• Hem
  • Kontakt
  • Om bloggen
  • Om mig
  • Översikter

På svenska

En djupdykning i det svenska språket

Hen i studentuppsatser

11 september, 2013 by Per

Hen har varit en följetong på bloggen. Delvis hänger det ihop med att jag publicerat delundersökningar till en artikel som jag och Göteborgsprofessorn Benjamin Lyngfelt nu lägger sista händerna vid. Här och här finns mina undersökningar om hen på bloggar, och Benjamin har kartlagt hen i tidningsspråk.

För att ge en bredare bild av hur hen används bestämde jag mig i somras för att kolla in studentuppsatser. Det är den delundersökningen jag redovisar här.

Jag använde portalen DIVA, som delas av 33 svenska lärosäten. I DIVA:s avancerade sökning hämtades 90 uppsatser slumpmässigt fram, fördelade på tre ämneskategorier med 30 uppsatser vardera. Tidsintervallet sattes till 2013, vilket innebär att examensarbeten från vårterminen 2013 blir den övervägande delen av materialet.

Som ämneskategorier valde jag pedagogik, didaktik och språkstudier, som har det gemensamt att de intresserar sig för människor, t.ex. lärare och elever av olika slag. På högskolor är vidare pedagogik och särskilt didaktik huvudområden som vetter mot olika ämnen och vetenskaper och som är inrättade på olika sätt, inte minst för att fånga in examensarbeten på lärarutbildningen.

Språkstudier valdes för att inkludera uppsatser från svenska språket/nordiska språk. Den som, liksom jag och Benjamin, arbetar som universitetslärare i svenska märker att (åtminstone vissa grupper av) studenter gärna använder hen. Sammantaget ger materialet en indikation på om och hur yngre personer i olika högskoleämnen använder hen i sitt akademiska skriftspråk.

Funktioner hos hen
I hen-debatten är det oftast två funktioner hos hen som uppmärksammas. Det rör sig om ett könsöverskrivande och definit hen, där referenten är unikt identifierbar (1), och om ett generiskt hen, där vem som helst inom den aktuella kategorin avses (2).

(1) Hen tar tillfället i akt att sprida sin egen agenda, agendan att vi faktiskt måste prata om de snälla männen.

(2) En countryartists trovärdighet stärks av att hen har arbetat med sina händer, hamnat i fylleceller och hittat gud i botten av ett dike.

Benjamin och jag var tidigt på det klara med att hen används på många fler sätt och utvecklade en analysmodell där hen får fem grundfunktioner. Vi urskiljer tre definita och två icke-definita hen:

Könsöverskridande hen (definit referens, könat korrelat): Det var först när jag lärde känna Minou som jag förstod att jag fanns – och sedan lärde hen mig att inte känna skuld över min existens.

Anonymiserande hen (definit referens, okönat korrelat): Samtidigt som det inte är så hett, jag menar, tidigare i kväll blev en av ungarna *säger inte vem* helt förstörd för att hen inte klarade av att framkalla ett gäsp.

Okänt kön (definit referens, okönat korrelat): Jag ska göra en telefonintervju typ exakt nu eller om två minuter men nu har ungjäveln (eller om det är gnälltanten?) i lägenheten nedanför dragit igång pianokonsert. Det låter som att hen sitter och spelar i vårt vardagsrum.

Indefinit hen: Musik är som vänskap tänker jag, med åren blir man mer och mer kräsen när man väljer sitt umgänge – det räcker inte med att en person är snäll och trevlig, hen ska gärna vara rolig och intressant också.

Generiskt hen: Vill man går det även att koppla köpet till köparens Facebook-sida så hens vänner direkt ser att hen köpt en fika för pengarna.

Gemensamt för de tre första typerna – med definit syftning – är att hen avser en specifik individ. Överges inledningen i man och kvinna uppstår ett könsöverskridande hen. Undertrycks könet (på en man eller kvinna) uppstår ett anonymiserande hen, Om sändaren inte vet könet har vi att göra med funktionen okänt kön.

Distinktionen mellan anonymiserande hen och okänt kön utgår från om sändaren känner till referentens kön, och skillnaden är inte alltid uppenbar för läsaren. I studentuppsatserna återkommer, som vi ska se, en speciell variant av anonymiserande hen, nämligen ett informant-hen, där könet på personer som ingår i undersökningen döljs.

Förutom dessa funktioner, som tar fasta på en faktisk, referentiell användning av pronomenet, finns ett meta-hen, alltså utalanden om hen, exempelvis: Hör ordet hen hemma i tidningsspalterna? 

Hens användning i de tre ämneskategorierna
I tabellen nedan fördelas hen på ämneskategorier och funktioner. Resultaten är på många sätt intressanta. Vad gäller ämnesområden står språkstudier fram som en domän där hen självklart används. Det huvudområde som framför allt fångas är som sagt svenska språket/nordiska språk. Hen har ett starkt fäste där vi själva arbetar.

