• Hem
  • Kontakt
  • Om bloggen
  • Om mig
  • Översikter

På svenska

En djupdykning i det svenska språket

En man som heter Ove gillar inte korrigerad plåt

12 augusti, 2013 by Per

I början av sommaren skrev jag en artikel om nattuttryck i Språktidningen, Så blir älgskog en mumsbit. Nu när sommarsolståndet är förbi och vi går mot mörkare tider är det dags att återvända till ämnet.

En man som heter OveLiksom förra sommaren – då blev det ett inlägg om Åsa Larsson – medförde semesterläsningen nattuttryck. Som alla andra läste jag En man som heter Ove, och nattuttrycken återkommer. Och det finns lite annat som jag gärna språkkommenterar.

En av mina personliga favoriter, som jag självklart nämner i Språktidningen, är den där plåten som har korrigerats (s. 226 i pocketutgåvan, jfr detta inlägg).

Ove går till grannen Anita, som tillsammans med sin man Rune, numera dement men tidigare ansvarig för det Ove kallar statskuppen i bostadsrättsföreningen, tillhör bokens huvudpersoner. Ove har planer på att lägga ut strömförande plåt på sin uppfart, så att hundjäveln mitt emot ska få ett välförtjänt blixtnedslag i urinröret.

– Vad kan jag göra för dig? frågar hon.
– Har ni korrugerad plåt hemma? motfrågar han.
– ”Korrigerad plåt”, mumlar hon, som om det var felaktig plåt som någon måst rätta till.
– Men herregud, k-o-r-r-u-g-e-r-a-d plåt.

Det latinska participet corrugatus, ’göra vågig’, har bara en latinkunnig etymolog koll på. Klart att korrigerad är mycket begripligare, vilket Backman också passar på att flika in.

Den koleriska Ove är pigg på att rätta folks språk, och det ska inte ses som en enkel konsekvens av kontrollbehov och inskränkthet, utan det är ytterst ett uttryck för hans kärlek till sin för tidigt bortgångna fru, svenskläraren Sonja, som han älskar över allt annat.

När Ove möter sina nya grannar kommer ett verkligt klassiskt nattuttryck in, insektsnyckel. Ove vet inte riktigt vad den blonda lufsen heter (Patrik ska det visa sig sen), mannen till Parveneh, som är en iransk flykting som Ove motvilligt börjat umgås med. Vilket bidrar till att han inte, som planerat, lyckas ta livet av sig. Nu har grannarna ringt på (s. 70):

Lufsen harklar sig:
– En stege. Och en insektsnyckel.
– Du menar en insexnyckel?
Parvaneh nickar. Lufsen ser frågande ut.
– En insektesnyckel heter det väl?
– Insexnyckel, rättar Parvaneh och Ove i en mun.
Parveneh nickar ivrigt åt honom och pekar triumferande på Ove.
– Sa ju att det hette det!
Lufsen mumlar något ohörbart.
– Men du bara ”Nuwäää! Det heter ’insekts’-nyckel”!, flinar Parvaneh.

Lufsen är inte ensam om att få sitt nattuttryck avslöjat. Det ligger, som jag påpekat många gånger, i nattuttryckens natur att dras fram i ljuset. Särskilt om man träffar Ove.

Stilistiskt gestaltar nattuttrycken sociala relationer hos Backman. Att boken slutar med att Parvaneh och Ove blir bästa vänner, att Ove blir den morfar hon förlorade innan hon flydde till Sverige och att Ove inte tar livet av sig, kan nästan anas. Även Patrik och Ove blir för övrigt vänner, för sådan är denna roman; språktjafs betyder att nån sorts relation är på väg att utvecklas. Bland annat hjälps de åt att hindra myndigheterna från att ta in Rune på hem.

Den sista repliken lyder: – Men du bara ”Nuwäää! Det heter ’insekts’-nyckel”! Här blir det en indrekt gestaltning; Parvaneh härmar Patriks röst på ett mycket talspråkligt sätt. Det heter Nuwäää och inte Nej. Utropet föregås av det expressiva bara (som återger talets ba – det sakliga och skriftkorrekta anföringsverbet sa undviks).

Vi tar scenen där en för boken viktig yngling kommer in i handlingen. Ove inspekterar bostadsrättsföreningens område varje morgon. Ordning och reda ska det vara. Den här gången hittar han en obehörig cykel (s. 56):

Ove lyfter upp den. Framdäcket har punktering. Han låser upp förrådet och lyfter prydligt in cykeln i raden av de andra. Han låser dörren och har precis ryckt i den tre gånger när han hör en senpubertal röst bjäbba i hans öra.
– Meh! Vafan håller du på med?

