På svenska

En djupdykning i det svenska språket

Det är väldigt väldigt soligt

by

Jag är på kortsemester i Brest och det är alltså väldigt väldigt soligt, faktiskt solrekord, säger tidningarna.

Det känns väldigt väldigt bra att kunna konstatera det. Och illustrera det senaste modet bland språkliga förstärkningsknep, dubblering av väldigt. Slå på radion, valfri kanal, eller studera kommentarerna i vilket nyhetsflöde som helst, och du kommer att stöta på denna dubblering.

Jag tar några exempel. Märk att det är officiella personer som uttalar sig (min fetstil):

En anställd uppmärksammade tjuven, men man hann aldrig reagera i tid. Mannen – som var i 30-årsåldern, kring 180 -centimeter lång och iklädd grå tröja – försvann spårlöst med sitt byte.
– Det rör sig om en person som varit väldigt, väldigt fräck, säger Jonas Rudenstam, verksamhetschef på anestesikliniken.(härifrån)

Kommunals sektionsordförande är mycket nöjd med det nya avtalet med Bussarbetsgivarna, som har gett de bussanställda betydligt bättre arbetsvillkor.
– Vi är väldigt,väldigt nöjda! Det nya avtalet mellan Kommunal och Bussarbetsgivarna innehåller just dom saker som vi kämpast mest för. (härifrån)

Utrikesminister Carl Bildt säger att läget i Egypten är synnerligen allvarligt. Han nämner till exempel den moské i Kairo där människor är instängda och inringade av militär.
”Det kan bli en stormning eller det kan bli en ny massaker. Det här är väldigt, väldigt illa”, säger Carl Bildt till TT. (härifrån)

Väldigt är ett adverb, och den dubblerade frasen bestämmer adjektiv, i exemplen fräck, nöjda och illa. Syntaktiskt är det kopulaverbet vara som används i de värderande utsagorna, som har grundstrukturen Det är ADV ADV ADJ (ADV står för adverb, ADJ för adjektiv). Dubbleringen kan ibland dyka upp attributivt, i fraser av typen En ADV ADV ADJ SBST, i praktiken En väldigt väldigt liten Mona Lisa eller En väldigt väldigt lugn fontän.

Förstärkningar är vanliga i vårt språkande och dubbleringar är ett enkelt sätt att öka intensiteten. Adverbet mycket har en förstärkningsbetydelse och kan användas så: Det är mycket mycket jobbigt. Prefixet jätte– likaså: Den var jättejättestor.

I princip kan alla adjektivavledda adverb av typen väldigt dubbleras. Som fantastiskt, så att det häpnadsväckande i de egenskaper som adjektivet uttrycker lyfts fram. Eller oerhört, otroligt, obegripligt, trevligt, konstigt osv.

Min poäng är att väldigt väldigt är det som gäller i dagens nyhets- och mediespråk. Om det så är situationen i Syrien, bidragen till nästa års Melodifestival eller Zlatans senaste stormatch så är det hela väldigt väldigt. Så säger journalisten, verksamhetschefen, generaldirektören eller utrikesministern i sina uttalanden.

(Tack till Greger Andersson, vars radiolyssnande gav väldigt väldigt-iakttagelser som resulterade i detta inlägg.)

Faktiskt är det adverb

by

Rubriken är ett svar på den här frågan: Vilken ordklass är den bästa? Jag håller alltså inte med skräckförfattaren Stephen King, som en gång sa: I believe the road to hell is paved with adverbs.

Det räcker att ta en titt på tidigare inlägg på den här bloggen för att se vad som drar till sig språkvetares intresse. Vi har inlägg om inte och egentligen och många andra adverb.

Olle Josephson, Språkrådets chef, skrev häromåret boken ju, döpt efter ett adverb. För Olle är detta adverb svaret på frågan om vilket ord som är svenskans vackraste. Anledningen är att det underlättar och nyanserar samtal. Det hjälper oss att visa lyssnaren vad som är känd och ny information, det uttrycker medhåll eller vädjar om medhåll. På många sätt ett slags omsorgsord.

