På svenska

En djupdykning i det svenska språket

Gillar du avokadosar? Några ord om sar-pluralen

by 9 Comments

Hemliga förälskelser har vi väl alla. Fast alla kanske inte är förälskade i ett pluralmorfem. Jag är i alla fall förtjust i –sar. Pluralen låter i mina öron lite barnslig på ett trevligt sätt. Och språkvetenskapligt är det kul att den inte bara är en morfologisk utan också en fonologisk kategori.

Tänk att det finns både kompisar och sambosar. Sett till stavelser, kom-pi-sar och sam-bo-sar, finns det ett fonologiskt –sar, som hänger med i pluralen.

Morfologiskt är de betydelsebärande orddelarna kompis+ar och sam+bo+sar. Det innebär att kompis har den i svenskan så vanliga ar-pluralen. Stamslutet på –s gör att pluralsuffixet hamnar i stavelsen –sar. Sambo har sar-plural, dvs. här är –sar inte bara en stavelse utan också det suffix som markerar plural. En sambo, flera sambosar.

I det här inlägget kollar jag hur det egentligen står till med det fina –sar. Vilket slags liv lever det? Jag går igenom fonologiskt –sar, stavelsen, och morfologiskt –sar, suffixet, och kollar in användningen.

Substantiv som uttalas med -sar
Det finns två sorters substantiv som uttalas med stavelsen –sar i plural. För det första sådana som i grundform slutar på –is och vanligen är adjektivavledningar: fegisar, mjukisar, tjockisar, tunnisar, bästisar, kompisar osv.

För det andra  s.k. kepsbildningar, dvs. ord som är lånade från engelskan och på svenska har plural-s i singular. Förutom keps exempelvis potatis, räls, muffins, bebis, chips  och kex. Ofta tar sådana ord ar-plural  med sar-stavelse (potatisar, bebisar) men även nollplural förekommer (flera chips och kex). Och ibland tvekar språkbrukare. Muffins heter det vanligtvis i plural, men ibland dyker muffinsar upp.

Så långt alltså pluralböjningar där –sar är ett fonologiskt faktum, beroende på att stammens –s föregår själva pluraländelsen –ar.

Dags för substantiv med morfologiskt –sar, med sådan plural. Det rör sig om olika slags lånord som inte riktigt är bekväma med standardsätten att bilda plural.

Avocado-ord kan böjas med -sar
Substantivens pluralböjning tillhör det som är riktigt krångligt i svenskan. Den brukar delas in i deklinationer efter ändelsen. I skolgrammatiken räknar man med fem deklinationer: –or (flickor, byxor), –ar (pojkar, skogar), –(e)r (butiker, tanter, bryggerier, skor), –n (förhållanden, äpplen) och –ø (hus, bord, tävlande). Grammatiskt genus spelar roll för vilken deklination ett substantiv ansluter till, och det hela blir inte lättare av att vi ännu inte kommit till s-plural och sar-plural.

Vart ska avokado föras? Språkvårdare får gråa hår av detta. Ska den in i någon av de nämnda deklinationerna, så att det blir en del av svensk standard, brukar den tredje rekommenderas. Här finns sen tidigare utrala ord (n-ord) med vokalslut, som kor och blinier. Språkrådet säger i sin frågelåda:

Frågelådan avocado

Rådet är inte helt välavvägt. Plurala advokador är sällsynta, för att inte tala om avokadoer. Se exempelvis diskussionen i den här nättråden, där, förutom avokador, ytterligare tre pluraler diskuteras: avokado (nollplural, femte deklinationen), avokados (engelsk s-plural) eller avocadosar (där har vi vår pluralform!). Tänk att en avokado kan vara så grammatiskt krånglig.

Märk också Språkrådets slutkommentar, som innehåller huvudargumentet mot engelsk s-plural, att bestämd form inte kan uttryckas. Med sar-plural är det problemet löst. Vi får avokadosar i obestämd form och avokadosarna i bestämd form.

Skulle avokado vara ett neutralt substantiv med t-genus vore saken enklare. Då skulle det hamna bland andra neutrala ord i den fjärde deklinationen: ett avokado, flera avokadon, precis som ett äpple, flera äpplen. Faktiskt händer det att folk får för sig att avokadon ska äppleböjas på detta vis, trots genusolikheten, som här:

Avocado i plural heter tydligen avocadon. Jag trodde att det hette avocadosar. Jag trodde nog att det hette Advokado också, om jag ska vara helt ärlig.

Skribenten har alltså avocadosar som sin spontana talspråksform.

Sådana här (lån)ord med vokalslut finns det fler av: mango, kiwi, desperado, taxi, sambo, silo, bastu etc. Ett belysande exempel på sar-plural är det här (min fetstil):

Då kan jag rekommendera Mauritius. De mangosar man köper på stranden är helt skalade och sedan har de skurit ner (tänk kärnan som ett ägg med toppen uppåt) men inte helt igenom och så tar de de yttersta topparna och skär av och stoppar ner så att de nedskruna flikarna står ut lite. Lite som kronbladen på en blomma. Det blir dessutom rätt lätt att äta utan att bli vansinnigt kladdig.

