• Hem
  • Kontakt
  • Om bloggen
  • Om mig
  • Översikter

På svenska

En djupdykning i det svenska språket

Morfologisk segmentering: demobilisera, schlagerfestivalen, vindruvetorkare

5 juni, 2013 by Per

Många av mina inlägg har på ett eller annat sätt handlat om morfologisk segmentering. Att vi ger orddelar mening, ibland på udda sätt.

Det är inte bara jag som i tonåren råkade ut för att en kompis skrev och bad mig läsa först potatismos, sen rotmos och till sist plåttermos. Klart jag betonade och därmed morfologiskt segmenterade plåtter-mos, som vore plåtter nån rotfrukt som kunde mosas. Glada skratt blev det över denna missade plåt-termos.

På universitetet har jag varit med om att en student på en grammatiklektion menade att demobilisera skulle betyda ’förse folket med bilar’. Om ordet segmenteras först med demo-, som ju betyder folk, blir –bilisera över och betydelsen uppenbar.

På nätforum kan man stöta på bra exempel. Fundera på hur schlagerfestivalen kan segmenteras och erkänn att barn är mästare på att skapa mening:

När en av sönerna i treårsåldern satt och myste och såg Schlagerfestivalen med oss…stt han först så ovanligt koncentrerad och stilla…men efter nån kvart så började han skruva på sig och till slut utbrast han : -Men mamma, när KOMMER valen då????? (schlagerfestiVALEN!!!); Ett annat ex. på att vi tar för givet att barn förstår var när jag skulle hämta sonen (5 år); på dagis.han hade som vanligt inte tid att fara hem, lekte för fullt i lekhallen. Efter lång tålmodig väntan utbrast jag -Men Johan, har du inget hemgångs-vett? då stannar han plötsligt upp, tittar fundersamt på mig, drar med handen över den svettiga pannan och svarar : – Nä ä , bara VANLIGT svett!!

Klart att ett barn kan undra vart valen tagit vägen i schlagerfestandet. Det andra ordet i exemplet är det av mamman spontanbildade hemgångsvett, alltså vett att gå hem när det är dags. Barnets spontana segmentering blir att ordet handlar om svett man har när man går hem.

I nattuttryck (eller folketymologier) spelar morfologisk segmentering stor roll. När ord segmenteras så att ett morfem blir tomt eller avigt vill vi gärna skapa ny betydelse. Den som segmenterar älskog med ett äl– i början får ett restmorfem, en innehållstom orddel (se detta inlägg). Klart att älgskog på det viset ger mer mening, även om man kan undra vad älg– har att göra med sex.

Barn gör så här av födsel och ohejdad vana; människan är ett semiotiskt djur. Mitt senaste fynd börjar med ordboksordet vindrutetorkare – understrykningarna markerar betoning.

Den obetonade stavelsen kan förefalla underlig. Segmenteras vind– får vi –rute, en ovanlig form av ruta, framtvingad av den flerstaviga förleden. Och sammantaget kan hela förleden vindrute verka avig, för den är en ovanlig sammansättning. Åtminstone för ett körkortslöst barn.

Omedvetet händer det att ordet hottas upp, så att vi får nattuttrycket vindruvetorkare. Tre meningsfulla morfem: vin-druve-torkare. Och eftersom –druve– i mitten är obetonat hörs det inte så mycket att det skiljer sig från –rute-. På älgskogsvis ett lite crazy sätt att beteckna denna bilmanick.

Barn producerar regelbundet, omedvetet och oberoende av varandra detta nattuttryck. Och som vanligt dras de fram i ljuset. En dag kommer insikten att omvärlden har ett annat ord. Här vittnesbörd (min festil):

Min kompis syrra satt i bilen och funderade länge och frågade sedan ”varför heter det egentligen vindruvetorkare?” (om vindrutetorkarna). (härifrån)

Trodde det hette ”Vindruvetorkare” ganska länge. (härifrån)

Min kompis trodde upp i vuxen ålder att vindrutetorkare hette vindruvetorkare! Skitroligt att hon aldrig reflekterat över det. (härifrån)

Magnus var mycket rolig när han var liten. Vindrutetorkare blev vindruvetorkare, navkapsel blev navelkeps och farbror Yngve blev farbror Yngre. (härifrån)

En annan felhörning från min barndom var vindruvetorkare för vindrutetorkare. (Jag var även mycket förtjust i vindruvor.) (härifrån)

