Klarspråks-snackisen denna sensommar är företaget Språkkonsulternas anmälan av Patent- och registreringsverket till JO. Se exempelvis DNs rapportering (här och här) och denna språkspalt av min professorskollega Anna-Malin Karlsson.

Språkkonsulterna menar att PRV bryter mot Språklagens paragraf 11. Det handlar om ett föreläggande, skrivet utifrån företagets ansökan om att registrera namnet Grammatikdagen. I föreläggandet förklaras att namnet saknar ”särskiljningsförmåga” och är ett för allmänt beskrivande ord för att kunna godtas som varumärke.

Jag ska inte kommentera själva anmälan mer än att PRV:s text hade kunnat vara tydligare på sina ställen, men att den inte utgör något lagbrott, vilket också JO konstaterade. I stället ska jag utgå från Språklagens precisering av klarspråk, att det handlar om att uttrycka sig vårdat, enkelt och begripligt. Att vårdat innebär korrekt och begripligt står för mottagaranpassat är uppenbart. Men vad är ett enkelt språk?

Ser man på typiska språkliga rekommendationer finns det en uppsättning råd som går igen, som att undvika vänsterunga meningar, passiva verb och substantiveringar av verb. Det tenderar att bli de språkliga konsekvenserna av enkelhet, medan begriplighet och mottagaranpassning snarare handlar om sådant som att i innehåll och disposition utgå från det som läsaren vill veta eller behöver svar på.

Tanken på enkelhet har en grund i talspråkliga föreställningar, så att skriftlig förkonstling ska undvikas och saker uttryckas som de gör till vardags. I Erik Wallanders Riktig svenska inleds kapitlet ”Skriv enkelt” av underrubriken ”Talspråket som mönster”. Udden är förstås riktad mot kanslispråket, som åtminstone in på 1970-talet fortfarande dök upp med sina vindlande meningar, traderade från tyska och latin.

Det folkhem där den sista upplagan av Riktig svenska kom ut 1973 är historia. Vi lever idag i ett senmodernt kunskapssamhälle, där exempelvis universitets- eller högskolestudier är nödvändiga för breda befolkningslager. Det är ett samhälle vars styrningsmekanismer är marknadsbetingade, så att vi själva ska välja skola till barnen, vilket elbolag vi vill ha, hur vi vill förvalta vår pension eller besluta vilket hemtjänstföretag som är prisvärdast.

Ett sätt att säga detta är att expertsystem ramlar ner på köksbordet. Vi har att efter förmåga fatta informerade beslut. Klarspråk, och myndigheternas uppdrag, blir till stor del att tydliggöra fack- och expertområden, regelverk och handlingsmöjligheter. Det blir då omöjligt att utgå från en enkelhet på talspråklig grund.

Jag menar att klarhet borde vara ledstjärnan. När medborgarna behöver ta del av specialiserad kunskap ska sådan uttryckas klart – och givetvis med mottagaranpassning, så att läsarens frågor och behov är styrande för texten.

I PRV-fallet innebär detta att det är rimligt att regelverket förklaras för den sökande, så att det framgår vad som kan vara ett varumärke. Något hårt krav på enkelhet går knappast att driva. Redan huvudbegreppet ”särskiljningsförmåga” får i så fall utmönstras. Det är ju en innehållstung sammansättning där förleden i sig är en substantivering. Den hör inte hemma i talspråket.

Det vi ska kräva är klarhet, i det här fallet att lagstiftningen tydligt framgår. Det finns som sagt delar av PRV:s text som kunde skrivits klarare men den kan knappast skrivas på en enkel, talspråklig prosa.

TIll sist. Min poäng är inte att bannlysa enkelhet från klarspråksarbete. Men klarheten bör gå före och principen formuleras så: Om två uttryck är (ungefär) lika klara, välj det enklaste!

UPPDATERING 12/9 2013
Jag missade att få med Rikstermbankens definition av klarspråk. Den ser ut så här:

Den ligger nära det jag skrivit ovan. Begriplighet gäller mottagaranpassning. I övrigt utmärks klarspråk av tydlighet, som har en liknande innebörd som den jag gett klarhet. Språklagens honnörsord vårdat nämns inte, utan i definitionen försätts att myndigheter skriver korrekt.