Meh är nyckelordet här (jfr detta inlägg). Det markerar att det rör sig om en yngling som inte har koll. Ove struntar i protesten, saken är ur världen. Eller inte. När Ove en annan dag slår upp sin dörr, gravt irriterad på de godtyckliga tider posten kommer, står han där i brevbäraruniform (s. 232):

Ove lägger märke till att det är samma yngling som bråkade med honom om den där cykeln uppe vid förrådet för några dagar sedan. Den som ynglingen sa att han skulle ”laga”. Men det vet ju Ove hur det är med sånt. ”Laga” betyder ”stjäla och sälja på Internet” för de här slynglarna. Så är det.

Det visar sig att ynglingen haft Sonja som svensklärare. Språket spelar som sagt en stor roll i romanen. Adrian, som vi långt senare får veta att han heter, förklarar (s. 234):

– Hon är den enda lärare jag haft som inte tyckt att jag var helt dum i huvudet, mumlar han med något tjockt i rösten.
– Hon fick mig att läsa han… Shakespeare, du vet. Jag visste typ inte ens att jag kunde läsa.

Adverben typ inte ens i den sista repliken är effektivt talspråkshärmande. Ove åtar sig att ta ut cykeln så att den kan bli lagad. Han skiner upp och säger: Allvar mannen?

En kväll när Ove kommit på en enkel och effektiv självmordsplan och hämtat sitt gevär ringer det på. Nu står Adrian där med en kompis som kommit ut som homosexuell till sin pappas förfäran. Givetvis är en språkfråga med och driver dialogen (s. 288):

– Han slängde ut han! inflikar Adrian.
– Honom, rättar Ove.

Och så blir kompisen Mirsad, som Owe tidigare träffat i samband med att han lagade cykeln, inneboende. Ove får allt svårare att ta livet av sig.

Vi återvänder till meh, som återkommer med varierad stavning. I scenen ovan där Lufsens insektsnyckel avslöjas fortsätter gnabbet med ping-pong-repliker skrivna så att man inte riktigt vet vem av Partik och Parvaneh som säger vad (s. 71):

– Ska vi googla eller?
– Visst! Googla då! Wikipedia det!
¬ Ge mig din telefon då!
– Använd din egen telefon!
– Mäh! Jag har den inte med mig!
– Jobbigt!

Mäh är alltså stavningen nu. Och jag är ganska säker på att det är Patrik som säger det, så tolkar jag de språknormer som romanen följer. Verbet Wikipedia är ett kul inslag i tjafset (stavningen blir densamma som hos substantivet) – och har jag rätt i att Patrik säger mäh hamnar Wikipedia-verbet i Parvanehs replik, vilket ligger i linje med hennes rappa uttryckssätt. Som helhet visar replikföringen att vi har att göra med ett tajt par.

Tillbaka till nattuttryck. I tillbakablickar gestaltas Sonjas och Oves tillvaro och egenskaper. Som när Ove hade med sig en kupong med 2 blommor för 50 kronor till affären (s. 40):

Och eftersom Ove bara skulle ha en blomma framförde han med all rim och reson i världen till kassabiträdet att han borde få köpa den för 25. Eftersom det är hälften av 50. Detta gick inte kassabiträdet, en mobiltelefonsknapprande 19-åring som uppenbart hade tuggummi i hjärnan, med på.

Här är knapprande nybildningen. Förr i tiden var det knattrande man hörde från tangenter och skrivmaskiner (jfr detta inlägg). Det hör till saken att Ove till sist, efter invecklade samtal med butikschefen, får sin vilja igenom. Och att han senare i romanen köper värsta digitala prylarna till Parvanehs barn.

Oves första replik, på romans första sida, har med datorer att göra. Utifrån en talspråksstavning antyds att Owe är i underläge gentemot expediten: – Jaha! Är det här en såna hära Ajjpadd då? kräver Ove att få veta. Även formen en såna hära strider mot Oves natur, så som vi sedan lär känna honom. Scenen utspelar sig först i boken men i den kronologiska tiden efter det att Owe träffat sina nya vänner. Jag tolkar den som att Backman direkt vill visa läsaren att Owe är en man som vill ha koll men inte riktigt har det.