När du ändå är där kan du passa på att äta de små söta ananasarna också. Vacker skurna som skruvar.

Det heter självklart mangosar och ananasarna. Både har sar-form. Mangon har sar-plural, medan ananasen har ar-plural som hamnar i stavelsen –sar, eller rättare sagt –sarna, eftersom det är bestämd form.

Jag har spanat in sar-pluralen mer i detalj. Jag valde fem ord: avokado, kiwi, mango, sambo och silo. Jag sökte i Språkbankens vardagliga skriftspråk, i korpusarna Bloggmix och Twittermix. Jag har sorterat bort oäkta träffar. Jag laborerar med pluralvarianterna –r, –s och –sar (och bortser från den nollplural som förekommer men som är tidskrävande att få fram, eftersom alla singularformer då måste sorteras bort.)

Antalet träffar fördelade på ord och pluralformer:

 -r-s-sarTotalt
avokado  4  83  5    92
kiwi  –  9720  117
mango  6  32  –    38
sambo6463141  736
silo  3  21   –    24
Totalt77864661007

 

Huvudresultatet är att s-pluralen dominerar i den här typen av ord. Sammantaget motsvarar de 864 träffarna för denna plural 86 %. Vad gäller r-plural och sar-plural är den ungefär lika stor, med 8 % för den förra (77 träffar) och 7 % för den senare (66 träffar).

Träffarna för r-plural kommer från officiella sidor, från (länkar till) tidningar och media, inklusive journalistiska bloggar och tvittar. Denna språkvårdsnorm har sitt fäste hos proffskribenter.

Sar-pluralen är vardaglig och trivs bäst i talspråk. Att den inte förekommer för orden mango och silo måste förklaras med att det finns få belägg från få bloggare och tvittrare. De är inte alls ogooglebara. En sökning (på Google®) ger 25 100 träffar för silosar och 7600 för mangosar. Även om siffrorna i sig är svårtolkade och innehåller oäkta träffar visar de att formerna förekommer.

Mangosar har jag exemplifierat, och silosar förekommer i sammanhang där bygg- och anläggningsfrågor tas upp:

I dag har MAFA börjat bygga silosar. Alla tre silosarna byggs från toppen och neråt. Översta sektionen av väggar sätts ihop först. (härifrån)

Ska Norrtälje hamn omvandlas till ett nytt Hammarby Sjöstad? Eller ska de Lantmännens övergivna silosar i hamninloppet istället stå kvar, och bli ett centrum för kulturen i Norrtälje? (härifrån)

Vid kycklingstall nummer ett står två rundsilos (tork- och lagringssilos av märket Sukup) på vardera 1 000 kubikmeter som används dels till grisarna, dels till kycklingarna samt fyra mindre silosar (Chore-time) för kycklinguppfödningen. Dessa mindre silosar är två stycken 40 kubikmeters till färdigfoder samt två stycken 60 kubikmeters där en används till färdigfodret och en till lagring av vetet. Richard blåser in varmluft i torksilosarna där uppvärmning sker med hjälp av batterier. (härifrån)

Det är lite kul att det sista exemplet vid sidan om tre sar-pluraler innehåller en s-plural (två rundsilos).

Som framgår tenderar silosar att hamna på mer professionella hemsidor och bloggar. Här dyker de upp i Malmös lokaltidning:

Silosar

Nyhetsartikeln exemplifierar perfekt obestämd och bestämd form plural: silosar i rubriken, silosarna i ingressen.

Blinker-ord kan böjas med -sar
Det finns ganska många lånord som slutar på –er: blinker, klinker, loser, spjuver, jumper, sprinter, schlager, revolver etc. Språkvården rekommenderar för dessa utrala substantiv med n-genus andra deklinationen, plural på –ar. Så när vi vill tala om mer än en container ska vi säga, eller åtminstone skriva, containrar. Det funkar, även om den engelska s-pluralen konkurrerar, containers. Enstaka gånger finns även containersar.

Pluralböjningen varierar alltså. Ofta är språkvårdsrådet korrekt sett till bruket. Ta ett engelskt lånord som revolver. När August Strindberg skriver Röda rummet är ordet nytt i svenskan, och Strindberg klipper till med plural-s (i en metafor för ögon):

Han reste sig ifrån bordet och lossade av ett par skott med sina mörka revolvers. Gustaf blev stum av fruktan och häpnad över uttrycket i skådespelarens ansikte.

Med tiden har lånordet blivit hemtamt i svenskan och anpassat sig till dess traditionella böjningssystem. Revolvrar har blivit den dominerande pluralformen. Idag låter revolvers lite barnsligt, för att inte tala om revolversar.

Vissa er-substantiv är på avokado-vis knöligare än andra, vilket gör att sar-plural blir en räddare i nöden. Som blinker. Inte ligger plurala blinkrar så bra i munnen. Nog måste pluralen vara blinkers eller (helst, tycker jag) blinkersar. Dessutom kan ordet anslutas till kepsbildningarna, så att singularen blir en blinkers (jfr detta inlägg om s-plural hos substantiv som slutar på -er).

