Det här inlägget handlar om hur vi i språket använder handikapp på olika sätt. Alltså inte om hur handikappade språkar utan om hur beteckningar för olika handikapp och avvikelser används för att beskriva världen.

Jag ska föreslå en grammatik för detta. Den går kortfattat ut på att det finns personbeteckningar i neutrum som hänger samman med en verbanvändning.

Verbanvändningen kan vara animat, dvs. ta fasta på mänskliga egenskaper, och i så fall används partikelverb, eller inanimat, dvs. ta fasta på saker och ting, och då används ett ensamt huvudverb, ibland i kombination med ett reflexivt pronomen. (Jämför mitt tidigare inlägg om cepa, där just en sådan verbanvändning togs upp.)

Jag avslutar med att diskutera denna grammatik som ett antispråk – för användningen av handikapp har en moralisk sida och står många gånger utanför det vanliga samhället.

Substantiv i neutrum
Jag har samlat på mig följande substantiv, som delvis tar fasta på medicinska handikapp och i övrigt säger att personer är mentalt störda: dampo (av handikappet damp), dummo (av adjektivet dum), miffo (av missfoster), knäppo (av adjektivet knäpp), mongo (av handikappet mongoloid, dvs. det som idag kallas Downs syndrom), pucko (av adjektivet puckad) och weirdo (ett direktlån från engelskan). Kom gärna med fler exempel!

Som synes kommer orden från lite olika håll: några är avledda från adjektiv, något är ett direktlån, några är omskapade från ett substantiv. Gemensamt är att de alla får suffixet –o. Gemensamt är också, och det är intressant, att de har t-genus, alltså neutrum.

Personer har vanligen realgenus, n-genus: en tjej, cyklist, student, professor, hyresgäst, kompis osv. Att systematiskt ge personer t-genus innebär ett förtingligande och en distansering rent språkligt. Det heter alltså inte en miffo och en weirdo, utan ett miffo och ett wierdo.

Jag exemplifierar orden i tur och ordning (min fetstil i alla exempel):

Där fick jag, pga gårdens härbärge, sitta allt annat än ostört då ett dampo på gården börja skrik kommunicera m mej om allt från att jag inte skulle ramla ner, till ifall jag ville köpa en stor högtalare eller kunde slänga ner en cig om han slängde in en krona genom mitt fönster (på 3:e våningen..). (härifrån)

Du cyklar väl inte runt och ler som värsta dummot heller? (härifrån)

Djäääävlar i mej vilken dramatik. Personligen har jag tretton fel på tipset och får böta en halv miljon hellre än att jag kvalar mot Österrike. Men det slipper vi nu. Tack vare miffot från Hova IF. (härifrån)

Vad gör du då? Rimligen vill du följa reglerna och säga att jag är ett knäppo som ens föreslår det här – men varför då? (härifrån)

Sofia, du är ett mongo. jag fattar inte hur jag kunde vara så korkad att jag någonsin trodde att vi var någonting. är jag dum i huvudet eller något? (härifrån)

Är inte det sånt man får räkna med om man låter ett pucko med ful mustasch störta en i fördärvet? För hellre är jag ful och hjälmbeklädd än har mitt skallinnehåll att dekorera asfalten. Och jag slipper alla oanständiga kommentarer från vägarbetarna i Ölberga. Utom weirdot vid Älvsjö station. (härifrån)

Till denna lista kan vi lägga ett cp. Detta handikappord tar (än så länge) inte o-form (eller jag har bara hittat ett belägg på ett cepo) men ansluter med sitt t-genus till paradigmet:

trött som ett cp. Klockan är alltså 01.55. Jag ser suddigt. Delvis för att jag är galet trött och för att jag har linser som sitter i. (härifrån)

Detta o-paradigm med t-genus är nu inte unikt för handikappord. Det har, åtminstone i Stockholm, använts för en lång rad ord. Jag förtecknade sådana på 1990-talet, och Mikael Parkvall har på Language List publicerat en förteckning från den tiden och analys av paradigmet (kolla här).

I den får man exempel som fetto, hygglo, schyssto och trötto. Plus engelska exempel som wacko, wino, psycho and fatso.

