• Hem
  • Kontakt
  • Om bloggen
  • Om mig
  • Översikter

På svenska

En djupdykning i det svenska språket

Särskrivningar revisited

24 maj, 2013 by Per

Det finns ställen man kommer tillbaka till. Har man en gång varit där tycks det oundvikligt.

Särskrivningar tog jag upp i Språktidningen. Typ att de inte är jordens, kulturens eller språkets undergång. De har en oförtjänt ställning som Det Stora Hotet. Att svenskan, såsom vi känner den idag, skulle gå under. Och, följer lätt av den tankegången, att Dagens Ungdom skulle vara särskilt inblandad och destruktiv.

Det jag skrev byggde på de forskningsnedslag som gjorts. Jag kommer tillbaka till den forskningen nedan.

Eftersom artikeln väckte diskussion följde jag upp med ett blogginlägg som tydliggjorde att det inte är så att vår kultur idag skulle vara särskilt utsatt för särskrivningar – jag blickade bakåt mot det särskrivningsglada 1700-talet.

Särskrivningar har sin mytologi. Att de behövs för många som arbetar med språk är tydligt. Jag menar då som ett symboliskt kapital, något att enas kring och förfasas över. Att kunna peka ut en särskrivning och nicka i samförstånd: du och jag kan skriva! vi förstår!

Ett par av kommentarerna jag fått ska jag nämna. Jag börjar med den här, från Språktidningens nätforum:

Jag tycker att det är direkt pinsamt att Per Ledin, professor i svenska och förebild för språk-Sverige, går ut med att särskrivningar inte är ett hot mot det svenska språket. Även om de går att relatera tillbaka till 1700-tal så är de IDAG ett minst sagt störande moment i läsning och direkt svar på engelskans inflytande – något som jag som språkkonsult, och mina kollegor, jobbar emot dagligen. De går inte minst emot svenska skrivregler och lagstiftning om att vårda det svenska språket. Bindestreck har blivit en osäkerhetsmarkör – liksom de numera ”halva” mellanrummen mellan ord. Språk-Sverige bör markera avståndstagande.

Det roar mig att vara särskrivnings-pinsam. Mycket har jag sagt, skrivit och gjort i mina språkvetenskapliga dagar, men det har hittills inte lett till uppmaningar om att språk-Sverige ska ta avstånd. Eller indignation över att jag går emot den språkvårdande lagstiftningen.

Bindestrecks-vinklingen kommer sig av att den vanliga särskrivningen sker av långa och tunga sammansättningar av substantiv. Jag noterade att sådana har en koppling till begriplighet, eller på ett generellt plan är svårare att processa, och att bindestreck inte är så dumt. Det används på 1700-talet och även idag i olika lättläst-sammanhang.

Att särskrivningar är laddade har journalisten Fredrik Strage, bland många, bidragit till. I en uppmärksammad artikel i Dagens Nyheter tar han i:

Men folk som särskriver på svenska skrämmer mig mer än rasister, terrorister och Sean Banan tillsammans. Att särskriva är inte jämförbart med att stava fel. Det är att sprida ett lingvistiskt virus som fräter sönder vårt språk.

Särskrivningar som ett virus som fräter sönder vårt språk… Det är fascinerande att särskrivningar, inte minst bland journalister, väcker sådana känslor. När TV4 bjöd in mig till morgonsoffan gjordes en förintervju där just Strage stod i centrum; bland journalister räknas han som en språklig auktoritet.

Programledaren Jessica Almenäs var, förstod jag, en riktig särskrivnings-addict. Strages lingvistiska virus befrågades mycket riktigt i programmet. Jag svarare ungefär att särskrivningar funnits så länge svenskan funnits som skriftspråk och att svenskan förefaller ytterst resistent mot detta virus. Den har inte gått under än.

En annan respons kom i ett långt mejl från den uppenbart språkintresserade Gunnar Lindeberg till Språktidningens chefredaktör Patrik Hadenius. Patrik skickade det vidare till mig, säkert med tanke på denna blogg. Mejlet är välskrivet, så det får bli underlag för några kommentarer. Så här börjar det:

I Språktidningens marsnummer går Per Ledin till storms mot särskrivningens kritiker och de myter han anser florera i sammanhanget. För en icke-språkvetare ter sig metoderna han använder både märkliga och ofullständiga. Låt oss syna argumenten.

Gunnar går sedan igenom det jag kallar myter om särskrivning. Som att de skulle vara något som plötsligt ökat explosionsartat i svenskan.

Särskrivningar har funnits i alla tider, säger Ledin och hänvisar till 1700-talsförfattare som Bellman och Lenngren och går till och med tillbaka till medeltida dokument för jämförelse. Att särskrivningen var mer utbredd under de perioderna tror jag ingen bestrider, men hade inte en jämförelse med senare tider, t.ex. 1900-talet, varit mer relevant och rentav mer hederlig? Hade verkligen den språkliga uppstramningen kring det förra sekelskiftet ingen effekt på bruket av särskrivningar? Vad jag minns från min egen skolgång 1946-1959 så var särskrivningar en icke-fråga. De förekom helt enkelt inte eller möjligen i en så ringa omfattning att de inte noterades. Min bestämda uppfattning är att bruket tilltagit först under de senaste 2-3 decennierna.

