På svenska

En djupdykning i det svenska språket

Debatt om enhets-dom

by

I veckans Språket i P1 intervjuades jag om enhets-dom. Alltså att låta dom bli skriftspråksnorm och överge distinktionen mellan de och dem.

Intervjun kom sig av att jag förespråkat enhets-dom på bloggen (här) och gett ett par exempel på hur det kan se ut när barn tar sig in i skriften (här och här).

Jag ska ta upp kommentarerna som följde på intervjun. Att dom skulle vara negativa utgick jag från. Den som förespråkar att en skriftspråksnorm med historisk hävd ska överges får räkna med att dom som kan normen protesterar. Mot den bakgrunden är jag förvånad över dom många positiva kommentarerna.

Jag tror att du har helt rätt i ditt dom-resonemang, mejlar en pensionerad gymnasielärare. Och bifogar och kommenterar ett kul exempel från Bukowkis nya katalog och presentationen av konstnären Sven X:et Erixson (min kursiv och fetstil i den inledande citerade meningen):

I november 1927 förlovade dom sig, och i mars 1928 vistades dom en tid i Paris. Den här katalogen läses förmodligen mest av välutbildade med hög medelålder. Men den mestadels unga personalen på Bukowskis har en annan språkkänsla än vi som gått i skolan på 1950-talet.

Visst är det ett fint exempel på nutida skriftspråk. Distinktionen de–dem har ingen förankring i talet längre. Ofta ger det överanvändning av dem, som jag ser dagligen i mejl och på nätet. En bättre strategi är att rakt av skriva dom, som alltså kan förekomma även i en prestigetext.

Att distinktionen mellan de och dem inte alltid görs i offentliga sammanhang väcker även bestörtning. Det betecknas som ett språkligt förfall (denna kommentar, liksom dom flesta andra nedan är hämtad från Facebooksidan för Språket P1):

Även stora dagstidningar gör detta fel. Men jag kan inte hota med att säga upp min prenumeration, eftersom jag inte har någon prenumeration, utan läser dem gratis på webben. Det är ett förfärligt sorgligt förfall.

För att fortsätta på dom positiva kommentarerna så är det en återkommande mening att de–dem krånglar till i onödan och att det behövs en förenkling, så att skriften ansluter till talet:

Problemet är att nästan alla säger ”dom” i talspråk för både subjekt- och objektsformen. Då kan det bli svårt att göra rätt när man skriver. Min gissning är att skriftspråket kommer att följa talspråket förr eller senare, det var väl så det gick till när verbens pluralformer försvann.

Jag skriver alltid dom, det är en bra förenkling av språket. De och dem fyller ingen funktion även om dom är lätta att använda rätt om man lär sig det. Svenskan är ett föredöme i sin vilja att förenkla arkaiska stavningsfinesser. Tänk vad skönt att slippa böja verb efter person t.ex!

Icke betydelsebärande/-skiljande språkliga finesser kan i mitt tycke få somna in; det finns intet tillfälle då missförstånd kan uppstå pga ”fel” användning av de/dem/dom. Heja Dom!!!

De och Dem funkade inte ens när min generation lärde sig skriva för 30 år sen. Dags att skippa!

En annan grupp uttrycker det mer som att överanvändningen av dem är så vanlig och irriterande att det är lika bra att införa dom: Bättre ”dom” än ”dem” på fel ställe. Fler exempel:

Jag tycker dem-felen är irriterande och jag tror att de är här för att stanna.. Att gå över till ”dom” skulle ge, i alla fall mig, mindre irritation. Språkförändringar ger ofta förenklingar så det är inget konstigt på så vis.

Jag stör mig på alla felaktiga ”dem” som dyker upp överallt. Att lära folk skillnaden mellan de/dem verkar hopplöst. Bättre då att talspråkets ”dom” får ersätta, använder själv oftast den formen. Medvetet då, för att dra mitt lilla strå till stacken.

hellre dom generellt än felet med dem!

De negativa kommentarerna utgår från att detta med de och dem är enkelt och självklart. Det är obegripligt att dagens unga inte fixar den distinktionen. Flera skribenter talar om slapphet.

