Av en händelse stötte jag på en finsk pro gradu-avhandling om känslouttryck i Kalle Anka. Den är skriven av Piia Takala och kan laddas ner som pdf här.

Hur vi uttrycker känslor i språk är ett ämne som intresserar mig. Sett till ordklasser är det hos interjektionerna som de mest direkta känslouttrycken finns.

Jag går i tur och ordning igenom fyra slags interjektioner i Kalle Anka: direktljud, härmljud, lexfraser och invektiver. Gemensamt för dem är att det finns till för att låta oss uttrycka känslor och förnimmelser.

I övrigt faller de i två grupper, såtillvida att direktljuden och härmljuden är de mest onomatopoetiska eller ljudåtergivande, medan lexfraserna och invektiverna bildas av vanliga ord, så att säga. (Min framställning följer Takalas avhandling och exemplen är därifrån, även om de nyss nämnda termerna är mina egna.)

Direktljud
Känsloupplevelser kan komma plötsligt. Vi kan känna smärta, vrede, förvåning, glädje, avsky etc. I situationen kommer inte det till uttryck i vanliga ord, utan som läten och ljud, alltså som det jag kallar direktljud.

Såna direktljud hör hemma i grammatikens utkanter, eftersom de oftast hamnar utanför satsen och därmed det språkliga sammanhanget. De blir en sorts utkast till språk, plötsliga vokal- eller konsonantyttringar. Den som vill kan begrunda om det inte kan ha varit härifrån som människans språk utvecklades en gång tiden.

A, o eller å kan någon utbrista. En konsonant kan läggas till, som i ha, aj, oj och åh, och vi kan kopiera uttrycken – ajaj, ojoj – som alltså står för känslor av triumf, smärta, förvåning etc.

Det finns en ljudsymbolik bakom detta som till viss del konventionaliserats i skrift. Slutna vokaler (t.ex. i) upplevs som svagare än öppna (som a). Ett i kan alltså symbolisera litenhet och ljus röst – mycket riktigt har utropet iiii använts (på ett könsstereotypt sätt) för att uttrycka hur kvinnor låter när de blir rädda för t.ex. en spindel.

Labiala konsonanter (som b och f) uttalas från läpparna med en pust och lämpar sig att symbolisera något negativt, som i bah och fy.

Låt oss se på tre återkommande känslor i Kalle Anka och deras (i skrift förmedlade) fonologi:

Undran och tvekan:

A. Hm… hm… jag har det!
B. Hm! Gick ungarna ombord på restaurangen, tro)
C. Jag ska flytta till… öh… Finland
D. Öh… den röda! Nej, vänta!

Både hm och öh har ett h som ger en lätt pust, som här kombineras med ett (mer eller mindre) slutet språkljud (dvs. m och ö – jämför öppnare och fonologiskt kraftigare interjektioner som ha och aj). Denna fonologiska återhållenhet gör att de lämpar sig för att återge upplevelser av funderande och sökande.

Detta förstärks i interpunktionen, ofta så att tre punkter får följa. Ett annat sätt att betona det livliga tankearbetet är att bygga ut uttrycket, som t.ex. öööh… eller öh… hum…

I A tänker Kalle efter när han löser korsord. I B är det Kajsa som letar efter knattarna. I exempel C försöker en person sälja mark till farbror Joakim och här markerar det infogade öh att utsagan är påhittad, en lögn. Yttrandet i D fälls när Knattarna håller på att desarmera en bomb.

Det ska sägas att hm och öh kan användas även till annat som har med funderande att göra, som en plötslig insikt eller en irritation över att inte fatta något.

Det sista härmljudet direktljudet får bli det för mig ganska roliga tss, som ju är ett väsande ljud. Det används för att uttrycka nedlåtenhet och irritation.

Tss! De har för många leksaker!
Tss! Dammar du aldrig här!

Härmljud
Härmljud bygger på att efterlikna icke-språkliga ljud, som skratt, gråt, regn, vind osv. Interjektionerna är som regel klart ljudsymboliska.