 

Didaktik

Pedagogik

Språkstudier

Totalt

Könsöverskridande hen

  –

  –

  –

  –

Anonymiserande hen

  –

  –

  24

  24

Okänt kön

  –

  –

  –

  –

Indefinit hen

  –

  –

  –

  –

Generiskt hen

  1

  4

  26

  31

Meta-hen

  –

  –

713

713

Totalt

  1

  4

763

768

Antal uppsatser med hen

1 (av 30)

3 (av 30)

15 (av 30)

19 (av 90)

 

Hälften av uppsatserna i språkstudier använder hen. Två av uppsatserna (Bertils 2012 och Aronsson 2013) undersöker också hen, vilket gör att antalet meta-hen blir stort. I hela uppsatsmaterialet är 93 % av träffarna (713 av 768) meta-hen. I övrigt är hen tydligt funktionellt differentierat, så att det antingen används generiskt för att generalisera eller definit och anonymiserande, vanligen så att vi får ett informant-hen. Med detta hen skrivs som sagt könet bort på informanter som ingår i undersökningen. Vad gäller den pronominella användningen i hela materialet utgör informant-hen 44 % (24 förekomster) och generiskt hen 56 % (31 förekomster).

Lite förvånande existerar hen knappt i didaktik; i en uppsats finns ett generiskt hen. Huvudförklaringen är att det rör sig om examensarbeten på lärarutbildningen som skrivits inom teknik och naturvetenskap. Högskolor har valt att i sådana sammanhang ha didaktik som huvudområde, så resultatet kan tolkas som att naturvetare skyr hen.

Mer förvånande är att pedagogik inte har fler hen; bara fyra stycken generiska, fördelade på tre uppsatser. De ingående examensarbetena kommer från mycket olika ämnesmiljöer, men eftersom de ofta, liksom uppsatserna i didaktik, är tillkomna på lärarutbildningar, där genus och etik är ett givet inslag, trodde vi att hen skulle ha större spridning.

Informant-hen och generiskt hen
Den anonymisering som vi kallar informant-hen förekommer som framgår inom språkstudier på det sätt som (3–5) visar:

(3) Det är väldigt svårt att uttala sig om en sådan samsyn finns, men när jag var ute och genomförde undersökningen så var det enbart en person som hade en fråga om ordparen, hen undrade då om vad ett ”modernt språk” innebar. Mitt svar blev att modernt språk är motsatsen till ålderdomligt språk, och det gjorde hen nöjd.

(4) En informant som var utlandsfödd och som varken hade svenska eller finska som modersmål upplevde det som att det blev alldeles för många språk att hålla reda på, svenska, finska, tyska och engelska, som hen uttryckte det, ”det blir alldeles sekaisin”.

(5) Eleven, som läste den engelskfärgade texten, har i sin utdelade text strukit under flertalet av de engelskinfluerade orden. Hen har kanske då snarare medvetet bedömt textens engelskfärgning. Det kan nämnas att denna elev skiljer sig något från resten av de som läst den engelskinfluerade texten då hen har svarat att hen finner texten mycket ointressant (den enda som har svarat det) och att hen känner mycket litet förtroende för textförfattaren (en av tre som svarat det).

Exempel (3) går tillbaka på en studie av attityder till språket i gudstjänster (Fjellander 2013), och när författaren resonerar om sin enkät väljer han att referera till sin informant med hen; i korrelatet är ordvalet en person. I en uppsats som handlar om inställningen till svenska i Finland (4) pronominaliseras substantivfrasen En informant könsneutralt med hen (Andersson 2013). I en undersökning (5) av hur engelska ord påverkar läsarens uppfattning av en text (Melander 2013) är det en informant (Eleven) som författaren inte vill röja könet på, vilket leder till återkommande hen.

Generiskt hen handlar i uppsatserna om att uttala sig generellt om aktörer. I (6) är korrelatet talaren i bemärkelsen vilken talare som helst (Devine 2013), och det finns gott om exempel när ett generiskt läraren eller eleven pronominaliseras med hen.

Exempel (7) är kul, för korrelatet är pluralt, lärarna, så att ett könsneutralt de anmäler sig som pronomen. Men skribenten väljer hen (Axén 2013). Genericitet är glidande när det gäller numerus. Det går att använda både singular och plural i generiska utsagor, och på engelska är ju singulart they en lösning som brukar förespråkas när det gäller att skapa ett könsneutralt pronomen.

Även (8) är spännande (Johansson & Sundström 2013). Det är ett citat från en lärare, vilket, om det är korrekt återgivet, visar att hen förekommer i tal på skolor. Dessutom finns återigen en växling i numerus. Korrelatet eleven pronominaliseras först singulart med hen och sen pluralt med de.