När ett nattuttryck är identifierat kan man språkleka med det. Den här bloggaren utgår från en tidningsrubrik: Lastbil krockade, tappade frukt. Frukttemat utvecklas:

Fruktsaft stänkte, vindruvetorkare på!
Långa köer, om möjligt välj en annanasväg
Risk för vattenmelonplaning

Filed Under: Folketymologier, Eggcorn, Nattuttryck, Ord, Ord, Ord Tagged With: barns språkande, folketymologi, nattuttryck, språklek

Spoonerismer: kungliga viken, Nuckin Futs

25 maj, 2013 by Per

Jag kan inte låta bli att ta upp de två rebusar som Ewert Ljusberg lägger ut för begrundan i kommentarerna till detta inlägg:

Skicka ut en båt på den kungliga viken
Likvagnskusken tappade piskan på Skinnarviksgatan bakom kullen

Det handlar om spoonerismer, att kasta om ljud mellan ord att göra det på ett sätt så att ny betydelse uppstår. Alltså i grunden en grammatiklek, där fonologi och morfologi ska gå hand i hand.

I det här fallet också en ekivok lek. Frasen kungliga viken lägger upp för att ordinledningen ku– hoppar fram ett ord samtidigt som vi– hoppar bak ett ord. Den som fortsätter så – jag har testat lite och är nästan klar med uttydningen, tror jag – hittar ett dolt budskap.

Det går att dra det här ut i det grabbiga och pubertala. Fina bruttor är förstås bruna fittor, mitt i parken blir pitt i marken. När gänget går ut kan frasen praktiskt tips dölja budskapet taktisk Pripps, alltså en sista stänkare.

Att språkligt montera ner något kulturellt etablerat kan vara kul, exempelvis maträtter. Stuvad lake blir luvad stake. Raggmunk med fläsk blir flaggrunk med mäsk. Eller låta sagan heta Ludrövan och inte Rödluvan.

Det här språklekandet trivs väl bäst utanför offentligheten. Men spoonerismen hamnar där också. Se på den här engelska nyhetsartikeln, där ett nytt australiskt varumärkesnamn väcker debatt:

Nuckin Futs

Det handlar om ett nytt snacks och varumärke, nötter med namnet Nuckin Futs, som till sist godkändes. Ett kanske kryptiskt namn. Vissa kommentatorer är uppenbart nöjda med att ha knäckt koden:

Kommentarer till Nuckin Futs

Jag vet inte hur den underliggande utsagan fucking nuts (och märk dubbelbetydelsen hos nuts) hjälpt försäljningen, bara att språkleken ligger i människans natur. Och att hårdrockgruppen Metallica kallade en konsertplatta Cunning Stunts.

I Sverige är det några exempel på omkastning av fonem mellan ord som är särskilt spridda. Musse Pigg ber ju om att få bli kallad Pisse Mugg. Och eftersom det hela handlar om att kasta om så att saker blir lite baklänges är bala taklänges inte dumt. Fullmåne blir mullfåne, en snosa dus är mycket roligare än en dosa snus. Den som mot slutet året känner för att kasta om i språket önskar Jod gul, inte God jul.

Som framgått går det att kasta om ljuden inom ord också (vilket ibland kallas metates på fackspråk). Så att vi får stummigövlar, smullfockat, metevjöl, bråvleda, kryftlanar, feleton och muljust.

Roligast blir spoonerismer när de kommer spontant. Det är uppfriskande när nån vill ta pikafaus. Sveriges mest spridda spoonerism-video har min namne Per Ledin, hockeyspelaren, som huvudperson. Jag repriserar den.

Per Ledin är arg efter en förlust. Det börjar med att han ropar Tjockis! åt Tommy Salo, motståndarlagets målvakt. Man får en känsla av att ordvalet är påverkat av intervjusituationen, dvs. det kan inte uteslutas att ett grövre invektiv skulle använts annars.

När intervjuaren undrar kommer spoonerismen, inledd av en omtagning där Ledin letar efter men snabbt får fram orden: Nu är råttet mågat! En fin poäng är att Ledin inte rättar sig själv.

Filed Under: Medier, Genrer Och Format, Ord, Ord, Ord Tagged With: humor, Jod Gul, Nucking Futs, Pisse Mugg, språklek

Namnkedjor

12 september, 2012 by Per

Något som roar är namnkedjor. Jag tror att de flesta varit med om det, särskilt i familjesammanhang, att en hel räcka namn räknas upp innan talaren träffar rätt.

