• Hem
  • Kontakt
  • Om bloggen
  • Om mig
  • Översikter

På svenska

En djupdykning i det svenska språket

Debatt om enhets-dom

18 oktober, 2013 by Per

I veckans Språket i P1 intervjuades jag om enhets-dom. Alltså att låta dom bli skriftspråksnorm och överge distinktionen mellan de och dem.

Intervjun kom sig av att jag förespråkat enhets-dom på bloggen (här) och gett ett par exempel på hur det kan se ut när barn tar sig in i skriften (här och här).

Jag ska ta upp kommentarerna som följde på intervjun. Att dom skulle vara negativa utgick jag från. Den som förespråkar att en skriftspråksnorm med historisk hävd ska överges får räkna med att dom som kan normen protesterar. Mot den bakgrunden är jag förvånad över dom många positiva kommentarerna.

Jag tror att du har helt rätt i ditt dom-resonemang, mejlar en pensionerad gymnasielärare. Och bifogar och kommenterar ett kul exempel från Bukowkis nya katalog och presentationen av konstnären Sven X:et Erixson (min kursiv och fetstil i den inledande citerade meningen):

I november 1927 förlovade dom sig, och i mars 1928 vistades dom en tid i Paris. Den här katalogen läses förmodligen mest av välutbildade med hög medelålder. Men den mestadels unga personalen på Bukowskis har en annan språkkänsla än vi som gått i skolan på 1950-talet.

Visst är det ett fint exempel på nutida skriftspråk. Distinktionen de–dem har ingen förankring i talet längre. Ofta ger det överanvändning av dem, som jag ser dagligen i mejl och på nätet. En bättre strategi är att rakt av skriva dom, som alltså kan förekomma även i en prestigetext.

Att distinktionen mellan de och dem inte alltid görs i offentliga sammanhang väcker även bestörtning. Det betecknas som ett språkligt förfall (denna kommentar, liksom dom flesta andra nedan är hämtad från Facebooksidan för Språket P1):

Även stora dagstidningar gör detta fel. Men jag kan inte hota med att säga upp min prenumeration, eftersom jag inte har någon prenumeration, utan läser dem gratis på webben. Det är ett förfärligt sorgligt förfall.

För att fortsätta på dom positiva kommentarerna så är det en återkommande mening att de–dem krånglar till i onödan och att det behövs en förenkling, så att skriften ansluter till talet:

Problemet är att nästan alla säger ”dom” i talspråk för både subjekt- och objektsformen. Då kan det bli svårt att göra rätt när man skriver. Min gissning är att skriftspråket kommer att följa talspråket förr eller senare, det var väl så det gick till när verbens pluralformer försvann.

Jag skriver alltid dom, det är en bra förenkling av språket. De och dem fyller ingen funktion även om dom är lätta att använda rätt om man lär sig det. Svenskan är ett föredöme i sin vilja att förenkla arkaiska stavningsfinesser. Tänk vad skönt att slippa böja verb efter person t.ex!

Icke betydelsebärande/-skiljande språkliga finesser kan i mitt tycke få somna in; det finns intet tillfälle då missförstånd kan uppstå pga ”fel” användning av de/dem/dom. Heja Dom!!!

De och Dem funkade inte ens när min generation lärde sig skriva för 30 år sen. Dags att skippa!

En annan grupp uttrycker det mer som att överanvändningen av dem är så vanlig och irriterande att det är lika bra att införa dom: Bättre ”dom” än ”dem” på fel ställe. Fler exempel:

Jag tycker dem-felen är irriterande och jag tror att de är här för att stanna.. Att gå över till ”dom” skulle ge, i alla fall mig, mindre irritation. Språkförändringar ger ofta förenklingar så det är inget konstigt på så vis.

Jag stör mig på alla felaktiga ”dem” som dyker upp överallt. Att lära folk skillnaden mellan de/dem verkar hopplöst. Bättre då att talspråkets ”dom” får ersätta, använder själv oftast den formen. Medvetet då, för att dra mitt lilla strå till stacken.

hellre dom generellt än felet med dem!

De negativa kommentarerna utgår från att detta med de och dem är enkelt och självklart. Det är obegripligt att dagens unga inte fixar den distinktionen. Flera skribenter talar om slapphet.

Det är slappt att man inte kan lära sig skillnaden på de och dem. Hur svårt kan det vara?

Ja, verkligen – varför har dagens elever så fruktansvärt svårt med detta?

Hur svårt kan det vara att förstå skillnaden mellan de och dem???

Sällar mig till skaran ” Hur svårt kan det vara..”

Klart man kan lära sig skillnaden. Redan under mina första år i folkskolan satt det som smäck

Jag begriper inte vad det är som är svårt. Faktiskt inte.

Lär folk att läsa och skriva

Att språkförändringar kopplas till en slapphet hos dagens ungdom är inget nytt. Så har det alltid varit och så lär det förbli. Det som förvånade mig i kommentarerna var som sagt att många är positiva till att införa ett enhets-dom.

Filed Under: Pronomen, Samhällsdebatt, Språkförändring Och Språkutveckling, Språkvård Och Språkriktighet Tagged With: de-dem, enhets-dom, Språket i P1

Dem och det hos en åttaåring

17 september, 2013 by Per

Barn säger dom. De är dömda till att göra fel när de tar sig an skriftens distinktion mellan pronomenen de och dem, som inte (längre) har någon förankring i talet. Det vanligaste och vettigaste lösningen för den som insett att skriften skyr dom är att ta till dem, som ju är ett nästan identiskt ord.

