25 % av den ursprungliga femtedelen), medan jag hävdar att det under de tjugo åren faktiskt skett en ökning med 50 %.
Det förekommer faktiskt en tredje definition. Tydligen räknar man där antalet särskrivna och antalet korrekt sammanskrivna satser i den totala svenska textmassan och kommer fram till den triviala slutsatsen att bägge formerna har ökat. Per inser naturligtvis att metoden saknar värde och talar själv om ”tomma påståenden”.
Det känns inte särskilt meningsfullt att kommentera de siffror som redovisas från olika undersökningar eftersom vi har olika uppfattning om vad en ökning innebär, men uppenbart förekom särskrivning i relativt stor omfattning redan i början av 1970-talet, 10 år tidigare än vad jag angett i min uppskattning. Kanske man kan ana ett samband med den allmänna upplösning av normer, regler och traditioner som tog sin början i slutet av 60-talet. Vad säger vetenskapen?
Jag har aldrig menat att inflytande från engelskan skulle vara den enda orsaken till förekomsten av särskrivningar. Om någon har fått den uppfattningen måste jag ha uttryckt mig mycket oklart. Vad jag vänder mig mot är att man frånkänner engelskan varje inflytande på fenomenet, till och med under de allra senaste åren. Det måste väl i ändå kunna existera mer en en orsak till att till att en utveckling sker, även i språkens värld? Inte heller jag kan föreställa mig att ungdomar särskriver därför att de behärskar engelska skrivregler i detalj. De gör det för att det är coolt att använda engelska ord och uttryck. Särskrivningarna kommer på köpet.
Till sist en kommentar till Per Ledins funderingar om en ”folkhemshypotes”. Nej, Sverige präglades inte av kaos efter kriget. Det var ett ordnat och homogent samhälle, kanske till och med i större utsträckning än vad fallet är i dag. Därom kan jag ge besked, ty jag var med.
Med bästa hälsningar. / Gunnar
Tack själv. Mina särskrivnings-inlägg ska läsas mot bakgrund av att särskrivning av många har framställts som undergången för svenskan. Ett lingvistiskt virus, ett direkt övertagande av engelska, ett hot mot ordbildningen, något som gör vårt språk obegripligt, en smitta som dagens ungdom bär på etc.
Det är struntprat, myter. När jag skrivit om det har jag baserat mig på den nordiska forskning som är gjord plus mina egna språkinsikter och forskningar, som bland annat inbegriper text- och språkhistoriska studier från 1700-talet tills idag. Och då är bilden i stort den jag tecknar, det står jag fast vid.
Sen är det ju inte det katastrofscenariot som du tecknar. Jag håller med om att forskningen inte ger en fullständig bild. Det vore, som jag skriver i mitt inlägg, utmärkt om nån tog ett helhetsgrepp på detta om särskrivningar ökat. Och då måste man fundera på olika sätt att kvantifiera – alla har sina problem. Det är svårt att konstanthålla olika faktorer.
Det vi vet är att särskrivning helt säkert var vanligare i offentligt skriftspråk i tidigare århundraden. Och att forskningen, hur ofullständig den än är, inte kunnat belägga någon påtaglig ökning (eller minskning) de senaste decennierna. Hade särskrivningen varit en plötsligt uppdykande farsot hade det synts i de undersökningar som gjorts. Det som har stöd i (den återigen inte heltäckande) forskningen är så sett att särskrivning blivit ovanligare.
Det går naturligtvis att tänka sig att engelskan i vissa kontexter leder till lite fler särskrivningar, även om det inte är (be)visat än. Typ göra en undersökning av gymnasister, som i internationella undersökningar kommer ut som mycket engelskkunniga (vilket i sig inte kan vara dåligt). Undersökningen får då designas så att engelskpåverkan mer specifikt kan undersökas. Hallencreutz kollar lite på om engelska lånord särskrivs mer (där kunde ju engelska skriftspråksnormer spela in) men finner inget samband.
Vad gäller folkhemmet är vi överens, jag menar som du säger. Att folkhemmet var ordnat och att därför vore intressant att testa hypotesen att särskrivningar får ett all time low där.