Gunnar är med på att särskrivningar varit mer utbredda i skriftspråket förut men menar den kodifiering av skriftspråket som skedde kring sekelskiftet 1900 gjorde att särskrivning fick ett all time low i mitten av det förra århundradet. Någon gång efter 1980 ska de ha skjutit fart igen. Engelskan är en bov i sammanhanget:

En annan myt enligt Ledin är att särskrivning skulle bero på engelskt inflytande. Det anser han vara helt omöjligt, eftersom nu särskrivning alltid funnits. – Jaha. Även om det skulle vara så att särskrivning alltid funnits, utesluter det då en påverkan från annat håll? Jag är för min del övertygad om att orsaken till dagens ökning står att finna i engelskt eller snarare amerikanskt inflytande. En allmän sådan påverkan började redan under efterkrigstiden och satte tidiga spår i t.ex. reklambranschen. Den har förmedlats via musik och film, radio och television, resor och datorbaserade aktiviteter som spel, databassökningar, bloggar osv. Även näringslivet har påverkats. […]

Min huvudpoäng är att varken Bellman eller dagens lågstadieelev särskriver på grund av att de kan engelska skriftspråksnormer i detalj och använder dem. Så engelskan förklarar inte fenomenet. Det finns heller inte stöd i forskningen för att särskrivningar blivit vanligare.

I ett avseende får jag medhåll, när det gäller detta med att särskrivningar orsakar missförstånd.

När det gäller den tredje myten, att särskrivningar orsakar missförstånd, kan jag däremot hålla med Ledin. Risken att misstolka uttryck som moder kort, jungfru olja och herr toalett måste vara minimal, men oemotståndligt roliga tycker jag inte att exemplen är.

Och så slutklämmen:

Det vore välkommet, om en seriös språkvetare ville studera särskrivningens utveckling från 1900 fram till våra dagar. Underlag för den perioden borde vara betydligt lättare att hitta än för medeltiden eller för den delen 1700-talet. Jag inser naturligtvis att mina minnesbilder och erfarenheter inte utgör något bevis för att mina åsikter är de rätta. Tyvärr är inte heller Per Ledins insats som mythbuster övertygande.

Det jag har skrivit har jag grundat på den nordiska forskning som gjorts och mina tolkningar av den – se detta inlägg för litteraturlistan. Jag ska kommentera den lite mer utförligt.

Till etablerandet av särskrivning som ett hot har Kent Larsson (1984) bidragit. Hans bok Skrivförmåga går tillbaka på en avhandling, och materialet är elevtexter från högstadiet och gymnasiet från läsåret 1977/78. I kapitlet Skrivandet och rättstavningen lägger Larsson ihop sär-, sammanskrivnings- och bindestrecksfel och ser detta som en felkategori, som då blir den vanligaste i hans undersökning och som oroar honom. (Dvs. sådant som iväg, idag och hejdå räknas som sammanskrivningsfel, och det som kallas bindestrecksfel har jag själv gett rikliga exempel på i det här inlägget.)

Tar man bort sammanskrivning så blir särskrivningar och bindestrecksfel en felkategori som kommer femma, klart slagen av klassikern felaktig enkel- och dubbelteckning av konsonant (jfr Hallencreutz 2003:12).

Särskrivningar uppmärksammades redan 1972 i en trebetygsuppsats av Ingrid Pettersson (se Hallencreutz 2003:9). Petterson utgår från typord, i praktiken en grupp sammansättningar som är möjliga att särskriva, och det visar sig då att felprocenten blir 33 %. Materialet är mellanstadieuppsatser från 1971. Med andra ord är särskrivning något som hör till mellanstadieskriften redan då. Det beror knappast på att dessa tioåringar läste, skrev eller behärskade engelska.

I Katarina Hallencreutz (2003) licentiatuppsats används också mellanstadieuppsatser, nu från 1989, vilka jämförs med delar av Larssons material från 1977/78, nämligen uppsatser från årskurs 7. Felkategorier rangordnas på det sätt som antytts, efter deras andel av det totala antalet formella fel (se s. 50). Särskrivningarna är den vanligaste felkategorin och ökar från 25 % till 29 % mellan 1978 och 1989; det senare året delas denna förstaplats med felaktig enkel- och dubbelteckning.

En liten ökning av särskrivningarna som felkategori, alltså. Den är svår att dra stora växlar på, eftersom materialet och skolelevernas ålder skiljer sig. Det finns en koppling mellan särskrivning och ålder. I Larssons undersökning, där gymnasieuppsatser utgör en stor del av materialet, är ju särskrivningarna inte den vanligaste felkategorin, men när Hallencreutz skiljer ut uppsatserna från årskurs 7 ut blir de det.

I ett examensarbete tar Suzzi Tordebring (2007) upp särskrivningars utveckling mellan 1985 och 2005/06 i olika material från högstadiet och gymnasiet. Resultaten är motstridiga, så att andelen särskrivningar på 2000-talet generellt är lägre på högstadiet jämfört med 1985 men högre i gymnasisttexterna.

Av detta går det inte att dra slutsatsen att särskrivningar blivit betydligt vanligare eller ovanligare. Att särskrivningar i över 40 år har förekommit i ungdomsskolan och inte minst i mellanstadietexter är det som tydligt dokumenteras av forskningen. Ett återkommande resultat är också att särkrivningar inte är jämnt fördelade i de material som undersöks. Dvs. hos vissa skribenter är särskrivningar ganska vanliga, och hos andra finns de inte alls.

