I ett tidigare inlägg tog jag upp interjektionen meh. Den har en historia i vilken såväl getens läte på jiddish som TV-serien Simpsons spelar viktiga roller.
Det är presidentvalsår i USA. Just nu pågår republikanernas primärval. Och meh finns med, vilket denna politiska kommentar visar.
Meh har häftat vid republikanernas huvudkandidat Romney, och interjektionen har också använts för att beskriva hela nomineringsprocessen. Den är tråkig, väcker inte känslor, det finns en couldn’t care less-inställning. Suck, för att översätta reaktionen till en klassisk svensk interjektion.
Mitt Romney brukar beskrivas som den som ingen vill ha, vare sig fotfolket eller partitoppen (exempelvis i denna Forum-artikel). Han är kompetent men saknar Obamas karisma och kan göra intryck av en stel VD-typ. Han sägs vara en nödlösning när många tunga republikanska namn avstår att kandidera.
Det intressanta i denna blogg är att meh blir beskrivningen av det hela. Det kan man se som att meh nu på allvar tar steget in i offentligen, att The Meh Era startar. I alla fall i USA och i en rolig krönika, The ‘meh’ generation, skriven av Ben Zimmer, en framstående lexikograf.
Han tar inte bara upp Meh Romney utan frågar också: What are the origins of this meh-ness? Och berättar sedan historien om meh och startar i jiddish.
Frågan som inställer sig är om den nya tidens meh kommer att importeras även till oss. I så fall skulle Reinfeldt kunna bli meh-ad; liksom Romney (och utan politiska jämförelser i övrigt) ses han av många som kompetent och ganska tråkig.
Jag vet inte. Men varken kan eller vill frånkänna meh en framtid i svensk politisk retorik.
Kommentera