Så är boken skriven. Teman återkommer och turneras på ett metaspråkligt sätt, så att själva språkformen lyfts fram och påkallar tolkningar.

Ord från Ove som Parvaneh kommer att bära med sig hela livet är dessa (s. 99): – För du är inte en komplett idiot. De fälls under övningskörning, och är det nåt Ove är noga med så är det bilar. Jag faller för frestelsen att säga liknande om Fredrik Backmans språk i replikföringen. Han är inte en komplett idiot.

Inlägget uppdaterat 28/9 2013 (jfr kommentarerna).

Filed Under: Böcker, Serier, Tidskrifter, Avhandlingar, Folketymologier, Eggcorn, Nattuttryck Tagged With: En man som heter Ove, Fredrik Backman, litterär stilistik, repliker, talspråklighet

Åsa Larssons nattuttryck: professoriskt och farligkorv

16 juli, 2012 by Per

När regnskurar beskär sommarbadandet och lantlivet inte gynnar nätuppkoppling är böcker det som gäller. När det gäller vår exportsuccé Swedish Crime är nog Åsa Larsson den jag helst läser. Jag är just klar med Till dess din vrede upphör.

Jag kunde inte låta bli att notera ett par nattuttryck, alltså spontana nybildningar som låter lika som ursprungsorden men ger mer mening. Först professoriskt (från sidan 114, min festil):

   Anna-Maria skakade på huvudet.
   – Var är dörren till vedboden? frågade hon.
   – Finns ingen dörr, sa Göran Sillfors. Det är ju det som är problematiken.
   På vedbodtaket hade snön smält och sedan frusit. En jättelik kaka av is hängde olycksbådande ut över takkanten.
   Anna-Maria tog av sig mössan och öppnade skoteroverallen. Hon var alldeles för varmt klädd.
   – Du vet vad jag menar, log hon glatt. Visa mig var dörren satt. Är den på baksidan?
   Dörrhålet satt på gaveln och var ingenspikat med brädor.
   – Jag ska ordna med ny dörr till våren, sa Göran Sillfors. Nu är ju ändå inte här nåt på vintern så då fick det bli lite professoriskt.

Anna-Maria Mella är polisinspektör i Kiruna. Hon utreder ett försvinnande som börjar likna ett mord på två ungdomar. Göran Sillfors äger en stuga vid den sjö i Vittangijärvi där de möjligen dykte när de dog. Det är viktigt för utredningen att få ett färgprov från hans vedboddörr. Det ska matchas mot färgrester på den döda kvinna som för övrigt och lite originellt är bokens huvudberättare.

Det är Göran Sillfors som säger att det fick bli lite professoriskt. Av det föregående kapitlet har vi förstått att Sillfors är en medelålders man som brukar snacka vitt och brett med allt och alla.

Med professoriskt gör Åsa Larsson en liten men dock markering av hans tal, att han är lokalbefolkning, att snacket kan låta så. Och mer exakt blir det en karakteristik av Sillfors.

Det framgår av hans replik innan: Det är ju det som är problematiken. Inte problemet, utan det längre, omständligare problematiken, som lägger upp för professoriskt i nästa mening.

Natuttrycket bygger förstås på att ursprungsordet provisoriskt byts mot nybildningen professoriskt. Orden låter nästan lika, /v/ och /f/ uttalas ungefär på samma sätt, mot läpparna och tänderna, huvudskillnaden är att /v/ är en tonande konsonant.

Skillnaden i betydelse är att nybildningen bygger på att professorer och såna lever i bokliga världar och inte förstår sig på praktiska och handfasta saker. Nåt som är tillfälligt reparerat är professoriskt gjort.

(Jag kan inte låta bli att flika in det vanliga sättet att säga att nåt är ointressant. Det är ju att slå fast att det är av akademiskt intresse, dvs. utan kontakt med verkligheten. Nybildningen har ingen konstig betydelse.)

Nu till farligkorv. Anna-Karin Malla, som är fyrbarnsmamma, blir uppringd i hemmet av bokens huvudperson, kammaråklagare Rebecka Martinsson (sidan 213):

   Anna-Maria skrattade.
   – Vad ska ni äta i kväll?
   – Rökt gädda.
   – Rökt gädda, det har jag aldrig provat.
   – Gott! Ni då?
   – Vi har redan ätit, sa Anna-Maria. Gustav fick välja så det blev ”farlig-korv”.