Hallencreutz (2003) berör även särskrivningar i tidningstext (inklusive annonser) från 1890 tills idag. Här är huvudresultatet att den offentliga skriftspråknormen är stabil och att särskrivningar inte är ett problem. Med andra ord är särskrivningar en ganska komplicerad skriftspråksnorm som man måste lära sig. I barns tidiga skrivande har alltid och kommer alltid särskrivningar att finnas.

Ett tydligt forskningsresultat är att särskrivningar ofta uppträder vid substantivsammansättningar. Långa sådana sammansättningar drar på sig särskrivningar. Skyll på längden, inte på engelskan, som Katarina Hallencreutz (2001) säger i en artikel. Eller samma poäng på norska, från Magnild Vollan (2007):

Substantivene i oversikten belyser typiske trekk ved de ordene som særskrives. Mange ordformer med enkel struktur særskrives, men et flertall har en mer kompleks struktur, enten i førsteleddet eller i sisteleddet eller i begge ledd. Mer enn halvparten av alle særskrivinger av substantiv har frittstående sisteledd med bøyingsmorfem (enkelt eleven, handlings planer, samtale arket). Ellers ser vi her to tilfeller der frittstående førsteledd avsluttes med binde-s (begreps avklaring, handlings planer). Det er der mange eksempler på i materialet. S-tekstene inneholder dessuten mange frittstående førsteledd som avsluttes med binde-e, som barne skolen, lande grensene, melke produkter.

Som jag tidigare konstaterat förekommer särskrivningar regelbundet i offentliga texter, skrivna av samhällets elit, om vi går tillbaka till 1700-talet eller 1300-talet eller något sådant århundrade. Det gör de inte idag, och har inte så gjort sedan andra hälften av 1800-talet, så där har de definitivt minskat. Och återigen: oavsett århundrade och vilket inflytande engelskan har är det långa substantivsammansättningar som särskrivs.

Den som vill kan förstås göra det tomma påståendet att särskrivningar ökat. Eftersom antalet texter och skribenter ökat, inte minst tack vare 2000-talets sociala medier, är det sant. Det är också sant att det finns fler korrekta sammanskrivningar. Det är sant att fler texter har korrekt interpunktion i dagens svenska. Och lika sant att färre texter har korrekt interpunktion i dagens svenska.

Det är sant att det finns fler meningar som börjar med och, oavsett om den utsagan ska uppfattas som en problem beskrivning eller inte. (Märkte du särskrivningen där? Det är alltså den typen, med två substantiv, som är vanligast. Och jag tror inte du fattade fel, att vi ska snacka missförstånd. Och hur förklarar nu engelskan att det alltid varit sådana ord som särskrivits mest?)

Jag är kanske pinsam. En misslyckad mythbuster, som språk-Sverige bör ta avstånd ifrån. Jag vidhåller med en dåres envishet att särskrivningar inte är ett hot mot svenskan. Att de funnits så länge vi haft ett skriftspråk.

Jag vidhåller att det som främst särskrivs är långa substantivsammansättningar, så att särskrivning ska ses som ett sätt att visualisera ett kompakt innehåll. Den medeltida lagskrivaren, 1700-talets Bellman och dagens mellanstadielev förenas av det. Inte så att jag uppmanar till särskrivning. Jag påpekar bara att de har en rationalitet och inte är underliga.

Jag vidhåller att särskrivningar inte beror på engelskan. Att de inte orsakar missförstånd. Att det inte utifrån den forskning som finns går att belägga att de ökat påtagligt de senaste 40 åren. Det som hänt är att de blivit synliga eftersom fler och fler skriver mer och mer, inte minst på nätet.

Till sist. Den undersökning som Gunnar efterlyser i sitt mejl välkomnar jag. Även om den är metodiskt lurig, eftersom det gäller att hitta jämförbara material. Den bygger ju på en sorts folkhemshypotes, att det fanns ett ordnat och homogent Sverige efter kriget. Kanske är det så att särskrivningar var ovanligare i elevtexter vid mitten av det förra århundradet.

Det står också den som vill fritt att göra en större, sammanhållen undersökning av om särskrivningar ökat de senaste decinnierna. Återigen är det metodiskt viktigt att hitta jämförbara material och att konstanthållla olika faktorer, både inom- och utomspråkliga. Det kan inte uteslutas att det i vissa sammanhang går att belägga en ökning av särskrivningar. Men knappast någon dramatisk sådan, och definitivt inget dödligt (engelskt) virusangrepp mot svenskan.

Filed Under: Språkvård Och Språkriktighet Tagged With: bindestreck, engelsk påverkan, Katarina Hallencreutz, Kent Larsson, lingvistiskt virus, sammansättning, sammanskrivning, särskrivning

Om hur särskrivning hotar ordbildningen och hur sammanskrivning hotar läsbarheten. Det går utför med svenskan!

9 april, 2013 by Per

Debatten om särskrivning togs upp på Språkrådets hemsida före påsk (jfr detta inlägg). De tolkade min artikel i Språktidningen i en slutkläm:

Per har även skrivit en artikel om särskrivningar i senaste numret av Språktidningen. Där slår han fast att särskrivningarna ändå kan ses som ett hot mot svenskan, nämligen i den meningen att de innebär ett avsteg mot svenskans fasta ordbildningsregler

Det jag slår fast är det omvända, nämligen att det inte finns något hot mot svenskan. Så jag mejlade Språkrådet under påskhelgen och föreslog att den aktuella meningen kunde negeras. Texten skrevs om med denna lydelse:

Ett argument man hör mer sällan, men som förstås är rätt grundläggande, är att särskrivningarna innebär ett avsteg mot svenskans fasta ordbildningsregler. Den aspekten nämns åtminstone mellan raderna i den artikel om särskrivningar Per Ledin skrivit i senaste numret av Språktidningen: ”Det är vettigt att kodifiera stavning och att ha en skriftspråksnorm som säger att sammansättningar ska skrivas ihop.”