Det är slappt att man inte kan lära sig skillnaden på de och dem. Hur svårt kan det vara?

Ja, verkligen – varför har dagens elever så fruktansvärt svårt med detta?

Hur svårt kan det vara att förstå skillnaden mellan de och dem???

Sällar mig till skaran ” Hur svårt kan det vara..”

Klart man kan lära sig skillnaden. Redan under mina första år i folkskolan satt det som smäck

Jag begriper inte vad det är som är svårt. Faktiskt inte.

Lär folk att läsa och skriva

Att språkförändringar kopplas till en slapphet hos dagens ungdom är inget nytt. Så har det alltid varit och så lär det förbli. Det som förvånade mig i kommentarerna var som sagt att många är positiva till att införa ett enhets-dom.

Comments

  1. Precis som man visar kunskap inom andra områden så ska man tillåtas visa språkliga kunskaper. Om man inte kan/vill lära sig skillnaden mellan de och dem så visar det något. Vilken infödd som helst kan lära sig detta. Större förståelse ska visas DEM som inte har svenska som modersmål. Ordet DOM är en styggelse. Språket blir vackrare och rikare med fler nyanser, därför ska vi ha kvar de och dem!

  2. Jag tycker ett enhets-dom är lämpligt. Språket är till skillnad mot vad många språkvetare och besserwissrar inbillar sig inte en akademisk konstruktion utan en organiskt framväxt struktur. Reglerna finns inte till för att skilja rätt från fel utan för att samordna språket så alla i språkområdet förstår språket. Om de/dem har blivit irrelevant är det inte folket som ska anpassa sig till den gamla ordningen utan det språkreglerna som ska anpassa sig till den rådande situationen. Att fasa ut åtskillnaden mellan de och dem på bred front borde vara någonting naturligt. Språket är ingenting statiskt utan är en kulturell skapelse i ständig förnyelse. Vi har exempelvis sett denna förnyelse i form av införandet av ”hen”. Det stora problemet som jag ser det är att vi inbillar oss att det finns fult och snyggt språk och att det är obildat att verka för förnyelse. Min åsikt är att vi bör visa en större tolerans åt de individer som vill ta täten för språkets utveckling. Detta gäller såväl utvecklandet av nya dialekter/slang i det talade språket och förenklingar av det skrivna språket.

  3. Ja tykker att vi ska börja skriva svennska såm de talas. Helt kånnsekvennt, ska vi skriva ”dom” är de ju fel. De borde heta ”dåmm”! De e vel ingen dom utan dåmm. Eller vemm e de såmm ska dömmas?
    Helt ärligt, ser det klokt ut? Det att ingen numera säger ”de” eller ”dem”, utan istället säger ”dåmm” vilket enligt vissa skall skrivas ”dom” är ju lika idiotiskt som det låter.
    Låt oss hålla stavningen som den varit de senaste 100 åren eller skall den bytas ut var 30:nde år? (låt åss hålla stavningen såmm denn varit dåmm senaste 100 åren eller ska denn bytass ut var 30:nde år?)
    Är det så att vi skall byta ut stavningen alltid när den inte passar någon ”besserwisser” gör vi bara den tjänsten till våra barn att de inte kan läsa sina far- eller morföräldrars skrift. Titta på engelskan! De har inte behövt ändra på stavningen sedan 1500-talet och ändå har de lyckats göra språket till världsspråk!
    Kolla på Gustav Vasas bibel och ta reda på hur många svenska ungar som begriper ens en mening av den? Ta motsvarande på engelska och kolla hur många engelska ungar begriper texten från 1500-talet.
    Jag som svensk (från Finland) säger nej tack till alla idiotiska ”moderniseringar” av svenskan i dag. Kan inte ungar skilja mellan ”de” och ”dem” kan de lätt lära sig skillnaden mellan dem.

  4. Det finns engelska, ”the”, t.ex. The three musketeers (De tre musketerarna), The three wise monkey (De tre vise aporna) och andra titlar och personer .”Dom tre” låter otrevligt, tycker jag.