(6) Än mer fel blir det att kategorisera frågor enbart som krävande språkhandlingar – att ställa en fråga innebär oftast att det är något som talaren inte vet om. När hen signalerar detta genom att ställa en fråga och erkänna sin okunskap markeras också ett maktförhållande mellan de två deltagarna i konversationen: den som vet mest styr, den som frågar är undergiven.

(7) Skrivförmågan och ansvaret för dess utvecklande i form av förtrogenhet med texttyper och genrer ligger hos eleven och lärarna intar en vägvisande roll där hen kommer med konstruktiv kritik och för en dialog med eleven om textskapandet.

(8) Det beror på funktionshindret såklart. Men är det en elev som är rullstolsbunden så är det klart att det blir svårt med vissa rörelseförmågor och då måste man ju se till eleven. Där blir det ju enklare om hen spelar rullstolsbandy eller rullstolshockey på fritiden så att de utvecklar sina förmågor där.

Att hen är så ovanligt i didaktik förtjänar en kommentar. Ska detta ses som att studenter där, ofta inom naturvetenskap och matematik, är omedvetna om genusfrågor eller inte bryr sig om att vara könsneutrala? Inte alls, är svaret. Det finns uppsatser som handlar om genusfrågor, och medvetna könsneutrala strategier tas i bruk. En vanlig sådan är att använda hon/han, gärna i kombination med han/hon, vilket t.ex. sker i Mohss (2013) och Nilsson & Suomenniemi (2013). I (9–10) visas hur h/h-uttrycket varieras:

(9) Själva upplevelsen av, och i viss mån, vad som uppfattas som problem, beror av en rad olika saker och skiftar från personalgrupp till personalgrupp och mellan olika individer. Vad har hon/han för erfarenhet av något liknande tidigare, vad har hon/han för utbildning och vad har den gett för redskap att hantera olika situationer, är exempel på sådana faktorer.

(10) Det går att dra en parallell till matematiken, man kan där säga att för att förstå hur människan ska räkna ut ett tal måste han/hon dessförinnan förstå varför han/hon ska kunna räkna detta tal.

Exemplen har generisk referens, och då finns det en rad könsneutrala alternativformer till hen (jfr detta inlägg).

Slutord
För hela vår undersökning av bloggar, tidningsspråk och studentuppsatser gäller att hen är sparsamt förekommande, även om det får ett uppsving 2012. Det finns två undantag. Det ena är som vi sett studentuppsatser i svenska/nordiska språk. Det andra är bloggar som är inriktade på genus- och hbtq-frågor. Den som följer sådana bloggar kommer att uppfatta hen som (mer eller mindre) etablerat i skriftspråket, medan den som har andra intressen, säg mat, sport eller datorspel, sällan märker av bloggade hen.

Sett till hens funktioner är ett huvudresultat att det bland definita hen (med unik referens) inte är könsöverskridande hen som dominerar, utan funktionerna anonymiserande hen, som i studentuppsatserna, och okänt kön, som är vanlig i bloggmaterialet. När man skriver om (personen bakom) ett nick på nätet eller om brevbäraren eller grannen kan ett hen komma väl till pass. Det är en unik person som åsytas, men har man inte träffat personen går det inte att avgöra könet.

Material
De här uppsatserna refererar jag till ovan:

Andersson, Marina (2013). Inställning till att lära svenska i Finland. Examensarbete, 15 hp. Institutionen för svenska språket. Linnéuniversitetet.

Aronsson, Emma (2013). ”Och vad Gud beträffar så tror jag att hen går hel ur det här.” En studie av ordet hens funktion i dagspress. Examensarbete, Språkkonsultprogrammet, Umeå universitet.

Axén, Robin (2013). Projektarbeten på gymnasieskolans yrkesförberedande program: Elevers färdigheter inom formellt skriftspråk och lärares undervisning om formellt skrivande. Examensarbete, 15 hp. Centrum för språk- och litteraturdidaktik. Karlstads universitet.

Bertils, Klara (2012). Hen – ett könsneutralt pronomen på väg in i allmänspråket? En studie av funktionen och spridningen av ordet hen i bloggar och dagspress. C-uppsats, Umeå universitet.

Devine, Josefin (2013). Skord, människorna och döden: En stilstudie av Kerstin Ekmans roman Rövarna i Skuleskogen. Examensarbete, 15 hp. Institutionen för nordiska språk. Uppsala universitet.

Fjellander, Gabriel (2013). Med dig vare också Herren: En undersökning av attityder till gudstjänstens språk i Svenska kyrkan. Examensarbete, 15 hp. Institutionen för nordiska språk. Uppsala universitet.

Johansson, Markus & Mattias Sundström (2013). ”Jag är inte som alla andra. Vad får jag för betyg?!”: En studie i bedömning och betygsättning av elever med funktionshinder i ämnet Idrott och Hälsa. Examensarbete, 15 hp. Pedagogiska institutionen. Umeå universitet.