Hotet mot svenskanNu är hotet borta, och särskrivningarna är i stället ett avsteg mot svenskans fasta ordbildningsregler, något som Språkrådet läser ut mellan raderna i min artikel. Självklart har de rätt att språkvårdstolka mig, men jag håller fortfarande inte med.

Jag ska i det här inlägget visa varför särskrivningar inte hotar några ordbildningsregler. Jag ska också visa att den som vill se hot i det här sammanhanget snarare bör gå till storms mot sammanskrivningarna och argumentera för att de gör svenskan svårläst. (Notera att denna dubbla hotbild, om den tas på allvar, innebär att det går åt skogen med svenskan. Är det inte det ena eländet så är det med nödvändighet det andra.)

 

Jag belyser och ger perspektiv på dessa hot genom att gå till 1700-talet.

1700-talets särskrivningar
Läget är hopplöst på 1700-talet. Ibland sägs vetenskap och vitterhet i vår moderna mening ha sin grund där. Men den lärda 1700-talseliten särskrev så det stod härliga till, så det finns skäl till misstro.

Ta Carl Michael Bellman. I Epistel 78, rörande Ulla Winblad, träffar vi henne särskriven och högtids klädd. I Epistel 48 finns den för Bellman karakteristiska Morgon supen. Ingen morgonsup.

Epistel 81 har denna dedikation: Til Grälmakar Löfberg i Sterbhuset vid Danto Bommen. Det sistnämnda var en tullbom i närheten av Årstaviken, där resande fick betala. Särskriven är den. Vem som helst fattar att sammansatta egennamn uttalas och skrivs som ett ord: Tegnérlunden. Danvikstull, Södermalm osv. Utom vår nationalskald Bellman. Mycket riktigt brukar dagens nätsidor skriva Dantobommen när ordet ska förklaras.

Jag avbryter denna dystra betraktelse över Bellman för lite musik. Mest för att jag gillar Epistel 81, inte minst i Imperiets version.

Vi tar andra stora namn från 1700-talet. Som Anna-Maria Lenngren, den lysande satirikern, eller Thomas Thorild, tidigt föräldralös men utomordentligt framgångsrik som skriftställare och professor. Särskrivare båda två. Kunga Thron och hufvud stad, för att ta ett par Lenngren-exempel.

Vi kan stanna vid en verklig personlighet, Carl August Ehrensvärd (1745–1800), som var arkitekt, konstnär, greve, sjömilitär, delaktig i Gustaf III:s statskupp 1772 m.m. Efter ett nederlag mot ryssarna för den flotta Ehrensvärd ledde i Finland, blev han 1790 tvungen att begära avsked. Att han kom i onåd hos kungen hindrade inte att han samma år valdes in i Kungliga Vetenskapsakademien.

Ehrensvärds teckning av den kungliga sängkammarenHan var en skicklig tecknare, och är för eftervärlden kanske mest känd för bilden av Gustaf III och Sofia Magdalena, som hade svårigheter med att sätta en tronarvinge till världen. Muncken, hovstallmästare Adolf Fredrik Munck, kallades in som instruktör, så att äktenskapet skulle kunna fullbordas. Hur exakt detta gick till är det ingen som vet, men Ehrensvärd ger sin, mindre smickande version.

Ehrensvärd författade också politiskt-filosofiska skrifter. Vi ska se närmare på Frontespice på en Moralisk och Politisk Hand Bok. Och ja, du läste rätt. Hand Bok står det i titeln, inte handbok.

Jag ska inte försöka förklara det som står i texten, som handlar om Sverige och dess folk i relation till andra länder och olika karaktärsegenskaper. Särskrivningarna är många: penninge styrka, kunga säte, Bränvins lystnaden, Riks Hushåls förbättringar, kjöpmans husen. Ehrensvärd menar att svensken intet är kropps lat utan att han i det stället är sinneslat. Alltså kropps lat särskrivet, sinneslat sammanskrivet.

Eller ta den här passagen:

För att få lusten till hushållning inplantad i våra Röfvare och förfäder, infördes granlåten att uppelda sinnet, men sinnes lättjan som var naturlig och medfödd förböd Snille arbetet som var onaturligt, så att alt förvandlade sig till fåfängor Lurendrägerier och Banqverouter.

Snille arbetet konstrasteras mot den lika särskrivna sinnes lättjan.

1700-talets bindestreck i sammansättningar
Att man särskrev på 1700-talet är uppenbart. Men de flesta sammansättningar är inte särskrivna, utan sammanskrivna. Vanligt är dessutom att markera leden i sammansättningar med bindstreck, så att orddelarna enkelt urskiljs. Fundera själv på nutida sammansättningar som användningsområde, luftlandsättningsplan eller utrikeshandelsminister. Nog borde de lättas upp med bindestreck, så att orddelarna enkelt kan urskiljas? Eller till och med särskrivas för läsbarhetens skull?

På 1700-talet var bindestrecket omhuldat. Vi kan återvända till Bellman. Det räcker att skumma epistlarna för att hitta sådant som Lamskins-Peruken, födslo-säng, Kersbärs-korgar, Morgon-rodnan, blomster-skålar, förkläds-band, farstu-golf, sommar-morgon.