I ett tidigare inlägg visade jag hur en åttaåring växlade mellan dom och dem, vilket kunde relateras till Words stavningskontroll. I det här inlägget möter vi en annan åttaåring, Linnea, som provar en ny skriftspråksgrammatik. Se här (mina inringningar):

Åttaågingen markeringar

Det här är en sorts insändare, hämtad från webbplatsen Unga Fakta, där barn får komma till tals och, liksom Linnea, säga vad de tycker och tänker. (Att texten kom mina händer beror på att jag just nu undervisar grundlärare om barns tidiga läs och skriv, och kladdet i texten härrör från ett seminarium.)

Tidigt i texten kommer den vanliga dem-formen, då har dem fel, som förskriftligar talets dom. Eftersom pronomenet är subjekt påbjuder skriften de.

Det spännande är att Linnea skiljer ut ett annat dom, nämligen fristående bestämd artikel, som hon förskriftligar som det. Dem-formen inramas av sådana artiklar: det flesta 8 åringar (där det följs av ett adjektiviskt attribut) och än det vuxna (där det följs direkt av substantivet). Det som fristående plural artikel återkommer på detta vis, som det andra vuxna och, återigen, det vuxna.

Att Linnea kodar en distinktion mellan pronomen och fristående bestämd artikel visar på grammatisk kompetens. Oturligt nog för henne är svenskt skriftspråk sådant att den fristående bestämda artikeln, när den står i plural, och det plurala pronomenet, när det står i subjektsform, båda skrivs de.

En slutsats jag drar av detta har jag skrivit om tidigare, att det är dags att införa ett enhets-dom i skrift, eftersom det skulle närma skriften till talet och göra den lättillgängligare.

En annan slutsats, som jag redan antytt, är att barn beter sig förbluffande logiskt i sitt språkande. Linneas text har fler exempel på det. Hon har lärt sig dubbelteckning när det är kort vokal och tillämpar det skickligt: väll, idrotter, sånna etc. Men normen säger är att dubbelteckning tillämpas på betonade stavelser, och det finns dessutom många undantag (väll är ju betonat men ändå ska det vara enkelteckning).

I tal är satt helt säkert ett ord, men skriften skiljer ut det som två, så att. Det är ett jäkla jobb att lära sig skriftspråksnormer. Linnea gör det bra.

Exkurs
I den avslutande meningen används det som pluralpronomen (och inte fristånde artikel) med korrelatet vuxna: så har vuxna det jobbigt för det måste jobba. Kanske skriver Linnea så eftersom hon hittills i texten har använt det (som fristående artikel) i kombination med vuxna.

Att de ibland skrivs det uppmärksammas i Språkriktighetsboken (s. 208). Det förklaras med att pronomenet det oftast uttalas de i tal: De e inge fel i de. Kommentaren blir:

För den som lärt sig att uttalet de ska stavas det är steget inte långt till att tillämpa samma regel även på andra pronomen som skrivs de (om än uttalas dom).

Det här resonemanget är inte riktigt överförbart på Linneas text, eftersom det ju främst är de bestämda artiklarna som skrivs det. Men det understryker att skriftspråksnormerna är luriga.

En sista fundering är om fristående bestämd artikel ibland uttalas som de i tal, om rentav Linnea använder ett sånt uttal ibland. Det vet vi förstås inte, och jag vet inte om det uttalet är särskilt spritt. Jag gissar att det är marginellt, men jag är alltså inte säker. Kanske är det någon som vet?

Filed Under: Läs Och Skriv, Pronomen, Språkvård Och Språkriktighet Tagged With: de-dem, dom, fristående bestämd artikel, pluralt pronomen

Senaste inläggen

  • Debatt om enhets-dom
  • Enklitiska pronomen och tempus: det är bara att gilla’re
  • Literacy som semiotisk mediering: en föreläsning
  • Dem och det hos en åttaåring
  • Barn och brev

Kategorier

  • Adverb
  • Års Och Högtider
  • Böcker, Serier, Tidskrifter, Avhandlingar
  • Folketymologier, Eggcorn, Nattuttryck
  • Fraser Och Satser
  • Interjektioner
  • Interpunktion
  • Journalistik
  • Läs Och Skriv
  • Medier, Genrer Och Format
  • Nattuttryck
  • Nybildning, Nyord
  • Ord, Ord, Ord
  • Ordböjning
  • Prepositioner
  • Pronomen
  • Reduplikation
  • Retorik
  • Samhällsdebatt
  • Semiotik
  • Språkförändring Och Språkutveckling
  • Språkregler Och Språkriktighet
  • Språkvård Och Språkriktighet
  • Substantiv
  • Svordomar, Kraftuttryck Och Slang
  • Universitetsliv
  • Utan ämneskategori
  • Utbildning Och Skola
  • Verb

Etiketter

adverb barnspråk bindestreck coollugn de-dem dom eggcorn engelska lånord fina ord folketymologi fonologi fula ord handburgare hen humor hän jämställdhet Kalle Anka könsneutralt pronomen Language Log meh metafor mumsbit namn nattuttryck nyhetsspråk nyord ordbildning retorisk figur rocky sammanskrivning semikolon Simpsons snowclone språklek språkpolitik språkvård särskrivning talspråk ungdomsspråk woop Zlatan Örebro universitet å andra sidan å ena sidan

Copyright © 2021 · Lifestyle Pro Theme on Genesis Framework · WordPress · Log in