Melander, Ida (2013): Svenska med eller utan engelska? Hur engelska ord i svensk text påverkar läsarens uppfattning. Examensarbete, 15 hp. Institutionen för nordiska språk. Uppsala universitet.

Mohss, Nina (2013): Specialpedagogik i förskolan – från medicinska diagnoser till problemorienterat synsätt. Examensarbete, 15 hp. Institutionen för pedagogik, didaktik och utbildningsstudier. Uppsala universitet.

Nilsson, Lina & Suomenniemi, Carolina (2013). Den levande matematiken: En studie om hur lärare arbetar och anser sig uppfylla kraven för att göra matematiken till ett kreativt, kommunikativ samt ett vardagligt ämne. Sektionen för lärande och miljö. Högskolan Kristianstad.

Filed Under: Pronomen, Samhällsdebatt, Språkförändring Och Språkutveckling Tagged With: definit referens, examensarbete, generisk referens, informant-hen, nordiska språk, svenska

Klarhet viktigare än enkelhet i ett kunskapssamhälle

6 september, 2013 by Per

Klarspråks-snackisen denna sensommar är företaget Språkkonsulternas anmälan av Patent- och registreringsverket till JO. Se exempelvis DNs rapportering (här och här) och denna språkspalt av min professorskollega Anna-Malin Karlsson.

Språkkonsulterna menar att PRV bryter mot Språklagens paragraf 11. Det handlar om ett föreläggande, skrivet utifrån företagets ansökan om att registrera namnet Grammatikdagen. I föreläggandet förklaras att namnet saknar ”särskiljningsförmåga” och är ett för allmänt beskrivande ord för att kunna godtas som varumärke.

Jag ska inte kommentera själva anmälan mer än att PRV:s text hade kunnat vara tydligare på sina ställen, men att den inte utgör något lagbrott, vilket också JO konstaterade. I stället ska jag utgå från Språklagens precisering av klarspråk, att det handlar om att uttrycka sig vårdat, enkelt och begripligt. Att vårdat innebär korrekt och begripligt står för mottagaranpassat är uppenbart. Men vad är ett enkelt språk?

Ser man på typiska språkliga rekommendationer finns det en uppsättning råd som går igen, som att undvika vänsterunga meningar, passiva verb och substantiveringar av verb. Det tenderar att bli de språkliga konsekvenserna av enkelhet, medan begriplighet och mottagaranpassning snarare handlar om sådant som att i innehåll och disposition utgå från det som läsaren vill veta eller behöver svar på.

Tanken på enkelhet har en grund i talspråkliga föreställningar, så att skriftlig förkonstling ska undvikas och saker uttryckas som de gör till vardags. I Erik Wallanders Riktig svenska inleds kapitlet ”Skriv enkelt” av underrubriken ”Talspråket som mönster”. Udden är förstås riktad mot kanslispråket, som åtminstone in på 1970-talet fortfarande dök upp med sina vindlande meningar, traderade från tyska och latin.

Det folkhem där den sista upplagan av Riktig svenska kom ut 1973 är historia. Vi lever idag i ett senmodernt kunskapssamhälle, där exempelvis universitets- eller högskolestudier är nödvändiga för breda befolkningslager. Det är ett samhälle vars styrningsmekanismer är marknadsbetingade, så att vi själva ska välja skola till barnen, vilket elbolag vi vill ha, hur vi vill förvalta vår pension eller besluta vilket hemtjänstföretag som är prisvärdast.

Ett sätt att säga detta är att expertsystem ramlar ner på köksbordet. Vi har att efter förmåga fatta informerade beslut. Klarspråk, och myndigheternas uppdrag, blir till stor del att tydliggöra fack- och expertområden, regelverk och handlingsmöjligheter. Det blir då omöjligt att utgå från en enkelhet på talspråklig grund.

Jag menar att klarhet borde vara ledstjärnan. När medborgarna behöver ta del av specialiserad kunskap ska sådan uttryckas klart – och givetvis med mottagaranpassning, så att läsarens frågor och behov är styrande för texten.

I PRV-fallet innebär detta att det är rimligt att regelverket förklaras för den sökande, så att det framgår vad som kan vara ett varumärke. Något hårt krav på enkelhet går knappast att driva. Redan huvudbegreppet ”särskiljningsförmåga” får i så fall utmönstras. Det är ju en innehållstung sammansättning där förleden i sig är en substantivering. Den hör inte hemma i talspråket.

Det vi ska kräva är klarhet, i det här fallet att lagstiftningen tydligt framgår. Det finns som sagt delar av PRV:s text som kunde skrivits klarare men den kan knappast skrivas på en enkel, talspråklig prosa.

TIll sist. Min poäng är inte att bannlysa enkelhet från klarspråksarbete. Men klarheten bör gå före och principen formuleras så: Om två uttryck är (ungefär) lika klara, välj det enklaste!