Det handlar om en sorts felsägningar där ett inledande namn korrigeras tills rätt namn kommer fram. Namnkedjorna blir till stående fraser, till ett systematiskt sätt att språkligt hantera världen.

Det finns en paradox. Det som ligger oss närmast och engagerar oss mest borde vara det där vi verkligen kan göra distinktioner. Vi borde kunna namnen på våra kära. Men just närheten tycks ge en omvänd effekt. Med en språklig term skulle man kunna tala om metonymi, att vi skapar betydelse utifrån närhetsrelationer.

Namnkedjor med familjemedlemmar
Den typiska namnkedjan utgår från familjen och kan ta lite olika vägar. Vissa börjar med husdjurens namn, andra med föräldrarnas, några med syrran eller brorsan, och så fortsätter det till någon annan familjemedlem. Language Log tog upp namnkedjor för några år sen, och det här exemplet är illustrativt:

… my mother ran through the string of family thus: Mary Ann, Robert, Paul, John, Kitty, Pat. Mother did not make much pause between names, just stopped (usually) when she got to the one she wanted. Pat got added last, so she came in after whatever the current cat was. Mother always used Kitty for the cat.

Det rör sig alltså om en fast ramsa, där sex namn ingår och där katten (som alltid kallas Kitty) kommer näst sist och stackars Pat alltid sist. När Pat är inblandad sägs hela namnkedjan, annars stannar den när rätt namn kommit fram. Att komma sist i en namnkedja har fler varit med om:

Men det värsta jag har varit med om var ändå en gång när min mamma rabblade upp hela familjens namn (inklusive killnamnen och dessutom hundens namn) innan hon kom fram till mitt. Då kände jag mig lite obetydlig av någon anledning.

Att husdjuren, sett till namnkedjor, kan få högre status än de egna barnen är uppenbart:

Jag har tre döttrar och två tikar. Det brukar ta en fyra fem ggr innan rätt barn får rätt namn… vad sägs om Lonagaijaemeliejosefinamanda? Tur att katten är en pojke. Jag brukar på ngt konstigt vis inte få med honom i mitt förvirrade hundägaretillstånd. Däremot så får han (katten, inte min man) få bli kallad för hon. Man han är ju kastrerad så det kanske inte gör h*n så mycket?

Som jag förstår det ska namnkedjan utläsas Lona–Gaija–Emelie–Josefin–Amanda, alltid med de två tikarna först. Att namnen skrivs i ett svep illustrerar att det hela uttalas som en fast fras, i vilken katten alltså råkade utelämnas.

Det finns förstås namnkedjor utan husdjur. Junie rapporterar att hennes farmor använder Anna–Sara–Junie, där Anna är hennes mellannamn och Sara hennes lillasyster.

En man har varit gift ett par gånger, har två syskon och två barn. Han använder en kvinnlig namnkedja systematiskt: Sonja–Sara–Johanna–Eva, vilket är förra frun, syrran, dottern, nuvarande frun. Att den första frun brukar komma först i namnkedjor bekräftas av genomgången på Language Log och är lite besvärande för upphovsmannen. Det finns en hel del skämtsamma nätkommentarer om fenomenet, som att Benjamin Franklin advised taking a mistress with the same name as your wife to avoid this issue (här).

Barn i komprimerade namnkedjor
Barn står nära, och just därför är vi många som har svårt att hålla isär deras namn. Det händer att vi säger fel namn, och ofta säger vi barnens namn efter varandra. Det händer också att detta blir till nya namn, till komprimerade namnkedjor.

Min farsa kallade regelbundet mig för Tom-Per, där Tom är en kortform av min brors namn, Tomas. Det blev som ett nytt namn för mig.

En mamma har två söner, Jonas och Kristoffer. Här är Jonas det namn hon börjar med i tilltalet till Kristoffer. Liksom min far kortar hon av det namnet, men även det följande. Resultatet blir Jon-Toffer, en nybildning som fonologiskt kopierar det ursprungliga namnet Kristoffer.

En annan mamma har sönerna James och Amy. För henne har de två namnen sammanfallit till ett nytt egennamn, Jamie, som praktiskt nog kan användas om och till båda två. (Language Log har ett liknande exempel, där en mamma nyskapar namnet Stavid utifrån barnens namn Stacy och David.)

