Det finns ställen man kommer tillbaka till. Har man en gång varit där tycks det oundvikligt.

Särskrivningar tog jag upp i Språktidningen. Typ att de inte är jordens, kulturens eller språkets undergång. De har en oförtjänt ställning som Det Stora Hotet. Att svenskan, såsom vi känner den idag, skulle gå under. Och, följer lätt av den tankegången, att Dagens Ungdom skulle vara särskilt inblandad och destruktiv.

Det jag skrev byggde på de forskningsnedslag som gjorts. Jag kommer tillbaka till den forskningen nedan.

Eftersom artikeln väckte diskussion följde jag upp med ett blogginlägg som tydliggjorde att det inte är så att vår kultur idag skulle vara särskilt utsatt för särskrivningar – jag blickade bakåt mot det särskrivningsglada 1700-talet.

Särskrivningar har sin mytologi. Att de behövs för många som arbetar med språk är tydligt. Jag menar då som ett symboliskt kapital, något att enas kring och förfasas över. Att kunna peka ut en särskrivning och nicka i samförstånd: du och jag kan skriva! vi förstår!

Ett par av kommentarerna jag fått ska jag nämna. Jag börjar med den här, från Språktidningens nätforum:

Jag tycker att det är direkt pinsamt att Per Ledin, professor i svenska och förebild för språk-Sverige, går ut med att särskrivningar inte är ett hot mot det svenska språket. Även om de går att relatera tillbaka till 1700-tal så är de IDAG ett minst sagt störande moment i läsning och direkt svar på engelskans inflytande – något som jag som språkkonsult, och mina kollegor, jobbar emot dagligen. De går inte minst emot svenska skrivregler och lagstiftning om att vårda det svenska språket. Bindestreck har blivit en osäkerhetsmarkör – liksom de numera ”halva” mellanrummen mellan ord. Språk-Sverige bör markera avståndstagande.

Det roar mig att vara särskrivnings-pinsam. Mycket har jag sagt, skrivit och gjort i mina språkvetenskapliga dagar, men det har hittills inte lett till uppmaningar om att språk-Sverige ska ta avstånd. Eller indignation över att jag går emot den språkvårdande lagstiftningen.

Bindestrecks-vinklingen kommer sig av att den vanliga särskrivningen sker av långa och tunga sammansättningar av substantiv. Jag noterade att sådana har en koppling till begriplighet, eller på ett generellt plan är svårare att processa, och att bindestreck inte är så dumt. Det används på 1700-talet och även idag i olika lättläst-sammanhang.

Att särskrivningar är laddade har journalisten Fredrik Strage, bland många, bidragit till. I en uppmärksammad artikel i Dagens Nyheter tar han i:

Men folk som särskriver på svenska skrämmer mig mer än rasister, terrorister och Sean Banan tillsammans. Att särskriva är inte jämförbart med att stava fel. Det är att sprida ett lingvistiskt virus som fräter sönder vårt språk.

Särskrivningar som ett virus som fräter sönder vårt språk… Det är fascinerande att särskrivningar, inte minst bland journalister, väcker sådana känslor. När TV4 bjöd in mig till morgonsoffan gjordes en förintervju där just Strage stod i centrum; bland journalister räknas han som en språklig auktoritet.

Programledaren Jessica Almenäs var, förstod jag, en riktig särskrivnings-addict. Strages lingvistiska virus befrågades mycket riktigt i programmet. Jag svarare ungefär att särskrivningar funnits så länge svenskan funnits som skriftspråk och att svenskan förefaller ytterst resistent mot detta virus. Den har inte gått under än.

En annan respons kom i ett långt mejl från den uppenbart språkintresserade Gunnar Lindeberg till Språktidningens chefredaktör Patrik Hadenius. Patrik skickade det vidare till mig, säkert med tanke på denna blogg. Mejlet är välskrivet, så det får bli underlag för några kommentarer. Så här börjar det:

I Språktidningens marsnummer går Per Ledin till storms mot särskrivningens kritiker och de myter han anser florera i sammanhanget. För en icke-språkvetare ter sig metoderna han använder både märkliga och ofullständiga. Låt oss syna argumenten.

Gunnar går sedan igenom det jag kallar myter om särskrivning. Som att de skulle vara något som plötsligt ökat explosionsartat i svenskan.

Särskrivningar har funnits i alla tider, säger Ledin och hänvisar till 1700-talsförfattare som Bellman och Lenngren och går till och med tillbaka till medeltida dokument för jämförelse. Att särskrivningen var mer utbredd under de perioderna tror jag ingen bestrider, men hade inte en jämförelse med senare tider, t.ex. 1900-talet, varit mer relevant och rentav mer hederlig? Hade verkligen den språkliga uppstramningen kring det förra sekelskiftet ingen effekt på bruket av särskrivningar? Vad jag minns från min egen skolgång 1946-1959 så var särskrivningar en icke-fråga. De förekom helt enkelt inte eller möjligen i en så ringa omfattning att de inte noterades. Min bestämda uppfattning är att bruket tilltagit först under de senaste 2-3 decennierna.