Några exempel:

tjena
letar efter blinkersar till hojen (fram)
vill ha vitt glas med gul lampa .. någon som har några förslag ?? (härifrån)

NU har jag äntligen köpt vita blinkersar till min M535i. Det blev ju snyggt och så. Men jag skulle inte köpt dom om jag sett dom innan jag beställde. Jag vill inte säga att det är ett dåligt ställe som jag beställde av. Det tog visserligen ett tag att få dom, och jag blev besviken på passformen. Men jag vill ände ge en eloge till stället som gör nåt åt gamla E28. Men jag hoppas på att det kommer blinkersar med bättre passform. Är det nån annan som haft passformsproblem med vita blinkersar till E28??? (härifrån)

Jag tänkte höra om det är möjligt att koppla så att framblinkersarna lyser hela tiden när man kör, istället för parkeringsljusen, man ser ju ofta bilar med lysande sidoblinkersar, men jag tänkte gå mot strömmen och göra så att framblinkersarna lyser istället. (härifrån)

Exemplen har en talspråklig karaktär och är från olika nätforum.

Det tål att upprepas att det är mycket olika i vilken utsträckning den här typen av lånord tar sar-plural. Typ att jumpersar existerar, men att de kan inte bäras av managersar.

Dags att summera
Sar-plural förekommer i svenskan. Inte allmänt utan mer eller mindre knutet till bestämda ord, mer exakt vissa lånord. För att precisera: Det finns några frukter, kiwisar, mangosar och avokadosar, som sambosar kan kalasa på när de på balkongen i sin hamnlägenhet blickar ut över silosarna. Trasiga blinkersar och jumpersar kan slängas i containersar.

Grammatiskt är orden av två typer, för det första utrala substantiv med vokalslut (som avokado) och för det andra utrala substantiv med er-slut (som blinker). Blinker kan också tolkas som en kepsbildning, så att blinkers blir singularformen. I så fall har vi att göra med den traditionella och invanda ar-pluralen i den andra deklinationen: kepsar och blinkersar.

Den språkvetenskapliga finessen med –sar är att den förekommer både som en stavelse i plurala ord och en pluraländelse i sig och att man inte alltid kan veta om den beter sig fonologiskt eller morfologiskt. Den svenska pluralbildningen har en ganska sarrig karaktär.

En kollega till mig, även hon en sar-vän, berättade att det på hennes ICA Maxi en period fanns inte bara anslag om kiwisar och avocadosar, utan också en jätteskylt med MINISAR, som visade sig vara ett resekit med hygiengrejs. Snyggt, tycker jag.

Till sist har jag funderat på hur Språkrådet skulle kunna skriva om sitt svar om avokado-pluralen, som ju inte riktigt speglar bruket. En möjlighet är att först säga att s-plural är den form som oftast används i svenskan. En nackdel med den är att den inte funkar så bra i bestämd form. Två alternativa böjningar är avokador och avokadosar. De har fördelen att bestämd formen kommer naturligt, avokadorna och avokadosarna. Den förra formen förekommer i formellt skriftspråk och den senare i talspråk och vardagligt skriftspråk.

Jaja, jag vet inte. På ett vis är det bra också om Språkrådet håller sig undan från sar-pluralen, så att jag kan få ha den ifred, utan inblandning av myndigheter.

(Och förresten saknar mitt förslag till omskrivning den näst vanligaste pluralen, nollpluralen: en avokado, flera avokado. Den måste ju nämnas också.)

Använd blinkrar – det finns många slarvers

by Leave a Comment

I Nerikes Allehanda, lokaltidningen här i Örebro, fäste jag mig vid en insändare. Rubriken slog i ögonen:

Använd blinkrar
Jag vet inte hur många som blinkar åt fel håll eller inte blinkar alls i stadens rondeller. Dels är det väldigt irriterande att behöva stanna för att en annan trafikant inte visar vart han ska, men det är också skadligt för miljön […]

Blinkrar, alltså, med plural på -ar. Jag vet mig inte ha hört eller läst den formen förut – själv har jag alltid sagt blinkers, med s-plural. (Blinker är ett lånord från amerikansk engelska.)

Kring detta gör jag två reflektioner. Den första är att svenskan nuförtiden tycks stå sig stark emot engelskan när det gäller ordböjning och stavning. Den andra är att substantiv med grundform på –er är, och länge har varit, svårböjda. I alla fall om man vill att de ska böjas på ett och samma sätt.

Svenskan står sig stark…
Det är en klar tendens i dagens svenska att inhemsk ordböjning och stavning föredras. Jag kollade upp plural av blinker i Språkbankens tidningsmaterial, som sträcker sig över 40 år, från 1965 till 2004. Bara s-pluraler används, det är blinkers som gäller.

Men inte längre tydligen. Rubriken på insändaren är säkerligen skriven av tidningen, och man går medvetet ifrån den dominerande s-pluralen. Det sker samtidigt som vi allt mer tillämpar svensk stavning av engelska lånord.