Namnbyten
Att vi säger fel namn är som sagt vanligt, jag gör det själv till mina barn. Min son Felix har fått vänja sig vid att ibland bli kallad Tomas, efter min bror. Vi associerar närstående till varandra, som att vi hade en sorts namnkedjor i huvudet, där det blir ett namn som kommer ut till sist.

Ibland är det slumpmässigt vilket namn som råkar komma ut:

Mina barn – två flickor och en pojke – får ständigt finna sig i att jag helt slumpmässigt råkar kalla dem för vilket som helst av de tre namnen. (Könet verkar inte spela någon roll.) Jag kallar också min son för min lillebrors namn, trots att de inte har ett dugg lika namn – däremot är min son ganska lik sin morbror vid samma ålder. Det värsta var dock när jag kallade min yngsta dotter – som är oerhört lik mig – för Helena. Som alltså är jag. Namnkedjor eller personlighetsklyvning, det är frågan.

Som framgått spelar husdjur en roll och kan leda till namnbyten på barnen:

En annan inte helt ovanlig felsägning är att något av barnen kan plötsligt få hundnamn… då känner jag mig inte som världens bästa förälder…

Det verkar finnas vissa tendenser i namnbyten, som att fonologisk likhet underlättar (lika många stavelser, samma betoning etc.), liksom liknande betydelsesfärer (bibliska namn etc.):

Jag har varit med om en anna sorts underliga felsägningar. När jag råkade kalla en Adam för David, sa han att han ofta av misstag kallas just David. Varför förstår ingen, kanske namnen är av samma typ (tvåstaviga, bibliska)? Samma sak gäller namnen Sara och Åsa som ofta blandas ihop, trots att de inte alls är särskilt lika, bara av samma typ. På min arbetsplats säger folk ofta fel på Helena och Annicka, förmodligen inte bara för att de är lite liknande personer utan även för att namnen är byggda på liknande sätt.

Ett annat exempel är att Gunnela gärna blir till Ingela. Det är trestaviga namn med samma slutstavelser, dvs. fonologin underlättar. Dessutom är Ingela ett vanligare namn, så det finns en logik i namnbytet.

Källor
Det här inlägget publicerades i en annan variant på den gamla bloggen (här). Jag råkade stöta på det igen och tänkte att det tål en nypublicering, så jag skrev om det en del. Citaten är, om inget annat anges, därifrån, inte minst från kommentarerna.

Filed Under: Ord, Ord, Ord, Reduplikation Tagged With: familjerelationer, felsägning, metonymi, namn, namnbyte

Det här är mina hoods

9 maj, 2012 by Per

Man stöter på dem då och då, folk som är i sina hoods. Och det är inte luvtröjor jag snackar om. Sådana har, etiketterade med det engelska ordet hood eller hoddie, sålts länge i vårt land.

Nej, det här är det amerikanska slangordet hood, en kortform av neighborhood, som ju betyder ’omgivning, grannskap’. Man kan nuförtiden träffa folk i vanliga, svenska hoods, och det finns också de som är på vift ute i hoodsen.

När formen kortas blir betydelsen, på engelska, mer urban, så att den gärna syftar på ett kvarter eller område i en stad. I en sorts hiphop-betydelse är det ghettot, eller en person från ghettot, som åsyftas (se exempelvis Urban Dictionary, som också listar fler betydelser). Inom både film och hiphop har ghetto- och gangstavärlden skildras under en titel av typen Boyz n da Hood.

Som lånord används hood gärna i en mycket svensk form, hoodsen. Alltså först en engelsk s-plural, hoods, och sen bestämd form, –en.

Jag har inventerat användningen. Huvudbetydelserna liknar de engelska. En huvudbetydelse är ganska allmän, ’omgivning’ eller ’kvarter’. En annan huvudbetydelse är ghetto-inspirerad och används för förorter av det slitna eller sunkiga slaget.

Det här är mina hoods
Den som säger så är Filippa Reinfeldt i Dagens Nyheter nu i höstas, och yttrandet hamnar i artikelrubriken. Av det kan man dra slutsatsen att hood är ett ganska etablerat ord i svenskan. Dvs. det är tillräckligt spritt för att både Reinfeldt och tidningen ska tycka att det är coolt att dra till med det. Nu använder Reinfeldt det som ett citatord och hänvisar till sina barn (min fetstil):

 Stockholm är min stad. Jag har bott här i trettio år av mitt liv. Jag kanske inte kan varje gatsten, men det här är mina hoods, som mina tonåringar skulle säga.

