I början av sommaren skrev jag en artikel om nattuttryck i Språktidningen, Så blir älgskog en mumsbit. Nu när sommarsolståndet är förbi och vi går mot mörkare tider är det dags att återvända till ämnet.
Liksom förra sommaren – då blev det ett inlägg om Åsa Larsson – medförde semesterläsningen nattuttryck. Som alla andra läste jag En man som heter Ove, och nattuttrycken återkommer. Och det finns lite annat som jag gärna språkkommenterar.
En av mina personliga favoriter, som jag självklart nämner i Språktidningen, är den där plåten som har korrigerats (s. 226 i pocketutgåvan, jfr detta inlägg).
Ove går till grannen Anita, som tillsammans med sin man Rune, numera dement men tidigare ansvarig för det Ove kallar statskuppen i bostadsrättsföreningen, tillhör bokens huvudpersoner. Ove har planer på att lägga ut strömförande plåt på sin uppfart, så att hundjäveln mitt emot ska få ett välförtjänt blixtnedslag i urinröret.
– Vad kan jag göra för dig? frågar hon.
– Har ni korrugerad plåt hemma? motfrågar han.
– ”Korrigerad plåt”, mumlar hon, som om det var felaktig plåt som någon måst rätta till.
– Men herregud, k-o-r-r-u-g-e-r-a-d plåt.
Det latinska participet corrugatus, ’göra vågig’, har bara en latinkunnig etymolog koll på. Klart att korrigerad är mycket begripligare, vilket Backman också passar på att flika in.
Den koleriska Ove är pigg på att rätta folks språk, och det ska inte ses som en enkel konsekvens av kontrollbehov och inskränkthet, utan det är ytterst ett uttryck för hans kärlek till sin för tidigt bortgångna fru, svenskläraren Sonja, som han älskar över allt annat.
När Ove möter sina nya grannar kommer ett verkligt klassiskt nattuttryck in, insektsnyckel. Ove vet inte riktigt vad den blonda lufsen heter (Patrik ska det visa sig sen), mannen till Parveneh, som är en iransk flykting som Ove motvilligt börjat umgås med. Vilket bidrar till att han inte, som planerat, lyckas ta livet av sig. Nu har grannarna ringt på (s. 70):
Lufsen harklar sig:
– En stege. Och en insektsnyckel.
– Du menar en insexnyckel?
Parvaneh nickar. Lufsen ser frågande ut.
– En insektesnyckel heter det väl?
– Insexnyckel, rättar Parvaneh och Ove i en mun.
Parveneh nickar ivrigt åt honom och pekar triumferande på Ove.
– Sa ju att det hette det!
Lufsen mumlar något ohörbart.
– Men du bara ”Nuwäää! Det heter ’insekts’-nyckel”!, flinar Parvaneh.
Lufsen är inte ensam om att få sitt nattuttryck avslöjat. Det ligger, som jag påpekat många gånger, i nattuttryckens natur att dras fram i ljuset. Särskilt om man träffar Ove.
Stilistiskt gestaltar nattuttrycken sociala relationer hos Backman. Att boken slutar med att Parvaneh och Ove blir bästa vänner, att Ove blir den morfar hon förlorade innan hon flydde till Sverige och att Ove inte tar livet av sig, kan nästan anas. Även Patrik och Ove blir för övrigt vänner, för sådan är denna roman; språktjafs betyder att nån sorts relation är på väg att utvecklas. Bland annat hjälps de åt att hindra myndigheterna från att ta in Rune på hem.
Den sista repliken lyder: – Men du bara ”Nuwäää! Det heter ’insekts’-nyckel”! Här blir det en indrekt gestaltning; Parvaneh härmar Patriks röst på ett mycket talspråkligt sätt. Det heter Nuwäää och inte Nej. Utropet föregås av det expressiva bara (som återger talets ba – det sakliga och skriftkorrekta anföringsverbet sa undviks).
Vi tar scenen där en för boken viktig yngling kommer in i handlingen. Ove inspekterar bostadsrättsföreningens område varje morgon. Ordning och reda ska det vara. Den här gången hittar han en obehörig cykel (s. 56):
Ove lyfter upp den. Framdäcket har punktering. Han låser upp förrådet och lyfter prydligt in cykeln i raden av de andra. Han låser dörren och har precis ryckt i den tre gånger när han hör en senpubertal röst bjäbba i hans öra.
– Meh! Vafan håller du på med?
