Språkspaningen: jakten på tröttoparadigmet

Det kanske roligaste med språk, för mig, är att det händer och förändras hela tiden. Språk har, som jag skrev i ett tidigare inlägg, bara en relativ stabilitet. Du, jag och alla andra tänjer och förändrar det hela tiden.

Till exempel i ordbildningen. Gör om ett adjektiv till ett personbetecknande substantiv! En möjlighet är att använda suffixet –is, så att feg blir till fegis. Det paradigmet (böjningsmönstret) är produktivt, dvs. vi kan använda det på många andra adjektiv och anpassa det efter det vi vill säga. Inget hindrar att vi kallar vår trötta sambo för en tröttis.

I Stockholm i slutet på 1990-talet var jag på jakt efter ett nytt paradigm av det här slaget. Tröttoparadigmet. Nämligen hade jag hört ett trötto sägas om en person. Det liknar paradigmet på –is så tillvida att ett adjektiv blev ett substantiv. Men dessutom blir det ett genusbyte till t-genus, alltså ett trötto (och inte en tröttis). Människor betecknas nästan alltid med n-genus. Med t-genus kommer något förtingligande in i det hela, något potentiellt nedlåtande – eller drastiskt och humoristiskt, det var på det sättet jag uppfattade böjningen.

Jag började skriva upp exempel, för såna hörde jag. Enstaviga adjektiv med t-slut verkade funka. Den som vräkte i sig mat blev ett mätto. De på –ig var också produktiva; den mycket svettiga kallades ett svetto. Jag trodde mig kunna urskilja två slags användningar. Dels ett tilltal – Hörru, ditt kaxo – dels en (negativt) beskrivande utsaga: Han är ett fetto.

Jag tyckte slappo var högintressant. Det bör gå tillbaka på verbet slappa – för adjektivet slapp betyder inte riktigt samma sak – så att man därifrån hamnar hos ett slappo. Blir det mönstret produktivt öppnar sig möjligheter. En som cyklar mycket blir ett cyklo. Jag med mitt bloggande blir helt säkert ett bloggo.

De ord som bildas inom tröttoparadigmet kan, som antytts, användas nedvärderande. Här är inte utrymme för att utveckla detta, utan jag hänvisar till SVTs program Mongomagasinet. Dvs. detta namn, bildat enligt tröttoparadigmet, var det tilltänkta. Det blev för några år sen en intensiv debatt, där vissa menade att namnet var nedsättande, andra att det var befriande och innebar en lättnad för funktionshindrade. Dock bytte SVT namn till CP-magasinet.

I min undersökning lyckades jag ändå inte samla så himla många exempel. Och här i Örebro har jag jagat förgäves efter nya ord. Så jag tror tröttoparadigmet ligger där i språket som en slumrande potential, som utnyttjas ibland, men som inte är ett böjningssystem fullt ut.

Att potentialen finns stöds av att ett fyllo är en etablerad substantivering av adjektivet full. Liksom fetto av fet. Pretto kan man fundera över, där verkar användningen vara adjektivisk. Hur pretto är du? frågar t.ex. Göteborgs-Posten idag i en av dessa återkommande tester. Den för tidigt bortgångne artisten Svullo lever förresten kvar i ett sånt här språksammanhang (och annars också).

Det finns alltså tendenser till ett tröttoparadigm i svenskan. Vi får se hur produktivt det kommer att bli i framtiden!