Slå upp vilken språkriktighetsbok som helst och det står nåt i stil med att semikolon är ett mellanting mellan punkt och komma. Hur man ska förstå detta mellanting har det aldrig rått nån riktig enighet om. Det är en fråga som kan debatteras.
I det här inlägget ska tar jag upp semikolonet ur ett sexuellt perspekitv. Och ja, du läste rätt, en sån diskussion har förts, inte minst i USA, och den leder in i den amerikanska litterära modernismen och till dueller med svärd mellan juristprofessorer i Paris.
Semikolon är inte manliga i USA…
En sådan rubrik finns på en krönika av en amerikan vid namn James J. Kilpatrick; den lyder närmare bestämt The Sissy Semicolon. Kilpartick tar i ordentligt i artikeln. Semikolon är girly, de är the most pusillanimous, sissified, utterly useless mark of punctuation ever invented.
Man kan tycka att det mest blir löjligt att kalla semikolon fega och flickaktiga. Men debatten togs upp i Jan Freemans språkspalt i Boston Globe med hänvisningar till semikolon-hatande amerikanska modernister.
Det tuffaste citatet kommer från Kurt Vonnegut. Eller citaten, för (som vanligt) på nätet är det svårt att belägga sådana. Jag tar två varianter som florerar:
Here is a lesson in creative writing. First rule: Do not use semicolons. They are transvestite hermaphrodites representing absolutely nothing. All they do is show you’ve been to college. (härifrån)
If you really want to hurt your parents, and you don’t have the nerve to be a homosexual, the least you can do is go into the arts. But do not use semicolons. They are transvestite hermaphrodites, standing for absolutely nothing. All they do is show you’ve been to college. (härifrån)
Inget manligt över semikolon, alltså. Det är ingen stake i dem, de är transvestiter och hermafroditer.
Och visst, tänker man efter är sådana som Raymond Chandler och Ernest Hemingway och, får man tro, Stephen King allt annat än semikolon. Även det noterar Vonnegut kongenialt: When Hemingway killed himself he put a period at the end of his life; old age is more like a semicolon. (Källan är här nyhetsbyrån AP.)
… men omhuldade i Frankrike
Den här historien får illustrera att semikolonet är viktigt i Frankrike:
When the Times of London reported in 1837 on two University of Paris law profs dueling with swords, the dispute wasn’t over the fine points of the Napoleonic Code. It was over the point-virgule: the semicolon. ”The one who contended that the passage in question ought to be concluded by a semicolon was wounded in the arm,” noted the Times. ”His adversary maintained that it should be a colon.”
Den franska 1800-talsduellen mellan juristprofessorerna förlorades alltså av semikolon-förespråkaren. Att semikolonet går förlorat präglar en nutida fransk debatt, där försvinnandet ses som ett kulturellt förfall – eller en engelsk påverkan, vilket är samma sak. Det är klart att högstående författare, en Gustave Flaubert, Victor Hugo eller Marcel Proust, använde semikolon.
I en krönika i The Guardian redogör Jon Henley för denna debatt och citerar en fransk supporter som menar att semikolonet
finds its rightful home in the subtlety of a fine and rich analysis, one which is not afraid to pronounce – and sometimes to withhold – judgment where mere affirmation might be found wanting. It allows the writer to link ideas without breaking a train of thought; by contrast, over-simplified communication and bald, efficient discourse whose simplistic style is the best guarantee of being widely understood is naturally wary of this punctuation mark.
Semikolonet ger oss alltså möjlighet att nyansera och göra finare distinktioner. Särskilt utrymme får författaren Michel Houellebecq, som säga tillhöra de som fortfarande använder skiljetecknet. Den semikolon-mening som citeras lyder översatt: Han kunde inte minnas när han hade erektion senast; han väntade på stormen.
Eller på franska: Il n’arrivait plus à se souvenir de sa dernière érection ; il attendait l’orage. Den som vill läsa om det här i original kan gå till Un appel du mouvement contre la disparition du point-virgule.
Avslutande könsbestämning av semikolonet
Jag vet inte riktigt om det här kan sammanfattas. Klart är att semikolonet är kulturellt laddat, så även i Sverige, även om det inte disuteras i termer av kön samma sätt. Jag hoppas i ett senare inlägg komma tillbaka till semikolon och svenska författare.
