På svenska

En djupdykning i det svenska språket

Var – eller heter det vart – är vi på väg?

by

Var eller vart-frågan besvaras traditionellt så här: var betecknar befintlighet medan vart betecknar riktning. Var finns du? respektive Vart går du? säger eller skriver vi gärna, just för att vi befrågar befintligheten, platsen i det förra fallet och riktningen, målet i det senare.

Skulle alla alltid säga och skriva så funnes det ingen anledning till detta inlägg. Vi tar ett nytt exempel: Vart är bilen? Av det statiska verbet är förstår vi att satsens innehåll tar fasta på befintligheten hos en bil. Var är bilen?, borde det väl heta, till skillnad från t.ex. Vart åker bilen?  Ändå menar jag att denna vart-fråga är korrekt svenska. Och jag grundar det på talsituationen. Vi glömmer lätt att svenska finns i både tal och skrift, och att språket där lever under olika villkor.

I en talsituation är det helt naturligt att befråga riktningen. Jag kommer inte ihåg var jag parkerade bilen men vet att det var nånstans i närheten. Jag frågar min kompis Vart är den? och hon svarar just med en riktningsangivelse. Eftersom det finns en konkret talsituation att tillgå – vi står på en gata och min fråga pockar på omedelbar respons – räcker det med hon höjer handen och pekar ut riktningen.

Språk existerar inte i ett vaccum. Språk är på många sätt kropp och materia. Det vet alla föräldrar. För vi har med blick, beröring, minspel stött kommunikationen med vårt barn från födelsen. Vore inte språket på detta sätt kropp och materia, ett tagande och givande i en konkret talsituation, skulle vi inte som människor utveckla ett fullödigt språk.

Med andra ord: En talad vart-fråga som kan besvaras med en pekgest är korrekt. För den tar sin näring av talsituationen och skapar därifrån mening efter en enkel och effektiv betydelselogik. När femåringen letar och säger Vart är skorna? är det klokare att peka ut (och för all del säga) den riktning han ska ta för att komma fram till dem än att anmärka Det heter var!

Av mitt resonemang följer indirekt att det i skrift, till skillnad från i tal, är vettigt att skilja var och vart. Där kan vi inte på samma sätt använda vår kropp i meningsskapandet. Man kan också fundera på att t.ex. engelskan saknar den här distinktionen mellan frågeadverb – det heter alltid where på engelska. Det kan bli utgångspunkt för en del spekulationer. Min blir: Svenskan verkar vara ett ovanligt uttrycksfullt språk!

(Om rubriken: Vart är vi på väg? säger/skriver vi för att på väg så starkt markerar riktning. Men i många (tal)situationer är alltså vår rumsliga orientering sån att både riktning och befintlighet är vettiga att befråga, och då kan vi använda de här adverben för att uttrycka nyanser. Säg att du och sambon ska ut och motionera lite. Visst måste båda de här frågorna funka, beroende på sammanhanget: Var ska vi gå/springa? Vart ska vi gå/springa?)

Språkspaningen: jakten på tröttoparadigmet

by

Det kanske roligaste med språk, för mig, är att det händer och förändras hela tiden. Språk har, som jag skrev i ett tidigare inlägg, bara en relativ stabilitet. Du, jag och alla andra tänjer och förändrar det hela tiden.

Till exempel i ordbildningen. Gör om ett adjektiv till ett personbetecknande substantiv! En möjlighet är att använda suffixet –is, så att feg blir till fegis. Det paradigmet (böjningsmönstret) är produktivt, dvs. vi kan använda det på många andra adjektiv och anpassa det efter det vi vill säga. Inget hindrar att vi kallar vår trötta sambo för en tröttis.

I Stockholm i slutet på 1990-talet var jag på jakt efter ett nytt paradigm av det här slaget. Tröttoparadigmet. Nämligen hade jag hört ett trötto sägas om en person. Det liknar paradigmet på –is så tillvida att ett adjektiv blev ett substantiv. Men dessutom blir det ett genusbyte till t-genus, alltså ett trötto (och inte en tröttis). Människor betecknas nästan alltid med n-genus. Med t-genus kommer något förtingligande in i det hela, något potentiellt nedlåtande – eller drastiskt och humoristiskt, det var på det sättet jag uppfattade böjningen.

Jag började skriva upp exempel, för såna hörde jag. Enstaviga adjektiv med t-slut verkade funka. Den som vräkte i sig mat blev ett mätto. De på –ig var också produktiva; den mycket svettiga kallades ett svetto. Jag trodde mig kunna urskilja två slags användningar. Dels ett tilltal – Hörru, ditt kaxo – dels en (negativt) beskrivande utsaga: Han är ett fetto.

Jag tyckte slappo var högintressant. Det bör gå tillbaka på verbet slappa – för adjektivet slapp betyder inte riktigt samma sak – så att man därifrån hamnar hos ett slappo. Blir det mönstret produktivt öppnar sig möjligheter. En som cyklar mycket blir ett cyklo. Jag med mitt bloggande blir helt säkert ett bloggo.

De ord som bildas inom tröttoparadigmet kan, som antytts, användas nedvärderande. Här är inte utrymme för att utveckla detta, utan jag hänvisar till SVTs program Mongomagasinet. Dvs. detta namn, bildat enligt tröttoparadigmet, var det tilltänkta. Det blev för några år sen en intensiv debatt, där vissa menade att namnet var nedsättande, andra att det var befriande och innebar en lättnad för funktionshindrade. Dock bytte SVT namn till CP-magasinet.

I min undersökning lyckades jag ändå inte samla så himla många exempel. Och här i Örebro har jag jagat förgäves efter nya ord. Så jag tror tröttoparadigmet ligger där i språket som en slumrande potential, som utnyttjas ibland, men som inte är ett böjningssystem fullt ut.

Att potentialen finns stöds av att ett fyllo är en etablerad substantivering av adjektivet full. Liksom fetto av fet. Pretto kan man fundera över, där verkar användningen vara adjektivisk. Hur pretto är du? frågar t.ex. Göteborgs-Posten idag i en av dessa återkommande tester. Den för tidigt bortgångne artisten Svullo lever förresten kvar i ett sånt här språksammanhang (och annars också).

Det finns alltså tendenser till ett tröttoparadigm i svenskan. Vi får se hur produktivt det kommer att bli i framtiden!