Eller Hedvig Charlotta Nordenflycht, stridbar och ofta ansedd som Sveriges första feminist. I Fruentimrets försvar 1761 går hon i polemik med Rousseau och menar att han inte fattar nåt om kvinnliga förhållanden och förmågor. Bindestreck återkommer i sammansättningarna: fostrings-sätt, Guld-kalf, Quinno-välde, Snille-gåvfor, menniskio-kärlek, tanke-sätt, Skalde-Kånstens, förnuft-lius.

Nutida slutsatser
En enkel slutsats är att särskrivning inte är vanligare idag. Särskrivning har funnits så länge vi haft ett skriftspråk och var klart vanligare förr. Ett uttalat problem blir särskrivning först när vi får ett utbyggt skolsystem där modersmålet blir ett fokus och kraven på en enhetlig och kodifierad skriftspråksnorm blir tydliga. I Sverige händer det under andra hälften av 1800-talet, där stavningsreformen 1906 kan ses som en slutpunkt.

Det är i ett sådant sammanhang man ska förstå språkvetaren Nils Linders uttalande från 1886 om att särskrifningen driftvits till en beklaglig ytterlighet (från Regler och råd angående svenska språkets behandling i tal och skrift):

I 1700-talsexemplen ovan är det nästan bara sammansättningar av substantiv som särskrivs: penninge styrka, kunga säte, Bränvins lystnaden, kjöpmans husen, snille arbetet, morgon supen. Kunga Thron, hufvud stad, Samma sak i dag, här exempel från mellanstadiet: matte lektionen, sommar lov, väckar klocka, vatten pölar, Amazon floden. Eller för att ta lite olika skandinaviska exempel (särskrivning är ju också ett norskt och danskt fenomen): fritids sysselsättning, begreps avklaring, samurai træning, kampehunde ejere.

Mellanstadiebarn skriver alltså som Bellman, Lenngren och Ehrensvärd gjorde. Det är en viktig poäng att det till stor del är samma slags sammansättningar som särskrivs. Nämligen långa och substantiviska dylika, där orddelarna särskiljs.

Kan mellanstadiebarn eller 1700-talets kulturella elit vara ett hot mot svenskans ordbildningsregler? Naturligtvis inte. De bildar såna här ord på precis samma sätt som vi alla gör, nämligen genom att sätta samman två substantiv. Det de har gemensamt är att de väljer att tydliggöra innehållet genom att särskriva. Dvs. de har ett rationellt och vettigt sätt att skriftliggöra tunga sammansättningar. Sedan 1800-talet har dock skriftspråksnormen blivit sådan att även den här sortens sammansättningar ska sammanskrivas.

Det är heller inte så att sammanskrivning är en allenarådande norm i dagens svenska. I gestalttexter särskrivs det, alltså på skyltar, i loggor, på affischer, i många sorters designad text. Inte heller detta hotar några ordbildningsregler. Det är ett sätt att visualisera och framhäva innehåll. Märk att exemplen som florerar på nätet med särskrivningar så gott som alltid är hämtade från gestalttexter, från sådana skyltar och anslag som, för den som anstränger sig, går att missförstå. BRUN HÅRIG SJUK SKÖTERSKA. SKUM TOMTE.

Den särskrivning som alltid varit vanligast har inget humoristiskt över sig. Fritids sysselsättning eller engelska lektionen är ju inte så kul.

Den som funderat över vad som språkligt sett gör texter svårlästa hamnar förr eller senare i de långa orden. Långa ord är generellt sett innehållstunga och ovanliga och i den meningen besvärliga. Omtalat är C.H. Björnssons LIX, läsbarhetsindex, där den viktigaste faktorn är långa ord, definierat som ett ord med mer än sex bokstäver.

Ser man det så är det uppenbart att sammanskrivning försämrar läsbarheten. Eller det är inte konstigt att både Bellman och mellanstadieleven särskriver, det gör textens innehåll lättillgängligare. Det är enkelt att bilda långa sammansättningar på svenska, låt säga medarbetarundersökning. Det är inte konstigt om en skribent visar fram detta innehåll som medarbetar undersökning, så att delarna som betyder bättre visualiseras.

Naturligtvis går det inte att driva den här linjen hur hårt som helst. Men i min värld vore det riktigare att uppmärksamma (vissa långa och substantiviska) sammanskrivningars negativa påverkan på läsbarheten än särskrivningars hot mot ordbildningsstrukturen. För det senare existerar inte.

Jag föreslår att vi går tillbaka till 1700-talet. Med ett trevligt bindestreck hjälps läsaren på traven, så att substantiven i en sammansättning lätt urskiljs. Bellman har visat hur det går till: Lamskins-Peruken, födslo-säng, Kersbärs-korgar, Morgon-rodnan, blomster-skålar, förkläds-band, farstu-golf, sommar-morgon.

Filed Under: Språkvård Och Språkriktighet Tagged With: 1700-talet, Bellman, bindestreck, Ehrensvärd, läsbarhet, Lenngren, ordbildning, sammanskrivning, särskrivning

I skandinaviska särskrivningar blir det kul när efterleden omtolkas till ett verb

7 december, 2012 by Per

Den som tror att särskrivning är ett svenskt fenomen har fel. Det särskrivs kors och tvärs i olika länder. Och sprids lustiga nätexempel.

