På svenska

En djupdykning i det svenska språket

Literacy som semiotisk mediering: en föreläsning

by

När jag var i Århus häromsistens spelades jag in. Jag var inbjuden för att snacka om literacy av
Nationalt Videncenter for Læsning. Det finns alltså ett nationellt centrum för att stärka detta med skrivande och läsande i skolan och på lärarutbldningen. Praktiker och forskare samlas till nätverksdagar kring olika teman, och min uppgift var att introducera literacybegreppet ur ett forskningsperspektiv.

Literacy som skriftlig mediering i kulturella praktiker är titeln:

En nackdel med såna här filmer är att PPn inte syns. Jag tar den med:

PP Literacy som skriftlig mediering

Dem och det hos en åttaåring

by

Barn säger dom. De är dömda till att göra fel när de tar sig an skriftens distinktion mellan pronomenen de och dem, som inte (längre) har någon förankring i talet. Det vanligaste och vettigaste lösningen för den som insett att skriften skyr dom är att ta till dem, som ju är ett nästan identiskt ord.

I ett tidigare inlägg visade jag hur en åttaåring växlade mellan dom och dem, vilket kunde relateras till Words stavningskontroll. I det här inlägget möter vi en annan åttaåring, Linnea, som provar en ny skriftspråksgrammatik. Se här (mina inringningar):

Åttaågingen markeringar

Det här är en sorts insändare, hämtad från webbplatsen Unga Fakta, där barn får komma till tals och, liksom Linnea, säga vad de tycker och tänker. (Att texten kom mina händer beror på att jag just nu undervisar grundlärare om barns tidiga läs och skriv, och kladdet i texten härrör från ett seminarium.)

Tidigt i texten kommer den vanliga dem-formen, då har dem fel, som förskriftligar talets dom. Eftersom pronomenet är subjekt påbjuder skriften de.

Det spännande är att Linnea skiljer ut ett annat dom, nämligen fristående bestämd artikel, som hon förskriftligar som det. Dem-formen inramas av sådana artiklar: det flesta 8 åringar (där det följs av ett adjektiviskt attribut) och än det vuxna (där det följs direkt av substantivet). Det som fristående plural artikel återkommer på detta vis, som det andra vuxna och, återigen, det vuxna.

Att Linnea kodar en distinktion mellan pronomen och fristående bestämd artikel visar på grammatisk kompetens. Oturligt nog för henne är svenskt skriftspråk sådant att den fristående bestämda artikeln, när den står i plural, och det plurala pronomenet, när det står i subjektsform, båda skrivs de.

En slutsats jag drar av detta har jag skrivit om tidigare, att det är dags att införa ett enhets-dom i skrift, eftersom det skulle närma skriften till talet och göra den lättillgängligare.

En annan slutsats, som jag redan antytt, är att barn beter sig förbluffande logiskt i sitt språkande. Linneas text har fler exempel på det. Hon har lärt sig dubbelteckning när det är kort vokal och tillämpar det skickligt: väll, idrotter, sånna etc. Men normen säger är att dubbelteckning tillämpas på betonade stavelser, och det finns dessutom många undantag (väll är ju betonat men ändå ska det vara enkelteckning).

I tal är satt helt säkert ett ord, men skriften skiljer ut det som två, så att. Det är ett jäkla jobb att lära sig skriftspråksnormer. Linnea gör det bra.

Exkurs
I den avslutande meningen används det som pluralpronomen (och inte fristånde artikel) med korrelatet vuxna: så har vuxna det jobbigt för det måste jobba. Kanske skriver Linnea så eftersom hon hittills i texten har använt det (som fristående artikel) i kombination med vuxna.

Att de ibland skrivs det uppmärksammas i Språkriktighetsboken (s. 208). Det förklaras med att pronomenet det oftast uttalas de i tal: De e inge fel i de. Kommentaren blir:

För den som lärt sig att uttalet de ska stavas det är steget inte långt till att tillämpa samma regel även på andra pronomen som skrivs de (om än uttalas dom).

Det här resonemanget är inte riktigt överförbart på Linneas text, eftersom det ju främst är de bestämda artiklarna som skrivs det. Men det understryker att skriftspråksnormerna är luriga.

En sista fundering är om fristående bestämd artikel ibland uttalas som de i tal, om rentav Linnea använder ett sånt uttal ibland. Det vet vi förstås inte, och jag vet inte om det uttalet är särskilt spritt. Jag gissar att det är marginellt, men jag är alltså inte säker. Kanske är det någon som vet?

Barn och brev

by

Brevet är ett format som är kopplat till papper och postförsändelser. Historiskt är det hur stort som helst. Sådant som tidningar och vetenskapliga artiklar har sina rötter i brevväxlingar, som också var varit viktiga för att skapa en genre som romanen. Och vad vore Nya Testamentet utan sina brev.

