Barn säger dom. De är dömda till att göra fel när de tar sig an skriftens distinktion mellan pronomenen de och dem, som inte (längre) har någon förankring i talet. Det vanligaste och vettigaste lösningen för den som insett att skriften skyr dom är att ta till dem, som ju är ett nästan identiskt ord.

I ett tidigare inlägg visade jag hur en åttaåring växlade mellan dom och dem, vilket kunde relateras till Words stavningskontroll. I det här inlägget möter vi en annan åttaåring, Linnea, som provar en ny skriftspråksgrammatik. Se här (mina inringningar):

Det här är en sorts insändare, hämtad från webbplatsen Unga Fakta, där barn får komma till tals och, liksom Linnea, säga vad de tycker och tänker. (Att texten kom mina händer beror på att jag just nu undervisar grundlärare om barns tidiga läs och skriv, och kladdet i texten härrör från ett seminarium.)

Tidigt i texten kommer den vanliga dem-formen, då har dem fel, som förskriftligar talets dom. Eftersom pronomenet är subjekt påbjuder skriften de.

Det spännande är att Linnea skiljer ut ett annat dom, nämligen fristående bestämd artikel, som hon förskriftligar som det. Dem-formen inramas av sådana artiklar: det flesta 8 åringar (där det följs av ett adjektiviskt attribut) och än det vuxna (där det följs direkt av substantivet). Det som fristående plural artikel återkommer på detta vis, som det andra vuxna och, återigen, det vuxna.

Att Linnea kodar en distinktion mellan pronomen och fristående bestämd artikel visar på grammatisk kompetens. Oturligt nog för henne är svenskt skriftspråk sådant att den fristående bestämda artikeln, när den står i plural, och det plurala pronomenet, när det står i subjektsform, båda skrivs de.

En slutsats jag drar av detta har jag skrivit om tidigare, att det är dags att införa ett enhets-dom i skrift, eftersom det skulle närma skriften till talet och göra den lättillgängligare.

En annan slutsats, som jag redan antytt, är att barn beter sig förbluffande logiskt i sitt språkande. Linneas text har fler exempel på det. Hon har lärt sig dubbelteckning när det är kort vokal och tillämpar det skickligt: väll, idrotter, sånna etc. Men normen säger är att dubbelteckning tillämpas på betonade stavelser, och det finns dessutom många undantag (väll är ju betonat men ändå ska det vara enkelteckning).

I tal är satt helt säkert ett ord, men skriften skiljer ut det som två, så att. Det är ett jäkla jobb att lära sig skriftspråksnormer. Linnea gör det bra.

Exkurs
I den avslutande meningen används det som pluralpronomen (och inte fristånde artikel) med korrelatet vuxna: så har vuxna det jobbigt för det måste jobba. Kanske skriver Linnea så eftersom hon hittills i texten har använt det (som fristående artikel) i kombination med vuxna.

Att de ibland skrivs det uppmärksammas i Språkriktighetsboken (s. 208). Det förklaras med att pronomenet det oftast uttalas de i tal: De e inge fel i de. Kommentaren blir:

För den som lärt sig att uttalet de ska stavas det är steget inte långt till att tillämpa samma regel även på andra pronomen som skrivs de (om än uttalas dom).

Det här resonemanget är inte riktigt överförbart på Linneas text, eftersom det ju främst är de bestämda artiklarna som skrivs det. Men det understryker att skriftspråksnormerna är luriga.

En sista fundering är om fristående bestämd artikel ibland uttalas som de i tal, om rentav Linnea använder ett sånt uttal ibland. Det vet vi förstås inte, och jag vet inte om det uttalet är särskilt spritt. Jag gissar att det är marginellt, men jag är alltså inte säker. Kanske är det någon som vet?