I ett tidigare inlägg tog jag upp hur särskrivning symboliseras och affischeras på nätet. Behöver jag säga BRUN HÅRIG SJUK SKÖTERSKA? Jag koncentrerade mig på adjektiviska omtolkningar av substantiv. Som SKUMTOMTE, där substantivet i förleden säger vad tomtarna är gjorda av. Med ett mellanslag efter förleden, SKUM TOMTE, får vi plötsligt ett adjektiv som gör det hela lite kul.

Nu dags för skandinaviska exempel. Jag lämnar adjektivomtolkningarna och kör på att efterleden byter ordklass från substantiv till verb.

Den svenska klassiskern STEKT KYCKLING LEVER får inleda. Där är efterledens nya verb så bra att den leder till hemmagjorda skyltar.

I Norge finns liknande exempel. Föreningen AMO, Astronomer mot orddeling, har gjort en affisch som kan föra tankarna till en B-skräckis: TUNFISK BITER I VANN. Efterledens substantiv, biter (bitar på svenska), tolkas om till ett verb, så att det blir en levande och farlig tonfisk som möter i konserven. Det kan tilläggas att föreningen (av astronomer!) både har en hemsida och en Facebook-grupp.

Danmark har många slags boller (svenskans bulle, etymologiskt samma ord som boll): fiskeboller, chokladeboller, kødboller etc . Dit hör också bestemorboller, en fralla som på typiskt danskt manér toppas med en dos smält choklad. När substantivet, som på skylten, kan omtolkas som verb, blir betydelsehoppet rejält och sexuellt – läs k****a.

Det åsikt jag mest möter om särskrivningar är att de leder till missförstånd. Det finns en uppsättning lustiga och ibland konstruerade skyltexempel på nätet som tas till intänkt för det. Sant är det inte. Det går att hitta mångtydigheter i språket varstans.

Det är inga problem för den som vill att starta en Facebook-grupp mot sammanskrivning och bygga den på dubbeltydiga ord. Ta bara finskorna (nationalitet eller skodon?) eller brunsten (parningsvilja eller en stensort?). Den som vill kan driva missförståndslinjen, trots att det knappast går att feltolka orden i sitt sammanhang.

En intressantare fråga är i vilka språk särskrivning finns. Ett bra ställe att börja leta är germanska språk, som utmärker sig genom att i hög grad bilda nya ord genom sammansättningar. När ett germanskt skriftspråk utvecklas kommer per automatik diskussioner om hur sammansättningar ska stavas.

I de skandinaviska språken, svenskan, norskan och danskan, är som framgått särskrivning (eller ibland orddeling) en het språkvårdsfråga. I de västgermanska språken är ämnet inte lika brännande. Men även om inte termen särskrivning finns diskuteras stavning av sammansättningar.

På nederländska finns en förening och hemsida med den retoriskt verksamma förkortningen SOS, Signalering Onjiust Spatiegebruk, där alltså felaktig användning av mellanrum (i sammansättningar) står i fokus. Föreningen har fått medialt genomslag. På tyska var stavningen av sammansättningar en av stridsfrågorna i samband med den senaste och inte särskilt lyckade stavningsreformen 1996.

På engelska är särskrivning vanligt samtidigt som variationen är stor. Spelling of compounds är en fråga som återkommer, både för skribenter och ordboksredaktörer. Ska firefighter, fire-fighter och fire fighter vara likvärdiga former? Är alla varianter av staircase eller textanalysis godkända, eller det sistnämnda är väl lämpligast att särskriva?

Av resonemanget följer att särskrivningar alltid funnits i skandinaviska (och germanska) skriftspråk. Den som läser en text som är några hundra år gammal kommer att stöta på ett antal. Dansk forskning visar att särskrivningar är utbredda i vårt tidigaste skriftspråk, i diplom, lagar och läkeböcker. Äldre svenska författare som Carl Michael Bellman och Anna Maria Lenngren särskrev.

När skriftspråket blir ordentligt standardiserat mot slutet av 1800-talet blev särskrivningen insnävad och reglerad. Vi märker det på att språkvårdare varnar för otyget: ”särskildt på 1870-talet, har särskrifningen drifvits till en beklaglig ytterlighet, så att vanliga och tydliga sammansättningar sönderdelats” (Linder 1886).

Den formella skriftspråknorm som utvecklats har inte stoppat särskrivning, för den är ett sätt att särskilja och framhäva viktiga ord eller innehållsdelar i skrift.

Jag har på senaste tiden roat mig med att läsa igenom den skandinaviska forskningen om det hela. Och det kan säkert sägas att det inte är så att dagens ungdom särskriver mer än förr (vilket vuxna personer som minsann kan skriva brukar påstå).

Däremot finns det goda belägg för motsatsen, att det särskrivs mindre, om man ser till offentliga texter och i ett längre perspektiv. En lagtext från idag kommer bättre ut än en från medeltiden. En nutida versmakare skulle sannolikt sammanskriva mer än vad Bellman gjorde på 1700-talet.

Och ska jag avliva en sista myt, så är inte engelskt inflytande orsaken till att särskrivninar finns. Sådana har alltid funnits.

Den som vill veta mer om detta hänvisar jag till ett kommande nummer av Språktidningen (vilket vet jag inte i skrivande stund), där jag försöker gå till botten med (den skandinaviska) särskrivningen.