Dagens digitala värld till trots skrivs fortfarande brev, även av barn. Det här är Alexandra, åtta och ett halvt, som skriver till sin vän Mona. Vi har att göra med ett kärleksbrev. (Brevet återges med skribetens tillåtelse; hon villkorade med att hon skulle få heta just Alexandra.)

Kärleksbrev

Känslostyrkan är tydlig, och den kodas på många sätt. Hälsningsfrasen markerar exklusivitet: De här är till dig Mona! Det följs upp med gråt och en expressiv stavning, längtar sååå mycket. Det är som att språket inte räcker tlil, vilket snart också visar sig vara fallet. Det blir handstilen som rent fysiskt sägs markera de överväldigande känslorna: Om jag skriver lite fult så det för att jag längtar så mycket efter dig.

Längtan är nyckelordet. Visuellt finns ett par smajlisar i slutet av brevet, en glad och en lessen, som markerar känsloregistret i denna längtan. Längst ner på papperet syns Monas namn i ett hjärta. Avslutningsfrasen är annars prosaisk – inget Puss och kram, Jag älskar dig etc. – men de stora versalerna ska nog tolkas som ännu ett uttryck för känsloband och känslostyrka: FRÅN ALEXANDRA.

Det hör till saken att Alexandra och Mona går i samma klass. De syns inte bara i skolan dagligen, utan friidrottar också tillsammans. Det blev aldrig så att det här brevet skickades.

Det går att ge brevet en genretolkning, alltså att barn och unga ser det personliga brevet som en känslornas hemvist. Det spåret blev tydligt för mig när jag läste en artikel av Karolina Wirdenäs*, som tar upp ett skrivprojekt i årskurs 7. Eleverna ska skriva ett personligt brev utifrån en ungdomsbok, Hjärtats fröjd av Per Nilsson. En av bokens karaktärer förutsätts vara avsändare. Eleverna har förberett sig genom att skriva läsloggar.

Läraren tar mest upp den yttre formen i början av undervisningsförloppet, hur det ska inledas (”Bäste Hans-Peter!” plus brevhuvud med datum och eventuellt plats föreslås) och avslutas (”Med vänlig hälsning!” plus namn nämns).

Eleverna tar med sig sina egna erfarenheter till skrivandet och laborerar med olika lösningar inom ramen för den yttre brevformen. Med dagens digitala medier finns redan ett vardagligt samhandlande genom skrift, och eleverna utgår från att ett brev skrivs när något verkligt allvarligt har inträffat. En elev är påfallande nöjd med känsloyttringarna i detta utkast:

Hur kunde du bara gå å ragga upp någon jävla tysk snubbe. Hans-Peter kan ta sig. Just nu är jag bara jävligt besviken på dig. IDIOT tror du jag inte fattar, tror du att han är kär i dig? Han dra å göra dig med barn du är bortglömd!! Anka, det är vad du är ful!!!

Brevet anknyter till de starka känslorna i ungdomsboken, men den här sortens utskällning, med invektiver som IDIOT och Anka, det är vad du är ful!!!, är inte vad läraren tänkt sig. Han får ägna ytterligare lektioner till att precisera den brevgenre han har i åtanke. När breven till sist är färdiga finns elevernas genreuppfattning, att personliga brev är tillför allvarliga händelser, ändå med. Utskällningar, självmordsbrev och kärleksbrev återkommer.

Vad gäller den yttre formen uppfattas lärarens exempel som ålderdomliga. Eleverna föredrar att inleda med ”Hej” plus ibland namn. Avslutningsfraserna är varierade. Med vänlig hälsning finns med, liksom Puss och kram eller bara namnet, vilket ju var Alexandras lösning.

Brevet är för dagens unga en genre som härbärgerar bara de starkaste uttrycken.

* Artikeln heter Att hjälpa eller stjälpa? och är under utgivning i tidskriften Språk & stil.

Tatueringar, textkulturer och skrift: den sibiriska isprinsessan

by

Ett underligt tema för en otatuerad person är det. Men ett par frågor som intresserat mig i många år är: Vad betyder skriften för människan? Hur fungerar olika textkulturer?

Såna frågor kan leda till en sibirisk isprinsessa som varit död i tusentals år. Denna höst har Siberian Times visat hennes tatueringar och Language Log påvisat att ett av världens äldsta skriftsystem har med tatueringar att göra.

Den sibiriska isprinsessan hittades 1993 i Altai, på den 2 500 meter höga Ukok-platån, i Rysslands gränstrakter mot Kina. Hon var en del av Pazyryk-kulturen, ett nomadfolk som levde på den sibiriska stäppen omkring 600­–200 f.Kr.

Hennes kurgan-grav är från 500 f.Kr., dvs. hon levde för 2500 år sen, och det finns fler ismumier från samma tid, inklusive två väktare i samma grav. Prinsessan fick inte bara med sig väktare, utan även sex sadlade hästar för att hjälpa henne på resan till nästa liv.