Animata verb
Nu till animata verb. De förses med en partikel, ofta ur, ibland ut, någon gång loss. Artikeln gör att verbfrasen får en betydelse av typen ’att avvika från ett normalt eller balanserat tillstånd’. Man säger alltså inte Pelle cepar om jag skulle bete mig väldigt avvikande, utan hellre Pelle cepar ur. Partikeln ur visar just att jag går ur eller ifrån ett normaltillstånd.

Nu finns det inte alltid en partikel, utan ibland används ett reflexivt eller personligt pronomen. Dumma är ett exempel. Där är böjningsmönstret jag dummar mig, du dummar dig, hon dummar sig. Det mildrar den potentiellt kränkande betydelsen – innebörden blir ungefär ’klantat sig’. Och om nån miffar sig kan det betyda ’beter sig lite tokigt’.

Här exempel:

Galen neger som dampar loss på bilar? (härifrån)

Jag har mest tålamod och petighet, till en viss gräns, sen slår det över och jag cpar ur ett tag, sen är det lugnt igen (härifrån)

EU dummar sig i vanlig ordning (härifrån)

På med kläderna, det är snart dags att gå till tunnelbanan! Johanna miffar sig här som vanligt. (härifrån)

Inte så mycket här heller, sitter o myser med ett glas rött och allmänt knäppar mig!  (härifrån)

Daniel mongar ur på flygplatsen (härifrån)

Idag i Sverige är de flesta män medvetna om sin svaghet på ett positivt sätt, att den är okej. Människovarandet innehåller att kunna känna sej svag ibland och stark ibland och däremellan är man bara. De män som puckar ur är inte överens med sina egna svaghetskänslor – ofta p.g.a uppfostran i att inte visa svaghet – ibland för att förebilderna är macho – men på det hela taget så försöker de leva upp till en självbild som inte fungerar. (härifrån)

Om du inte är kongruent med det du säger, så kommer det i nio fall av tio att misslyckas, och du ”weirdar ut” tjejerna. Du måste inte game:a hela tiden, jag har upptäckt mer och mer att tjejer faktiskt står ut med lite AFC-aktiga samtalsämnen om du väl har etablerat attraction och kommunicerar från rätt frame och på ett härligt, flörtigt sätt. (härifrån)

Det finns också andra partikelverb än de som syns ovan – puckar på kan användas för att uttrycka betydelsen ‘ha sex med’.

Inanimata verb
De personbetecknande i de här orden kan tolkas metaforiskt, så att det blir ting och inte personer som är mentalt störda. Då försvinner partikeln från verbet, så att en plötslig avvikelse från ett normaltillstånd inte längre markeras.

Tingen – en mobil, dator, bil osv. – är helt enkelt knäppa. Att detta är en inneboende egenskap hos dem kan betonas med det reflexiva pronomenet sig. Det är till överväldigande delen ny teknik som på detta vis ses som mentalt störd.

Mobilen cepar och Mobilen cepar sig, med reflexivt pronomen, kan man säga om sin telefon. Däremot händer det mer sällan att en mobil cepar ur; det gör mest personer.

Den inanimata användningen är som sagt klart vanligare än den animata. Jag exemplifierar med hur en krånglande dator kan beskrivas:

Vad ska jag skriva nu då, egentligen skulle inlägget vart publicerat innan men datorn cpade sig så en massa pladder jag hade skrivit kom inte med nu (härifrån)

OK, ja försökte ladda upp en annan bild oxo, men datorn dampar så de funkar inte:/ (härifrån)

Skulle bara säga hej innan datorn dummar sig igen. sig Med färgade sockar/strumpbyxor och 70-tals jeansen (de som jag fotade men inte kan visa för jag kommer inte åt bilderna för datorn dummar sig när jag ska logga in på filservern). (härifrån)

Ja ville ha in hjärta å allt, men ja kan inte, vet ej om datorn knäppar sig suck. (härifrån)

Men nej… vad hände med den extremt roliga reklamfilmen för Australien från -84? Eller är det bara min dator som miffar sig kanske? (härifrån)

Datorn mongar med usb-portarna så jag får slänga upp klipp från dagens pass i morgon istället. (härifrån)

Min man sa att den är inte JÄTTE viktig MEN om datorn puckar ngn g´ng i framtiden kan man behöva den. (härifrån)

Datorn weirdar >_<  Tjena! Det är så här, min datorn hakar sig ibland bara.. (härifrån)

Exemplen är som sagt utan verbpartiklar, så att det språkligt förutsätts att datorer är ganska mentalt störda. Enstaka gånger kan det dock, som antytts, hända att en partikel får illustrera ett plösligt strul: Html-koden puckar ur eftersom länken innehåller ett ”Å”.