Jag skulle också välja ett adverb som svar på frågan om svenskans vackraste ord. Kanske typ, för det är ett spännande ord som ger många olika dialogiska nyanser, vilket Fredrik visat i sitt inlägg.

2005 kom en avhandling, Adverb i interaktion, av Jenny Nilsson. Ett av kapitlen tar upp vad Jenny kallar multifunktionella adverb, alltså sådana som liksom typ kan användas till lite av varje. Just, precis, ändå, nog, i och för sig m.fl.

Varför säger vi t.ex. i och för sig? Jo, det kan vara för att vi vill göra en liten korrigering av det vi nyss sa: jo de tror ja (.) iåförsej de beror kanske på va. Det är också användbart i meningsutbyten. Då betyder det att man håller med motparten lite grann, men oftast inte mer än att man fortfarande tänker säga emot: nänä (.) iåförsej. I såna sammanhang kan ett kontrasterande men följa, varpå invändningen kommer.

Återigen: när vi språkligt relaterar till varandra är adverben det som gör att vi kan kommunicera på ett raffinerat sätt.

Den egentliga sanningen

by

I ett tidigare inlägg beskrev jag hur inte aktualiserar sådant som på något sätt är fel eller problematiskt. Världen är ju ofta problematisk, och med inte går man emot det som någon sagt eller gjort.

Det finns andra ord för den som vill komma tillrätta med världen. Egentligen är ett praktiskt ord. Med det gör man anspråk på sanningen. Det gör egentligen till ett bra journalistiskt ord – för det ligger ett potentiellt avslöjande i det – och till ett utmärkt frågeord, för det är på jakt efter ett lite djupare svar. Här några rubriker:

Vad är marknadsföring egentligen? (från Stimulansbloggen)
Vi poliser kan egentligen inte stoppa detta (från Hallandsposten) 
Så vill din partner ha sex – egentligen (från Aftonbladet)
Vad vill egentligen moderaterna? (från LO)

Den som vill bli riktigt avslöjande eller verkligen väga problem mot varandra kombinerar men och egentligen och kryddar med inte. Som tidningen Automotorsport:

SPIONERAT: Ny Mercedes C-coupé – men egentligen inte
Här har vår fotograf för första gången fångat nya upplagan av Mercedes C Sport Coupé, under vintertest i norra Sverige. Men modellen, som ska byggas i Brasilien, är inte alls ny under skalet.

Rubrikens första men naglar fast en motsättning, och tack vare inte förstår man att motsättningen gäller om bilen är ny. Att bilen faktiskt inte är ny förstår vi tack vare ett egentligen, som markerar vad som är sanningen. Tankefiguren upprepas sen i ingressen.

Det går också att använda men allmänt retoriskt för att markera att man kommer till en poäng, och kombinerat med egentligen kan då det sagda få karaktären av en genomtänkt slutsats eller ett råd. Som i den här kommentaren från Trädgårdsforumet:

Så himla dyra är inte självvattnande krukor jag köpte mina balkonglådor med vattenreservoar för en liten penning på lidl. Men egenligen spelar det ingen roll vad man odlar i, bara det är stor jordvolym samt dräneringshål ifall man vill att det ska funka bra i soligt läge.

En renodlat retorisk användning av men egentligen finns också. Den hör man ofta i tal. Den innebär att själva sägandet regleras och inte det sagda, innehållet. Då betyder uttrycket ungefär ’vänta, nu ska jag tänka efter vad jag menar’. Som i den här bloggen:

MEN EGENLIGEN. om jag till exempel pratar med mina vänner eller skriver i min hemlizdagbok skriver jag typ såhär typ helt hur jag vill, helt crazy och då blir det liksom mer äkta och så, lite mer som jag låter i mitt huvud när jag tänker och lite mer som jag pratar på riktigt, ah typ talspråk! (smart!)

Olika småord poppar alltså upp så snart världen inte går ihop. Ska jag sammanfatta den typiska konfliktanvändningen av de ord jag nämnt blir det så här:

MEN – fångar en motsättning
EGENTLIGEN – visar att man kommer med en sanning
INTE – markerar att någon sagt eller gjort fel