Falukorv nybildas som farlig-korv. Orden låter mer lika än vad som framgår av skriftbilden när de uttalas med sammansättningsaccent. Förleden farlig tappar sitt avslutande /g/ i korvkrocken, kan man säga, alltså att det försvinner in i det /k/ som inleder nästa betonade stavelse.

För ett barn blir ursprungsordets förled, som syftar på staden Falun och uppträder i den förkortade formen falu-, gärna ett restmorfem, en orddel utan betydelse. Ett sätt att skapa mening är att ta till nåt likaljudande, och det blir farlig. Det gör helt klart korven mer spännande.

Med nybildningen ser Åsa Larsson till att i förbifarten karakterisera ett barn (och jag gissar att även hon är förtjust i de meningsskapande som finns i nattuttryck). Farligkorv ansluter till en rad liknande barnord som jag tagit upp, exempelvis brösttårta (från bröstvårta), coollugn (från kolugn), handburgare (från hamburgare), magdröm (från mardröm), mumsbit (från munsbit), sockerplast (från sockiplast), spexhuggare (från späckhuggare) och taggtuss (från kaktus)

Slutorden får bli att nattuttryck är användbara, även för framstående författare.

Filed Under: Böcker, Serier, Tidskrifter, Avhandlingar, Folketymologier, Eggcorn, Nattuttryck Tagged With: av akademiskt intresse, barnspråk, Swedish Crime, Till dess din vrede upphör

Zlatan och det nya nejet. Kalle Anka-versionen

24 juni, 2012 by Per

Inom sportjournalistik är det vanligt att repliker inleds med nej, eller nää, utan att det finns något påtagligt skäl. Tar vi fotboll är Henke Larsson en omtalad, nä-ande landslagsspelare. Henke var en förebild för Zlatan, som också nä-ar intervjufrågor.

Detta nya nej skrev jag ett längre inlägg om: Det nya nejet. Sudden, Zlatan, Rocky och tolkningsforeträdet. Bland nä-exemplen fanns denna (av mig transkriberade) Zlatan-intervju, gjord av TV4 och Peter Jidhe:

Jidhe: ja zlatan (.) vad (.) säger du om matchen
Zlatan: nä vi förlora vi spela inte bra (.) dålig plan (.) men vi ska inte skylla på planen […]
Jidhe: vad beror det på (.) tycker du
Zlatan: nä (.) vi är elva man på plan ja ee (.) det beror nog på allihop […]
Jidhe: vad var det som inte funkade då
Zlatan: nä vi fick inte igång nåt spel (.) det  (.) vi skapa inget […]

Alla Zlatans svar inleds, fascinerande nog, av nä.

Nu har Kalle Anka tagit upp Zlatan och det nya nejet. Det senaste numret är EM ZPECIAL. På omslaget nickar Kalle och Zlankan Ibraformovich, som han heter, ihop. (Jag kanske ska säga att jag har höga språkliga tankar om Kalle Anka, som jag bloggat om tidigare.)

På nätsajten finns Ankeborgsposten där reportern Bettan Bläck intervjuar Zlankan. Bakgrunden är att Sverige har förlorat mot Ukraina, lett av anfallsstjärnan Andrej Sjevtjenko.

Nu väntar England, eller Ankland, med lagkaptenen Steven Gerrard, alltså Steve Gnällard. Vi som såg matchen den 15 juni vet att det inte gick särskilt bra, England vann med 3–2. Men det vet inte Bettan och Zlankan:

Det är träffsäkert. Vi möter två turtagningar med nä. Den första: Vad tror du om matchen mot Ankland? Nä, men de känns bra. Den andra: Matchen mot Duckraina gick ju mindre bra, är det något som påverkar er? Nä, men de va den där Sparkatjenkos fel.

Jämför med utdraget ur TV4-intervjun ovan. Bettan och Zlankan spelar samma spel som Jidhe och Zlatan.

Det nya nejet går ut på att hävda sin position, att få komma till tals på sina villkor. Att ha ett tolkningsföreträde, beskrev jag det i mitt tidigare inlägg. På akademiskt språk blir detta nä en epistemisk markör, det visar på att nä-sägaren vill ta ansvar för eller ha makten över verklighetsbeskrivningen.

I exemplet görs den poängen genom att Zlankan relaterar till respekt. På Bettans frågor svarar Zlankan nä och återkommer till att alla ska respektera honom. Som det heter i slutet: Respektera varandra. Men framförallt. Respektera mig.

