Något som roar är namnkedjor. Jag tror att de flesta varit med om det, särskilt i familjesammanhang, att en hel räcka namn räknas upp innan talaren träffar rätt.

Det handlar om en sorts felsägningar där ett inledande namn korrigeras tills rätt namn kommer fram. Namnkedjorna blir till stående fraser, till ett systematiskt sätt att språkligt hantera världen.

Det finns en paradox. Det som ligger oss närmast och engagerar oss mest borde vara det där vi verkligen kan göra distinktioner. Vi borde kunna namnen på våra kära. Men just närheten tycks ge en omvänd effekt. Med en språklig term skulle man kunna tala om metonymi, att vi skapar betydelse utifrån närhetsrelationer.

Namnkedjor med familjemedlemmar
Den typiska namnkedjan utgår från familjen och kan ta lite olika vägar. Vissa börjar med husdjurens namn, andra med föräldrarnas, några med syrran eller brorsan, och så fortsätter det till någon annan familjemedlem. Language Log tog upp namnkedjor för några år sen, och det här exemplet är illustrativt:

… my mother ran through the string of family thus: Mary Ann, Robert, Paul, John, Kitty, Pat. Mother did not make much pause between names, just stopped (usually) when she got to the one she wanted. Pat got added last, so she came in after whatever the current cat was. Mother always used Kitty for the cat.

Det rör sig alltså om en fast ramsa, där sex namn ingår och där katten (som alltid kallas Kitty) kommer näst sist och stackars Pat alltid sist. När Pat är inblandad sägs hela namnkedjan, annars stannar den när rätt namn kommit fram. Att komma sist i en namnkedja har fler varit med om:

Men det värsta jag har varit med om var ändå en gång när min mamma rabblade upp hela familjens namn (inklusive killnamnen och dessutom hundens namn) innan hon kom fram till mitt. Då kände jag mig lite obetydlig av någon anledning.

Att husdjuren, sett till namnkedjor, kan få högre status än de egna barnen är uppenbart:

Jag har tre döttrar och två tikar. Det brukar ta en fyra fem ggr innan rätt barn får rätt namn… vad sägs om Lonagaijaemeliejosefinamanda? Tur att katten är en pojke. Jag brukar på ngt konstigt vis inte få med honom i mitt förvirrade hundägaretillstånd. Däremot så får han (katten, inte min man) få bli kallad för hon. Man han är ju kastrerad så det kanske inte gör h*n så mycket?

Som jag förstår det ska namnkedjan utläsas Lona–Gaija–Emelie–Josefin–Amanda, alltid med de två tikarna först. Att namnen skrivs i ett svep illustrerar att det hela uttalas som en fast fras, i vilken katten alltså råkade utelämnas.

Det finns förstås namnkedjor utan husdjur. Junie rapporterar att hennes farmor använder Anna–Sara–Junie, där Anna är hennes mellannamn och Sara hennes lillasyster.

En man har varit gift ett par gånger, har två syskon och två barn. Han använder en kvinnlig namnkedja systematiskt: Sonja–Sara–Johanna–Eva, vilket är förra frun, syrran, dottern, nuvarande frun. Att den första frun brukar komma först i namnkedjor bekräftas av genomgången på Language Log och är lite besvärande för upphovsmannen. Det finns en hel del skämtsamma nätkommentarer om fenomenet, som att Benjamin Franklin advised taking a mistress with the same name as your wife to avoid this issue (här).

Barn i komprimerade namnkedjor
Barn står nära, och just därför är vi många som har svårt att hålla isär deras namn. Det händer att vi säger fel namn, och ofta säger vi barnens namn efter varandra. Det händer också att detta blir till nya namn, till komprimerade namnkedjor.

Min farsa kallade regelbundet mig för Tom-Per, där Tom är en kortform av min brors namn, Tomas. Det blev som ett nytt namn för mig.

En mamma har två söner, Jonas och Kristoffer. Här är Jonas det namn hon börjar med i tilltalet till Kristoffer. Liksom min far kortar hon av det namnet, men även det följande. Resultatet blir Jon-Toffer, en nybildning som fonologiskt kopierar det ursprungliga namnet Kristoffer.

En annan mamma har sönerna James och Amy. För henne har de två namnen sammanfallit till ett nytt egennamn, Jamie, som praktiskt nog kan användas om och till båda två. (Language Log har ett liknande exempel, där en mamma nyskapar namnet Stavid utifrån barnens namn Stacy och David.)

Namnbyten
Att vi säger fel namn är som sagt vanligt, jag gör det själv till mina barn. Min son Felix har fått vänja sig vid att ibland bli kallad Tomas, efter min bror. Vi associerar närstående till varandra, som att vi hade en sorts namnkedjor i huvudet, där det blir ett namn som kommer ut till sist.

Ibland är det slumpmässigt vilket namn som råkar komma ut:

Mina barn – två flickor och en pojke – får ständigt finna sig i att jag helt slumpmässigt råkar kalla dem för vilket som helst av de tre namnen. (Könet verkar inte spela någon roll.) Jag kallar också min son för min lillebrors namn, trots att de inte har ett dugg lika namn – däremot är min son ganska lik sin morbror vid samma ålder. Det värsta var dock när jag kallade min yngsta dotter – som är oerhört lik mig – för Helena. Som alltså är jag. Namnkedjor eller personlighetsklyvning, det är frågan.

Som framgått spelar husdjur en roll och kan leda till namnbyten på barnen:

En annan inte helt ovanlig felsägning är att något av barnen kan plötsligt få hundnamn… då känner jag mig inte som världens bästa förälder…

Det verkar finnas vissa tendenser i namnbyten, som att fonologisk likhet underlättar (lika många stavelser, samma betoning etc.), liksom liknande betydelsesfärer (bibliska namn etc.):

Jag har varit med om en anna sorts underliga felsägningar. När jag råkade kalla en Adam för David, sa han att han ofta av misstag kallas just David. Varför förstår ingen, kanske namnen är av samma typ (tvåstaviga, bibliska)? Samma sak gäller namnen Sara och Åsa som ofta blandas ihop, trots att de inte alls är särskilt lika, bara av samma typ. På min arbetsplats säger folk ofta fel på Helena och Annicka, förmodligen inte bara för att de är lite liknande personer utan även för att namnen är byggda på liknande sätt.

Ett annat exempel är att Gunnela gärna blir till Ingela. Det är trestaviga namn med samma slutstavelser, dvs. fonologin underlättar. Dessutom är Ingela ett vanligare namn, så det finns en logik i namnbytet.

Källor
Det här inlägget publicerades i en annan variant på den gamla bloggen (här). Jag råkade stöta på det igen och tänkte att det tål en nypublicering, så jag skrev om det en del. Citaten är, om inget annat anges, därifrån, inte minst från kommentarerna.