UPPDATERING 12/9 2013
Jag missade att få med Rikstermbankens definition av klarspråk. Den ser ut så här:

Klarspråk

Den ligger nära det jag skrivit ovan. Begriplighet gäller mottagaranpassning. I övrigt utmärks klarspråk av tydlighet, som har en liknande innebörd som den jag gett klarhet. Språklagens honnörsord vårdat nämns inte, utan i definitionen försätts att myndigheter skriver korrekt.

 

Filed Under: Samhällsdebatt, Språkvård Och Språkriktighet Tagged With: begripligt, enkelket, företaget SPråkkonsulterna, JO, klarhet, klarsrpåk, PRV, talspråklig, vårdat

Det är väldigt väldigt soligt

22 augusti, 2013 by Per

Jag är på kortsemester i Brest och det är alltså väldigt väldigt soligt, faktiskt solrekord, säger tidningarna.

Det känns väldigt väldigt bra att kunna konstatera det. Och illustrera det senaste modet bland språkliga förstärkningsknep, dubblering av väldigt. Slå på radion, valfri kanal, eller studera kommentarerna i vilket nyhetsflöde som helst, och du kommer att stöta på denna dubblering.

Jag tar några exempel. Märk att det är officiella personer som uttalar sig (min fetstil):

En anställd uppmärksammade tjuven, men man hann aldrig reagera i tid. Mannen – som var i 30-årsåldern, kring 180 -centimeter lång och iklädd grå tröja – försvann spårlöst med sitt byte.
– Det rör sig om en person som varit väldigt, väldigt fräck, säger Jonas Rudenstam, verksamhetschef på anestesikliniken.(härifrån)

Kommunals sektionsordförande är mycket nöjd med det nya avtalet med Bussarbetsgivarna, som har gett de bussanställda betydligt bättre arbetsvillkor.
– Vi är väldigt,väldigt nöjda! Det nya avtalet mellan Kommunal och Bussarbetsgivarna innehåller just dom saker som vi kämpast mest för. (härifrån)

Utrikesminister Carl Bildt säger att läget i Egypten är synnerligen allvarligt. Han nämner till exempel den moské i Kairo där människor är instängda och inringade av militär.
”Det kan bli en stormning eller det kan bli en ny massaker. Det här är väldigt, väldigt illa”, säger Carl Bildt till TT. (härifrån)

Väldigt är ett adverb, och den dubblerade frasen bestämmer adjektiv, i exemplen fräck, nöjda och illa. Syntaktiskt är det kopulaverbet vara som används i de värderande utsagorna, som har grundstrukturen Det är ADV ADV ADJ (ADV står för adverb, ADJ för adjektiv). Dubbleringen kan ibland dyka upp attributivt, i fraser av typen En ADV ADV ADJ SBST, i praktiken En väldigt väldigt liten Mona Lisa eller En väldigt väldigt lugn fontän.

Förstärkningar är vanliga i vårt språkande och dubbleringar är ett enkelt sätt att öka intensiteten. Adverbet mycket har en förstärkningsbetydelse och kan användas så: Det är mycket mycket jobbigt. Prefixet jätte– likaså: Den var jättejättestor.

I princip kan alla adjektivavledda adverb av typen väldigt dubbleras. Som fantastiskt, så att det häpnadsväckande i de egenskaper som adjektivet uttrycker lyfts fram. Eller oerhört, otroligt, obegripligt, trevligt, konstigt osv.

Min poäng är att väldigt väldigt är det som gäller i dagens nyhets- och mediespråk. Om det så är situationen i Syrien, bidragen till nästa års Melodifestival eller Zlatans senaste stormatch så är det hela väldigt väldigt. Så säger journalisten, verksamhetschefen, generaldirektören eller utrikesministern i sina uttalanden.

(Tack till Greger Andersson, vars radiolyssnande gav väldigt väldigt-iakttagelser som resulterade i detta inlägg.)

Filed Under: Adverb, Journalistik Tagged With: adverb, dubblering, förstärkningsord, nyhetsspråk

En man som heter Ove gillar inte korrigerad plåt

12 augusti, 2013 by Per

I början av sommaren skrev jag en artikel om nattuttryck i Språktidningen, Så blir älgskog en mumsbit. Nu när sommarsolståndet är förbi och vi går mot mörkare tider är det dags att återvända till ämnet.

En man som heter OveLiksom förra sommaren – då blev det ett inlägg om Åsa Larsson – medförde semesterläsningen nattuttryck. Som alla andra läste jag En man som heter Ove, och nattuttrycken återkommer. Och det finns lite annat som jag gärna språkkommenterar.

En av mina personliga favoriter, som jag självklart nämner i Språktidningen, är den där plåten som har korrigerats (s. 226 i pocketutgåvan, jfr detta inlägg).