En engelsk site är en svensk sajt, en date stavar vi dejt, den som vill låta world wide-jargongig när han sparar ett dokument skulle kanske skriva att han sejvar det. Och det är praktiskt. Det är krångligare att skriva datea eller savea för dejta och sejva.

Den bästa förklaringen till denna utveckling är, lite paradoxalt, att vi idag är bättre på engelska än nånsin förr. Det gör det möjligt att skilja ut svenska och engelska och skriva sajt i det ena fallet och site i det andra.

… men substantiv på –er har ofta inte nåt emot s-plural
Den engelska s-pluralen är ett lite annat fenomen än uttalsnära stavning. S-plural har funnits i hundratals år på svenska, särskilt på substantiv på –er. Jag har svårt att se att det i sig gör så mycket om folk snackar om blinkers eller klinkers.

Språkvårdsargumentet brukar vara att bestämd form plural blir knölig. Dvs. att tala om de där blinkersarna är fult eller fel, medan blinkrarna är bra. Jag tycker inte det är ett så starkt argument, vilket också den månghundraåriga användningen av s-plural indirekt stöder. Dvs. detta tycks inte ha vållat några särskilda problem vare sig för språkbrukarna eller språket.

Vill man argumentera i språkvårdsfrågor brukar det vara obligatoriskt att dra fram en berömd författare som använder det aktuella uttrycket. Strindberg står förstås högt i kurs, och visst hittar vi s-plural där. Jag citerar Röda rummet, där pluralen revolvers används som en metafor för ögon:

Han reste sig ifrån bordet och lossade av ett par skott med sina mörka revolvers. Gustaf blev stum av fruktan och häpnad över uttrycket i skådespelarens ansikte.

En historisk tillbakablick ger Barbro Söderbergs undersökning Från rytters och cowboys till tjuvstrykers. S-pluralen i svenskan. Här är de första beläggen från 1500-talet, vilket alltså ger s-pluralen en 500-årig historia. Två av orden i titeln är också substantiv på –er: rytters och tjuvstrykers.

Ett kul blogginlägg om fenomenet finns på Lingvistbloggen och är skrivet av Mikael Parkvall (här). Han tar upp slarvers och visar att den s-pluralen är vanlig:

  • De vattenkammade, som arbetat och sparat i hela sitt liv, är en nagel i ögat på okammade slarvers.
  • Kaptenen var mer städad än de flesta på innekrogen och jag tror att hans närvaro fick hos slarvers att skärpa till oss och börja ladda för lördagen.
  • Karlarna födda i Väduren är otrogna, slösaktiga slarvers.

En poäng är att slarver inte är lånat från engelskan, lika lite som substantiven i Barbro Söderbergs titel. Det gör pluralen lekfull – stålars (av stålar) är en annan sån plural. Ett på sin tid omstridd böjning var schlagers. Att schlager var lånat från tyskan och försågs med ett engelskt plural-s var gravt upprörande för många.

Några siffror
Jag har googlat hur vanlig s-böjningen är för olika substantiv på –er. Jag sökt s-plural och ar-plural på svenska sidor för orden nedan. Resultaten redovisar jag som procentandel s-former. Högst andel överst (inom parentes antalet träffar på s-plural respektive ar-plural). Det finns mycket att säga om googling – i en exkurs sist förklarar jag hur jag gjort. Siffrorna ska tas med den där nypan salt:

Klinkers 100 % (102090 vs 2)
Losers 100 % (17886 vs 11)
Blinkers 100 % (263709 vs 326)
Spjuvers 49 % (217 vs 223)
Slarvers 44 % (55 vs 69)
Jumpers 40 % (2940 vs 4360)
Revolvers 1 % (128 vs 21000)

Substantiven hamnar i tre grupper. Den första gruppen har nästan bara s-plural. Det heter klinkers, blinkers och losers – även om insändarrubriken från NA antyder att blinkrar kan komma att vinna mark i framtiden.

Den andra gruppen har ett vacklande bruk. Spjuvers, slarvers och jumpers är vanliga pluralformer, om än inte riktigt lika vanliga som spjuvrar, slarvrar och jumprar.

I den tredje gruppen finns revolvrar. Dvs. det är den helt dominerande pluralformen. Strindbergs form revolvers är ur bruk. Det engelska lånordet har efter hand anpassat sig till svensk böjning, vilket är ett standardscenario för lånord som blir hemtama i ett nytt språk.

Enligt den förklaringen borde också blinkers vara en förlegad plural, och jumpers borde vara mindre frekvent än det är. En möjlig förklaring här är uttalsmässig. Det är enklare att säga blinkers och jumpers; då slipper man konsonantklustren –nkr– och –mpr– som uppstår i blinkrar och jumprar. Lägger man till det s-pluralens 500-åriga historia i svenskan så blir formerna inte så underliga.

För efterkrigstidens engelska lånord gäller att s-pluralen undviks i medier och offentlig svenska men används i vardagsspråket. Jumper är ett sånt exempel, där den offentliga skriftsrpåknormen motsätter sig plural, och detsamma gäller ord som sprinter och manager. De hittar man inte i dagstidningen men väl på bloggar och i talspråket.

