På svenska

En djupdykning i det svenska språket

Svenska smeknamn

by

Jag kallas omväxlande Per och Pelle. Det finns något mycket svenskt över mitt smeknamn. Det är, eftersom svenska killförnamn ofta är enstaviga, längre än förnamnet. Det har en CVCV-struktur, dvs. är tvåstavigt med konsonant-vokal-stavelser. Och ordbetoningen har den typiskt svenska accent 2 (grav accent som det också kallas), som med en tontopp på varje stavelse bidragit till att svenskan av många uppfattas som ett lätt sjungande språk.

I andra språk ser förnamns-smeknamn annorlunda ut. I engelskan är de gärna enstaviga och kortare än dopnamnet. Dvs. Michael blir Mike, David Dave osv. I spanska och portugiska (och många andra språk) används en särskild diminutiv-ändelse, som maskulinändelserna –ito och –inho med betydelsen ’den lille’.

Min lillebror Tomas hade jag i Spanien kallat Tomasito. Alla fotbollsintresserade vet vilka Ronaldo och Ronaldinho är. Den som är bevandrad i både fotboll och språk förstår att han som spelar i Barcelona fått lägga en portugisisk diminutiv-ändelse till sitt artistnamn eftersom han är den yngre av dem.

Betydelsen ’liten’ ligger nära till hands också för de svenska smeknamnen, eftersom de fonologiskt ligger nära barnspråket. Just CVCV-strukturen är typisk för barns joller och första ord. Nananana, kanske babyn jollrar. Mamma, pappa, kisse, vovve, tutte är typiska barnord. Kalle, Nina, Lotta, Pelle, Lasse, Betty är typiska svenska smeknamn, och de kan rent språkligt associeras till nåt lite barnsligt.

Mycket riktigt har jag varit med om att den som velat prata allvar med mig sagt Per och inte Pelle. På nätet använder jag ibland signaturen Pelleplutt – fast det har nog mest med barnramsan att göra, alltså med den Pelle som tog ett skutt, skutt, skutt.

Som jag sa kommer sig det svenska i mitt smeknamn också av vår särskilda tvåtonsaccent i flerstaviga ord. En fransman eller engelsman förstår sig inte på den. Säger jag att jag heter Pelle blir de ofta frustrerade eftersom de inte kan uttala det. (Försök själv att uttala det på franska eller engelska!) Svenska smeknamn har en alldeles speciell fonologi som gör att de klarar sig dåligt utomlands.

Pelle heter jag bara i Sverige! 

Comments

  1. En kollega berättade den underbara historien om en tysk vän, som var mycket förälskad i Sverige men inte kände till smeknamnsseden. Så förste sonen döptes Lars och andre sonen Lasse…

    På danska finns smeknamn inte i samma utsträckning; det är mest gamla dubbelnamn som har gett upphov till förkortade former: Hans Jørgen blir Sjønner, Poul Erik blir Polle. Däremot är Per och Pelle två distinkt olika namn, så kanske någon tror du har en tvillingbror…

  2. Som Olof och Olle, som väl får räknas som separata namn? På tal om det så minns jag att när vi (jag, Per L, Olle J och Jonas C) var med skriftbruksprojektgruppen i Lancaster så reagerade någon vi träffade på att halva gruppen hade så lustiga namn: Olle, Pelle. Det lät kul när ni presenterade er efter varandra!

    /Malin (Anna-Malin) – en variant på smeknamn på dubbelnamn…

  3. Hej Pelle!
    Grattis till en snygg blog! Spännande, och framförallt har jag aldrig förstått skillnanden Ronaldo och Ronaldinho. Jaa, jag heter ju Eva, och då har man inget smaknamn relaterat till det riktiga namnet, men det som är kul med Eva är att det finns överallt i världen. Till och med här nere på Anguilla i Karibien : )

  4. Apropå Per

    De senaste åren har jag samarbetat med ett gäng Per:ar och då är det rätt praktiskt att det finns lite olika varianter (Pelle Ledin, Per Holmberg i Göteborg och Per-Yngve Andersson på littvet i Örebro). Tursamt nog delar jag en kures med en Per här i Stocholm också – allt för mycket nytt kan ju bli lite oroligt (som nya namn ;-) Kanska kan jag införa Peraldino för att särskilja?