Är detta paradigm ett antispråk?
Det ska sägas att vissa av mina konstruktioner har få belägg. Det vi ser är en antydan till ett paradigm, ett särskilt böjningsmönster, som bygger på att använda mentala störningar.

Till viss del kan detta kallas ett antispråk, vilket förutsätter att de språkbrukare som tillägnat sig paradigmet blir avvikande, lite av ett antisamhälle. Många blir med rätta provocerade när ett handikapp används som en allmän beteckning på en mental störning, särskilt om det görs nedlåtande. Det är allt annat än politiskt korrekt att kalla en person för ett cp, ett miffo eller ett mongo.

Grammatikern och språksociologen Michael Halliday skrev 1975 en uppmärksammad artikel, Anti-Languages (se här). Han tog upp sånt som förbrytarslang och fängelsespråk i Calcutta och Polen.

Att göra om ord, relexikalisera, var en huvudpoäng i artikeln. Dvs. det är inte så att man byter grammatik. Även överlexikalisering togs upp, alltså att ett rikt ordförråd utvecklades för vissa aspekter av världen.

I svensk forskning fångades antispråk upp (även om det inte kallades så) på den tiden dialektsociologin slog igenom, alltså kring sekelskiftet 1900. Man beskrev månsing – som står både för ett för utomstående obegripligt rallarspråk och för ett fängelsespråk i Stockholm.

Sotarnas språk, Knoparmojet, kartlades också (se här). Där förekommer ord som dojor och doris, för skor respektive fönster. Från månsing har vi klassiska slangord som fika (en ordlek med kaffe) och lattjo (från romani).

Sånt är idag lite allmänt mysigt, en kulturhistorisk hemtrevlighet, som Skansen i Stockholm eller Wadköping i Örebro. Man klan undra var vi hittar dagens antispråk – för självklart finns det fortfarande folk som tar avstånd från etablissemanget eller vad man vill kalla det, och det är, definitionsmässigt, inte alltid behagligt.

Mitt paradigm är inte ett utvecklat antispråk. Men det är en antydan till det. Ett grepp är laborera med o-substanitv med t-genus. Nybildningarna är inte helt genomskinliga, dvs. miffot och dampot är inte ord som ingår i allas vokabulär.

Att innehållet hämtas från handikapp och mentala störningar ger en outsidertillvaro. Och det innehållet är också överlexikaliserat, dvs. det är en väldig massa ord för just det. Min lista kan göras längre: det går att kalla nån även för ett retard eller ett psyko i dagens Sverige. (Att t-böjningen är levande bekräftas av det här diskussionsforumet, där man funderar på om det heter en eller ett retard.)

Vi har att göra med ett generativt språkligt system, där nya ord kan fogas in. ADHD är en medicinsk diagnos. Fogar vi in den i systemet skulle substantivet, hypotetiskt, kunna bli ett ado, den animata verbböjningen att nån adar ur och den inanimata böjningen att datorn adar sig. Dvs. det finns en antydan till ett större böjningsmönster där mer av världen kan fångas in och göras betydelsebärande med ett avvikande språkbruk.

Av mina exempel framgår ändå att mycket av detta är en språklek som ibland tas till och historiskt sett har tagits till för att framstå som lite kaxig. När nån miffar sig betyder det bara att hon beter sig lite tokigt. Och det hela är som sagt innehållsligt snävt, bara mentala störningar – ett antispråk borde ha större räckvidd. Men vem vet, kanske finns det antispråket? I så fall är det en poäng att jag i detta inlägg inte lyckas knäcka koden.

Slutord
Nja, jag har inte så mycket till sammanfattning. Mer än att jag välkomnar kommentarer om liknande (anti)språkliga uttryck!

Sen kan man undra i vilken mån man ska förklara paradigmet med att det är tacksamt att beskriva ny teknik så här. Jag tycker mig minnas att jag i stressade lägen sagt saker som: Jag beställer en ambulans till den här jävla datorn! Den ska in på psykakuten!