Enklitiska pronomen använder vi nu som då i talet. Jag klarart, jag gört.

Alltså att ett pronomen ramlar in i det föregåendet ordet, om vi ser det skriftspråkligt. Talspråkligt får vi acceptera att klarart och gört är ett ord, som skriftspråksnormerna behandlar som två, klarar det eller gör det. Som enklitiskt pronomen reduceras det till ändelsen –t.

Ett citat från Gustav Vasas bibel från 1541: därföre vill jag näpsan och släppan. Alltså inte näpsa honom och släppa honom. Objektspronomenet reduceras till den enklitiska ändelsen –n. På den tiden var det drag i skriftspråket.

Det finns, om man jag som tycker det är kul med enklitiska pronomen i skrift, visst hopp om framtiden. I nätskriftspråket kan det vara bra med förkortade former. Hoppet står bland annat till klarart. Efter en historisk bakgrund ska jag exemplifiera detta enklitiska tal- och nätspråksord.

Historisk bakgrund: att kodifiera tal i skrift
Att ett skriftspråk standardiseras på ett visst sätt är ganska godtyckligt. Även om standardiseringen bygger på talspråket hos grupper med makt, är det inte självklart vilka principer man ska följa i detalj eller när det är lämpligt att revidera föråldrade stavningar.

För svenskan var akademiledamoten Carl Gustaf af Leopold viktig. Han gav 1801 ut sin Afhandling om svenska stafsättet. Leopold slog exempelvis fast att vokallängd markeras med dubbelteckning av konsonant, mer exakt att kort vokal ger dubbelteckning: sitta, pappa osv. Han gjorde också undantag för vissa enstaviga ord med kort vokal, som vän, men och man, där konsonanten skulle enkeltecknas.

In på 1700-talet var huvudprincipen den omvända, att dubbelteckna vokaler, alltså långa vokaler: slåår, meehr, weet, emoot etc. Gustav Vasas bibel skriver så och var nydanande på många sätt, exempelvis genom att införa bokstäverna <ö> och <ä>.

Stavningsreformen 1906 kodifierade ytterligare dagens stavning, så att fv– och hv– försvann (skrifva blev skriva, hvad blev vad) och –dt blev till –tt (godt blir till gott, födt till fött). I stort en anpassning till det faktiska bruket i tal.

Det var språkvetare och folkskollärare som drev fram reformen. I tidskriften Språkvård förklarar Staffan Hellberg, vid reformens 100-årsjubileum 2006, vad den innebar:

Nu skulle skolbarnen inte längre skriva Huset är måladt utan Huset är målat, de skulle inte skriva rödt utan rött, inte skrifva, skref utan skriva, skrev, inte hvem utan vem. Och det är dessa undantag som ger anledning att uppmärksamma 100-årsminnet. Det är enda gången som staten genomför en stavningsreform utan förankring i redan utgivna ordlistor. Bakgrunden är välkänd: folkskollärarna hade i årtionden, påhejade av några ledande språkvetare (som Adolf Noreen och J.A. Lundell), krävt en stavningsreform med ungefär det angivna innehållet. Och nu hade folkskollärarnas egen talesman, Fridtjuv Berg, blivit ecklesiastikminister och kunde genomföra reformen.

Passusen utan förankring i redan utgivna ordlistor syftar på relationen till SAOL, Svenska Akademiens ordlista. SAOL 6, som utkom 1889, hade en del moderna stavningar, som där för der och kvinna för qvinna. Folkskollärarna var inte nöjda med det och menade att SAOL 7, utgiven 1900, borde gått längre. I det kungliga stavningscirkuläret från 1906 anbefalls att de nämnda nystavningarna ska ha företräde framför SAOL:s kodifiering.

Till de ledande språkvetarna hörde också Gustaf Cederschiöld. I den livliga och ofta upprörda debatten gav han 1897 ut boken Om svenskan som skriftspråk. Liksom sina språkvetarkolleger hade han en fin känsla för talspråket och dess relation till skriften, vilket gör att hans skrifter än idag är läsvärda.

Och med Cederschiöld, som hade ett starkt engagemang i och för folkskolan, är vi tillbaka vid enklitiska pronomen. Så här skriver han i sin bok:

Ett af de mest påfallande exemplen på vårt nuvarande skriftspråks (särskildt normalprosans) obefogade stränghet mot vissa gamla, i talspråket ännu lefvande former företer tredje personens personalpronomen. I vår gamla bibelöfversättning påträffa vi uttrycken: »de ledde honom bort till att korsfästan», »därföre vill jag näpsan och släppan», »hvilken som kan tagat, han taget», o. d. Och vi känna ganska väl betydelsen af det -n och det -t, som finnas vidhängda verben; ty vi bruka ännu i vårt hvardagliga umgängesspråk dessa tillägg, nämligen -n (eller -en) i samma betydelse som honom, -t (eller -et) i samma betydelse som det; och dessutom använda vi den vidhängda formen -na liktydig med henne. I svenska medeltidsskrifter äro dessa pronominalformer ganska vanliga, men det nysvenska skriftspråket har allt omsorgsfullare bannlyst dem ur vårdad framställning.

