Jag är i Västerås. Min mamma ropade till när hon läst lokaltidningen, VLT, i går: – Det står moona? Vad är det?
Jag känner igen ordet sen min ungdomstid och svarade: – Visa rumpan. (Ordet är alltså metaforiskt och liknar den vita rumpan vid en måne.)
När jag kollade notisen visade det sig vara ett TT-material. TT, Tidningarnas telegrambyrå, är markandsledande och säljer nyheter till dagstidningar och andra medieföretag.
Man kan diskutera vad moona har att göra i nyhetsrapportering – det är vad jag gör i detta inlägg.
TT-artikeln
Eftersom TT levererar nyheter till en mängd tidningar kom moona att möra möta läsare i hela Sverige. Så här lyder notisen (saxad från Göteborgs-Posten, men jag kunde som sagt klippt ut den från många andra tidningar – min fetstil):
Visade rumpan och sköt
Ett minst sagt udda brott begicks vid 18-tiden på fredagskvällen i Älvsjö i södra Stockholm.
– Två personer som är helt okända för varandra möts. Den ene moonar och tar sedan fram en pistol och skjuter ett skott i backen. Sedan går han in och sätter sig i sin långtradare, säger Inger Qvennerstedt, vakthavande befäl vid Stockholmspolisens länskommunikationscentral.
I långtradaren greps mannen av piketpolis.Qvennerstedt tycker att det inte är helt självklart hur man ska brottsrubricera händelsen.
– Det kom in som skottlossning och skulle kunna bli någon form av olaga hot. Det var väl meningen att framkalla någon form av fara.
– Sexuellt ofredande kan det ju också vara, när man visar rumpan så där.
TT
Den som inte förstår moona får ingen direkt hjälp i artikeln. Indirekt kan man möjligen sluta sig till betydelsen av rubriken – Visade rumpan och sköt – men det förutsätter ett avancerat detektivarbete.
TT har, som jag ser det, gjort ett mindre lyckat jobb här. Deras nyheter ska språkligt sett vara anpassade till breda målgrupper, och moona går på tvärs mot det, eftersom det är bundet till vissa varieteter. Dvs. det har en social (särskilt vad gäller ålder, tror jag) spridning som gör att alla inte kan relatera till det.
Nu finns det ett ställe där vardagliga ord brukar ramla in i tidningar, nämligen pratminus. Och det där det som sker här: – Två personer som är helt okända för varandra möts. Den ene moonar och […], säger Inger Qvennerstedt, vakthavande befäl vid Stockholmspolisens länskommunikationscentral.
Det gör att ordet kan försvaras på så vis att det inte är tidningen som tar ansvar för det, utan polisen, intressant nog. Men det pedagogiska problemet kvarstår. Vill man använda anföringen måste man hitta ett sätt att introdcuera moona i texten, och det gör man inte riktigt.
Moona och Göteborgskravallerna
Eftersom jag saxade ur Göteborgs-Posten gick jag också till Språkbanken, där man kan söka i GP från 2001 till 2004. I de fem årgångarna finns det bara två belägg på moona, som alltså är extremt ovanligt.
Belägget från 2001 visar tydligt att GP inte förutsätter att läsekretsen är bekant med ordet:
Ungefär samtidigt som några demonstranter drar ned byxorna på Drottningtorget för att ”moona” president George Bush (åskådarna var mångdubbelt fler), avlöser Matts Sjöström, vakthavande kommissarie vid länsordningspolisen, Ingvar Bjerrefors som insatschef.
Betydelsen introduceras mycket pedagogiskt med drar ned byxorna och därefter används citattecken kring moona, för att visa att det inte hör till tidningens eget språkbruk, utan är en del av demonstranternas vokabulär.
Vi har att göra med de så omdiskuterade Göteborgskravallerna vid EU-toppmötet 2001. Det är Attac Göteborg som har planerat mooningen (enligt Aftonbladet).
Användningen av det inte helt rumsrena moona markerar språkligt att det rör sig om något avvikande. Dvs. tidningen och läsarna kan förenas i ett vi som inte är som dom som moonar.
Artikeln hos andra tidningar och nyhetsbyråer
Eftersom TT är den dominerande nyhetsbyrån kom alltså moona att spridas över Sverige. Men alla tidningar anlitar inte TT. Dagens Nyheter valde att själva skriva om det hela:
Visade rumpan och sköt i marken
En man greps av polisen på parkeringen mittemot Stockholmsmässan i Älvsjö tidigt på fredagskvällen efter att ha skjutit i marken med en vad polisen misstänker vara en startpistol. Ingen människa kom till skada.