Slutord
S-pluralen måste rimligen ses som en del av svenskan. När det gäller substantiv på –er har den funnits i hundratals år, om än inte som en vanlig böjningsform.

Kanske retar detta någon. En vanlig åsikt om språket är att det ska följa en enda logik, ett enda regelsystem, och att variation ska bekämpas. Det kan man ju tycka. Men substantiven på –er kommer inte att bry sig om det så mycket. De kommer att envisas med sin s-plural, i olika grad och i olika sammanhang.

För att återknyta till inledningen tycker jag att det var roligt att möta blinkrar i den där insändaren. Det tolkar jag som att svensk böjning och stavning av lånord är mer självklar idag än för ett par decennier sen. I stort – dvs. inte så mycket när det gäller substantiven på –er men desto mer när det gäller stavningen – vinner vårt skriftspråk på det.

Allra sist går jag tillbaka till rubriken. Vi låter de två substantiven på –er ta de två olika pluralböjningarna. Då får vi fyra olika rubriker:

1. Använd blinkrar – det finns många slarvrar
2. Använd blinkrar – det finns många slarvers
3. Använd blinkers – det finns många slarvrar
4. Använd blinkers – det finns många slarvers

Vad säger du? Vilken funkar bäst?

Exkurs om googlingen m.m.
Det här inlägget är rekonstruerat från den gamla bloggen och publlcerades i januari 2009. Jag använde det flera gånger i min undervisning för att låta studenterna reflektera över språk och språkförändring utifrån egna undersökningar – läs googlingar. Siffrorna är med andra ord så gamla, och dessutom ytterst ungefärliga. Jag sökte först på s-plural och ar-plural på svenska sidor, t.ex. “blinkers” och “blinkrar”, och antecknade antalet träffar. Det blir då alldeles för många träffar, särskilt för s-pluralen. Det beror på att den förekommer som genitiv (en revolvers mynning, en losers dagbok etc.), som egennamn, ibland i kombination med genitiv (Jumpers nya turné, The Revolvers etc.) och i engelska texter och fraser (revolvers and ammunition etc.).

Därför gjorde jag så att jag tog de 30 första googleträffarna av s-plural och räknade andelen äkta pluralträffar. Denna andel överförde jag till de ursprungliga träffarna. Detta skiljde sig förvånansvärt mycket mellan substantiven. Revolvers hade nästan inga äkta pluralträffar (det var mest namn och engelskt språkgods som fångades in), medan 90 % av träffarna på blinkers var genuina.

För slarvers har jag följt Mikael Parkvalls siffror från Lingvistbloggen (och de är äkta träffar).

Insändaren i NA publicerades för nästan exakt tre år sedan, 3/1 2009.

Politiska ordföringar

by 4 Comments

Rubriken är medvetet dubbeltydig. Det går att läsa in politisk retorik i den, som vore det politiska ordvändningar som åsyftades. Men en annan läsning är den riktiga: det ska handla om politiska mötesledare, som numera börjar kallas ordföringar. (Ett tack till min kollega Ulla Moberg* som uppmärksammade mig på detta före jul.)

Förresten – är du helt säker på vad en ordförande traditionellt heter när han förökar sig. Ska man hålla sig med politiska ordförande eller politiska ordföranden, om vi ska prata om två eller flera? Språkkänslan kan vackla där…

Plural är enkelt med presens particip-substantiv med t-genus. Alltså substantiv som liksom ordförande som slutar på –ande. Ett förnekande, flera förnekanden, och anförande-anföranden, utlåtande-utlåtanden osv.

Men, och det är det jävliga,:en ordförande böjs likadant i sin plurala form: flera ordförande. En kompis som ordförande har i plural är föredragande, som heter just så, oavsett om det rör sig om en eller flera. Noll-pluralen för ordförande och föredragande samvarierar med deras n-genus – jfr sökande, resande med samma böjning.

Då förstår man var ordföringarna kommer ifrån…
Det är klassisk språkvårdsmark vi har beträtt. Någon skriver och klagar på den obildning och förflackning som pluralen ordföranden ger uttryck för, t.ex. till Språket i Vetenskapsradion. Den ansvariga språkvårdaren förklarar att n-orden (i det här fallet min kollega Lars-Gunnar Andersson) har nollplural. Och är alldeles sant, sån är normen. Ändå fortsätter plural-eländet år efter år, för uppenbart är att mångas språkkänsla vacklar; det är frestande att ta till ett plural-n…

En lösning på detta problem är göra alla ordförande till ordföringar. En googling ger bortåt 3 000 träffar. Det intressanta är att poltiska sammanslutningar dominerar, tillsammans med olika kommunala verksamheter och intresseorganisationer. Ett par exempel, varför inte ta dem från Moderaterna. Först det här:

Ordföringar drillade

Under helgen har Moderaternas fullmäktigegrupp bedrivit utbildning i kommunallag och mötesteknik.
   På söndagen möttes ordförande och förstanamn i nämnder och bolag för att öva sig i konsten att hålla en ordförandeklubba och leda förhandlingar.

