På ett möte förra året kom en dam in. Vi presenterades och hon utbrast genast: – Det är förskräckligt det här med att ungdomarna säger svenskalärare! Varför gör de det? Det heter ju svensklärare.
– Svenskalärare är ett bra ord, sa jag. Varför inte?
– Jamen det heter ju gungställning, inte gungaställning!
– Men i ämnet kemi är man ju kemilärare, då är det inte så konstigt att man i ämnet svenska är svenskalärare.
– Jamen…
Där var det dags för damens mötespunkt och sen gick hon. Diskussionen om språkets logik avbröts. Men här fortsätter den:
Den vanliga föreställningen om språk är att det rör sig om ett obönhörligt logiskt system. Logiken hämtas då gärna från det man själv lärde sig i skolan. På den tiden var språket alldeles särskilt logiskt och fullödigt. När man blir äldre och märker att ungdomarna inte säger som man själv har språket plötsligt blivit mindre logiskt och ganska förflackat. Och det är ungdomarnas fel.
Jag vill påstå att språket som system bara har en relativ stabilitet och att många olika logiker korsas. Det är egentligen inte så konstigt om vi går med på att språket är en mänsklig produkt. Människan är inte ett benhårt logiskt system.
Den logik som damen hänvisade till kan vi kalla formens logik. Den säger att ett och samma böjningssystem alltid gäller för allting av ett visst slag. För substantiv på –a säger då logiken att de alltid tappar sitt –a som förled i sammansättningar. Strumpa men strumpfabrik, flicka men flickskola. Och visst är det en av språkets logiker.
Men inte den enda. Det finns också en historiens logik. I gata finns rester av historiska böjningar kvar. Det heter gatpojke och gatflicka, helt enligt formens logik. Men gatukök med ett –u som vittnar om en historisk böjning (en s.k. oblik form). Och går det lika bra att säga gatkorsning som gatukorsning? Den vill renodla formens logik måste undvika gatukorsningar, brännmärka alla gatukök och hoppas på en allmän omskyltning till gatkök.
Vi har vidare en betydelsens logik. Ta frukten pumpa. Gör en sallad eller karva ur så att den liknar ett hus. Då har du gjort en pumpasallad eller ett pumpahus. Och det är utmärkt, för du ville nog inte att det skulle bli ett pumphus. Betydelsens logik säger att det är praktiskt att kunna göra skillnad på dessa båda hus.
I ordet svenskalärare finns en betydelsens logik, och det på två sätt. Den ena – som jag antydde i samtalet med damen – är att skolämnen bevarar sin form i sammansättningar just för att det främjar betydelsen. I ämnena geografi och gympa (som också slutar på –a!) har vi geografilärare och gympalärare. Med denna logik finns det självklart också svenskalärare.
Den andra betydelselogiken säger att det inte skadar att skilja ämnet och substantivet svenska från nationalitetsadjektivet svensk (som för övrigt också används som substantiv, alltså en svensk). Tänk att någon börjar snacka om svenskinflytandet i skolan. Du kan då inte utifrån själva ordet veta om det rör sig om ett inflytande som har att göra med nationalitet eller med skolämnet svenska. Att kunna skilja på svenskinflytande och svenskainflytande är vettigt, och det kan dagens ungdomar.
En sista men inte mindre viktig logik är användningens logik. Om en majoritet svenskar spontant och självklart använder ett uttryck så är det ett ganska säkert tecken på att det måste betraktas som en del av svenskan. Om någon, enligt en formens logik, skulle hävda att vi i tal måste skilja på de och dem, så blir påståendet lite poänglöst. För vi säger dom i tal. Det heter så, helt enkelt.
Och om alla ungdomar (och många andra, inklusive professorer i svenska språket) säger svenskalärare, så är det inte alldeles enkelt att avfärda ordet – med mindre att man tar till det alltid återkommande argumentet att ungdomen förstör, förvanskar, förflackar språket. Vilket de alltså inte gör.
Så leve svenskaläraren!
(Läs uppföljningen om Svensk(a)lärarföreningen.)