    Karolina (vars CVCV-namn i famljen är Line)

  6. Spanjorer använder inte bara -ito, -ita för att skapa smeknamn de har ett helt system med smeknamn för olika namn (Francisco –> Paco o.s.v.), det finns nån kul lista över dem på Wikipedia tror jag…

  7. Om man funderar kring språk utifrån ett socialt perspektiv (vilket är något jag ofta gör) är bruket av smeknamn i refererande uttryck intressant. Alltså inte om jag tilltalar Per som Pelle utan om jag kallar honom för Pelle i samtal där han själv inte deltar. Låt mig ge ett exempel för att förtydliga. Om jag i en föreläsning inför en grupp studenter kallar en av världens ledande samtalsanalytiska forskare för ”MANNY” i stället för EMANUEL Schegloff gör jag anspråk på en nära relation till denne Emanuel Schegloff. Detta anspråk kan skapa distans till mina studenter och en del skulle nog till och med uppfatta mig som lite snobbig. Att börja hänvisa till en person med smeknamn kan vara en känslig sak. Jag tillträdde min tjänst i Örebro ganska nyligen. Under min första tid här här sa alla andra Pelle men jag envisades med att använda Per. Att även jag nu säger Pelle i de allra flesta sammanhang kan kanske ses som ett tecken på att jag anammat min nya sociala tillhörighet. Bruket av smeknamn kan alltså vara ett verktyg för att visa att man är en i gänget. Om ni vill läsa mer om personreferens i svenska samtal rekommenderar jag Jenny Öqvists avhandling med den lockande titeln: När man talar om trollen. Personreferens i svenskt samtalsspråk.

  8. Ända tills skidåkerskan Anja Pärsson slog igenom var Anja ett fullkommligt hopplöst namn att heta i Sverige, och det trots att det är ett ganska vanligt namn i resten av östersjöområdet. Oftsast kallades man för Anna, Vanja, Tanja eller i värsta fall Aina. I resten av världen är det dock fullt gångbart (utom möjligeh i Ungern där det tydligen ligger för nära det ungerska ordet för mamma).Till sitt ursprung är det en rysk dimunitivform av Anna, ”lilla Anna” alltså. Kanske är det känslan av smeknamn men bristen på CVCV-struktur som krångar till det för oss. Det är ju dessutom helt omöjligt att göra ett svenskt smeknamn på det. Det absolut roligaste sättet att lösa problemet med mitt namn råkade jag ut för i 10-års åldern. En ny lekkamrat som aldrig hört namnt gjorde helt enkelt ett svenskt dubbelnamn av det: Ann-Ja. Jag uppskattar det mer nu än då.

  9. Intressant det du skriver Anna! Själv har jag helt tappat kontrollen över hur jag själv använder mitt namn resp. smeknamn socialt. När jag var yngre ville jag gärna att de jag kände lite bättre skulle kalla mig Malin. På senare år har jag börjat uppskatta mitt ganska ovanliga dubbelnamn mer och upplever ingen distans alls när folk kallar mig Anna-Malin. Bruket har mer blivit kopplat till olika personer än till relationens typ. (Därför har jag svårt att bestämma vad jag ska kalla mig när jag kommenterar den här bloggen.) Att jag själv tappat känslan för mitt smeknamns sociala betydelse hindrar dock inte att andra kan använda det i den funktionen, inför andra alltså. (Om nu någon skulle ha behov av det…) Eller sätts även den möjligheten ur spel nu när jag skrivit detta?

  10. Tillägg: en möjlig förklaring till att jag avsagt mig makten över mitt namn (lite tillspetsat kanske, men ni fattar) är att mina föräldrar och släktingar (som är från västkusten) uttalar Malin med grav accent, medan jag själv och de flesta andra jag känner (även i Örebro, där jag växte upp) använder akut accent. David Kornhall, som var lärare på Nordiska språk i Lund när jag läste där, menade att det i princip var två olika namn och att jag omöjligt kunde mena att det inte spelade någon roll vad man sa. Men, jo.