Ljudet från t.ex. en ballong som går sönder kan vi språkligt återge som pang. Kombinationen av en explosiv konsonant, p, som går över i en öppen vokal, a, och avslutas med en efterklingande nasal, ng, ger just ett explosivt intryck.

Vi börjar med att se hur skratt återges i Kalle Anka. Skratt börjar så gott som alltid med ett h, alltså med en lätt utandning med öppen mun. (Man kan jämföra med gråt, som brukar inledas av ett b, som i buu, som förutsätter stängd mun). Sen finns det, intressant nog, många olika vokaler: Hi, Ha, Hö, Hä, Ho.

I praktiken räcker det nu inte med en enda interjektion, eftersom ett skratt måste ha en utsträckning i tid. Ett avhugget Ha! uppfattar vi normalt som ett nedlåtande utrop. Det konventionella sättet att uttrycka skratt är därför dubblering:

A. Hi-hi! Nu blir jobbet snabbare gjort!
B. Ha ha! Kolla in den nya tönten!
C. Hi-ho-ha! Ta bort honom!

I A är Joakim glad för att ett jordskred hjälper honom att få fram en skatt. B-exemplet är negativt laddat; en mobbare skrattar åt en elev. C växlar mellan tre vokaler, vilket ska visa att Långben är riktigt road när han tittar på tv. Eftersom i är en stängd vokal och a en öppen tolkar vi gärna hi-hi som ett tystare skratt än ha-ha.

Så här härmar man våthet språkligt:

A. SPLATT!
B. SPRO-OSCH!
C. SLIRRR!

Gemsamt för orden är att ett inledande väsande s är centralt för att förmedla det blöta. Det sätts i ett konsonantkluster (spl-, spr- och sl-) för att ge intryck av rörelse. Väsandet kan understrykas av andra konsonanter med väsande karaktär, som ett avslutande sje- eller r-ljud (i exempel B och C). En kort avslutande konsonant som t (i exempel A) antyder att vi har att göra med just en kort exponering av våthet.

Lexfraser
Nu lämnar vi den direkta, kroppsliga ljudsymboliken och ser på hur känslor uttrycks i mer vanliga ord och fraser. Det ljudliga lämnar vi dock inte helt, för en huvudsak i Kalle Anka är alliterationen, upprepningen av ett inledande språkljud. Här alliterationer som inleds av milda och vilda:

Milda makrill! Titta!
Milda magsyra! Vad har jag gjort?
Milda mekaniska magpumpar!
Vilda valuta!
Vilda vrålapor! Det finns!
Vårtbitare och vägglöss!

De här interjektionerna uttrycker sådant som överraskning, beklagande, rädsla och irritation. Alliterationen i kombination med det både drastiska och snälla innehållet gör att exemplen blir lätt humoristiska. Överhuvudtaget är den här typen av lexfraser ymnigt förekommande och rikt varierade. Som framgår hämtas innehållet gärna från naturen, vilket också gäller för invektiverna.

Invektiver
I Kalle Anka hämtas förstås inte skällsorden från sådant som sex, avföring och religion, utan från djur. Djur som står nära människan undviks till förmån för t.ex. fåglar:

Ur vägen, din tuppkyckling!
Sällan, din gamla gam! Inte jag!
Glöm det, din ökenuggla!

Även från fiskar och kräldjur går det att hämta invektiv:

Hit med kombinationen nu, din sillskalle!
Ut med dej, din dumma löja!
Nu blir ni rammade, era slemkrypande havssniglar!

Liksom för lexfraserna är variationen stor, och man anar att författarna har ganska kul när de hittar på sina invektiver eller för den delen interjektioner överhuvudtaget.

Slutord
Den vill beskriva den språkliga stilen i Kalle Anka börjar lämpligen med interjektionerna. Att återge känslor, förnimmelser, ljud och kroppsliga reaktioner är viktigt när man riktar sig till unga läsare. Den ofta humoristiska användningen av interjektioner är en huvudsak i gestaltningen av Ankeborg.

Rikedomen av känslouttryck är ganska häftig, tycker jag.

Eller hur?