I det här exempelet är det just i rubrikens plural som den nya formen används (min fetstil). I singular är ordförande kvar. Så är det inte här:

Siste ordföringen på plats

Då har Moderaterna presenterat sin kandidat till ordförandeposten i tekniska nämnden. Det är Johan Fogelberg, som idag är ledamot i nämnden, som vid årsskiftet tar över klubban.
   Ordföranden i tekniska nämnden presenterades inte när Alliansen tillkännagav sina övriga ordförandekandidater i förra veckan. Detta för att Johan i god ordning skulle hinna informera sin arbetsgivare. En självklar hänsyn att visa en fritidspolitiker.

I det här exemplet finns det bara singulara mötesledaren. Det heter ordföring i rubriken men sedan växlar det i brödtexten till ordförande, liksom i det förra exempelet.

.. eller hur mycket förstår man?

Jag har gjort två iakttagelser om det nya ordet och dess användning.

  1. Språkligt sett vacklar mångas språkkänsla när ordförande ska pluralböjas. Och finns det variation kan nåt nytt uppstå, som ordföringar.
  2. Samhälleligt sett finns en stark offentlig möteskultur i politiska och kommunala sammanhang, så uppstår nåt nytt är det inte så konstigt att det händer där.

Men hur detta fungerar mer exakt blir jag inte riktigt klok på. Visst, ordföringarna finns i plural. Men de kan också användas i singular. En googling ger hälften så många träffar för singularformen som för pluralformen. Så det stämmer att det är i plural ordföringarna kommit in i möteskulturen, men de tycks på viss frammarsch i singular också.

Jag ser en tendens till att ordföringarna dyker upp på visuellt framskjutna ställen, som i rubriker. Det kan t.ex. tolkas som att det lekfulla i nybildningen betonas, så att den formella möteskulturen inte blir lika stel. Vissa tycks använda ordföring som ett citatord, en nymodighet man anspelar på men inte tar i sin egen mun. Andra skriver som att det faktiskt heter ordföring.

Det skulle vara kul att veta hur levande ordföringarna är i tal…

(* Namnet ändrat till det korrekta 6/1… namn är svårt, vilket jag för övrigt tagit upp i detta inlägg!)

Handikapp och (anti)språk

by Leave a Comment

Det här inlägget handlar om hur vi i språket använder handikapp på olika sätt. Alltså inte om hur handikappade språkar utan om hur beteckningar för olika handikapp och avvikelser används för att beskriva världen.

Jag ska föreslå en grammatik för detta. Den går kortfattat ut på att det finns personbeteckningar i neutrum som hänger samman med en verbanvändning.

Verbanvändningen kan vara animat, dvs. ta fasta på mänskliga egenskaper, och i så fall används partikelverb, eller inanimat, dvs. ta fasta på saker och ting, och då används ett ensamt huvudverb, ibland i kombination med ett reflexivt pronomen. (Jämför mitt tidigare inlägg om cepa, där just en sådan verbanvändning togs upp.)

Jag avslutar med att diskutera denna grammatik som ett antispråk – för användningen av handikapp har en moralisk sida och står många gånger utanför det vanliga samhället.

Substantiv i neutrum
Jag har samlat på mig följande substantiv, som delvis tar fasta på medicinska handikapp och i övrigt säger att personer är mentalt störda: dampo (av handikappet damp), dummo (av adjektivet dum), miffo (av missfoster), knäppo (av adjektivet knäpp), mongo (av handikappet mongoloid, dvs. det som idag kallas Downs syndrom), pucko (av adjektivet puckad) och weirdo (ett direktlån från engelskan). Kom gärna med fler exempel!

Som synes kommer orden från lite olika håll: några är avledda från adjektiv, något är ett direktlån, några är omskapade från ett substantiv. Gemensamt är att de alla får suffixet –o. Gemensamt är också, och det är intressant, att de har t-genus, alltså neutrum.

Personer har vanligen realgenus, n-genus: en tjej, cyklist, student, professor, hyresgäst, kompis osv. Att systematiskt ge personer t-genus innebär ett förtingligande och en distansering rent språkligt. Det heter alltså inte en miffo och en weirdo, utan ett miffo och ett wierdo.

Jag exemplifierar orden i tur och ordning (min fetstil i alla exempel):

Där fick jag, pga gårdens härbärge, sitta allt annat än ostört då ett dampo på gården börja skrik kommunicera m mej om allt från att jag inte skulle ramla ner, till ifall jag ville köpa en stor högtalare eller kunde slänga ner en cig om han slängde in en krona genom mitt fönster (på 3:e våningen..). (härifrån)

Du cyklar väl inte runt och ler som värsta dummot heller? (härifrån)

Djäääävlar i mej vilken dramatik. Personligen har jag tretton fel på tipset och får böta en halv miljon hellre än att jag kvalar mot Österrike. Men det slipper vi nu. Tack vare miffot från Hova IF. (härifrån)

