När man pratar om att ändra skriftspråket i dag är det ofta genusbetingade uttryck som hamnar på dagordningen. Senast hen som könsneutralt pronomen i denna livligt kommenterade debattartikel i Svenska Dagbladet, skriven av min kollega Karin Milles. (I skrivande stund finns det nästan 1000 kommentarer!)

Och den debatten är bra. Men ett minst lika viktigt pronomen är talets dom, som skriften skyr. I stället tvingas vi som skribenter välja mellan de och dem, och det valet är svårt. Det blir fel, ofta och systematiskt och särskilt för det uppväxande släktet.

I det läget kan vi välja att rätta och förmana. Eller kan vi välja att anpassa skriftspråket efter talspråket, ungefär som vi gjorde när pluralböjningen av verb försvann. Jag förespråkar alltså det senare: Skriv dom!

Ett par undersökningar
Formerna de–dem–dom studeras i en del undersökningar. Jag tar upp två, Gisela Håkanssons & Catrin Norrbys Vad kostar dem?, publicerad i Språkvård 3/2003 (finns här) samt ett examensarbete från lärarpgrogrammet (finns här, är från Göteborgs universitet 2008 och skrivet av Sofia Selin). Både undersökningarna bygger på lucktester, av universitetsstudenter i det förra fallet och gymnasieelever i det senare, där dom ska fylla i det pronomen dom föredrar.

Undersökningarna kan sammanfattas i (den av mig konstruerade) meningen: För det mesta gör dem/de/dom ett gott intryck. Subjektsformen de är det rätta svaret, och den anges ofta.

Men inte alltid. Den här typen av meningar drar på sig felaktiga dem-svar av två skäl. För det första spelar position roll, vilket Håkansson och Norrby visar. Står pronomenet efter verbet blir det fler dem. Det är naturligt på så vis att objektsformen dem ofta står där. Dock inte alltid och inte i exempelmeningen, där subjektsformen har den positionen.

Det andra skälet är att dem generellt överanvänds, så att talspåkets dom översätts till skriftens dem, vilket Selin tar upp. Det gäller även när subjektet står först. En testmening är ___ var nordbor som levde för ungefär 1000 år sedan, och den tillhör dom som har flest felmarkeringar av undersökningens gymnasister.

Närmare bestämt gav 22 % svaret dem. Det hör till saken att eleverna bara fick välja mellan skriftens pronomen, dvs. dom kunde inte ange dom. I de andra testmeningarna ligger andelen felsvar kring 10 % när pronomenet föregår verbet.

Låt oss se på några siffror. Jag hämtar dom från Håkansson & Norrby och deras meningar Vad/Hur mycket kostar X? De 90 svaren från universitetsstudenterna – det är alltså överlag personer med studieframgång och språkintresse som svarar! – fördelar sig så här (s. 13):

de 67 st
dem 11 st
dom 8 st
korrigerat 4 st

Det betyder att tre av fyra korrekt anger de. Bland felsvaren är dem vanligast, drygt en av tio skriver det. Det är förvånande att dem är något vanligare än dom, som används av mindre än en av tio. Håkansson & Norrby drar slutsatsen att dom har förlorat mark i skriftspråket.

Är det inte bara att följa reglerna?
Ett sätt att komma till rätta med felen är att utgå från att ungdomar och andra är obildade och ge dom lite mer upplysning, eftersom det bara är att följa reglerna. Nu är inte det så bara. Reglerna är krångliga. I denna språkspalt sammanfattar Olle Jospehson dom koncist:

Man skriver de som bestämd artikel och subjekt: De nya stolarna köpte de i Malmö.

Dem används som objekt och efter preposition: Dem älskar jag; jag tänker bara på dem.

Bestämd artikel blir alltid de, också när den är en del av objektet: Jag älskar de nya stolarna.

Men valet mellan de och dem är fritt i de-som-konstruktioner som är objekt eller står efter preposition, särskilt när som är subjekt i efterföljande bisats: Jag älskar de/dem som lagar stolar; jag tänker på de/dem som samlar stolar.