Det är klart Zlankan måste svara nä och värja sig mot Bettan. Hennes eller journalisternas påflugna och ledande frågor är inte relevanta. Det är oväsentligt vad den eller den tänker och tycker, det handlar om respekt, menar Zlankan.

Som sagt, det är skickligt gjort.

Som avslutning visar jag den lagaffisch som följde med Kalle Anka-tidningen.

Affischen gjordes i förväg och innehåller inte den kompletta EM-truppen. Namnen på killarna står längst ner till höger och lyder: John Kompletti (John Guidetti), Kjell Skrällström (Kim Källström), Elof Skäggberg (Olof Mellberg), Zlankan Ibraformovich (Zlatan Ibrahimovic), Isak Storlabb (Andreas Isaksson), Elmer And (Johan Elmander), Ove Dojonen (Ola Toivonen) och Piff Bollson (Martin Olsson).

Det är kul namn, och föga förvånande har reklamarnas husorgan Resumé uppmärksammat den.

Jag har två personliga favoriter. Elmer And är ett perfekt anagram på (Johan) Elmander. Och Elof Skäggberg talar för sig själv, där måste Olof Mellberg vara nöjd!

Filed Under: Böcker, Serier, Tidskrifter, Avhandlingar, Interjektioner Tagged With: det nya nejet, EM Zpecial, Kalle Anka, nä, Zlatan

Klarart. Om enklitiska pronomen och deras återkomst i skriftspråket

17 juni, 2012 by Per

Enklitiska pronomen använder vi nu som då i talet. Jag klarart, jag gört.

Alltså att ett pronomen ramlar in i det föregåendet ordet, om vi ser det skriftspråkligt. Talspråkligt får vi acceptera att klarart och gört är ett ord, som skriftspråksnormerna behandlar som två, klarar det eller gör det. Som enklitiskt pronomen reduceras det till ändelsen –t.

Ett citat från Gustav Vasas bibel från 1541: därföre vill jag näpsan och släppan. Alltså inte näpsa honom och släppa honom. Objektspronomenet reduceras till den enklitiska ändelsen –n. På den tiden var det drag i skriftspråket.

Det finns, om man jag som tycker det är kul med enklitiska pronomen i skrift, visst hopp om framtiden. I nätskriftspråket kan det vara bra med förkortade former. Hoppet står bland annat till klarart. Efter en historisk bakgrund ska jag exemplifiera detta enklitiska tal- och nätspråksord.

 

Historisk bakgrund: att kodifiera tal i skrift
Att ett skriftspråk standardiseras på ett visst sätt är ganska godtyckligt. Även om standardiseringen bygger på talspråket hos grupper med makt, är det inte självklart vilka principer man ska följa i detalj eller när det är lämpligt att revidera föråldrade stavningar.

För svenskan var akademiledamoten Carl Gustaf af Leopold viktig. Han gav 1801 ut sin Afhandling om svenska stafsättet. Leopold slog exempelvis fast att vokallängd markeras med dubbelteckning av konsonant, mer exakt att kort vokal ger dubbelteckning: sitta, pappa osv. Han gjorde också undantag för vissa enstaviga ord med kort vokal, som vän, men och man, där konsonanten skulle enkeltecknas.

In på 1700-talet var huvudprincipen den omvända, att dubbelteckna vokaler, alltså långa vokaler: slåår, meehr, weet, emoot etc. Gustav Vasas bibel skriver så och var nydanande på många sätt, exempelvis genom att införa bokstäverna <ö> och <ä>.

Stavningsreformen 1906 kodifierade ytterligare dagens stavning, så att fv– och hv– försvann (skrifva blev skriva, hvad blev vad) och –dt blev till –tt (godt blir till gott, födt till fött). I stort en anpassning till det faktiska bruket i tal.

Det var språkvetare och folkskollärare som drev fram reformen. I tidskriften Språkvård förklarar Staffan Hellberg, vid reformens 100-årsjubileum 2006, vad den innebar:

Nu skulle skolbarnen inte längre skriva Huset är måladt utan Huset är målat, de skulle inte skriva rödt utan rött, inte skrifva, skref utan skriva, skrev, inte hvem utan vem. Och det är dessa undantag som ger anledning att uppmärksamma 100-årsminnet. Det är enda gången som staten genomför en stavningsreform utan förankring i redan utgivna ordlistor. Bakgrunden är välkänd: folkskollärarna hade i årtionden, påhejade av några ledande språkvetare (som Adolf Noreen och J.A. Lundell), krävt en stavningsreform med ungefär det angivna innehållet. Och nu hade folkskollärarnas egen talesman, Fridtjuv Berg, blivit ecklesiastikminister och kunde genomföra reformen.