Ove går till grannen Anita, som tillsammans med sin man Rune, numera dement men tidigare ansvarig för det Ove kallar statskuppen i bostadsrättsföreningen, tillhör bokens huvudpersoner. Ove har planer på att lägga ut strömförande plåt på sin uppfart, så att hundjäveln mitt emot ska få ett välförtjänt blixtnedslag i urinröret.

– Vad kan jag göra för dig? frågar hon.
– Har ni korrugerad plåt hemma? motfrågar han.
– ”Korrigerad plåt”, mumlar hon, som om det var felaktig plåt som någon måst rätta till.
– Men herregud, k-o-r-r-u-g-e-r-a-d plåt.

Det latinska participet corrugatus, ’göra vågig’, har bara en latinkunnig etymolog koll på. Klart att korrigerad är mycket begripligare, vilket Backman också passar på att flika in.

Den koleriska Ove är pigg på att rätta folks språk, och det ska inte ses som en enkel konsekvens av kontrollbehov och inskränkthet, utan det är ytterst ett uttryck för hans kärlek till sin för tidigt bortgångna fru, svenskläraren Sonja, som han älskar över allt annat.

När Ove möter sina nya grannar kommer ett verkligt klassiskt nattuttryck in, insektsnyckel. Ove vet inte riktigt vad den blonda lufsen heter (Patrik ska det visa sig sen), mannen till Parveneh, som är en iransk flykting som Ove motvilligt börjat umgås med. Vilket bidrar till att han inte, som planerat, lyckas ta livet av sig. Nu har grannarna ringt på (s. 70):

Lufsen harklar sig:
– En stege. Och en insektsnyckel.
– Du menar en insexnyckel?
Parvaneh nickar. Lufsen ser frågande ut.
– En insektesnyckel heter det väl?
– Insexnyckel, rättar Parvaneh och Ove i en mun.
Parveneh nickar ivrigt åt honom och pekar triumferande på Ove.
– Sa ju att det hette det!
Lufsen mumlar något ohörbart.
– Men du bara ”Nuwäää! Det heter ’insekts’-nyckel”!, flinar Parvaneh.

Lufsen är inte ensam om att få sitt nattuttryck avslöjat. Det ligger, som jag påpekat många gånger, i nattuttryckens natur att dras fram i ljuset. Särskilt om man träffar Ove.

Stilistiskt gestaltar nattuttrycken sociala relationer hos Backman. Att boken slutar med att Parvaneh och Ove blir bästa vänner, att Ove blir den morfar hon förlorade innan hon flydde till Sverige och att Ove inte tar livet av sig, kan nästan anas. Även Patrik och Ove blir för övrigt vänner, för sådan är denna roman; språktjafs betyder att nån sorts relation är på väg att utvecklas. Bland annat hjälps de åt att hindra myndigheterna från att ta in Rune på hem.

Den sista repliken lyder: – Men du bara ”Nuwäää! Det heter ’insekts’-nyckel”! Här blir det en indrekt gestaltning; Parvaneh härmar Patriks röst på ett mycket talspråkligt sätt. Det heter Nuwäää och inte Nej. Utropet föregås av det expressiva bara (som återger talets ba – det sakliga och skriftkorrekta anföringsverbet sa undviks).

Vi tar scenen där en för boken viktig yngling kommer in i handlingen. Ove inspekterar bostadsrättsföreningens område varje morgon. Ordning och reda ska det vara. Den här gången hittar han en obehörig cykel (s. 56):

Ove lyfter upp den. Framdäcket har punktering. Han låser upp förrådet och lyfter prydligt in cykeln i raden av de andra. Han låser dörren och har precis ryckt i den tre gånger när han hör en senpubertal röst bjäbba i hans öra.
– Meh! Vafan håller du på med?

Meh är nyckelordet här (jfr detta inlägg). Det markerar att det rör sig om en yngling som inte har koll. Ove struntar i protesten, saken är ur världen. Eller inte. När Ove en annan dag slår upp sin dörr, gravt irriterad på de godtyckliga tider posten kommer, står han där i brevbäraruniform (s. 232):

Ove lägger märke till att det är samma yngling som bråkade med honom om den där cykeln uppe vid förrådet för några dagar sedan. Den som ynglingen sa att han skulle ”laga”. Men det vet ju Ove hur det är med sånt. ”Laga” betyder ”stjäla och sälja på Internet” för de här slynglarna. Så är det.

Det visar sig att ynglingen haft Sonja som svensklärare. Språket spelar som sagt en stor roll i romanen. Adrian, som vi långt senare får veta att han heter, förklarar (s. 234):

– Hon är den enda lärare jag haft som inte tyckt att jag var helt dum i huvudet, mumlar han med något tjockt i rösten.
– Hon fick mig att läsa han… Shakespeare, du vet. Jag visste typ inte ens att jag kunde läsa.

Adverben typ inte ens i den sista repliken är effektivt talspråkshärmande. Ove åtar sig att ta ut cykeln så att den kan bli lagad. Han skiner upp och säger: Allvar mannen?