Betydelsen är alltså ganska vid och inkluderar Stockholm i stort. I en snävare betydelse inkluderas ett visst Stockholms-område, som det område som den här bloggaren hör hemma i:

Det lyser så fint från alla hus och jag gillar mina hoods skarpt ! Nära till parken grönområden… Nära city för lite puls, träningshall precis nedan för vår lägenhetsområde…Mysig innergård , Ja kan man begära mer?

Även i det här fallet får hood en positiv laddning, så att det tar fasta på en levande närmiljö. Det behöver inte vara en direkt stadsmiljö, vilket framgår av att det aktuella området ligger nära city.

Hoods finns lite varstans i landet, vilket detta blogginlägg, som skildrar Västerås, visar:

I förmiddags tog Malin och jag en promenix med våra småkottar i barnvagnarna. (Hennes lilla tös är typ två månader gammal.) Såg lite kyligt ut, men fan vad skönt det var där ute. Vi strosade och surrade runt i våra hoods och till slut hade vi varit ute och gått i två timmar. Trevligt!

Hoods finns även i finländska Vasa. Ordet används på samma sätt där, alltså av en mamma för att beteckna att den miljö man promenerar i är hemtam:

Vi tog en solskenspromenad i hoodsen direkt efter 10. Jag är inte särdeles hurtig om morgnarna, så det hela kändes mycket bra. Man borde nog promenera mera direkt man vaknar. Hela dagen blir så mycket bättre.

I nästa exempel blir en särskild stadsdel i Karlstad, Haga, till hood:

Gamla hoodsen

När vi inte riktigt vet vad vi ska hitta på så åker vi ut med bilen. Idag hamnade vi i Haga. Mitt gamla hem. Trivdes fantastiskt bra där.

Tillbaka till Stockholm, nu till Södermalm, och detta blogginlägg:

MAN MÖRDAD I HOODSEN

I morse hittade polisen en ihjälslagen medelålders man här på Södermalm. Varför slår man ihjäl en annan människa? Var exakt i tankebanorna slår det slint? Klimatet börjar att hårdna.

Hoodsen avser alltså en bestämd Stockholms-stadsdel. Det går att tolka in en betydelse av tuff stadsmiljö, att ordet är valt just för att väcka sådana associationer.

Gemensamt för alla exemplen är att skribenten använder hood för att beteckna sin egen närmiljö.

Äntligen är tiden i hoodsen över!
I en annan användning gör hood en skillnad på vi och dom. Och dom är folk i förorten eller slummen. Här ett exempel:

tunnelbanan ska sluta gå 24.00 istället för som nu 01.00, nu stängs stan för vanligt folk, de kan hålla sig ute i hoodsen, sova sina timmar så de orkar jobba…

En annan bloggare är mycket nöjd över att flytta från en Stocksholmsförort och in till stan:

Äntligen är tiden i hoodsen över!

[…] Så strax före 10 va jag ute i hoodsen och lastade på det sista samt städade ur lägenheten, när jag sen stängde igen ytterdörren för att åka kände jag en fantastisk känsla! Jag kommer aldrig mer behöva gå in i den där vidriga lägenheten. Alla kvällar när jag inte kunnat sova för att krypit spindlar i hela sovrummet är över, alla kvällar jag inte kunnat se på tv för det har varit spindlar stora som hundar i vardgasrummet är ÄNTLIGEN ÖVER! och livet i en jävla förort med världens sämsta bussförbindelser är SLUT! HALLELULJAH!

I nästa exempel kommenteras en intervju av John Guidetti, en känd svensk fotbollsspelare. Guidetti sägs snacka förortsspråk, dvs. han låter som om han kommer från hoodsen:

John Guidetti, ung svensk fotbollsspelare som gjort karriär i engelska Manchester City och holländska Feyenoord pratar med svenska TV-sporten, försöker göra sitt bästa för att låta som han kommer från hoodsen

 

Nu kan också de som bor i förorten använda ordet. Här är det en medarbetare på Vecko-Revyn som gör just det.

Så går det när man bor i hoodsen…

Ibland undrar jag hur företag väljer vem, på en tidningsredaktion, de ska skicka pressutskick och nya produkter till. Jag fick precis ett överfallslarm skickat till mig. Super Gaia heter det, och lanseras i slutet av september. Det både tjuter, förblindar och färgar. Kanske var jag rätt person ändå. Jag är ju trots allt den enda som bor ute i hoodsen.