Vad gör du då? Rimligen vill du följa reglerna och säga att jag är ett knäppo som ens föreslår det här – men varför då? (härifrån)

Sofia, du är ett mongo. jag fattar inte hur jag kunde vara så korkad att jag någonsin trodde att vi var någonting. är jag dum i huvudet eller något? (härifrån)

Är inte det sånt man får räkna med om man låter ett pucko med ful mustasch störta en i fördärvet? För hellre är jag ful och hjälmbeklädd än har mitt skallinnehåll att dekorera asfalten. Och jag slipper alla oanständiga kommentarer från vägarbetarna i Ölberga. Utom weirdot vid Älvsjö station. (härifrån)

Till denna lista kan vi lägga ett cp. Detta handikappord tar (än så länge) inte o-form (eller jag har bara hittat ett belägg på ett cepo) men ansluter med sitt t-genus till paradigmet:

trött som ett cp. Klockan är alltså 01.55. Jag ser suddigt. Delvis för att jag är galet trött och för att jag har linser som sitter i. (härifrån)

Detta o-paradigm med t-genus är nu inte unikt för handikappord. Det har, åtminstone i Stockholm, använts för en lång rad ord. Jag förtecknade sådana på 1990-talet, och Mikael Parkvall har på Language List publicerat en förteckning från den tiden och analys av paradigmet (kolla här).

I den får man exempel som fetto, hygglo, schyssto och trötto. Plus engelska exempel som wacko, wino, psycho and fatso.

Animata verb
Nu till animata verb. De förses med en partikel, ofta ur, ibland ut, någon gång loss. Artikeln gör att verbfrasen får en betydelse av typen ’att avvika från ett normalt eller balanserat tillstånd’. Man säger alltså inte Pelle cepar om jag skulle bete mig väldigt avvikande, utan hellre Pelle cepar ur. Partikeln ur visar just att jag går ur eller ifrån ett normaltillstånd.

Nu finns det inte alltid en partikel, utan ibland används ett reflexivt eller personligt pronomen. Dumma är ett exempel. Där är böjningsmönstret jag dummar mig, du dummar dig, hon dummar sig. Det mildrar den potentiellt kränkande betydelsen – innebörden blir ungefär ’klantat sig’. Och om nån miffar sig kan det betyda ’beter sig lite tokigt’.

Här exempel:

Galen neger som dampar loss på bilar? (härifrån)

Jag har mest tålamod och petighet, till en viss gräns, sen slår det över och jag cpar ur ett tag, sen är det lugnt igen (härifrån)

EU dummar sig i vanlig ordning (härifrån)

På med kläderna, det är snart dags att gå till tunnelbanan! Johanna miffar sig här som vanligt. (härifrån)

Inte så mycket här heller, sitter o myser med ett glas rött och allmänt knäppar mig!  (härifrån)

Daniel mongar ur på flygplatsen (härifrån)

Idag i Sverige är de flesta män medvetna om sin svaghet på ett positivt sätt, att den är okej. Människovarandet innehåller att kunna känna sej svag ibland och stark ibland och däremellan är man bara. De män som puckar ur är inte överens med sina egna svaghetskänslor – ofta p.g.a uppfostran i att inte visa svaghet – ibland för att förebilderna är macho – men på det hela taget så försöker de leva upp till en självbild som inte fungerar. (härifrån)

Om du inte är kongruent med det du säger, så kommer det i nio fall av tio att misslyckas, och du ”weirdar ut” tjejerna. Du måste inte game:a hela tiden, jag har upptäckt mer och mer att tjejer faktiskt står ut med lite AFC-aktiga samtalsämnen om du väl har etablerat attraction och kommunicerar från rätt frame och på ett härligt, flörtigt sätt. ;) (härifrån)

Det finns också andra partikelverb än de som syns ovan – puckar på kan användas för att uttrycka betydelsen ‘ha sex med’.

Inanimata verb
De personbetecknande i de här orden kan tolkas metaforiskt, så att det blir ting och inte personer som är mentalt störda. Då försvinner partikeln från verbet, så att en plötslig avvikelse från ett normaltillstånd inte längre markeras.

Tingen – en mobil, dator, bil osv. – är helt enkelt knäppa. Att detta är en inneboende egenskap hos dem kan betonas med det reflexiva pronomenet sig. Det är till överväldigande delen ny teknik som på detta vis ses som mentalt störd.

Mobilen cepar och Mobilen cepar sig, med reflexivt pronomen, kan man säga om sin telefon. Däremot händer det mer sällan att en mobil cepar ur; det gör mest personer.

