En djupdykning i det svenska språket
Tänkte göra lite reklam för en annan blog jag skriver, dock mer sporadiskt. Här på Påsvenska.se finns sådant som rör mitt liv i Örebro (m.m.). På www.kommunikationsforum.dk lägger jag sådant som mer specifikt handlar om kommunikation, ofta politisk kommunikation.
På adressen http://www.kommunikationsforum.dk/Orla-Vigsoe/blog/ finns min blog, men dessutom finns en del artiklar att läsa eller ladda ner. Fast det är ju på danska, förstås…
Detta är det första av tre inlägg som ska försöka säga nåt om digital kommunikation, som bloggar. Utångspunkten är Paul Grice (1913-1988) samtalsmaximer. Grice var språkfilosof och ville förstå vår vardagliga språkanvändning. Det intressanta med den är att vi i väldigt hög grad verkar förstå varandra. Tänk själv på dina senaste vardagliga samtal: nog förstod du för det mesta ungefär vad din samtalspartner ville och menade.
Grice tänker att det beror på att det finns en allmän rationalitet i kommunikation som bygger på att vi vill förstå varandra. Han menar att vi människor följer en samarbetsprincip:
Make your conversational contribution such as is required, at the stage which it occures, by the accepted purpose or direction of the talk exchange in which you are engaged” (Grice 1975:45, Logic and Conversation).
Det innebär att vi människor antas samarbeta på ett rationellt sätt för att nå gemensamma mål när vi samtalar.
Den här samarbetsprincipen bryts sedan ner i nio samtalsmaximer, som delas in i fyra kategorier, nämligen de här:
Kvantitet
1. Gör ditt bidrag så informativt som krävs i situationen
2. Gör inte ditt bidrag mer informativt än nödvändigt
Den första maximen är den viktigaste här och innebär att vi ska ge lyssnaren information som hon behöver eller efterfrågar, givet att vi har sådan information.
Kvalitet
3. Säg inte något som du tror är falskt
4. Säg inte något som du inte har rimliga belägg för
Här är den tredje maximen viktigast, ja, faktiskt den viktigaste av alla maximerna. Det är omöjligt att tänka sig samtal som fenomen – eller för den delen att man lär sig språk – om vi inte försöker hålla oss till det vi tror är sant eller riktigt.
Relevans
5. Gör ditt bidrag relevant i samtalet
Den här maximen tar sig an att samtal hänger samman för deltagarna.
Sätt
6. Undvik oklarheter
7. Undvik tvetydighet
8. Var kortfattad
9. Var ordentlig
De fyra sista maximerna understryker att kommunikation bygger rationalitet, att vi förhåller oss till varandra på ett sätt som gör att vi kan få något uträttat tillsammans.
Stämmer då de här maximerna om vi tar oss an ett visst samtal? Nej, är det enklaste svaret på den frågan. För att fånga att vi människor inte är maskiner, så att säga, utan kan t.ex. använda oklarheter, tvetydigheter och bli onödigt långrandiga (och då bryta mot maximerna 6-8) inför Grice begreppet implikatur, som innebär att vi kan mena nåt annat än det vi säger.
Ett exempel. A säger: ”Ska vi bada idag.” B svarar: ”Det kommer snart att börja regna.” På ytan har dessa yttranden ingenting med varandra att göra. Men litar vi på relevansprincipen så kommer B:s yttrande att tolkas som meningsfullt och upplysande. Implikaturen blir då att B är tveksam till, kanske till och med helt emot, att bada.
Ett exempel till. Mamma säger: ”Ska inte barnen få nåt?” Pappa svarar: ”Inte G-O-D-I-S.” Svaret bryter mot sättsprincipen och särskilt den åttonde maximen, att vara kortfattad. Vad pappa menar kan vara att man inte ska diskutera godis inför barnen, för då blir det bara tjat.
Så långt samtalsmaximerna. I nästa inlägg kommer jag att ta upp problemen med dem.
Här ett varmtomhjärtatämne, nämligen barn och deras språk.
För visst är barns språk häftigt. Där blir det verkligen synligt att språket är grundläggande för oss, för t.ex. vad vi gör. Jag har två barn, Ella 3 och Felix 17, och i båda fallen har jag inte kunnat låta bli att tänka på hur de markerar språkhandlingar (jaja, jag kanske är yrkesskadad 
).
Felix började i fyraårsåldern med att markera en informerande språkhandling med ett inledande Vet du…, följt av innehållet, t.ex. det är kallt idag. Det påståendet skulle i många andra sammanhang inte i första hand vara informerande. När jag sa Det är kallt idag till Felix var det ofta en direkt uppmaning. Dvs. jag räckte samtidigt fram ett par tjocka vantar och mitt yttrande bidrog till att tydligt uppmana Felix att utan det minsta tjafs sätta på sig vantarna. Så Felix sätt att hantera att vi kan göra så mycket med språket (fråga, uppmana, hota, berömma, informera etc.) var smart och praktiskt: allt som är informerande markeras med just detta inledande Vet du.
Ella har ett sätt att markera det som inte är informerande, närmare bestämt personliga språkhandlingar som har att göra med det hon vill och önskar. Det gör hon genom att använda verbens infinitivformer. Ella trycka hissen betyder just att hon vill trycka på hissen. Ella äta godis uttrycker en annan favoritvilja. Det är alltså inte det att hon inte kan tempusböja verben. Särskilt presens lär sig barn tidigt, och på frågan Vad gör du? svarar Ella (särskilt på lördagkvällar!) Jag äter godis. Utan det handlar om att hon skiljer ut en särskild typ av personliga språkhandlingar med hjälp av en särskild verbböjning.
(Till saken hör också att infinitiv är den verbböjning som barn lär sig först och att modala uttryck – vill, kan, måste – knutna till verbet kommer sent i språkutvecklingen. Infinitiv är alltså en språklig resurs ett barn självklart har.)
Kanske har någon fler iakttagelser av hur barn markerar språkhandlingar?