Var eller vart-frågan besvaras traditionellt så här: var betecknar befintlighet medan vart betecknar riktning. Var finns du? respektive Vart går du? säger eller skriver vi gärna, just för att vi befrågar befintligheten, platsen i det förra fallet och riktningen, målet i det senare.
Skulle alla alltid säga och skriva så funnes det ingen anledning till detta inlägg. Vi tar ett nytt exempel: Vart är bilen? Av det statiska verbet är förstår vi att satsens innehåll tar fasta på befintligheten hos en bil. Var är bilen?, borde det väl heta, till skillnad från t.ex. Vart åker bilen? Ändå menar jag att denna vart-fråga är korrekt svenska. Och jag grundar det på talsituationen. Vi glömmer lätt att svenska finns i både tal och skrift, och att språket där lever under olika villkor.
I en talsituation är det helt naturligt att befråga riktningen. Jag kommer inte ihåg var jag parkerade bilen men vet att det var nånstans i närheten. Jag frågar min kompis Vart är den? och hon svarar just med en riktningsangivelse. Eftersom det finns en konkret talsituation att tillgå – vi står på en gata och min fråga pockar på omedelbar respons – räcker det med hon höjer handen och pekar ut riktningen.
Språk existerar inte i ett vaccum. Språk är på många sätt kropp och materia. Det vet alla föräldrar. För vi har med blick, beröring, minspel stött kommunikationen med vårt barn från födelsen. Vore inte språket på detta sätt kropp och materia, ett tagande och givande i en konkret talsituation, skulle vi inte som människor utveckla ett fullödigt språk.
Med andra ord: En talad vart-fråga som kan besvaras med en pekgest är korrekt. För den tar sin näring av talsituationen och skapar därifrån mening efter en enkel och effektiv betydelselogik. När femåringen letar och säger Vart är skorna? är det klokare att peka ut (och för all del säga) den riktning han ska ta för att komma fram till dem än att anmärka Det heter var!
Av mitt resonemang följer indirekt att det i skrift, till skillnad från i tal, är vettigt att skilja var och vart. Där kan vi inte på samma sätt använda vår kropp i meningsskapandet. Man kan också fundera på att t.ex. engelskan saknar den här distinktionen mellan frågeadverb – det heter alltid where på engelska. Det kan bli utgångspunkt för en del spekulationer. Min blir: Svenskan verkar vara ett ovanligt uttrycksfullt språk!
(Om rubriken: Vart är vi på väg? säger/skriver vi för att på väg så starkt markerar riktning. Men i många (tal)situationer är alltså vår rumsliga orientering sån att både riktning och befintlighet är vettiga att befråga, och då kan vi använda de här adverben för att uttrycka nyanser. Säg att du och sambon ska ut och motionera lite. Visst måste båda de här frågorna funka, beroende på sammanhanget: Var ska vi gå/springa? Vart ska vi gå/springa?)