Givetvis finns det skämtsamma anvädningar av ordet. Det här inlägget leker med de båda betydelserna av hood, som får stå både för den trygga närmiljön och den kriminella slummen:

Mitt hood är ganska läskigt ändå

Sen några veckor tillbaka har de börjat stöldmärka chokladkakorna på Ica. Tänk er vilka gangsters som huserar här. Knappt att man vågar sig ut när det blivit mörkt.

Här används alltså substantivet hood i singular. De tidigare exemplen har haft plural, antingen i obestämd, hoods, eller bestämd form, hoodsen. I plural blir betydelserna ofta av typen ’omgivningarna’ eller ‘förorten i allmänhet’. Tar man en långpromenad gör man det i hoodsen. I singular syftar ordet hellre på en specifik stadsdel, ett särskilt bostadsområde eller kvarter. Man går till internetcafét eller restaurangen i sitt hood.

Singularformen tenderar att förekomma i resebloggar och vara world wide. Den är stilistiskt motiverad på så sätt att ett utländskt ord används för en främmande miljö. Särskilt motiverad vore den om den användes om stadsdelar i amerikanska storstäder. Men den dyker upp lite varstans i världen. Ett exempel från en tjej som vistas i Kina:

Mitt HOOD

[…] Stadsdelen heter Wudaokuo. Om man är ung och trendig säger man bara ”the Wu”. Eftersom att jag är ingetdera så har jag tvingats lära mig hela ordet.

Slutord
Att urskilja huvudbetydelsena hos lånordet hood är inte så svårt. Lite lurigare är att bedöma ordet socialt, alltså på vilket sätt det är gångbart. Visst, det underlättar om det finns lite stadsmiljö, särskilt förortsbetydelsen gynnas av det. Det kan, särskilt i singular, fungera som en markör för att man är i ett främmande land. Det hör till en lite yngre generation, men kan inte beskrivas som renodlat ungdomsord. Det kan stundtals tyckas lite tillkämpat och bli till gangsta-parodi, i alla fall för mig.

Det är fascinerande att vi så snabbt och direkt tar över amerikansk slang. Hood är på det sättet kompis med fuck och shit, och det kan inte uteslutas att ordet har en framtid i svenskan.

UPPDATERING: Avsnittet om singularformen före rubriken Slutord lades till några timmar efter det att inlägget pubilcerats.

Filed Under: Nybildning, Nyord, Ord, Ord, Ord Tagged With: amerikansk slang, engelska lånord, hood, hoodsen

Skriv som du talar, skriv dom!

25 januari, 2012 by Per

När man pratar om att ändra skriftspråket i dag är det ofta genusbetingade uttryck som hamnar på dagordningen. Senast hen som könsneutralt pronomen i denna livligt kommenterade debattartikel i Svenska Dagbladet, skriven av min kollega Karin Milles. (I skrivande stund finns det nästan 1000 kommentarer!)

Och den debatten är bra. Men ett minst lika viktigt pronomen är talets dom, som skriften skyr. I stället tvingas vi som skribenter välja mellan de och dem, och det valet är svårt. Det blir fel, ofta och systematiskt och särskilt för det uppväxande släktet.

I det läget kan vi välja att rätta och förmana. Eller kan vi välja att anpassa skriftspråket efter talspråket, ungefär som vi gjorde när pluralböjningen av verb försvann. Jag förespråkar alltså det senare: Skriv dom!

Ett par undersökningar
Formerna de–dem–dom studeras i en del undersökningar. Jag tar upp två, Gisela Håkanssons & Catrin Norrbys Vad kostar dem?, publicerad i Språkvård 3/2003 (finns här) samt ett examensarbete från lärarpgrogrammet (finns här, är från Göteborgs universitet 2008 och skrivet av Sofia Selin). Både undersökningarna bygger på lucktester, av universitetsstudenter i det förra fallet och gymnasieelever i det senare, där dom ska fylla i det pronomen dom föredrar.

Undersökningarna kan sammanfattas i (den av mig konstruerade) meningen: För det mesta gör dem/de/dom ett gott intryck. Subjektsformen de är det rätta svaret, och den anges ofta.