Gunnar är med på att särskrivningar varit mer utbredda i skriftspråket förut men menar den kodifiering av skriftspråket som skedde kring sekelskiftet 1900 gjorde att särskrivning fick ett all time low i mitten av det förra århundradet. Någon gång efter 1980 ska de ha skjutit fart igen. Engelskan är en bov i sammanhanget:

En annan myt enligt Ledin är att särskrivning skulle bero på engelskt inflytande. Det anser han vara helt omöjligt, eftersom nu särskrivning alltid funnits. – Jaha. Även om det skulle vara så att särskrivning alltid funnits, utesluter det då en påverkan från annat håll? Jag är för min del övertygad om att orsaken till dagens ökning står att finna i engelskt eller snarare amerikanskt inflytande. En allmän sådan påverkan började redan under efterkrigstiden och satte tidiga spår i t.ex. reklambranschen. Den har förmedlats via musik och film, radio och television, resor och datorbaserade aktiviteter som spel, databassökningar, bloggar osv. Även näringslivet har påverkats. […]

Min huvudpoäng är att varken Bellman eller dagens lågstadieelev särskriver på grund av att de kan engelska skriftspråksnormer i detalj och använder dem. Så engelskan förklarar inte fenomenet. Det finns heller inte stöd i forskningen för att särskrivningar blivit vanligare.

I ett avseende får jag medhåll, när det gäller detta med att särskrivningar orsakar missförstånd.

När det gäller den tredje myten, att särskrivningar orsakar missförstånd, kan jag däremot hålla med Ledin. Risken att misstolka uttryck som moder kort, jungfru olja och herr toalett måste vara minimal, men oemotståndligt roliga tycker jag inte att exemplen är.

Och så slutklämmen:

Det vore välkommet, om en seriös språkvetare ville studera särskrivningens utveckling från 1900 fram till våra dagar. Underlag för den perioden borde vara betydligt lättare att hitta än för medeltiden eller för den delen 1700-talet. Jag inser naturligtvis att mina minnesbilder och erfarenheter inte utgör något bevis för att mina åsikter är de rätta. Tyvärr är inte heller Per Ledins insats som mythbuster övertygande.

Det jag har skrivit har jag grundat på den nordiska forskning som gjorts och mina tolkningar av den – se detta inlägg för litteraturlistan. Jag ska kommentera den lite mer utförligt.

Till etablerandet av särskrivning som ett hot har Kent Larsson (1984) bidragit. Hans bok Skrivförmåga går tillbaka på en avhandling, och materialet är elevtexter från högstadiet och gymnasiet från läsåret 1977/78. I kapitlet Skrivandet och rättstavningen lägger Larsson ihop sär-, sammanskrivnings- och bindestrecksfel och ser detta som en felkategori, som då blir den vanligaste i hans undersökning och som oroar honom. (Dvs. sådant som iväg, idag och hejdå räknas som sammanskrivningsfel, och det som kallas bindestrecksfel har jag själv gett rikliga exempel på i det här inlägget.)

Tar man bort sammanskrivning så blir särskrivningar och bindestrecksfel en felkategori som kommer femma, klart slagen av klassikern felaktig enkel- och dubbelteckning av konsonant (jfr Hallencreutz 2003:12).

Särskrivningar uppmärksammades redan 1972 i en trebetygsuppsats av Ingrid Pettersson (se Hallencreutz 2003:9). Petterson utgår från typord, i praktiken en grupp sammansättningar som är möjliga att särskriva, och det visar sig då att felprocenten blir 33 %. Materialet är mellanstadieuppsatser från 1971. Med andra ord är särskrivning något som hör till mellanstadieskriften redan då. Det beror knappast på att dessa tioåringar läste, skrev eller behärskade engelska.

I Katarina Hallencreutz (2003) licentiatuppsats används också mellanstadieuppsatser, nu från 1989, vilka jämförs med delar av Larssons material från 1977/78, nämligen uppsatser från årskurs 7. Felkategorier rangordnas på det sätt som antytts, efter deras andel av det totala antalet formella fel (se s. 50). Särskrivningarna är den vanligaste felkategorin och ökar från 25 % till 29 % mellan 1978 och 1989; det senare året delas denna förstaplats med felaktig enkel- och dubbelteckning.

En liten ökning av särskrivningarna som felkategori, alltså. Den är svår att dra stora växlar på, eftersom materialet och skolelevernas ålder skiljer sig. Det finns en koppling mellan särskrivning och ålder. I Larssons undersökning, där gymnasieuppsatser utgör en stor del av materialet, är ju särskrivningarna inte den vanligaste felkategorin, men när Hallencreutz skiljer ut uppsatserna från årskurs 7 ut blir de det.

I ett examensarbete tar Suzzi Tordebring (2007) upp särskrivningars utveckling mellan 1985 och 2005/06 i olika material från högstadiet och gymnasiet. Resultaten är motstridiga, så att andelen särskrivningar på 2000-talet generellt är lägre på högstadiet jämfört med 1985 men högre i gymnasisttexterna.