Passusen utan förankring i redan utgivna ordlistor syftar på relationen till SAOL, Svenska Akademiens ordlista. SAOL 6, som utkom 1889, hade en del moderna stavningar, som där för der och kvinna för qvinna. Folkskollärarna var inte nöjda med det och menade att SAOL 7, utgiven 1900, borde gått längre. I det kungliga stavningscirkuläret från 1906 anbefalls att de nämnda nystavningarna ska ha företräde framför SAOL:s kodifiering.

Till de ledande språkvetarna hörde också Gustaf Cederschiöld. I den livliga och ofta upprörda debatten gav han 1897 ut boken Om svenskan som skriftspråk. Liksom sina språkvetarkolleger hade han en fin känsla för talspråket och dess relation till skriften, vilket gör att hans skrifter än idag är läsvärda.

Och med Cederschiöld, som hade ett starkt engagemang i och för folkskolan, är vi tillbaka vid enklitiska pronomen. Så här skriver han i sin bok:

Ett af de mest påfallande exemplen på vårt nuvarande skriftspråks (särskildt normalprosans) obefogade stränghet mot vissa gamla, i talspråket ännu lefvande former företer tredje personens personalpronomen. I vår gamla bibelöfversättning påträffa vi uttrycken: »de ledde honom bort till att korsfästan», »därföre vill jag näpsan och släppan», »hvilken som kan tagat, han taget», o. d. Och vi känna ganska väl betydelsen af det -n och det -t, som finnas vidhängda verben; ty vi bruka ännu i vårt hvardagliga umgängesspråk dessa tillägg, nämligen -n (eller -en) i samma betydelse som honom, -t (eller -et) i samma betydelse som det; och dessutom använda vi den vidhängda formen -na liktydig med henne. I svenska medeltidsskrifter äro dessa pronominalformer ganska vanliga, men det nysvenska skriftspråket har allt omsorgsfullare bannlyst dem ur vårdad framställning.

Enklitiska pronomen är alltså inte bara en del av det levande talet, de har också historisk hävd. Det är tredjepersonspronomen i singular som Cederschiöld tar upp, det -n och det -t, som finnas vidhängda verben. Det förra –n, för honom, exemplifieras återigen från Gustav Vasas bibel. Det senare –t motsvarar det och mitt ord klarart.

Cederschiöld gillar, liksom jag, de här formerna, men det nysvenska skriftspråket har allt omsorgsfullare bannlyst dem. Han beklagar vårt nuvarande skriftspråks (särskildt normalprosans) obefogade stränghet mot enklitiskt –n och –t.

Exempel på klarart
Cederschiöld skulle rimligen gilla den nära kontakt med talspråk som dagens nätspråk röjer, inte minst ett ord som klarart. Här exempel (min fetstil)

  • JAG KLARART, JAG VET DET! (härifrån)
  • @Joniator_ du klarart! (härifrån)
  • Fuck vad ensamt det är, men jag klarart, absolut jag klarart heelt själv… Woohooo… :) (härifrån)
  • Hur gör man då för att knuffa bort de tankarna då ? Jo , jag brukar bara tänka ”klart vi klarart” ”klart vi klarart ” tills man känner att de andra tankarna är gooone ! (härifrån)
  • Och förövrigt så lirar jag Bf3 på ultra med ett 560.. Så kom inte o säg att den inte klarart (härifrån)

Som framgår möter vi här samma slags skriftspråk som i Gustav Vasas bibel och som Cederschild efterlyste, i alla fall sett till enklitiska pronomen. Klarart är självklart skriftformen, inte klarar det. Skriftspråket är överhuvudtaget informellt och talspråkshärmande, exempelvis i den expressiva stavningen (heelt, Woohooo, gooone, kom inte o säg).

Exemplen är alla presensformer. Det visar sig att klarart regelbundet generaliseras till supinumformen, alltså har klarart, fast den följs av ett direkt subjekt: Har klarart mina tänder bra.

