Rubriken är ett svar på den här frågan: Vilken ordklass är den bästa? Jag håller alltså inte med skräckförfattaren Stephen King, som en gång sa: I believe the road to hell is paved with adverbs.
Det räcker att ta en titt på tidigare inlägg på den här bloggen för att se vad som drar till sig språkvetares intresse. Vi har inlägg om inte och egentligen och många andra adverb.
Olle Josephson, Språkrådets chef, skrev häromåret boken ju, döpt efter ett adverb. För Olle är detta adverb svaret på frågan om vilket ord som är svenskans vackraste. Anledningen är att det underlättar och nyanserar samtal. Det hjälper oss att visa lyssnaren vad som är känd och ny information, det uttrycker medhåll eller vädjar om medhåll. På många sätt ett slags omsorgsord.
Jag skulle också välja ett adverb som svar på frågan om svenskans vackraste ord. Kanske typ, för det är ett spännande ord som ger många olika dialogiska nyanser, vilket Fredrik visat i sitt inlägg.
2005 kom en avhandling, Adverb i interaktion, av Jenny Nilsson. Ett av kapitlen tar upp vad Jenny kallar multifunktionella adverb, alltså sådana som liksom typ kan användas till lite av varje. Just, precis, ändå, nog, i och för sig m.fl.
Varför säger vi t.ex. i och för sig? Jo, det kan vara för att vi vill göra en liten korrigering av det vi nyss sa: jo de tror ja (.) iåförsej de beror kanske på va. Det är också användbart i meningsutbyten. Då betyder det att man håller med motparten lite grann, men oftast inte mer än att man fortfarande tänker säga emot: nänä (.) iåförsej. I såna sammanhang kan ett kontrasterande men följa, varpå invändningen kommer.
Återigen: när vi språkligt relaterar till varandra är adverben det som gör att vi kan kommunicera på ett raffinerat sätt.