Av detta går det inte att dra slutsatsen att särskrivningar blivit betydligt vanligare eller ovanligare. Att särskrivningar i över 40 år har förekommit i ungdomsskolan och inte minst i mellanstadietexter är det som tydligt dokumenteras av forskningen. Ett återkommande resultat är också att särkrivningar inte är jämnt fördelade i de material som undersöks. Dvs. hos vissa skribenter är särskrivningar ganska vanliga, och hos andra finns de inte alls.

Hallencreutz (2003) berör även särskrivningar i tidningstext (inklusive annonser) från 1890 tills idag. Här är huvudresultatet att den offentliga skriftspråknormen är stabil och att särskrivningar inte är ett problem. Med andra ord är särskrivningar en ganska komplicerad skriftspråksnorm som man måste lära sig. I barns tidiga skrivande har alltid och kommer alltid särskrivningar att finnas.

Ett tydligt forskningsresultat är att särskrivningar ofta uppträder vid substantivsammansättningar. Långa sådana sammansättningar drar på sig särskrivningar. Skyll på längden, inte på engelskan, som Katarina Hallencreutz (2001) säger i en artikel. Eller samma poäng på norska, från Magnild Vollan (2007):

Substantivene i oversikten belyser typiske trekk ved de ordene som særskrives. Mange ordformer med enkel struktur særskrives, men et flertall har en mer kompleks struktur, enten i førsteleddet eller i sisteleddet eller i begge ledd. Mer enn halvparten av alle særskrivinger av substantiv har frittstående sisteledd med bøyingsmorfem (enkelt eleven, handlings planer, samtale arket). Ellers ser vi her to tilfeller der frittstående førsteledd avsluttes med binde-s (begreps avklaring, handlings planer). Det er der mange eksempler på i materialet. S-tekstene inneholder dessuten mange frittstående førsteledd som avsluttes med binde-e, som barne skolen, lande grensene, melke produkter.

Som jag tidigare konstaterat förekommer särskrivningar regelbundet i offentliga texter, skrivna av samhällets elit, om vi går tillbaka till 1700-talet eller 1300-talet eller något sådant århundrade. Det gör de inte idag, och har inte så gjort sedan andra hälften av 1800-talet, så där har de definitivt minskat. Och återigen: oavsett århundrade och vilket inflytande engelskan har är det långa substantivsammansättningar som särskrivs.

Den som vill kan förstås göra det tomma påståendet att särskrivningar ökat. Eftersom antalet texter och skribenter ökat, inte minst tack vare 2000-talets sociala medier, är det sant. Det är också sant att det finns fler korrekta sammanskrivningar. Det är sant att fler texter har korrekt interpunktion i dagens svenska. Och lika sant att färre texter har korrekt interpunktion i dagens svenska.

Det är sant att det finns fler meningar som börjar med och, oavsett om den utsagan ska uppfattas som en problem beskrivning eller inte. (Märkte du särskrivningen där? Det är alltså den typen, med två substantiv, som är vanligast. Och jag tror inte du fattade fel, att vi ska snacka missförstånd. Och hur förklarar nu engelskan att det alltid varit sådana ord som särskrivits mest?)

Jag är kanske pinsam. En misslyckad mythbuster, som språk-Sverige bör ta avstånd ifrån. Jag vidhåller med en dåres envishet att särskrivningar inte är ett hot mot svenskan. Att de funnits så länge vi haft ett skriftspråk.

Jag vidhåller att det som främst särskrivs är långa substantivsammansättningar, så att särskrivning ska ses som ett sätt att visualisera ett kompakt innehåll. Den medeltida lagskrivaren, 1700-talets Bellman och dagens mellanstadielev förenas av det. Inte så att jag uppmanar till särskrivning. Jag påpekar bara att de har en rationalitet och inte är underliga.

Jag vidhåller att särskrivningar inte beror på engelskan. Att de inte orsakar missförstånd. Att det inte utifrån den forskning som finns går att belägga att de ökat påtagligt de senaste 40 åren. Det som hänt är att de blivit synliga eftersom fler och fler skriver mer och mer, inte minst på nätet.

Till sist. Den undersökning som Gunnar efterlyser i sitt mejl välkomnar jag. Även om den är metodiskt lurig, eftersom det gäller att hitta jämförbara material. Den bygger ju på en sorts folkhemshypotes, att det fanns ett ordnat och homogent Sverige efter kriget. Kanske är det så att särskrivningar var ovanligare i elevtexter vid mitten av det förra århundradet.

Det står också den som vill fritt att göra en större, sammanhållen undersökning av om särskrivningar ökat de senaste decinnierna. Återigen är det metodiskt viktigt att hitta jämförbara material och att konstanthållla olika faktorer, både inom- och utomspråkliga. Det kan inte uteslutas att det i vissa sammanhang går att belägga en ökning av särskrivningar. Men knappast någon dramatisk sådan, och definitivt inget dödligt (engelskt) virusangrepp mot svenskan.