Att det inte är stake i skiljetecknet har i alla fall sagts även hos oss. Nedan könbestäms skiljetecknet, och nu blir dess feminina egenskaper ett plus och inte, som i den amerikanska modernismen, ett minus:
Av de fyra ”klassiska” skiljetecknen i det svenska skriftspråket – punkt, kolon, kommatecken och semikolon – har jag största förtroendet för de båda sistnämnda. Ett av skälen är att jag förbinder kommatecken och semikolon med mjukhet och kvinnlighet; de två har inte tillnärmelsevis samma manhaftiga karaktär som en brysk slutpunkt eller ett väl så barskt kolon. För mig är de feminina skiljetecknen sangvinskt blodfulla – de maskulina tvära och koleriska.
Ett feminint, sangviniskt, blodfullt och alldeles utmärkt skiljetecken, lyder denna bedömning. Det är förresten återigen en journalistisk text vi möter, en blogg på Värmlands Folkblad.
I en krönika i Dagens Nyheter (från 12 september 2008) nämner Lars Linder en del av det jag beskrivit ovan. Han sammanfattar det hela i en fråga som gör semikolonet radikalt och up to date: Skriftspråkets mest queera tecken?
Själv har jag antagligen förläst mig på Hemingway i ungdomen, för spontant tycker jag att semikolon mer rör till än förklarar och nyanserar. Men det är skillnad på ens värderingar och handlingar. Söker jag igenom mina blogginlägg så dyker de allt upp, och ganska många av dem, de där semikolona…
Till sist ett tack till Ulla Moberg som satte mig på det här spåret genom att ge mig den DN-krönika som jag nyss citerade.
Exkurs om källorna
Jag har länkat till de krönikor och nätkällor jag använder. Dock har jag inte hittat alla förstahandskällor. Det framgår av inlägget att det är oklart om Vonnegut verkligen sagt det som står i citaten; kanske är det hela en skröna så bra att vi håller den för sann. Inte heller Houellebecq-citatet har jag hittat i original, och även det kan vara lite för bra för att vara sant. Sånt är ju inte ovanligt, snarare tvärtom, alltså att citat tillskrivs berömdheter felaktigt. Jag fick t.ex. nyss höra att det med sannolikt inte är sant att Flaubert sa: Madame Bovary, c’est moi!
Innan jag skrev inlägget sökte jag snabbt igenom svenska sidor för att kolla om nåt särskilt sagts i ämnet som jag skulle ha nytta av. Det hade det inte, vad jag såg. Men nu hamnade jag på Språkbloggen på SvD, skriven av Ylva Byrman, som tagit upp det hela under rubriken ”Syndiga semikolon”. Själv inlägget är inte inne på mitt spår, men rubriken slog i ögonen.
Jag kan inte låta bli att citera ett test som avgör om man är missbrukare:
Här är 3 rätt svar. ”Total avhållsamhet” är det Ylva Byrman förespråkar; på ”journalisthögskolor är det första man gör att förbjuda semikolonet.” Svar 2 passerar, medan 1 är den totala katastrofen där man är fast i missbruksträsket.
Kul skrivet, alltså. Jag har också, liksom Ylva, känslan av att ungdomar använder semikolon mer (att ”gruppen semikolonmissbrukare blivit större”).
Den poäng jag vill göra utifrån mitt inlägg är att det är den amerikanska, Hemingwayska macho-linjen som förespråkas. Nolltolerans. Manlig stoiskhet. Inte det franska, blodfulla, feminina, där den nyanserade utsagan och debatten vilar på semikolongrund.
På mitt jobb semikolonerar vi i enlighet med Ylvas exempel 2, alltså mellan fullständiga huvudsatser utan något bindeord. Språkrådets huvudregel för när tecknet ska användas är väl något snävare om jag minns rätt; de båda satserna ska dessutom säga ungefär samma sak på två olika sätt eller något sådant. Vad jag skulle vilja fråga professorn är om reglerna för semikolonets användande ser likadana ut på de övriga språk som här diskuteras, dvs. engelska och franska.
Hm, bra fråga, antar att professorn ska svara riksdagsspråkvårdaren…
Jag har utgått från att huvudregeln är lika, alltså den du säger, Ylvas exempel 2 med eventuella semantiska tillägg för finsmakarna. Såvitt jag vet växer semikolonet fram i en internationell boktryckarvärld och blir spritt mot slutet av 1700-talet och in på 1800-talet. (Edgar Allan Poe var så trött på alla semikolon i mitten av 1800-talet att han manade till kamp mot dem!)