Men inte alltid. Den här typen av meningar drar på sig felaktiga dem-svar av två skäl. För det första spelar position roll, vilket Håkansson och Norrby visar. Står pronomenet efter verbet blir det fler dem. Det är naturligt på så vis att objektsformen dem ofta står där. Dock inte alltid och inte i exempelmeningen, där subjektsformen har den positionen.

Det andra skälet är att dem generellt överanvänds, så att talspåkets dom översätts till skriftens dem, vilket Selin tar upp. Det gäller även när subjektet står först. En testmening är ___ var nordbor som levde för ungefär 1000 år sedan, och den tillhör dom som har flest felmarkeringar av undersökningens gymnasister.

Närmare bestämt gav 22 % svaret dem. Det hör till saken att eleverna bara fick välja mellan skriftens pronomen, dvs. dom kunde inte ange dom. I de andra testmeningarna ligger andelen felsvar kring 10 % när pronomenet föregår verbet.

Låt oss se på några siffror. Jag hämtar dom från Håkansson & Norrby och deras meningar Vad/Hur mycket kostar X? De 90 svaren från universitetsstudenterna – det är alltså överlag personer med studieframgång och språkintresse som svarar! – fördelar sig så här (s. 13):

de              67 st
dem           11 st
dom             8 st
korrigerat    4 st

Det betyder att tre av fyra korrekt anger de. Bland felsvaren är dem vanligast, drygt en av tio skriver det. Det är förvånande att dem är något vanligare än dom, som används av mindre än en av tio. Håkansson & Norrby drar slutsatsen att dom har förlorat mark i skriftspråket.

Är det inte bara att följa reglerna?
Ett sätt att komma till rätta med felen är att utgå från att ungdomar och andra är obildade och ge dom lite mer upplysning, eftersom det bara är att följa reglerna. Nu är inte det så bara. Reglerna är krångliga. I denna språkspalt sammanfattar Olle Jospehson dom koncist:

Man skriver de som bestämd artikel och subjekt: De nya stolarna köpte de i Malmö.

Dem används som objekt och efter preposition: Dem älskar jag; jag tänker bara på dem.

Bestämd artikel blir alltid de, också när den är en del av objektet: Jag älskar de nya stolarna.

Men valet mellan de och dem är fritt i de-som-konstruktioner som är objekt eller står efter preposition, särskilt när som är subjekt i efterföljande bisats: Jag älskar de/dem som lagar stolar; jag tänker på de/dem som samlar stolar.

Det krävs en ordentlig exercis för att detta ska fastna…

Hur ser nätanvändningen ut?
Eftersom båda undersökningarna bygger på lucktester av elever är det frestande att googla det spontana nätbruket av dessa pronomen. Det har jag gjort utifrån två konstruktioner (och märk väl att siffrorna måste bedömas försiktigt, som grova uppskattningar av tendenser).

Den första med pronomen efter verbet: ”Igår spelade de/dem/dom”. Den andra med pronomenet före verbet: ”De/dem/dom träffade”. I både fallen är skriftens subjektsform, de, formellt korrekt.

Procentandelarna för ”Igår spelade X” är dessa:

de     69 % (17300 träffar)
dem    8 % (1950 träffar)
dom  23 % (5,910 träffar)

I nästan en fjärdedel av träffarna används dom. Detta motsäger Håkansson och Norrby; dom verkar inte alls vara på väg bort från eller lågfrekvent i skriftspråket. En gissning är att deras studenter var i en skolsituation där dom de lärt sig att dom tillhör sånt som ofta inte är godkänt eller bra.

Vi ser också att det formellt korrekta skriftspråkspronomenet, de, används i sju fall av tio. Skulle vi räkna även dom som korrekt har de allra flesta skrivit rätt.

Vi tar meningen ”X träffade”:

de     80 % (147000 träffar)
dem    7 % (13500 träffar)
dom  13 % (23400 träffar)

Åtta av tio användningar är alltså formellt korrekta här. Fler tar till de när pronomenet föregår verbet som subjekt. Och återigen: det är dom och inte dem som är det vanligaste alternativpronomenet. Ser vi även dom som korrekt skriftspråk blir utfallet som i förra exemplet: mer än nio av tio skriver rätt.

Slutord
Skriftens distinktion mellan de och dem saknar stöd i talet där det heter dom. Det har lett till att särskilt skriftens de blivit problematiskt. En del tar till dem, vilket den redovisade forskningen, som utförts i skolsituationer, visar, medan dom inte förekommer så ofta där. Går vi till nätskriftspråket blir dom däremot ett etablerat prononomen och en smidig lösning på de-dem-problematiken.