Pazryk-folket var rikt tatuerade, och nu har prinsessans och väktarnas tatueringar rekonstruerats, eftersom hon ska flyttas till Nationalmuseet i Altai. Siberian Times bild av prinsessan Ukok är anslående:

Vi ser här ovan hennes skuldra, där det finns en hjort med en näbb från en grip och horn från en stenbock och där griphuvudet upprepas i djurkroppen (den rekonstruerade tatueringen syns till höger).

TIll övriga tatueringar hör bland annat en prickig panter med fårben och lång, hoprullad svans. Det är hennes axlar och armar, inklusive fingrarna, som är noggrant och konstfull tatuerade, vilket bilden här till vänster låter ana.

En rekonstruktion av en av väktarnas tatuerade kropp – här är även underbenet tatuerat – visas nedan:

Återigen möter mytologiska djur, delvis samma som hos prinsessan.

För arkeologerna är tatueringarna hos Pazyryk-folket de mest komplexa som hittats. Det är ingen tvekan om att tatueringarna utgör en textkultur. De är en kropps-skrift, tecken som ger mening i och håller ihop en viss grupp. Natalia Polosmak, vetenskapskvinnan som hittade graven, gör några tolkningar av denna textkultur:

‘Tattoos were used as a mean of personal identification – like a passport now, if you like. The Pazyryks also believed the tattoos would be helpful in another life, making it easy for the people of the same family and culture to find each other after death,’ added Dr Polosmak.

‘Pazyryks repeated the same images of animals in other types of art, which is considered to be like a language of animal images, which represented their thoughts.

‘The same can be said about the tattoos – it was a language of animal imagery, used to express some thoughts and to define one’s position both in society, and in the world. The more tattoos were on the body, the longer it meant the person lived, and the higher was his position.

‘For example the body of one man, which was found earlier in the 20th century, had his entire body covered with tattoos. Our young woman – the princess – has only her two  arms tattooed. So they signified both age and status.’

Tatueringarna fungerar alltså som en sorts identitetshandlingar; de visar vem du är och var du kommer ifrån. Som sådana hjälper de dig i nästa liv, där du lättare finner dina anförvanter. Djurtecknen och djurmytologin fungerar som ett sorts språk, och de har hittats även på andra föremål. Tatueringarna var kopplade till social position och signalerade status och ålder, så att både typen och mängden av tatueringar ändrades under ett livsförlopp.

En annan iakttagelse är att tatueringarna känns moderna. De skulle mötas av gillande i vår kultur.

Isprinsessans tatueringar kan också kopplas till framväxten av skriftsystem, konstaterar Victor Mair på Language Log:

Now I come to the nub of this post.  Note that the earliest (around 1200 BC) Chinese character for writing, wén 文, originally depicted and referred to tattoo (concerning this website, see my post on ”Chinese ‘Etymology’”).

A few centuries later, when wén 文 acquired the meanings of ”culture, civilization, writing”, a new character based upon it (by adding the silk radical to the left) was created to stand for the original meaning, wén 纹 (”lines, design”).  It is remarkable that this character is still used in the Mandarin word for ”tattoo”, viz., wénshēn 纹身 (lit., ”lines / design-body”).  Thus, there is a direct and unmistakable connection between tattoo and the development of writing in China.

Det Meir säger är att det äldsta kinesiska tecknet för skrivande, 文. ursprungligen refererade till tatuering. Tatueringar som kroppsskrift är alltså nära kopplade till utvecklingen av ett skriftsystem, mer exakt kinesisk skrift; på mandarin används fortfarandet tecknet i ordet för tatuering.

Detta kan låta häpnadsväckande men jag finner det logiskt. De tidiga skriftsystemen var bildbaserade eller logografiska. Med tiden kom bilderna att stiliseras och bli mer och mer till stavelsetecken och ljudtecken. Våra bokstäver och alfabetet är ju renodlade ljudtecken, men det finns en bakgrund av detta slag.

Den här bliden visar fenomenet. (Den är hämtad från sidan 31 i Lars Melins spännande bok Människan och skriften.)

Sumerisk kilskrift är det första utvecklade skriftsystemet. Det utvecklades för mer än 5000 år sedan i nuvarande Irak, då bildtecknen stiliserades och började stämplas in i lera. Skriftsystemet kom att bli huvudsakligen stavelsebaserat. Rent tekniskt var det en fördel att basera tecken på kombinationer av streck (precis som i det tidiga grekiska och romerska alfabetet och i runskriften).

Det ursprungliga kilskriftstecknet för oxe kom med tiden att förenklas och stiliserats så mycket att det går att känna igen vårt A (s. 33 hos Melin):

Hur utvecklingen från kilskrift (som spreds till många länder i Främre Asien) och hieroglyfer till fenicisk skrift (ett alfabet med bara konsonanter) och grekernas alfabet ser ut är det ingen som vet mer exakt. Men säkert är att skriftsystem börjar i bildtecken. Och med tatueringar!