En kväll när Ove kommit på en enkel och effektiv självmordsplan och hämtat sitt gevär ringer det på. Nu står Adrian där med en kompis som kommit ut som homosexuell till sin pappas förfäran. Givetvis är en språkfråga med och driver dialogen (s. 288):

– Han slängde ut han! inflikar Adrian.
– Honom, rättar Ove.

Och så blir kompisen Mirsad, som Owe tidigare träffat i samband med att han lagade cykeln, inneboende. Ove får allt svårare att ta livet av sig.

Vi återvänder till meh, som återkommer med varierad stavning. I scenen ovan där Lufsens insektsnyckel avslöjas fortsätter gnabbet med ping-pong-repliker skrivna så att man inte riktigt vet vem av Partik och Parvaneh som säger vad (s. 71):

– Ska vi googla eller?
– Visst! Googla då! Wikipedia det!
¬ Ge mig din telefon då!
– Använd din egen telefon!
– Mäh! Jag har den inte med mig!
– Jobbigt!

Mäh är alltså stavningen nu. Och jag är ganska säker på att det är Patrik som säger det, så tolkar jag de språknormer som romanen följer. Verbet Wikipedia är ett kul inslag i tjafset (stavningen blir densamma som hos substantivet) – och har jag rätt i att Patrik säger mäh hamnar Wikipedia-verbet i Parvanehs replik, vilket ligger i linje med hennes rappa uttryckssätt. Som helhet visar replikföringen att vi har att göra med ett tajt par.

Tillbaka till nattuttryck. I tillbakablickar gestaltas Sonjas och Oves tillvaro och egenskaper. Som när Ove hade med sig en kupong med 2 blommor för 50 kronor till affären (s. 40):

Och eftersom Ove bara skulle ha en blomma framförde han med all rim och reson i världen till kassabiträdet att han borde få köpa den för 25. Eftersom det är hälften av 50. Detta gick inte kassabiträdet, en mobiltelefonsknapprande 19-åring som uppenbart hade tuggummi i hjärnan, med på.

Här är knapprande nybildningen. Förr i tiden var det knattrande man hörde från tangenter och skrivmaskiner (jfr detta inlägg). Det hör till saken att Ove till sist, efter invecklade samtal med butikschefen, får sin vilja igenom. Och att han senare i romanen köper värsta digitala prylarna till Parvanehs barn.

Oves första replik, på romans första sida, har med datorer att göra. Utifrån en talspråksstavning antyds att Owe är i underläge gentemot expediten: – Jaha! Är det här en såna hära Ajjpadd då? kräver Ove att få veta. Även formen en såna hära strider mot Oves natur, så som vi sedan lär känna honom. Scenen utspelar sig först i boken men i den kronologiska tiden efter det att Owe träffat sina nya vänner. Jag tolkar den som att Backman direkt vill visa läsaren att Owe är en man som vill ha koll men inte riktigt har det.

Så är boken skriven. Teman återkommer och turneras på ett metaspråkligt sätt, så att själva språkformen lyfts fram och påkallar tolkningar.

Ord från Ove som Parvaneh kommer att bära med sig hela livet är dessa (s. 99): – För du är inte en komplett idiot. De fälls under övningskörning, och är det nåt Ove är noga med så är det bilar. Jag faller för frestelsen att säga liknande om Fredrik Backmans språk i replikföringen. Han är inte en komplett idiot.

Inlägget uppdaterat 28/9 2013 (jfr kommentarerna).

Filed Under: Böcker, Serier, Tidskrifter, Avhandlingar, Folketymologier, Eggcorn, Nattuttryck Tagged With: En man som heter Ove, Fredrik Backman, litterär stilistik, repliker, talspråklighet

X är det nya Y eller Hur gammal är jag egentligen?

25 juni, 2013 by Per

Det är dags för en retorisk schablon. En frasmall där vissa delar av uttrycket ligger fast medan andra kan varieras. Resultatet blir en ordspråksliknande utsaga, som spetsar till och övertygar, men som vid närmare påseende kan bli ganska tom. På engelska kallas sådana här konstruktioner snowclones.

Schablonen är X är det nya Y. X och Y kan fyllas ut med valfria substantiviska led, särskilt om de är hämtade från samma kategori. Som färger (Grönt är det nya svarta), politiska partier (Miljöpartiet är det nya arbetarpartiet) eller konstrum (Ateljén är det nya galleriet).

Poängen är att X tar över den plats eller betydelse som Y traditionellt har. De egenskaper som uttrycks i Y-ledet (svart, arbetarparti, galleri) överförs till X-ledet (grönt, Miljöpartiet, ateljén).

Jag ska fylla mallen med åldersbestämningar. Jag har ju fyllt 50. Hur gammal är egentligen en 50-åring?