En exkurs: Rocky och na
Cederschiöld nämner i sitt citat också na: dessutom använda vi den vidhängda formen –na liktydig med henne. I fornsvenskan var hana ackusativformen, inte henne, och den lever alltså kvar som ett enklitiskt pronomen i talet. (På samma sätt var han, inte honom, ackusativform, vilket förklarar att det enklitiska –n levt kvar.)

Jag vet inte hur många gånger jag sagt på denna blogg att Martin Kellerman har ett fint öra för nutida talspråk och att Rocky är en given källa för språkforskare. Se här:

Rocky är på väg till Thailand med polarna och hamnar bredvid en medelålders pratkvarn på flygplatsen. Mannen har ingen lust att dra iväg med frugan, det finns ju en Thairestaurang runt hörnet. I fjärde rutan utbrister han: Vi bor i Stockholm, finns ingen anledning att åka utomlands brukar jag säga till na!

Det avslutande till na har alltså en fornsvensk botten. Det är kongenialt av Kellerman att välja detta enklitiska pronomen för att stilistiskt gestalta en person som vill stå på svensk mark. Det ligger helt i linje med Gustav Vasas bibel.

Slutord
Vi har, på jakt efter enklitiska pronomen i skrift, startat i Gustav Vasas bibel och stannat till vid Cederschiöld och den laddade stavningsdebatten kring sekelskiftet 1900. Det visar sig att dessa pronomenformer återuppstått i dagens nätspråk och i serien Rocky.

Visst är det ganska vackert. Enklitiska pronomen har alltid varit självklara i tal, men under århundraden motarbetades de, trots den uppskattning som de rönte från framstående språkforskare. Man får hoppas att Cederschiöld ler i sin grav.

Den som tycker att det ser ut som en tanke att två så disparata källor som Gustav Vasas bibel och Rocky används har alldeles rätt. De är verkligen bra källor för att hitta belägg och förstå vad som händer i språket.

Cederschiöld har förresten skrivit ännu en framsynt bok. Han arbetade med och engagerade sig i flickläroverk, särskilt fram till dess att han 1893 blev professor i nordiska språk vid dåvarande högskolan i Göteborg. Han publicerade 1900 Om kvinnospråk och andra ämnen, vilket satte temat kvinnligt och manligt språk på dagordningen. Jag undrar vad han skulle ha sagt om hen!

Filed Under: Böcker, Serier, Tidskrifter, Avhandlingar, Pronomen, Språkregler Och Språkriktighet Tagged With: ackusativform, Gustaf Cederschiöld, Gustav Vasas bibel, hän, hana, Leopold 1801, Om svenskan som skriftspråk, rocky, stavningsreformen 1906

Grammatikdagen, Grammarman och Sammy Colon

3 februari, 2012 by Per

Det är Grammatikdagen idag, som du kanske har noterat. Ett samarbete mellan Språkkonsulterna och Svensklärarföreningen i syfte att statushöja grammatiken (se också detta inlägg i Språktidningens blogg). Det hålls föreläsningar på universiteten i Uppsala och Lund, det är seminariedag på Kulturhuset, det finns recept på en grammatikbakelse.

Bra så. Att instifta temadagar har länge varit en trend, och det lätt att argumentera för att grammatik borde uppmärksammas lika mycket som kanelbullar.

På hemsidan framställs det som att omvärlden inte förstått hur viktigt grammatik är. Även om det är sant, tror jag att man också behöver fundera på den grammatiksyn som är förhärskande i undervisning och i samhället i stort.

Det är ofta en encyklopedisk och enspråkig gramamtiksyn. Grammatik består av en massa ordklasser, satsdelar, bisatser m.m. Man lär sig alla termer för detta och tar ut subjekt, predikat, temporala bisatser, adjektiv etc. i svenska exempelmeningar. Problemen i undervisningen kommer sig av det encyklopediska: ska alla ordklasser, satsdelar osv. gås i genom blir det ofelbart så att en särskild ordklass eller satsdel inte riktigt får plats. Kunskaperna kan bland annat tillämpas i språkriktighetssammanhang, där det finns ett antal återkommande käpphästar.

Ungefär så framställs det hela på hemsidan. Lathunden GrammaTiken svarar på frågor som: Vad är det för skillnad på adjektiv och adverb? Heter det imperfekt eller preteritum? Före eller innan? Var eller vart? (Det två sista frågorna har jag skrivit inlägg om här och här.)

Inget ont i det. Men det finns en risk med den grammatiksynen, och det är att grammatik fortsätter att vara ett evigt termtragglande med kopplingar till språkriktighet.