Filed Under: Språkvård Och Språkriktighet Tagged With: orddeling, sammanskrivning, särskrivning, Signalering Onjiust Spatiegebruk, skandinaviska språk, spelling of compunds

I en rolig särskrivning tolkas förleden adjektiviskt

3 oktober, 2012 by Per

Det ska alltså handla om särskrivningar. Jag ska förklara varför de ibland blir roliga. Svaret ligger i den adjektiviska förleden och mer exakt i att ett substantiv tolkas om till ett adjektiv.

För att ta en klassiker: SKUMTOMTE. Detta är en sammansättning av två substantiv, där förleden skum preciserar vad tomtarna är gjorda av. Annorlunda med SKUM TOMTE, där särskrivningen tillåter att skum tolkas som adjektiv och får betydelsen ’suspekt’.  Det uppstår viss humor när betydelserna byts och krockar.

En skumtomte är inte en skum tomte är rubriken i  den DN-artikel från 2003 som tar upp grundandet av sammanslutningen och sajten skrivihop.nu. I artikeln skildras särskrivningar som det mest irriterande – och snabbast växande – gisslet i nusvenskan. Ogräsmetaforen är given: Kampen mot ogräset är nu på väg att mobiliseras på allvar.

Varför blir upprörd när man kan ha lite kul? är huvudlinjen i detta lättsinniga inlägg. Vilket inte utesluter lite språkriktighet mot slutet.

Ett till skum-exempel, där en brandsläckare blir suspekt. Och en omtolkning av substantivet matta till adjektivet matt, så en affär plötsligt blir trött. Humorn uppstår som sagt i ordklassbytet, som för med sig ett plötsligt och drastiskt betydelsebyte.

Vi går till dem som verkligen har koll på hur man skriver, alltså de som ger ut böcker och gör tidningar:

 

 

 

 

Det här kan låta jobbigt, men det måste sägas. De verkliga proffsen har särskrivna föreningar. Svenska Förläggare föreningen och Journalist förbundet brukar ju annars ses som garanter för språklig vighet och korrekthet.

Men särskilt kul blir det inte. Det är substantiviska förleder (förläggare och journalist) som särskrivs, och det öppnar inte för dubbeltydigheter. Så tillbaka till de adjektiviska tolkningarna, vad sägs om de här:

 

 

Kroppsdelen tunga omtolkas till ett adjektiv som markerar viktstorlek, och adjektivet röd, ursprungligen en del av fiskens namn, får föregå tung filé. Ett exempel som finns i massa varianter är omtolkningen av substantivet kassa (för pengar) till adjektivet som betyder ‘dålig’. Kassa skrin, som det heter i rubrikexempelet; KASSA MEDARBETARE är en annan favorit.

Adjektiviska särskrivningar är så kul att många hittar på egna. Det bästa exemplet på det är brun hårig sjuk sköterska, som förekommer på alla sajter som säger det minsta om särskrivning och som synes förärats en egen bild. Den anförs gärna som ett argument på varför särskrivning är fel. Det hände mig senast i förra veckan när jag tog upp särskrivning med lärarstudenter.

 

Det är en sanning att det är den adjektiviska omtolkningen som gör livet särskrivnings-roligt, men utan undantag är den inte. Även verbtolkningar blir ibland kul. Paradexemplet är RÖKFRITT som på skyltar gärna skrivs RÖK FRITT. Ett verb i imperativ tolkas in av den som vill (och visst vill man!), så att det plötsligt kan bolmas hej vilt.

Ett annat exempel som alltid återkommer är STEKT KYCKLING LEVER. Det är, tror jag, av samma karaktär som den där sjuksköterskan ovan. Det är få som stött på det i verkligheten (och jag gissar att skylttexten här bredvid är konstruerad). Men lite humor blir det, när ett inre organ blir till ett aktivt verb i presens och kycklingen får liv.

Den språkriktigare delen av detta inlägg börjar med att slå fast att särskrivning är normen i det som kallas gestalttext, i sånt språkande som är visuellt iögonenfallande. Skyltar, rubiker, plakat, affischer, loggor. Naturligtvis heter det Svenska Förläggareföreningen och Journalistförbundet i brödtext, men i loggorna får vi särskrivning.

Det handlar om att basunera ut ett innehåll på ett tydligt sätt, att mejsla fram sitt budskap med grafisk design. Grammatiskt sett väljer vi då framhäva innehållstunga morfem, oftast substantiv, så att journalist är en sak, förbundet en annan, och sen designa så att det framgår att det rör sig om en enhet.

Det kan man ironisera över, tycka är fel, gilla eller kräkas på. Den som ogillar vänder sig lämpligen till organisationerna för förläggare och journalister och kräver nya loggor.

Missförstånd och dubbeltydigheter är det inte fråga om i de fallen, eftersom substantivet i förleden (förläggare och journalist) är lika mycket substantiv i särskrivningen. Den som vill missförstå gör bäst i att leta upp en sammansättning som tillåter adjektivisk omtolkning.

Ett språkråd blir att den som gör en skylt eller logga gärna kan begrunda om en adjektivisk omtolkning är möjlig. Den som vill sälja kulglass får fundera på om hen ska skriva KUL GLASS på anslaget och bjussa på att vissa kommer att adjektivomtolka.

På det stora hela är detta inget problem. Gestalttexter möter i mängder varje dag, och jag tror inte nån missförstår dem i nån större skala, de många särskrivningarna till trots. Adjektivomtolkningar är sällan möjliga, eftersom det är få substantiv som i identisk form finns som adjektiv.