Den inanimata användningen är som sagt klart vanligare än den animata. Jag exemplifierar med hur en krånglande dator kan beskrivas:

Vad ska jag skriva nu då, egentligen skulle inlägget vart publicerat innan men datorn cpade sig så en massa pladder jag hade skrivit kom inte med nu (härifrån)

OK, ja försökte ladda upp en annan bild oxo, men datorn dampar så de funkar inte:/ (härifrån)

Skulle bara säga hej innan datorn dummar sig igen. sig Med färgade sockar/strumpbyxor och 70-tals jeansen (de som jag fotade men inte kan visa för jag kommer inte åt bilderna för datorn dummar sig när jag ska logga in på filservern). (härifrån)

Ja ville ha in hjärta å allt, men ja kan inte, vet ej om datorn knäppar sig suck. (härifrån)

Men nej… vad hände med den extremt roliga reklamfilmen för Australien från -84? Eller är det bara min dator som miffar sig kanske? (härifrån)

Datorn mongar med usb-portarna så jag får slänga upp klipp från dagens pass i morgon istället. (härifrån)

Min man sa att den är inte JÄTTE viktig MEN om datorn puckar ngn g´ng i framtiden kan man behöva den. (härifrån)

Datorn weirdar >_<  Tjena! Det är så här, min datorn hakar sig ibland bara.. (härifrån)

Exemplen är som sagt utan verbpartiklar, så att det språkligt förutsätts att datorer är ganska mentalt störda. Enstaka gånger kan det dock, som antytts, hända att en partikel får illustrera ett plösligt strul: Html-koden puckar ur eftersom länken innehåller ett ”Å”.

Är detta paradigm ett antispråk?
Det ska sägas att vissa av mina konstruktioner har få belägg. Det vi ser är en antydan till ett paradigm, ett särskilt böjningsmönster, som bygger på att använda mentala störningar.

Till viss del kan detta kallas ett antispråk, vilket förutsätter att de språkbrukare som tillägnat sig paradigmet blir avvikande, lite av ett antisamhälle. Många blir med rätta provocerade när ett handikapp används som en allmän beteckning på en mental störning, särskilt om det görs nedlåtande. Det är allt annat än politiskt korrekt att kalla en person för ett cp, ett miffo eller ett mongo.

Grammatikern och språksociologen Michael Halliday skrev 1975 en uppmärksammad artikel, Anti-Languages (se här). Han tog upp sånt som förbrytarslang och fängelsespråk i Calcutta och Polen.

Att göra om ord, relexikalisera, var en huvudpoäng i artikeln. Dvs. det är inte så att man byter grammatik. Även överlexikalisering togs upp, alltså att ett rikt ordförråd utvecklades för vissa aspekter av världen.

I svensk forskning fångades antispråk upp (även om det inte kallades så) på den tiden dialektsociologin slog igenom, alltså kring sekelskiftet 1900. Man beskrev månsing – som står både för ett för utomstående obegripligt rallarspråk och för ett fängelsespråk i Stockholm.

Sotarnas språk, Knoparmojet, kartlades också (se här). Där förekommer ord som dojor och doris, för skor respektive fönster. Från månsing har vi klassiska slangord som fika (en ordlek med kaffe) och lattjo (från romani).

Sånt är idag lite allmänt mysigt, en kulturhistorisk hemtrevlighet, som Skansen i Stockholm eller Wadköping i Örebro. Man klan undra var vi hittar dagens antispråk – för självklart finns det fortfarande folk som tar avstånd från etablissemanget eller vad man vill kalla det, och det är, definitionsmässigt, inte alltid behagligt.

Mitt paradigm är inte ett utvecklat antispråk. Men det är en antydan till det. Ett grepp är laborera med o-substanitv med t-genus. Nybildningarna är inte helt genomskinliga, dvs. miffot och dampot är inte ord som ingår i allas vokabulär.

Att innehållet hämtas från handikapp och mentala störningar ger en outsidertillvaro. Och det innehållet är också överlexikaliserat, dvs. det är en väldig massa ord för just det. Min lista kan göras längre: det går att kalla nån även för ett retard eller ett psyko i dagens Sverige. (Att t-böjningen är levande bekräftas av det här diskussionsforumet, där man funderar på om det heter en eller ett retard.)

Vi har att göra med ett generativt språkligt system, där nya ord kan fogas in. ADHD är en medicinsk diagnos. Fogar vi in den i systemet skulle substantivet, hypotetiskt, kunna bli ett ado, den animata verbböjningen att nån adar ur och den inanimata böjningen att datorn adar sig. Dvs. det finns en antydan till ett större böjningsmönster där mer av världen kan fångas in och göras betydelsebärande med ett avvikande språkbruk.

Av mina exempel framgår ändå att mycket av detta är en språklek som ibland tas till och historiskt sett har tagits till för att framstå som lite kaxig. När nån miffar sig betyder det bara att hon beter sig lite tokigt. Och det hela är som sagt innehållsligt snävt, bara mentala störningar – ett antispråk borde ha större räckvidd. Men vem vet, kanske finns det antispråket? I så fall är det en poäng att jag i detta inlägg inte lyckas knäcka koden.

Slutord
Nja, jag har inte så mycket till sammanfattning. Mer än att jag välkomnar kommentarer om liknande (anti)språkliga uttryck!

Sen kan man undra i vilken mån man ska förklara paradigmet med att det är tacksamt att beskriva ny teknik så här. Jag tycker mig minnas att jag i stressade lägen sagt saker som: Jag beställer en ambulans till den här jävla datorn! Den ska in på psykakuten!