Efter min senaste artikel i Språktidningen, Jag gillar’t, har jag fått en del mejl om hur enklitiska pronomen hänger ihop med verbens tempusformer. Särskilt när det förkortas. Mejlarna påpekar att presensformen jag gillar’t har en pendang i preteritumformen jag gilla’t. Den senare ska då ses som en hopdragning av jag gilla(de) det; i tal är det vanligt att preteritumsuffixet –de utelämnas.

I artikeln utgick jag från tre presensformer med enklitiskt det: gillar’t, älskar’t, klarar’t. I nätspråket är det enklitiska presensformer som är i ropet. Jag visade också att formen jag klarar’t nån gång används i preteritum och avser dåtid. Jag borde nog ha nämnt att det finns olika sätt att hänga pronomenformer på verb och att det kan relateras till tempus.

Så det gör jag nu. Och slår fast att det inte finns någon enkel relation i nätskriften mellan tempusformer och reducerade det. Jag ska visa det genom att utgå från två enklitiska former som kan uppträda i preteritum, dels, som nämndes, gilla’t, dels gilla’re, som är ett annat sätt att hänga på pronomenet.

De formerna kan användas till ganska mycket. De uppträder regelbundet med verb inte bara i preteritum utan också i presens och infinitiv. Vi börjar med typen gilla’t:

Preteritum: hitta’t gilla’t köpte’t Att hitta stickat på loppis är nog ett av mina främsta fritidsintressen. (härifrån)
Preteritum: Vi klara’t! Imorse sprang vi 10km. (härifrån)
Presens: skön musik och fredag – jag gilla’t (härifrån)
Presens: Älska’t! Är så sjukt glad ! (härifrån)
Infinitiv: Man kan ju inte annat än att gilla’t! (härifrån)
Infinitiv:Gör det ni också, ni kommer älska’t. (härifrån)

Former av typen gilla’t är som sagt ovanligare än de enklitiska presensformerna av typen gillar’t. Möjligen kan sammanfallet med verbens supinumform spela in. Jämför jag älskat (som sammandragning av jag älska(de) och det) och de som jag älskat (supinumform). Oavsett används formen inte bara för preteritum, utan också vid presens och infinitv.

Det går inte att säga att det är fel med gilla’t som presensform om man tar hänsyn till dialektala skillader. Slutljudet i exempelvis adverbet fort eller verbet gillart är i stora delar av Sverige supradentalt, som ett tjockt t, som fonologiskt skrivs ʈ. Men i sydsvenska dialekter liksom i finlandssvenskan är supradentaler ovanliga. Mumintrollen eller Mark Levengood skulle uttala fort med artikulerat /r/ och en smålänning skulle kunna ha bortfall av /r/ och säga fott. Med en sådan talspråklig bakgrund kan nätskriftens gillar’t bli avigt.

Det kan vara ett skäl till att använda ett annat enklitiskt det, nämligen ‘re-formen. Även den kan hängas på olika verb:

Pretieritum: Vi gjorde Laksa för första gången och älska’re (härifrån)
Preteritum: Sen gjorde jag smothie till frukost bestående av fryst banan och jordgubb (färdig smothieblandning man kan köpa i frysdisken), minimjölk och lite havregryn. Gott och nyttigt Även vovven gilla re
Presens: sitter nu och dricker kaffe och jag älska’re!!!!! (härifrån)
Presens: Detta att jag träningsbloggar och gilla’re? (härifrån)
Inifinitiv: Det gör det ännu lättare att älska’re. (härifrån)
Infinitiv: men fåglarna verkade inte riktigt gilla’re (härifrån)

Så ser det ut i talspråklig skrift. Den präglas av variation som betingas av vilket tal som förskriftligas på vilket sätt.