Det krävs en ordentlig exercis för att detta ska fastna…

Hur ser nätanvändningen ut?
Eftersom båda undersökningarna bygger på lucktester av elever är det frestande att googla det spontana nätbruket av dessa pronomen. Det har jag gjort utifrån två konstruktioner (och märk väl att siffrorna måste bedömas försiktigt, som grova uppskattningar av tendenser).

Den första med pronomen efter verbet: ”Igår spelade de/dem/dom”. Den andra med pronomenet före verbet: ”De/dem/dom träffade”. I både fallen är skriftens subjektsform, de, formellt korrekt.

Procentandelarna för ”Igår spelade X” är dessa:

de     69 % (17300 träffar)
dem    8 % (1950 träffar)
dom  23 % (5,910 träffar)

I nästan en fjärdedel av träffarna används dom. Detta motsäger Håkansson och Norrby; dom verkar inte alls vara på väg bort från eller lågfrekvent i skriftspråket. En gissning är att deras studenter var i en skolsituation där dom de lärt sig att dom tillhör sånt som ofta inte är godkänt eller bra.

Vi ser också att det formellt korrekta skriftspråkspronomenet, de, används i sju fall av tio. Skulle vi räkna även dom som korrekt har de allra flesta skrivit rätt.

Vi tar meningen ”X träffade”:

de     80 % (147000 träffar)
dem    7 % (13500 träffar)
dom  13 % (23400 träffar)

Åtta av tio användningar är alltså formellt korrekta här. Fler tar till de när pronomenet föregår verbet som subjekt. Och återigen: det är dom och inte dem som är det vanligaste alternativpronomenet. Ser vi även dom som korrekt skriftspråk blir utfallet som i förra exemplet: mer än nio av tio skriver rätt.

Slutord
Skriftens distinktion mellan de och dem saknar stöd i talet där det heter dom. Det har lett till att särskilt skriftens de blivit problematiskt. En del tar till dem, vilket den redovisade forskningen, som utförts i skolsituationer, visar, medan dom inte förekommer så ofta där. Går vi till nätskriftspråket blir dom däremot ett etablerat prononomen och en smidig lösning på de-dem-problematiken.

Det tycker jag är bra. Jag förespråkar som sagt dom i skrift. Fast det finns ett starkt motargument, och det är skriftspråkstraditionen. En dom-reform skulle göra alla de-dem-texter föråldrade. Den skulle också, helt begripligt, väcka känslor, inte minst av vrede, hos alla som erövrat distinktionen. Dom sitter idag på ett kulturellt kapital, dom gör en disinktion som visar bildning eller i alla fall korrekt språk. Med dom som enhetspronomen devalveras detta kapital.

När jag undervisar blivande svenskalärare brukar jag ta upp det här och driva dom-linjen. Jag tänker att det borde finnas lärare som gillar dom, eftersom det finns en klassaspekt. Det blir enklare för större grupper att erövra skriftspråket om man tar bort avancerade distinktioner som saknar grund i talspråket. Det är ytterst en demokratifråga.

Hittills har jag inte fått nåt mer högljutt bifall. Jag vill ju tro att det beror på att dom som motsätter sig dom hörs mest i lektionssalen och att frågan som sagt har en tydlig laddning av kulturellt kapital. Det är inte alldeles lätt som blivande lärare propagera för att en språklig bildningsmarkör som man själv besitter och tänkt lära ut ska avskaffas…

Sammanfattningsvis så står talspråksanpassning mot skriftspråkstradition i den här debatten. I den språkspalt av Olle Josephson jag refererade ovan föreslår Olle att vägen ur detta dilemma är att införa de som den enda skriftspråksformen.

Jag tycker inte det, eftersom det i alla fall blir konstruerat, så att skriftspråkstraditionen inte bevaras. Mina iakttagelser tyder på att dom är spritt och att dem börjat användas som en skriftspråksform av dom.

Så skriv dom!

I en annan språkspalt i Svenska Dagbladet konstaterar Ylva Byrman att det inte finns nån namnkunnig språkvårdare som uppmanar till ett enhets-dom i skrift. Givet att jag uppfyller kriteriet namnkunnig språkvårdare har nu det dödläget brutits!

Jag tror att dom har tiden för sig och erinrar mig avslutningsrepliken i filmen Casablanca: Maybe not today, and maybe not tomorrow – but soon, and for the rest of your life!