  5. Tack för kommentarer! Dom utvecklar på ett bra sätt det som står i inlägget. Att enhets-dom kan diskuteras beror ju på att distinktionen mellan de och dem (nästan) längre finns i talet (utom i finlandssvenskan, där di används som subjektsform och anses som vårdad). Att lära sig distinktionen är inte alls enkelt, utan rejält krångligt. Jag har under det senaste året kollat med mina universitetsstudenter, och det är många som säger att dom inte klarar distinktionen, att dom aldrig fått lära sig. Man kan ju hävda att dagens ungdom är ovanligt lat och korkad och att ungdomsskolan måste satsa tid och kraft på att lära ut de och dem etc. Eller kan man som jag fundera på om det inte är dags för ett enhets-dom. Det skulle då i princip motsvara avvecklingen av verbens pluralformer, som efter decennier av minskande bruk försvann i mitten av 1990-talet. Min gissning är att vi om sådär 15 år har ett enhets-dom.

    Däremot tror jag tiden för genomgripande stavningsreformer är förbi. Vi har den stavning som vi har (pluralformerna undantagna) och som lades fast vid den senaste stavningsreformen 1906. Den som vill ha den ogjord och gå tillbaka till Gustav Vasas bibel (och en tid som inte hade standardiserad stavning) är chanslös. Den som radikalt vill nystava på ett talspråkligt sätt lär knappast heller få så många anhängare. Svenskan har en stavning som ligger närmare talet och på så vis är enklare att lära än engelskan eller franskan, men som samtidigt ligger längre från talet än exempelvis finskan.

    Enhets-dom innebär i ett sådant perspektiv en marginell förändring. Men precis som för pluralformerna kan den vara viktig i det lilla, eftersom den tar bort ett skrifthinder, en skriftunik distinktion som är svår att bemästra och som i dag liksom i morgon innebär att många gör fel.

    En lurighet i svenskan är att även den bestämda artikeln gärna uttalas dom. Jag håller med om att dom tre musketörerna, dom gamla husen etc. känns lite avigt (att skriva, men sällan att säga). Engelskan har ju inget problem i det här avseendet, eftersom man i tal gör alla dom här distinktionerna: they som subjektsform, them som objektsform, the som artikel.

    • Vad skönt med en språkprofessor som förstår vad frågan handlar om, och som är beredd att kämpa för den!
      Jag håller helt med om att det är dags att lämna formerna de och dem och gå över till dom.
      Det är lätt att raljera över frågan, som Peter Ragnvaldsson gör här ovan, men det är faktiskt en allvarlig fråga och vi måste våga höja blicken.
      Jag har arbetat som svensklärare i 28 år och ser att detta med de och dem är ett jätteproblem. Jag arbetar med vuxna, oftast svenskfödda, elever, och även många av dom som är stilistiskt driva blandar ihop formerna.
      På 1940-talet fick skolelever bockar i kanten när dom skrev ”vi var” i stället för ”vi voro”, som då ansågs rätt. Sen kom reformen där pluralformerna försvann ur skriftspråket, och eleverna skrev plötsligt ”rätt”. Vad underbart för både elever och lärare! Svensklärare har mycket viktigare uppgifter än att försöka få elever att lära sej skriva enligt ett föråldrat stavningssystem!
      Det var naturligtvis en hel del som blev upprörda över reformen, men protesterna tonade snart bort. Och idag är det väl ingen som vill ha pluralformerna tillbaka?
      Bland mina elever är det en vanlig uppfattning att det etablerade skriftspråket är själva språket, och att alla avvikelser från detta språk är ”fel”. Även när talspråket avviker från skriftspråket, så är det ”fel”.
      Skriftspråket är ett underbart verktyg, men vi måste komma ihåg att talspråket är själva språket. Talspråket kom såklart först, och skriftspråkets roll är, och har alltid varit, att efterlikna talspråket, så gott det nu går!
      När vi nu säjer dom i alla lägen, vare sej det är subjekt, objekt eller artikel, så måste skriftspråket anpassas efter det.
      Ytterst är det faktiskt en fråga om vem som ska ha tillgång till skriftspråket; En bred allmänhet eller en elit.