Ett alternativ är att utgå från ett bestämt fenomen och tänka att grammatik bidrar till en typ av förståelse. Barns (språk)utveckling och socialisation är ett sådant fenomen. Det är i min värld ganska poänglöst att ge en encyklopedisk grammatikkurs för lågstadielärare, men att använda valda delar av grammatiken för att belysa hur barn tar sig in i språk- och samhällsvärldar är spännande.

Ett annat fenomen rör andraspråk. Det är många i Sverige som inte har svenska som modersmål eller förstaspråk. De har att ta sig in i både samhället och språket, inte minst i skolsammanhang, och detta handlar bland annat om grammatik. Mitt förslag är att Grammatikdagen nästa år fokuserar på svenska som andraspråk (eller flerspråkighet, som i mitt tycke är ett bättre ord för detta).

Går vi utomlands kan vi hälsa på Grammarman. Han finns till i ESL-kretsar (alltså English as a second language, han behövs alltså för andraspråkstalare) och är en ganska kul figur. Hemsidan innehåller serier och filmer och mycket annat. 

Grammarman bor i Verbo City och kämpar mot bad english. Han har medhjälpare, roboten Alpha-Bot och rymdvarelsen Syntax, som hjälpar honom i kampen mot skurkar, som den jobbiga Interrupter och Uncle Uncountable.

En skurk som jag vill framhålla, med tanke på vad jag skrivit om semikolon, är Sammy Colon, the interpunction vilain. Här är det äventyret:

 

Sammy Colon har en manick som gör att interpunktionen försvinner och att talet blir ohörbart, eller svårt att urskilja utan ordmellanrum, det syns i pratbubblorna (den som är språkforskare inser det orimliga – det finns inte interpunktion i tal, det hör skriften till). Som tur är griper Alpha Bot in och fixar det hela genom att dra för gardinerna.

Varje äventyr har en fråga från Grammarman på slutet och ett svar med uppochnedvänd skrift nere till vänster. Här är den hur Alpha Bot kunde fatta detta med gardinerna. Svaret får man om man tyder pratbubblorna utan ordmellanrum, vilket alltså är den pedagogiska poängen. Sammy Colon säger nämligen att hans interpunctuation-stealing machine är solar powered, och fördragna gardiner tar ju bort den energikällan.

Filed Under: Års Och Högtider, Böcker, Serier, Tidskrifter, Avhandlingar, Interpunktion, Utbildning Och Skola Tagged With: ESL, grammarman, Grammatikdagen, grammatikundervisning, interpunktion, Sammy Colon, semikolon, svenska som andraspråk

  • 1
  • 2
  • Next Page »

Senaste inläggen

  • Debatt om enhets-dom
  • Enklitiska pronomen och tempus: det är bara att gilla’re
  • Literacy som semiotisk mediering: en föreläsning
  • Dem och det hos en åttaåring
  • Barn och brev

Kategorier

  • Adverb
  • Års Och Högtider
  • Böcker, Serier, Tidskrifter, Avhandlingar
  • Folketymologier, Eggcorn, Nattuttryck
  • Fraser Och Satser
  • Interjektioner
  • Interpunktion
  • Journalistik
  • Läs Och Skriv
  • Medier, Genrer Och Format
  • Nattuttryck
  • Nybildning, Nyord
  • Ord, Ord, Ord
  • Ordböjning
  • Prepositioner
  • Pronomen
  • Reduplikation
  • Retorik
  • Samhällsdebatt
  • Semiotik
  • Språkförändring Och Språkutveckling
  • Språkregler Och Språkriktighet
  • Språkvård Och Språkriktighet
  • Substantiv
  • Svordomar, Kraftuttryck Och Slang
  • Universitetsliv
  • Utan ämneskategori
  • Utbildning Och Skola
  • Verb

Etiketter

adverb barnspråk bindestreck coollugn de-dem dom eggcorn engelska lånord fina ord folketymologi fonologi fula ord handburgare hen humor hän jämställdhet Kalle Anka könsneutralt pronomen Language Log meh metafor mumsbit namn nattuttryck nyhetsspråk nyord ordbildning retorisk figur rocky sammanskrivning semikolon Simpsons snowclone språklek språkpolitik språkvård särskrivning talspråk ungdomsspråk woop Zlatan Örebro universitet å andra sidan å ena sidan

Copyright © 2021 · Lifestyle Pro Theme on Genesis Framework · WordPress · Log in