Skrev på förra bloggen ett inlägg om den amerikanska National Punctuation Day, en ganska stor grej i staterna, som också nämns i nån av de krönikor jag länkar till. Deras huvudregel är precis så: ”Use the semicolon to link independent clauses not joined by a coordinating conjunction. Semicolons should join only those independent clauses that are closely related in meaning. Abdominal exercises help prevent back pain; proper posture is also important.”
Sen finns det som alltid specialtillägg: semikolon vid vissa sorts sepatering av termer i listor, efter citat i vissa sammanhang, i kombination med however. Men huvudregeln densamma i USA. För Frankrike tog jag första bästa ordbok för att försäkerhetsskullkolla: ”Signe de ponctuation marquant une pause intermédiaire entre la virgule et le point.” Precis den allmänna definition som jag sa i början av inlägget och som känns igen från även svenska sammanhang…
Så jag svarar ja på frågan, i stort sett lika!
John Irving använder semikolon. Flitigt. I sin senaste roman ”Sista natten i Twisted River” låter han huvudpersonen, en författare som har en hel del gemensamt med John Irving, förklara varför, dessutom i polemik med sin skrivarlärare, Kurt Vonnegut. Det är för att han älskar de amerikanska 1800-talsförfattarna Hawthorne och Melville och de gillade semikolon. (Sidan 206 i den svenska utgåvan.)
Så när jag hade översatt nästan halva boken och rationaliserat bort över hälften av semikolonen fick jag snällt stoppa tillbaka vartenda ett.
Ah, vilken historia! Intressant att du kunde undvara hälften av semikolonen också…
Och Irving kom upp några gånger när jag läste den amerikanska semikolon-debatten. Även Moby Dick, faktiskt. Då var det en läsare till The Guardian som ville kolla om amerikansk eller brittisk litteratur var bäst eller sämst, hur man nu ser på det, på semikolon. Han slog fast att den bok som hade högst semikolon-kvot var Moby Dick. Fast då hade kan nog inte räknat igenom Twisted River, kanske slår Irving sin idol Melville
Jag gillar själv semikolon – kanske för att jag är frankofil eller feminiserad – men något som slår mig när man ser exemplen ovan, är att tecknet fungerar oerhört bra som riktmärke för högläsning. Semikolon kan ge ett flyt i talet, samtidig med att meningshelheter hålls åtskilda. Att Vonnegut och Hemingway ogillade dem hänger nog mer ihop med deras stil, den korthuggna, lapidariska stilen där det outsagda markeras med en punkt. ”So it goes.” för nu att ta mantrat från Slaughterhouse 5. I sakprosa används semikolon förmodligen mer om att undvika att hugga sönder texten i för små bitar – så funkar det åtminstone för mig – samtidig med att man får en möjlighet att skapa ett tydligare sammanhang mellan delar av en argumentation. Eller också är detta bara min efterrationalisering; jag kanske bara gillar trans-text?
Ja, kanske är din transtext-böjelse
Nämen det var väl en väldigt bra beskrivning av både semikolonanvändning och de amerikanska modernisterna. Håller med. Semikolonet har en botten i högläsning (spridningen under 1800-talet i en högläsande textkultur) och tillåter en att koppla samman och väga utsagor på ett sätt som inte riktigt att andra skiljetecken gör.
Att jag använder men inte direkt är såld på semikolon beror på min kommaböjelse. Jag tycker det är mer action i kommatecknet och att detta med satsradning som nåt dåligt är ett ovanligt korkat svenskt påfund (dvs. att koppla samman två huvudsatser utan bindeord med komma anses traditionellt vara tveksamt eller rent av fel i många språkvårdssammanhang). Jag gillar den snabba rytmen som det ger, möjligheten till tempoväxlingar, och det är också en del inskott och dialogmarkörer som gör sig bra med komma. Tycker jag.
Sen var jag ju tvungen att skriva ganska mycket semikolon i det här inlägget, särskilt i de passager som förespråkar nolltolerans mot semikolon
Och det kändes kul och vettigt; längesen jag riktigt funderade på semikolonets natur…