Tittar vi på generella mönster för särskrivning det långa substantiv-sammansättningar som utgör huvuddelen (vilket bland annat denna artikel, en undersökning av särskrivning hos mellanstadieelever av Katharina Hallencreutz, visar). Allmänt är särskrivningar av typen fritids sysselsättning, utvecklings plan, sommar stuga, midsommar fest. Ingen humor, ingen möjlighet till adjektivomtolkning.

Argumentet att särskrivningar måste undvikas för att de leder till missförstånd är svagt. Visst kan dubbeltydigheter och oklara syftningar uppträda på olika sätt i språket. Men särskrivningar utmärker sig inte särskilt.

Det finns, i min värld, främst två argument mot särskrivning. Det första är att det som uttalas som en sammansatt ord ska skrivas som ett sammansatt ord. Vi har i svenskan en sammansättningsaccent. Prova att uttala sammansättningen sjuksköterska och sen frasen sjuk sköterska. Bland annat eftersom det kommer en tontopp på sjuk– i det förra fallet och sköt– i det andra är det tydligt vad som är olika ord.

Det andra argumentet är att det är bra med ett stabilt skriftspråk. Det underlättar för skribenter och läsare. Det är vettigt att kodifiera stavning och inte säga att folk får stava som de själva vill. Det är vettigt att ha en skriftspråksnorm som säger att sammansättningar ska skrivas ihop.

Det finns alltså anledning att undvika särskrivningar. Däremot inte att tro att särskrivningar innebär ett totalt språkligt förfall och leder till ständiga missförstånd. Att särskrivningar blivit en symbolfråga beror på att de syns och lätt kan identifieras med ögat. De ger vem som helst chansen att språkrätta och språkpolisa.

Sammanslutningen skrivihop.nu, som jag inledde inlägget med och som fick ett enormt medialt genomslag förra decenniet, kom att läggas ner. Just för att språkpolisandet tog över. Så här skriver de vid nedläggningen:

Vi trodde att man kunde kämpa mot särskrivningar. Bara.
Det kunde man inte. Man var också tvungen att kämpa mot drygpåsar som hellre använder språket som stövel att sparka neråt med, än som medel att kommunicera och uttrycka sig. Vi ville sparka uppåt. Mot särskrivningar. Bara.

Vi som startade och skötte alltihop har själva genomgått en resa från språktalibanwannabear till språkliberaler. Det har varit en intressant resa med många lärdomar. Skrivihop.nu vill tacka alla som följde med. Må ni fortsätta att sparka uppåt, med ny avsändare men kanske med ännu större frenesi.

[…]

Att skrivihop lagt ned betyder givetvis inte att särskrivningar upphört att vara ett onödigt otyg. Men vi är less på språkpoliserna, och på en punkt fick våra många belackare rätt: det finns faktiskt viktigare saker här i livet.

TILLÄGG 3/10 2012
En referens föll bort i slutredigeringen, nämligen denna språkspalt om särskrivning av min kollega Anna-Malin Karlsson. Idén till mitt inlägg fick jag, som antytts, förra veckan efter ett språkvårdsseminarium för lärarstudenter, där just adjektivomtolkningar fick symbolisera det hela. Strax efter det seminariet läste jag Anna-Malins språkspalt i Svenska Dagbladet, där synen på särskrivningar är mer eller mindre densamma. VIlket ska tas som ett tecken på att professorer i svenska språket är överens om hur detta fenomen ska bekrivas och värderas. Och kommentarerna i Svenska Dagbladet visar hur mycket känslor särskrivningar väcker…

Filed Under: Språkregler Och Språkriktighet Tagged With: brun hårig sjuk sköterska, sammansättningsaccent, särskrivning

Senaste inläggen

  • Debatt om enhets-dom
  • Enklitiska pronomen och tempus: det är bara att gilla’re
  • Literacy som semiotisk mediering: en föreläsning
  • Dem och det hos en åttaåring
  • Barn och brev

Kategorier

  • Adverb
  • Års Och Högtider
  • Böcker, Serier, Tidskrifter, Avhandlingar
  • Folketymologier, Eggcorn, Nattuttryck
  • Fraser Och Satser
  • Interjektioner
  • Interpunktion
  • Journalistik
  • Läs Och Skriv
  • Medier, Genrer Och Format
  • Nattuttryck
  • Nybildning, Nyord
  • Ord, Ord, Ord
  • Ordböjning
  • Prepositioner
  • Pronomen
  • Reduplikation
  • Retorik
  • Samhällsdebatt
  • Semiotik
  • Språkförändring Och Språkutveckling
  • Språkregler Och Språkriktighet
  • Språkvård Och Språkriktighet
  • Substantiv
  • Svordomar, Kraftuttryck Och Slang
  • Universitetsliv
  • Utan ämneskategori
  • Utbildning Och Skola
  • Verb

Etiketter

adverb barnspråk bindestreck coollugn de-dem dom eggcorn engelska lånord fina ord folketymologi fonologi fula ord handburgare hen humor hän jämställdhet Kalle Anka könsneutralt pronomen Language Log meh metafor mumsbit namn nattuttryck nyhetsspråk nyord ordbildning retorisk figur rocky sammanskrivning semikolon Simpsons snowclone språklek språkpolitik språkvård särskrivning talspråk ungdomsspråk woop Zlatan Örebro universitet å andra sidan å ena sidan

Copyright © 2021 · Lifestyle Pro Theme on Genesis Framework · WordPress · Log in