Det tycker jag är bra. Jag förespråkar som sagt dom i skrift. Fast det finns ett starkt motargument, och det är skriftspråkstraditionen. En dom-reform skulle göra alla de-dem-texter föråldrade. Den skulle också, helt begripligt, väcka känslor, inte minst av vrede, hos alla som erövrat distinktionen. Dom sitter idag på ett kulturellt kapital, dom gör en disinktion som visar bildning eller i alla fall korrekt språk. Med dom som enhetspronomen devalveras detta kapital.

När jag undervisar blivande svenskalärare brukar jag ta upp det här och driva dom-linjen. Jag tänker att det borde finnas lärare som gillar dom, eftersom det finns en klassaspekt. Det blir enklare för större grupper att erövra skriftspråket om man tar bort avancerade distinktioner som saknar grund i talspråket. Det är ytterst en demokratifråga.

Hittills har jag inte fått nåt mer högljutt bifall. Jag vill ju tro att det beror på att dom som motsätter sig dom hörs mest i lektionssalen och att frågan som sagt har en tydlig laddning av kulturellt kapital. Det är inte alldeles lätt som blivande lärare propagera för att en språklig bildningsmarkör som man själv besitter och tänkt lära ut ska avskaffas…

Sammanfattningsvis så står talspråksanpassning mot skriftspråkstradition i den här debatten. I den språkspalt av Olle Josephson jag refererade ovan föreslår Olle att vägen ur detta dilemma är att införa de som den enda skriftspråksformen.

Jag tycker inte det, eftersom det i alla fall blir konstruerat, så att skriftspråkstraditionen inte bevaras. Mina iakttagelser tyder på att dom är spritt och att dem börjat användas som en skriftspråksform av dom.

Så skriv dom!

I en annan språkspalt i Svenska Dagbladet konstaterar Ylva Byrman att det inte finns nån namnkunnig språkvårdare som uppmanar till ett enhets-dom i skrift. Givet att jag uppfyller kriteriet namnkunnig språkvårdare har nu det dödläget brutits!

Jag tror att dom har tiden för sig och erinrar mig avslutningsrepliken i filmen Casablanca: Maybe not today, and maybe not tomorrow – but soon, and for the rest of your life!

Filed Under: Ord, Ord, Ord, Samhällsdebatt, Språkvård Och Språkriktighet Tagged With: de, dem, dom, hen, olle josephson, pronomen, skriftspråk, språkvård, stavningsreform, talspråk

  • 1
  • 2
  • 3
  • …
  • 5
  • Next Page »

Senaste inläggen

  • Debatt om enhets-dom
  • Enklitiska pronomen och tempus: det är bara att gilla’re
  • Literacy som semiotisk mediering: en föreläsning
  • Dem och det hos en åttaåring
  • Barn och brev

Kategorier

  • Adverb
  • Års Och Högtider
  • Böcker, Serier, Tidskrifter, Avhandlingar
  • Folketymologier, Eggcorn, Nattuttryck
  • Fraser Och Satser
  • Interjektioner
  • Interpunktion
  • Journalistik
  • Läs Och Skriv
  • Medier, Genrer Och Format
  • Nattuttryck
  • Nybildning, Nyord
  • Ord, Ord, Ord
  • Ordböjning
  • Prepositioner
  • Pronomen
  • Reduplikation
  • Retorik
  • Samhällsdebatt
  • Semiotik
  • Språkförändring Och Språkutveckling
  • Språkregler Och Språkriktighet
  • Språkvård Och Språkriktighet
  • Substantiv
  • Svordomar, Kraftuttryck Och Slang
  • Universitetsliv
  • Utan ämneskategori
  • Utbildning Och Skola
  • Verb

Etiketter

adverb barnspråk bindestreck coollugn de-dem dom eggcorn engelska lånord fina ord folketymologi fonologi fula ord handburgare hen humor hän jämställdhet Kalle Anka könsneutralt pronomen Language Log meh metafor mumsbit namn nattuttryck nyhetsspråk nyord ordbildning retorisk figur rocky sammanskrivning semikolon Simpsons snowclone språklek språkpolitik språkvård särskrivning talspråk ungdomsspråk woop Zlatan Örebro universitet å andra sidan å ena sidan

Copyright © 2021 · Lifestyle Pro Theme on Genesis Framework · WordPress · Log in