Meh är nyckelordet här (jfr detta inlägg). Det markerar att det rör sig om en yngling som inte har koll. Ove struntar i protesten, saken är ur världen. Eller inte. När Ove en annan dag slår upp sin dörr, gravt irriterad på de godtyckliga tider posten kommer, står han där i brevbäraruniform (s. 232):
Ove lägger märke till att det är samma yngling som bråkade med honom om den där cykeln uppe vid förrådet för några dagar sedan. Den som ynglingen sa att han skulle ”laga”. Men det vet ju Ove hur det är med sånt. ”Laga” betyder ”stjäla och sälja på Internet” för de här slynglarna. Så är det.
Det visar sig att ynglingen haft Sonja som svensklärare. Språket spelar som sagt en stor roll i romanen. Adrian, som vi långt senare får veta att han heter, förklarar (s. 234):
– Hon är den enda lärare jag haft som inte tyckt att jag var helt dum i huvudet, mumlar han med något tjockt i rösten.
– Hon fick mig att läsa han… Shakespeare, du vet. Jag visste typ inte ens att jag kunde läsa.
Adverben typ inte ens i den sista repliken är effektivt talspråkshärmande. Ove åtar sig att ta ut cykeln så att den kan bli lagad. Han skiner upp och säger: Allvar mannen?
En kväll när Ove kommit på en enkel och effektiv självmordsplan och hämtat sitt gevär ringer det på. Nu står Adrian där med en kompis som kommit ut som homosexuell till sin pappas förfäran. Givetvis är en språkfråga med och driver dialogen (s. 288):
– Han slängde ut han! inflikar Adrian.
– Honom, rättar Ove.
Och så blir kompisen Mirsad, som Owe tidigare träffat i samband med att han lagade cykeln, inneboende. Ove får allt svårare att ta livet av sig.
Vi återvänder till meh, som återkommer med varierad stavning. I scenen ovan där Lufsens insektsnyckel avslöjas fortsätter gnabbet med ping-pong-repliker skrivna så att man inte riktigt vet vem av Partik och Parvaneh som säger vad (s. 71):
– Ska vi googla eller?
– Visst! Googla då! Wikipedia det!
¬ Ge mig din telefon då!
– Använd din egen telefon!
– Mäh! Jag har den inte med mig!
– Jobbigt!
Mäh är alltså stavningen nu. Och jag är ganska säker på att det är Patrik som säger det, så tolkar jag de språknormer som romanen följer. Verbet Wikipedia är ett kul inslag i tjafset (stavningen blir densamma som hos substantivet) – och har jag rätt i att Patrik säger mäh hamnar Wikipedia-verbet i Parvanehs replik, vilket ligger i linje med hennes rappa uttryckssätt. Som helhet visar replikföringen att vi har att göra med ett tajt par.
Tillbaka till nattuttryck. I tillbakablickar gestaltas Sonjas och Oves tillvaro och egenskaper. Som när Ove hade med sig en kupong med 2 blommor för 50 kronor till affären (s. 40):
Och eftersom Ove bara skulle ha en blomma framförde han med all rim och reson i världen till kassabiträdet att han borde få köpa den för 25. Eftersom det är hälften av 50. Detta gick inte kassabiträdet, en mobiltelefonsknapprande 19-åring som uppenbart hade tuggummi i hjärnan, med på.
Här är knapprande nybildningen. Förr i tiden var det knattrande man hörde från tangenter och skrivmaskiner (jfr detta inlägg). Det hör till saken att Ove till sist, efter invecklade samtal med butikschefen, får sin vilja igenom. Och att han senare i romanen köper värsta digitala prylarna till Parvanehs barn.
Oves första replik, på romans första sida, har med datorer att göra. Utifrån en talspråksstavning antyds att Owe är i underläge gentemot expediten: – Jaha! Är det här en såna hära Ajjpadd då? kräver Ove att få veta. Även formen en såna hära strider mot Oves natur, så som vi sedan lär känna honom. Scenen utspelar sig först i boken men i den kronologiska tiden efter det att Owe träffat sina nya vänner. Jag tolkar den som att Backman direkt vill visa läsaren att Owe är en man som vill ha koll men inte riktigt har det.
Så är boken skriven. Teman återkommer och turneras på ett metaspråkligt sätt, så att själva språkformen lyfts fram och påkallar tolkningar.
Ord från Ove som Parvaneh kommer att bära med sig hela livet är dessa (s. 99): – För du är inte en komplett idiot. De fälls under övningskörning, och är det nåt Ove är noga med så är det bilar. Jag faller för frestelsen att säga liknande om Fredrik Backmans språk i replikföringen. Han är inte en komplett idiot.
Inlägget uppdaterat 28/9 2013 (jfr kommentarerna).
(