Genom att låta 50 vara Y kan vi se hur denna ålder (om)definieras idag. Det visar sig att forskningen låter mallens X bli 75:

75 är det nya 50

Den föreställningar som traditionellt förknippas med 50 preciseras i artikeln till att vara frisk, intelligent och sexuellt aktiv. Poängen är att det nu är 70–75-åringarna som är detta, som ska räknas som 50.

Det finns de som vill höja åldern ännu mer, så att 80 är det nya 50. Det är kanske att ta i lite. En mer nedtonad användning av schablonen är den här:

60, det nya 50?

[…] När Leffe stod där vid presentbordet och öppnade sina paket slog mig tanken att det verkligen är sant som de säger, att 60 är det nya 50, för inte kan man väl tro att han är 60? Det har verkligen skett en förändring sedan jag var barn. Då var ju den som fyllde 60 en gammal människa och även vid 50 ansågs man stå med ena benet i ålderdomen och en given present var en käpp med silverkrycka. Nu för tiden är det äventyr och idrottsprylar som gäller långt upp i åren.

Poängen är alltså att vi blir allt äldre och piggare, så att man enligt det här inlägget ska dra bort 10 år från sin ålder, vilket gör 60-åringen till en 50-åring.

Jag som är 50 blir lite konfunderad. Jag är inte alldeles bekväm med att penschisar också ska vara 50. Men inte bara de, visar det sig. Se på de här utsagorna, som liksom de föregående står i rubriker och basunerar ut sin visdom:

40 är det nya 50

30 är det nya 50

25 är det nya 50

20 är det nya 50

Vad är det med dagens människor? Det visar sig att ungdomar vill framstå som mogna på ett sätt som får mig att gäspa: chilla framför teven, pynta för jul och se Kalle Anka, fira 30-årsdagen som en 50-årsdag, på det hela taget myspysa utan att ta sig utanför dörren, utom för att köra bil och då noga hålla hastighetsgränserna. Allt medan 60-, 70- och 80-åringarna alltså är hyperpigga och framlever sitt sexuellt aktiva liv, reser och festar.

Nä. Inte finns det nån större poäng med att vara 50 och sen behöva möta massa 20- och 80-åringar som ska vara lika gamla. Det skulle inte förvåna om bebisar och dagisbarn snart också börjar definieras som 50-åringar.

Det går förstås att ha 50 som X i vår retoriska schablon. Och se vilken ens egentliga ålder då är. Det visar sig att det kan bli 25 år man får dra av:

50 är det nya 25

I och för sig kul att läsa att 50-åringar är himla trevliga och har kul. Men det känns som sagt lite konstigt att vara 25 samtidigt som de tråkiga 25-åringarna ska vara 50…

TIll sist retoriska schabloner jag tidigare tagit upp:

Slå upp O i en ordbok och du hittar/finner en bild av P

Allt X är icke-X

P är Z:s Y

 

Filed Under: Retorik Tagged With: 20 är det nya 50, 30 är det nya 50, 70 är det nya 50, snowclones

  • « Previous Page
  • 1
  • 2
  • 3
  • 4
  • …
  • 20
  • Next Page »

Senaste inläggen

  • Debatt om enhets-dom
  • Enklitiska pronomen och tempus: det är bara att gilla’re
  • Literacy som semiotisk mediering: en föreläsning
  • Dem och det hos en åttaåring
  • Barn och brev

Kategorier

  • Adverb
  • Års Och Högtider
  • Böcker, Serier, Tidskrifter, Avhandlingar
  • Folketymologier, Eggcorn, Nattuttryck
  • Fraser Och Satser
  • Interjektioner
  • Interpunktion
  • Journalistik
  • Läs Och Skriv
  • Medier, Genrer Och Format
  • Nattuttryck
  • Nybildning, Nyord
  • Ord, Ord, Ord
  • Ordböjning
  • Prepositioner
  • Pronomen
  • Reduplikation
  • Retorik
  • Samhällsdebatt
  • Semiotik
  • Språkförändring Och Språkutveckling
  • Språkregler Och Språkriktighet
  • Språkvård Och Språkriktighet
  • Substantiv
  • Svordomar, Kraftuttryck Och Slang
  • Universitetsliv
  • Utan ämneskategori
  • Utbildning Och Skola
  • Verb

Etiketter

adverb barnspråk bindestreck coollugn de-dem dom eggcorn engelska lånord fina ord folketymologi fonologi fula ord handburgare hen humor hän jämställdhet Kalle Anka könsneutralt pronomen Language Log meh metafor mumsbit namn nattuttryck nyhetsspråk nyord ordbildning retorisk figur rocky sammanskrivning semikolon Simpsons snowclone språklek språkpolitik språkvård särskrivning talspråk ungdomsspråk woop Zlatan Örebro universitet å andra sidan å ena sidan

Copyright © 2021 · Lifestyle Pro Theme on Genesis Framework · WordPress · Log in