Brevet är ett format som är kopplat till papper och postförsändelser. Historiskt är det hur stort som helst. Sådant som tidningar och vetenskapliga artiklar har sina rötter i brevväxlingar, som också var varit viktiga för att skapa en genre som romanen. Och vad vore Nya Testamentet utan sina brev.

Dagens digitala värld till trots skrivs fortfarande brev, även av barn. Det här är Alexandra, åtta och ett halvt, som skriver till sin vän Mona. Vi har att göra med ett kärleksbrev. (Brevet återges med skribetens tillåtelse; hon villkorade med att hon skulle få heta just Alexandra.)

Känslostyrkan är tydlig, och den kodas på många sätt. Hälsningsfrasen markerar exklusivitet: De här är till dig Mona! Det följs upp med gråt och en expressiv stavning, längtar sååå mycket. Det är som att språket inte räcker tlil, vilket snart också visar sig vara fallet. Det blir handstilen som rent fysiskt sägs markera de överväldigande känslorna: Om jag skriver lite fult så det för att jag längtar så mycket efter dig.

Längtan är nyckelordet. Visuellt finns ett par smajlisar i slutet av brevet, en glad och en lessen, som markerar känsloregistret i denna längtan. Längst ner på papperet syns Monas namn i ett hjärta. Avslutningsfrasen är annars prosaisk – inget Puss och kram, Jag älskar dig etc. – men de stora versalerna ska nog tolkas som ännu ett uttryck för känsloband och känslostyrka: FRÅN ALEXANDRA.

Det hör till saken att Alexandra och Mona går i samma klass. De syns inte bara i skolan dagligen, utan friidrottar också tillsammans. Det blev aldrig så att det här brevet skickades.

Det går att ge brevet en genretolkning, alltså att barn och unga ser det personliga brevet som en känslornas hemvist. Det spåret blev tydligt för mig när jag läste en artikel av Karolina Wirdenäs*, som tar upp ett skrivprojekt i årskurs 7. Eleverna ska skriva ett personligt brev utifrån en ungdomsbok, Hjärtats fröjd av Per Nilsson. En av bokens karaktärer förutsätts vara avsändare. Eleverna har förberett sig genom att skriva läsloggar.

Läraren tar mest upp den yttre formen i början av undervisningsförloppet, hur det ska inledas (”Bäste Hans-Peter!” plus brevhuvud med datum och eventuellt plats föreslås) och avslutas (”Med vänlig hälsning!” plus namn nämns).

Eleverna tar med sig sina egna erfarenheter till skrivandet och laborerar med olika lösningar inom ramen för den yttre brevformen. Med dagens digitala medier finns redan ett vardagligt samhandlande genom skrift, och eleverna utgår från att ett brev skrivs när något verkligt allvarligt har inträffat. En elev är påfallande nöjd med känsloyttringarna i detta utkast:

Hur kunde du bara gå å ragga upp någon jävla tysk snubbe. Hans-Peter kan ta sig. Just nu är jag bara jävligt besviken på dig. IDIOT tror du jag inte fattar, tror du att han är kär i dig? Han dra å göra dig med barn du är bortglömd!! Anka, det är vad du är ful!!!

Brevet anknyter till de starka känslorna i ungdomsboken, men den här sortens utskällning, med invektiver som IDIOT och Anka, det är vad du är ful!!!, är inte vad läraren tänkt sig. Han får ägna ytterligare lektioner till att precisera den brevgenre han har i åtanke. När breven till sist är färdiga finns elevernas genreuppfattning, att personliga brev är tillför allvarliga händelser, ändå med. Utskällningar, självmordsbrev och kärleksbrev återkommer.

Vad gäller den yttre formen uppfattas lärarens exempel som ålderdomliga. Eleverna föredrar att inleda med ”Hej” plus ibland namn. Avslutningsfraserna är varierade. Med vänlig hälsning finns med, liksom Puss och kram eller bara namnet, vilket ju var Alexandras lösning.

Brevet är för dagens unga en genre som härbärgerar bara de starkaste uttrycken.

* Artikeln heter Att hjälpa eller stjälpa? och är under utgivning i tidskriften Språk & stil.