Mannen greps i en tyskregistrerad långtradare som stod parkerad på parkeringen intill McDonalds när polispiketen kom till platsen vid 18-tiden på fredagskvällen. Enligt vakthavande befäl vid ledningscentralen i Stockholm drog mannen ned byxorna och visade baken för en gäst som var på väg till restaurangen. Därefter drog han fram en pistol och sköt i marken framför mannen.
När polispiketen kom till platsen hade mannen satt sig i en lastbil intill restaurangen. Han greps och i bilen hittade man en startpistol som sannolikt är det vapen den gripne sköt med.
– Det var ett lugnt gripande och ingen kom till skada. Varför mannen moonade och sedan sköt vet vi i nuläget inget om, säger vakthavande befäl.
Den gripne mannen är misstänkt för olaga hot och sexuellt ofredande samt rattfylleri. Enligt uppgift var han berusad och uppträdde stökigt inne på McDonalds-restaurangen.
Pea Nilsson
Eftersom tidningen själv gjort ett jobb på det hela är det naturligt att artikeln blir längre än TT:s. Även DN intervjuar det vakthavande befälet (alternativt läser TT-notisen), där det vakthavande befälet snackar om att moona. Nu låter pratminuset så här (jfr med TT!): Varför mannen moonade och sedan sköt vet vi i nuläget inget om, säger vakthavande befäl.
En varför-bisats underförstår att läsaren är bekant med sakförhållandet, dvs. i detta fall redan vet att mannen moonat. Den kräver alltså en bakgrund, vilket DN mycket riktigt ger. Rubriken, Visade rumpan och sköt i marken, följs upp i brödtexten. Där sägs att mannen drog ned byxorna och visade baken.
När pratminuset kommer kan då journalisten använda en varför-bisats som pekar bakåt på just detta händelseförlopp, vilket gör det lätt att identifiera betydelsen hos ordet.
Här finns alltså den pedagogiska textstrategi – en avancerad sådan, ska tilläggas – som inte TT fick till. Exemplet illustrerar också att man inte ska tro att anföringar – eller pratminus – i tidningar är ordagranna återgivningar av vad någon sagt.
Inte heller i SvD används TT. SvD anlitar en annan nyhetsbyrå, Sveriges Nyheter:
Berusad sköt och visade baken
Först visade han baken, sen sköt han med en startpistol mot marken.
Händelsen inträffade vid Stockholmsmässan i Älvsjö på fredagskvällen. En polispiket kom till platsen och grep mannen i en tyskregistrerad lastbil. Han är misstänkt för olaga hot, sexuellt ofredande och rattfylleri.
SVERIGES NYHETER
Sveriges Nyheter gör alltså en kort notis på det hela och är det medieföretag som ger det hela minst nyhetsvärde. Och man gör det utan moona.
Slutord
Det här inlägget kan läsas på åtminstone tre sätt. För det första handlar det om vilken plats vardagsord som är lätt ekivoka och har ojämn social distribution har i tidningars nyhetsrapportering. Den handlar ofta om marginaliserade grupper med ett språkbruk som inte alltid tål offentlighetens ljus.
Moona dyker sällan eller aldrig upp i tidningens egen text, utan i pratminus eller inom citattecken. Det kan användas för att skapa ett vi (tidningarna och läsarna) kontra ett dom (diverse subversiva element).
När TT gjorde sin notis i lördags var det en polis som fick yttra ordet, om än om en brottsling, vilket ger det lite mer legitimitet. Det blir en del av ett ordval som i övrigt berör brottsrubricering, olaga hot, framkallande av fara etc., dvs. en del av en polisjargong, som tidningarna väljer att återge.
Problemet blir då att alla inte förstår ordet, och det klarade inte TT att hantera. Här har inlägget visat på olika pedagogiska textstrategier som hämtats från GP och DN.
För det andra visar det på vilken makt de stora medieföretagen har, även över språket. TT:s ordval gjorde att ett för många obegripligt moona plötsligt dök upp vid köksbordet lite överallt i Sverige.
För det tredje kan det läsas som en stilanalys av dagstidningars nyhetsrapportering. Det visar på hur man använder anföringar, hanterar avvikande språkbruk, finner strategier för att få med läsarna i texten. Den som vill kan ju jämföra TT:s version med DN:s och Sveriges Nyheter – det finns många fler iakttagelser att göra.
Dvs. den enkla och korta betraktelse över moona som jag började skriva på blev nåt helt annat och mycket längre!
Tillägg 5/5 kl. 20.30
Jag brukar kolla igenom särskilt länkarna i längre inlägg i efterhand för säkerhets skull. De var OK, men det visade sig att min formatering var lite olycklig, så den är ändrad i återgivningen av artiklarna. Dessutom hade en underrubrik i SvD-artikeln trillat bort; den är nu tillagd.
Kommentera