Enklitiska pronomen är alltså inte bara en del av det levande talet, de har också historisk hävd. Det är tredjepersonspronomen i singular som Cederschiöld tar upp, det -n och det -t, som finnas vidhängda verben. Det förra –n, för honom, exemplifieras återigen från Gustav Vasas bibel. Det senare –t motsvarar det och mitt ord klarart.

Cederschiöld gillar, liksom jag, de här formerna, men det nysvenska skriftspråket har allt omsorgsfullare bannlyst dem. Han beklagar vårt nuvarande skriftspråks (särskildt normalprosans) obefogade stränghet mot enklitiskt –n och –t.

Exempel på klarart
Cederschiöld skulle rimligen gilla den nära kontakt med talspråk som dagens nätspråk röjer, inte minst ett ord som klarart. Här exempel (min fetstil)

• JAG KLARART, JAG VET DET! (härifrån)
• @Joniator_ du klarart! (härifrån)
• Fuck vad ensamt det är, men jag klarart, absolut jag klarart heelt själv… Woohooo… (härifrån)
• Hur gör man då för att knuffa bort de tankarna då ? Jo , jag brukar bara tänka ”klart vi klarart” ”klart vi klarart ” tills man känner att de andra tankarna är gooone ! (härifrån)
• Och förövrigt så lirar jag Bf3 på ultra med ett 560.. Så kom inte o säg att den inte klarart (härifrån)

Som framgår möter vi här samma slags skriftspråk som i Gustav Vasas bibel och som Cederschild efterlyste, i alla fall sett till enklitiska pronomen. Klarart är självklart skriftformen, inte klarar det. Skriftspråket är överhuvudtaget informellt och talspråkshärmande, exempelvis i den expressiva stavningen (heelt, Woohooo, gooone, kom inte o säg).

Exemplen är alla presensformer. Det visar sig att klarart regelbundet generaliseras till supinumformen, alltså har klarart, fast den följs av ett direkt subjekt: Har klarart mina tänder bra.

En exkurs: Rocky och na
Cederschiöld nämner i sitt citat också na: dessutom använda vi den vidhängda formen –na liktydig med henne. I fornsvenskan var hana ackusativformen, inte henne, och den lever alltså kvar som ett enklitiskt pronomen i talet. (På samma sätt var han, inte honom, ackusativform, vilket förklarar att det enklitiska –n levt kvar.)

Jag vet inte hur många gånger jag sagt på denna blogg att Martin Kellerman har ett fint öra för nutida talspråk och att Rocky är en given källa för språkforskare. Se här:

Rocky är på väg till Thailand med polarna och hamnar bredvid en medelålders pratkvarn på flygplatsen. Mannen har ingen lust att dra iväg med frugan, det finns ju en Thairestaurang runt hörnet. I fjärde rutan utbrister han: Vi bor i Stockholm, finns ingen anledning att åka utomlands brukar jag säga till na!

Det avslutande till na har alltså en fornsvensk botten. Det är kongenialt av Kellerman att välja detta enklitiska pronomen för att stilistiskt gestalta en person som vill stå på svensk mark. Det ligger helt i linje med Gustav Vasas bibel.

Slutord
Vi har, på jakt efter enklitiska pronomen i skrift, startat i Gustav Vasas bibel och stannat till vid Cederschiöld och den laddade stavningsdebatten kring sekelskiftet 1900. Det visar sig att dessa pronomenformer återuppstått i dagens nätspråk och i serien Rocky.

Visst är det ganska vackert. Enklitiska pronomen har alltid varit självklara i tal, men under århundraden motarbetades de, trots den uppskattning som de rönte från framstående språkforskare. Man får hoppas att Cederschiöld ler i sin grav.

Den som tycker att det ser ut som en tanke att två så disparata källor som Gustav Vasas bibel och Rocky används har alldeles rätt. De är verkligen bra källor för att hitta belägg och förstå vad som händer i språket.

Cederschiöld har förresten skrivit ännu en framsynt bok. Han arbetade med och engagerade sig i flickläroverk, särskilt fram till dess att han 1893 blev professor i nordiska språk vid dåvarande högskolan i Göteborg. Han publicerade 1900 Om kvinnospråk och andra ämnen, vilket satte temat kvinnligt och manligt språk på dagordningen. Jag undrar vad han skulle ha sagt om hen!