Först och främst vill jag säga att jag inte är ute efter en vidare debatt angående särskrivningarna, för det kommer, som bekant, inte att leda någonvart. Vi är skolade på olika sätt i olika generationer, må så vara. Jag vill säga är att jag fortfarande står bakom mitt inlägg på Språktidningens facebooksida, men vill däremot poängtera att jag aldrig uttryckt att särskrivningarna skulle vara Det Stora Hotet, den ultimata söndertrasaren eller det förgörande virusangreppet mot svenska språket. Som jag också nämnde då; det finns betydligt bättre språkproblem att fokusera på, som t.ex. arbetet med klarspråk i offentliga brukstexter.
Hur mycket Per Ledin än har fått fram i studier, som han gång på gång, helt förståeligt, dikterat om i sina långa blogginlägg, så kvarstår faktum: särskrivningarna är allt mer tydliga i det skriftsamhälle vi lever i idag. Det skriftsamhälle som är aktuellt, på kartan, dagspress, IDAG – inte förr. Det är också just därför de är så uppenbara. Och jag håller helt med Fredrik Strages uttalande om att de fräter sönder vårt språk. Om utgångspunkten är vår skriftliga kommunikation idag, till skillnad från Per Ledins predikan om vårt historiska språkbruk, så ser vi de irritationsmoment och framför allt rena missuppfattningar som följer med särskrivningarna.
Nyckelordet här är IDAG, inte på Bellmans tid, utan idag.
Språkintresserade och språkvetare har kämpat hårt för att ens få till en lag om att svenskan ska vara huvudspråk i Sverige, och vi får kämpa minst lika hårt idag för att upprätthålla den. Vi har inte råd att misshandla svenskan. Det kostar otroliga summor pengar för alla de organisationer, företag och myndigheter som varje dag får samtal, e-post, brev och klagomål på otydlig information i olika sammanhang. Särskrivningarna är ett led i den otydliga kommunikationen och får inte under några omständigheter bli accepterade som ”en naturlig del” av svenskan, för att det har varit så i äldre dagar. Med tanke på den uppenbara brist av språkkänsla som redan har infunnit sig i textsammanhang idag så vill jag inte ens veta vad som skulle hända om vi helt lade ner kampen mot språkligt förfall. Vi finns av en anledning och om vi börjar backa är vi lika illa ute som den frysta kycklingen som levde…
Jag är glad om jag väcker debatt. Såklart inte alla håller med mig, och det du säger är ju en uppfattning som delas av många. Min allmänna utgångspunkt, typisk för en språkprofessor, är att sådant som förekommer regelbundet i språkbruket (eller skriftbruket för särskrivningar) och som grammatiskt uppvisar regelbundenheter (för det gör särskrivningar) nog har sin logik. Inte så att vi ska ha anything goes i svenskan, skriv som du vill, det spelar ingen roll, utan att det kan vara värt att försöka förstå vad som händer. Jag är med på grundregeln ”det som sägs som ett ord skrivs som ett ord”, men tycker som framgått att särskrivningar har en totalt oförtjänt ställning som Det Stora Hotet. Och den versala nominalfrasen var förstås retoriskt tillspetsad. Ett sätt att stilistiskt anknyta till de för mig obegripliga proportioner som särskrivningar fått i vissa språkvådssammanhang.
Men vi får se, jag tycker som sagt det är bra att olika hållningar kommer fram. Är särskrivningar hårt frätande på vårt redan misshandlade språk lär det inte vara så mycket vettigt kvar av svenskan typ när jag på 2030-talet ska framleva ett liv som pensionär
Jag vill inte gå till några personliga angrepp, men jag håller inte alls med om det du skriver i artikeln i Språktidningen. Blir så sugen att skriva en egen artikel, inte enbart i syfte att motbevisa dig, utan även hur jag ser på saken med hjälp av vetenskaplig fakta och erfarenhet. Frågan är, är det intressant för dig? Är jag för sent ute? Är du genomless på den här debatten nu?
Som sagt, jag välkomnar (sakligt grundad) debatt!