Lena menar att bräsch är det fulaste ordet i svenskan med sitt getliknande uttal. I en kommentar instämmer Andreas (från Språkbloggen) och lägger till beige på andraplats, givet att det ges ett ordentligt ä-uttal.

Jag vill här slå ett slag för flina som svenskans fulaste ord. Inte för att det skulle vara något med uttalet, utan för att dess användning i sportjournalistiken irriterar mig. Min motivering: Ordet har för mig en negativ laddning, och när svenska (manliga) landslagsspelare flinar så fort de gjort något bra aktualiseras denna betydelse på ett ganska provocerande sätt.

Senast det hände var när jag i tisdags (5/2) bläddrade igenom Expressens sportbilaga:

– Det visades några gånger extra på tv och det skrevs lite extra om det, säger Larsson och flinar.

Det handlar om Sebastian Larsson, Sveriges nya landslagsstjärna i fotboll, som kommenterar ett fint mål han gjort i Premier League.

Idrottsmän och inte minst fotbollsspelare flinar förvånansvärt ofta. Jag gick till Språkbanken och sökte igenom Göteborg-Posten från 2004. Där finns 45 flinar och 25 flinade, och idrottsflinandet är utbrett. Det är uppenbart att landslaget i fotboll flinar, t.ex. nuvarande lagkaptenen Fredrik Ljungberg, som här svarar på en fråga:

Har du någonsin haft en så här fri roll i landslaget? – Den är egentligen inte fri alls. Det är motståndaren som punktmarkerar mig, jag kan inte göra så mycket åt det, flinar Arsenalsvensken.

Likaså högermittfältaren Niclas Alexandersson:

– Man ville väl inte direkt riskera något. Jag tog det lite lugnt. Vi ledde ju rätt stort, sa Niclas Alexanderson och flinade.

Även andra idrottsmän flinar som sagt. Bågskytten Magnus Petersson:

Magnus beskriver sig själv som en metodisk, analytisk och noggrann bågskytt som blir lite lätt virrig när han bara går omkring med bågskytte i huvudet dagarna i ända. – Ja, jag kan tänka mig att min flickvän stör sig jävulskt mycket på det, flinar han.

Det är alltså män som flinar. Kvinnor gör inte det. Jag har snabbgooglat på damlandslaget och de beter sig annorlunda när det är glada (exemplen från Aftonbladet 7/10 2003):

Men Mackan tog helt fel ton och tvingades börja om. Till och med hon hörde att det var galet, fnittrar Ljungberg.

Här är det Fredriks namne Hanna Ljungberg som glädjer sig. Liksom lagkamraten Frida Östberg:

Vi hade fyllt den med is, vatten och röd energidryck. Där doppade vi henne, säger Östberg och skrattar.

Redan denna könsskillnad i sportjournalistiken är irriterande. Än mer irriterande blir det hela för den som uppfattar flina som negativt laddat. En googling på mobba flina ger 699 träffar, och flina framstår som kränkande: ”Det hjälper inte att säga åt dem, för då börjar de bara flina”, heter det på ett ställe. En person har en regel: ”Ingen får flina åt någon.”

Den här betydelsen tycks vara olika aktuell för olika personer. I min digitala Svensk ordbok förklaras betydelsen kort som ’sätta upp ett flin, garva, flabba’. Här tycks flina hänga ihop med något vardagligt och respektlöst (och manligt?). Kanske är det så sportjournalister uppfattar ordet.

I SAOB – bandet gavs ut 1925 – finns den nedlåtande betydelsen med: ´(vard.) skratta l. le med starkt uppdragna mungipor, så att tänderna synas; skratta bredt l. respektlöst l. hånfullt l. rått l. dumt; förr äv.: småle’. (Intressant, tycker jag, är att man räknar med en tidigare betydelse ’småle’ vid sidan av de mer nedlåtande.)

I sökningen i Göteborgs-Posten 2004 hittade jag en text som säger ungefär det som är min poäng:

Apropå språkanvändning så konstaterar en läsare att idrottsutövare i intervjuer påfallande ofta uttrycker glädje på ett högst speciellt sätt. De ler inte, de skrattar inte, de myser inte – de flinar. Flinar är för den undrande läsaren – och för mig – att skratta överlägset, tillgjort eller ironiskt, alltså att skrattet uttrycker någon form av negativa känslor.

Visst är sportjournalisternas flina svenskans fulaste ord?